Lisa Magnusson

Väldigt vacker. Väldigt, väldigt vit.

Jag var i Indien i vintras, och stannade då några dagar i Karnataka och staden Gokarna.

Mitt sällskap och jag bodde i en avsides liten hotellby. Det var väldigt harmoniskt med mosaikstenbelagda stigar som slingrade ned mot stranden mellan fontäner, stora ångande middagsgrytor och skrynkliga hippiekläder på tork. Det tog kanske en kvart att ta sig längs strandremsan till den bästa restaurangen som låg nästan allra längst bort där klipporna reste sig som en mur. Precis som på alla andra restauranger i Indien serverades ingen sprit och de allra flesta rätterna var vegetariska. Varken nötkött eller fläskkött stod på menyn, men under rubriken NON VEG kunde man hitta lite kyckling, fisk och skaldjur. Det var en lugn plats.

På dagarna låg jag på stranden och läste böcker och äcklades av alla små krabbor som pilade fram och tillbaka, jag tänkte på dem som sandspindlar. Jag orkade oftast inte gå till den bästa restaurangen i hettan utan åt på serveringen vid hotellbyn. Till frukost spansk omelett, till lunch kryddigt grönsaksris. Till middag fisk. Maten sköljde jag ned med buteljerat vatten – varhelst man gick i hela Indien gjorde servitörerna (det fanns inga servitriser) stort nummer av att bryta upp plastkorken i ens åsyn – och ibland drack jag en lassi, det vill säga youghurt som blandats med frukt och bär. En loj vildhund traskade mellan restaurangerna med sina två små valpar, men inte för att tigga mat utan för skuggans skull, och för att bli klappad. Här och var satt det skyltar om wifi, men de ljög. Det fanns ingen wifi. På eftermiddagarna när solen stod lägre brukade vi ta en promenad längs stranden. Tidvattnet gjorde att man var tvungen att gå tillbaka hem till hotellbyn strax efter skymningen, sedan var det enda som återstod klippblock, pyttesmå sandremsor och svart hav. Jag blev försenad en kväll, det var besvärligt. Sandspindlarna var överallt.

En dag gick vi in till staden. Gokarna var mest av allt en hinduistisk pilgrimsstad, men där fanns egentligen inget att se, inga stora tempel eller monument eller så. Den bara låg där sliten och lappad och vilade mellan höga klippor, stämningen var loj och avfolkad som i en svensk småstad klockan tre på eftermiddagen en stekhet söndag i augusti. Nere vid stranden flockades pilgrimerna, men de var inte särskilt många. Det var väldigt varmt men eftersom det var en religiös plats så jag var ganska påbyltad med t-shirt och långbyxor i bomull. Några barn kom fram, kisade mot mig.

”You are very beautiful”, sade en av dem, du är väldigt vacker.
Innan jag hann öppna munnen tillade en annan: ”You are very very white!”, du är väldigt väldigt vit.
De andra skrattade. Någon vågade sig fram mot mig och sträckte ut handen för att röra vid min väldigt väldigt vita hud, och snart kom det fler små barnhänder och ville känna på det där bleka. Ett lite mindre barn frågade mig något jag inte förstod, på sitt språk, en av hennes äldre kamrater översatte: Hon undrade varför jag var så vit, var det kanske för att jag bara åt vita saker? Jag försökte berätta mer om mig, men de fattade inte vad Sverige var och fastän några av dem log artigt bifall tror jag inte att jag lyckades förmedla konceptet frilansjournalist heller. Efter ett tag gick det gick upp för dem att jag var i sällskap med en man som gick och tog konstnärliga foton av sjöstjärnor i vattenbrynet, och då krävde de att han fotade oss. Jag använde mig av min superkraft som är att bli skitsnygg på bild.

Jag har funderat mycket på min upplevelse. Det var en så märklig känsla för mig att vara ensam vit. Jag tänkte lite att såhär måste det ha varit för den där pojken som var den enda svarta på min skola när jag gick i lågstadiet, men jag insåg snabbt att det fanns en stor skillnad. Och den stora skillnaden är denna: Fastän de indiska pilgrimsbarnen i Gokarna skrattade åt hur väldigt blek jag var så hade jag ändå inte känslan av att de egentligen hade något emot mig. De tyckte att jag var very beautiful, väldigt vacker. Och även om de hade tyckt att min vithet var ful så hade jag kunnat skaka det av mig. I över trettio år har min kultur viskat, talat, ibland skrikit till mig att min hudfärg är förnämlig.

Den moderna indiska kulturen säger samma sak. Nästan alla mataffärer och apotek och bensinmackar som jag besökte sålde burkar med hudblekningskrämer, och nu vill jag förekomma den som just skall till att säga att det är samma sak som brun-utan-sol-produkterna i europeiska butiker: Nej, det är det inte. Brun-utan-sol går ut på att se lagom solkysst ut. Men modellerna på förpackningen till de indiska hudblekningskrämerna är inte bara ljusa i hyn utan har även europeiska drag, det handlar inte om att få blekare skinn utan om att bli vit.

På bilden nedan märket Fair and Handsome, ljus och vacker.

Så stark är idén om den vita hudfärgens överlägsenhet att till och med barn är medvetna om det. Det är inte jag som drar för stora växlar på ett enda, kort möte på en hinduistisk strand, för på ett otal ställen i världen har man genomfört tester med dockor och de visar alla samma sak: Ge ett barn en vit, blond och blåögd docka och en svart, svarthårig och brunögd docka, och fråga barnet vilken docka som är sötast och vilken som är fulast, vilken som är snällast och vilken som är elakast, vilken som är mest omtyckt och vilken ingen gillar. Frågeställningarna varierar något i de olika undersökningarna, men resultatet är detsamma på alla platser: en överväldigande majoritet av barnen förknippar de positiva egenskaperna med den vita dockan, och de negativa med den svarta. Både ljusa och mörka barn tänker så.

Jag kan med fantasins hjälp ana något av hur det känns att ha mörk hy, men jag är inte på långa vägar i närheten av en verklig förståelse för vad det innebär vara en person som på grund av sin färg betraktas som ful, elak och svår att tycka om, som redan som barn lär sig att betrakta sig själv så.

”Ibland har vi bilden av att personen som är gömd bor hos en trevlig blond svensk dam i 50–60-årsåldern som vill hjälpa till. Men det är ju inte så. De allra flesta bor hos sina landsmän som inte alls är blonda och blåögda.”

Så sade Sveriges migrationsminister, Tobias Billström, nyligen om papperslösa flyktingar i en intervju. Det är ett uttalande som gör skillnad på blonda, blåögda och svarthåriga, brunögda, det är ett rasistiskt uttalande. Det är någonstans förståeligt att han tänker tanken att det blonda, blåögda är bättre, för rasismen genomsyrar allt och ingen kommer undan. Men att han inte inser vad det är han egentligen säger, ens när folk påpekar det för honom. Att han tror att problemet är att han råkade formulera en klar tanke klantigt. Att han – Sveriges migrationsminister – över huvud taget inte ser att han bidrar till att upprätthålla barriärerna mellan människor utifrån något så godtyckligt som färgerna på deras hud, hår och ögon. Det är oförståeligt, oförlåtligt och jävligt läskigt att en migrationsminister inte är mer medveten än så.

Lisa Magnusson
  1. anna skriver

    älskar dina krönikor!

  2. Brandon Lee skriver

    Det Brittiska imperiet= World Wide Apartheid System,…det sitter än, i Sverige när man åker med Viking Line bussar,.väldigt, väldigt vita vikingar.

  3. Välja verklighet. (Om Jasenko Selimović.) - Lisa Magnusson | Rodeo Magazine skriver

    [...] “Skulle protester mot REVA hänt om vi levde i ett främlingsfientligt land?”, frågar han sig retoriskt. REVA är alltså ett projekt som går ut på att leta upp och deportera personer som har kommit till Sverige från andra länder, det är per definition ett främlingsfientligt projekt. Jag skulle därför hellre fråga såhär: Skulle REVA ha blivit till om vi levde i ett land som inte var rasistiskt? (Jag har skrivit mer om rasistiska strukturer här.) [...]

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.