Lisa Magnusson

Husbykravallerna oroar inte mig.

Historien lär oss om livet, menade den gamla romerska filosofen Cicero. Så fel han hade! Mänsklighetens förbannelse är ju att ingen någonsin lär sig ett dugg av historien, särskilt inte de som vill ge intryck av att luta sig mot det förflutna, det vill säga de som kallar sig ”invandringskritiska”. De drömmer om en tid och en plats som aldrig existerat. För det har alltid funnits invandring, och det har alltid funnits människor som har retat sig på denna invandring och föreställt sig att livet var underbart fram till att just DEN eller DEN gruppen dök upp. Ur denna ”invandringskritiska” vägran att erkänna vissa personer som jämlikar uppstår utanförskap.

Sverigedemokraterna skriver på sin hemsida om nationen som ”den viktigaste, äldsta och mest naturliga mänskliga gemenskapen efter familjen. Imperier, politiska grupperingar och andra övernationella gemenskaper har kommit och gått under det senaste årtusendet, men nationer som form för mänsklig gemenskap har bestått.” Det är direkt felaktigt.

Fröet till landet Sverige såddes inte för tusen år sedan utan av Gustav Vasa på 1500-talet, och nationalismen har bara funnits sedan 1800-talet.

Under rubriken ”Svensk kultur” skriver Sverigdemokraterna vidare att svenskar är ”tystlåtna, reserverade, försiktiga och gästvänliga”. Sverigedemokraterna själva har emellertid utmärkt sig genom att föra rätt mycket oväsen. Sverigedemokratiska riksdagsrepresentanter uttrycker sig rasistiskt, bråkar och hotar folk med järnrör, gör bort sig så pass att de tvingas avgå. Och ja, gästvänliga, det är väl det sista ord man skulle använda för att beskriva medlemmarna av detta parti. Sverigedemokraterna är alltså enligt sin egen definition osvenska.

Jag ska inte tråka ut er med klyschor om att svenska köttbullar i själva verket är turkiska från början och så vidare, för hela poängen är att det inte spelar någon roll. Vi äter dem i Sverige nu, och då är de svenska, på samma sätt som de som bor här och vill vara svenska är svenska. Svensk kultur är ett myller i ständig förändring.

När grupper av unga män nu gjort upplopp i Husby och andra förorter runtom i landet så är det ett eko från historien, från 2006, 2001, 1987, 1968, 1965, 1948 – för att bara nämna några exempel ur modern svensk tid. Ungdomar har alltid härjat och förstört. Som underhållning. För att de är frustrerade. Av politiska skäl. (År 1806 för att biljetterna till en elefantuppvisning var för dyra.) Ändå försöker de ”invandringskritiska” nu få det till att kravaller liksom ligger i vissas kultur. Att det handlar om en tickande etnisk bomb.

Men det är inte lukten av brandrök från Husby som oroar mig, utan kraven på hårdare tag och upprensning, stöveltrampet som ännu en gång ljuder genom Europa. Inget har vi lärt oss.


Krönika
publicerad i Metro.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Läppstiftsfeminism, fördomar och Djävulens näste Södermalm.

Ni vet min förra bloggpost? Jag skrev att Beyoncé hyllas för sina låttexter, för att hon är en feministisk och socialistisk förebild, och att jag inte förstår varför. Hennes texter är ”ljuvliga små stycken nonsens”, skrev jag; till sitt väsen ungefär desamma som den ack så utskällda Linda Bengtzings. Och värderingarna hon förmedlar, i sina texter och i intervjuer och i bikini på H&M:s reklamaffischer, motsvarar värderingarna i en genomsnittlig tjejtidning.

Jag skrev att Beyoncé tillhör samma era av popkulturell kvinnofrigörelse som Charlie’s Angels, Sex and the City och Spice Girls, att hon är en del av läppstiftsfeminismen. I Survivor har hon bytt ut det gamla 68-mantrat om att vara stark och inte behöva en man mot mantrat om att vara stark och inte behöva just den där mannen längre. Rent språkligt är skillnaden minimal, filosofiskt är den milsvid:

YouTube Preview Image

En del har reagerat på att jag använde uttrycket läppstiftsfeminism, de tycker att det är förringande. Men begreppet är ju inte mitt utan det namn en viss sorts feminister har satt på sin genre. Läppstiftsfeministerna menar att kvinnor skall göra sig självständiga genom att spela på det feminina, klä sig i snygga tajta klänningar, ha knallrött läppstift. Sexuell makt är en social makt, menar läppstiftsfeministerna. Jag upplever det som att denna sorts feminism ligger väldigt nära Beyoncés textmässiga tema med kvinnan som tjänar sina egna pengar, har roligt med sina väninnor och dominerar männen omkring sig genom att vara så snygg och sexig att de inte vet vart de skall ta vägen.

Jag ser flera problem med denna läppstiftsfeminism. Den sexuella makten är för det första inte en strategi för revolutionären eller reformatören, utan för överlevaren, för någon som inte försöker förändra utan cyniskt har anpassat sig till omständigheterna och gör det bästa av dem.
Min andra invändning är att sexuell makt inte ens är någon bra överlevnadsstrategi i ett mansvälde, eftersom detta välde ser ned på kvinnor och deras sexualitet; det ser ned på förföriska kvinnor och kommer att straffa dem, om och om igen. Se bara på hur dagens domstolar hanterar våldtäktsmål, hur offret får frågor om hur hon var klädd, hur hon hade betett sig innan och så vidare, allt i syfte att klargöra om hon har visat tecken på att vara en sexuell varelse och därmed inte förtjänar upprättelse.
Min tredje invändning är att den sexuella makten är illusorisk. Visst kan en vacker kvinna ibland tillskansa sig fördelar, men den som inte anses vacker då? Den som är ful, tjock, gammal? Vilken plats har en sådan kvinna i läppstiftsfeminismen?

Beyoncé själv värjer sig hursomhelst inför ordet feminism som sådant. Det förhindrar inte att hon kan vara en förebild och en inspiration ändå, vilket jag också underströk i min första text. Elise Karlsson skriver mer utförligt om det i Svenska Dagbladet; om hur det feministiska med Beyoncé ”ligger mer i vad fansen själva gör av henne”. Att älska Beyoncé för den hon är, helt enkelt, och remixa hennes bästa sidor, jag tycker det är en väldigt sympatisk tanke.

Min förra text försökte uttrycka en känsla av att folk inte gillar Beyoncé för att hon är feminist, utan att de snarare bestämmer att hon är feminist för att de gillar henne. Sara Yazdanfars artikel Vita medelklasskvinnor förminskar Beyoncé på SVT Debatt idag går ännu längre. Den inte bara slår fast att Beyoncé är feminist, utan att jag är medelklass, bor på Södermalm, har läst genusvetenskap och lyssnar på vit bredbent rock. Artikeln pratar visserligen om kvinnor i plural, men jag och min bloggpost om Beyoncé är det enda exempel som tas upp, så jag utgår från att det är jag som avses.

Det här är ju lite förbryllande. Jag är nämligen inte medelklass utan arbetarklass, och jag bor inte på Södermalm i Stockholm utan i andra och tredjehand lite här och var, just nu i ett område som sorterar som söderort, alltså utanför Stockholms tullar. Jag har inte läst genusvetenskap, och även om jag gillar viss vit bredbent rock så lyssnar jag mindre på det än på till exempel Beyoncé. Om man kollar under musikfliken på min Facebook-sida så har jag fyllt i att jag gillar två band. Det ena är Toporkestra, som är en försupen ukrainsk kaosorkester jag träffade när jag var i Indien. Det andra är ABBA. Detta att jag är medelklass, bor på Söder och så vidare är alltså inget Sara Yazdanfar har slutit sig till genom att snoka rätt på info om mig, utan något hon förutsätter… tjaa, på grund av sina fördomar?

Så varför tar då Sara Yazdanfar ens upp min klasstillhörighet och var jag bor? Jo, för att diskvalificera mig förstås. För att göra klart att mig behöver man inte ens lyssna på, ty jag är blott en privilegierad skit som inte fattar något om något. Extra komiskt blir detta i ljuset av att den som faktiskt på riktigt bor på Södermalm och har läst genusvetenskap är Sara Yazdanfar själv. Men, förklarar hon i samma andetag som hon medger detta, det här handlar mer om ett state of mind. Det vill säga: Även om hon bor på Södermalm och jag i söderort så företräder jag mentalt Södermalm. Jaha. Kan vi inte bara byta Södermalm mot Djävulens näste direkt, så att även utsocknes läsare förstår vad som menas? Och kan vi samtidigt byta bostad på riktigt, Sara? Jag skulle ääälska att bo vid Zinken, så kan du flytta runt i olika förorter och vara äkta.

Vi har alla fördomar, jag också, jag gör mig sannerligen inga illusioner av att vara bättre än någon annan i det avseendet. Men jag upphöjer åtminstone inte mina fördomar till ideologi. Sara Yazdanfar och många med henne håller Beyoncé mot en egen måttstock enbart på grund av hennes hudfärg: Det är till exempel plötsligt feministiskt när hon poserar i bikini på H&M-affischer, eftersom hon är svart. Sara Yazdanfar håller dessutom mig mot en annan måttstock utifrån sina idéer om min hudfärg och min tänkta klass, bostadsort, utbildningsnivå, musiksmak.

Det är inte samma liga som rasism och sexism, det är inte ens samma sport. Men spelreglerna, de är faktiskt precis desamma.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Måste Beyoncé vara feminist?

2003 släpptes hennes första soloplatta. Den hette Farligt förälskad och innehöll låtar som Galen i kärlek och Lillpojken. Tre år senare gick uppföljaren Fö’lsedag rätt in på Svensktoppen. 2008 kom bland annat monsterhitten Ungkarlsflickor (sätt på en ring), 2011 skivan 4. Just nu är hon ute på stor turné.

Vem pratar jag om? Linda Bengtzing? Nej, Beyoncé, översatt till svenska.

Det har skrivits en hel del om Beyoncé de senaste dagarna. Hon har prisats för sina texter, för att hon är en socialistisk och feministisk förebild. I Dagens Arena berömmer Jonna Sima hennes ”politiska djärvhet”. Jag förstår ingenting.

Beyoncés texter är ljuvliga små stycken nonsens, som handlar om kärlek, om att vara en stark kvinna som tjänar pengar och – framför allt – om att vara så snygg och het att männen på dansgolvet förmodligen inte riktigt kan hantera det. I Run the World (Girls) sjunger Beyoncé om kvinnor ”smarta nog att tjäna miljoner, starka nog att bära barn, och sedan återgå till jobbet”.

Det här är precis den sorts budskap som tjejtidningarna förmedlar hela tiden, och som feminister vanligen älskar att hata. Den gamla singeln Independent Women brukar framhållas som särskilt inspirerande. Den var med på ledmotivet till Charlie’s Angels år 2000, den tillhörde en viss era av popkulturell kvinnofrigörelse, samma som Sex and the City och Spice Girls. Det handlade om läppstiftsfeminism som tillät kvinnor att bryta sig loss från sin traditionellt underdåniga roll, som tillät dem att vara smarta, ha och spendera pengar, ja till och med vara sexuella – så länge de var sexiga, vill säga. För det var problemet med hela läppstiftsfeminismen: att den faktiskt inte erbjöd någon egentlig frigörelse alls. Kvinnor var fortfarande i grunden till för män.

Tretton år senare förmedlar Beyoncé exakt samma sak som tidigare. Det är läppstiftsfeminism, ett überkommersiellt utanpåverk. Att hon använder sina konserter för att försöka sälja saker är inte ett plötsligt brott mot hennes egentliga ideologi, såsom somliga upprörda konsertbesökare föreställer sig, utan bara en fullt logisk följd av den hon hela tiden har varit: en kvinna som – för att återigen citera Run the World (Girls) – är smart nog att tjäna miljoner. Samma sak är det med de H&M-affischer som föreställer en förförisk Beyoncé i bikini och just nu sitter upptapetserade runtom i hela landet. Det finns ingen skillnad i hennes sätt att posera och hur modellerna poserar på de affischer som socialistiska feminister vanligtvis täcker över med upprörda slagord i svart sprejfärg. Ingen skillnad alls.

Okej, så hennes texter är inte feministiska. Och inte uppträder hon särskilt feministiskt. Men kanske står hon upp för feminismen utanför scenen? Precis som i sina texter understryker hon i intervjuer att kvinnor skall tjäna sina egna pengar, jobba, vara starka.

Men detta är vad hon har att säga om feminism:

”Det ordet kan vara väldigt extremt. Jag antar att jag är en modern feminist, jag tror på jämställdhet. Jag tror på jämställdhet och att vi har en bit kvar och att det är något som är åsidosatt och något som har lärt oss att acceptera. Men jag är lyckligt gift. Jag älskar min man. Jag känner att fru Carter är den är, men mer djärv och orädd än jag någonsin varit.”

(Ur brittiska Vogue, april 2013.)

Beyoncé vill alltså inte gärna ta ordet feminism i sin mun, eftersom det är för extremt. Däremot tror hon på jämställdhet och på kvinnor som tar för sig och gör karriär. Men även om jämställdhet är viktigt så känner hon att det viktigaste är att vara gift. Och genom äktenskapet har hon blivit mer självsäker än någonsin. Det här låter inte särskilt feministiskt. Snarare låter det som något en rätt aningslös, tjejtidningsläsande småstadstjej, typ Linda Bengtzing från Gullspång, skulle kunna häva ur sig.

”Jag har en riktig karl, en sådan man vill ha, precis som det skall va’
Som kan det där med bygg och snickeri, han kan kombinera mat med vin
Jag borde vara glad, jag vet vad jag har: En trygg familjefar
Men ändå i min fantasi, finns en annan i mitt liv.”

Beyoncé, översatt till svenska? Nej, Linda Bengtzing. Och folk hatade henne för den texten. Aftonbladets förra ledarskribent Åsa Petersen skrev en hel debattartikel om det idiotiska i att vilja ha en händig man, och att vilja överge det man tycker är tryggt för en ”buse” (som Åsa Petersen intressant nog föreställer sig att den andra mannen är).

Vad, undrar jag, är egentligen den idémässiga skillnaden mellan kvinnan som eventuellt vill ha en spännande annan man i Linda Bengtzings E de fel på mig och den som i till exempel Beyoncés låt Sweet Dreams med dåligt samvete trånar efter en farlig, men tilldragande man, en som är lika delar söt dröm och vacker mardröm?

Motsägelsefullt nog handlar hyllningarna av Beyoncé som en förebild förmodligen inte om en plötslig, exklusiv vidsynthet, faktiskt tror jag att det är precis tvärtom: att de som hävdar att hon är feministisk gör det därför att de inte klarar av att gilla en person som inte passar in i deras världsbild.

Måste Beyoncé vara feminist? Jag tycker det är synd att kräva det av henne. Jag skulle önska att folk kunde tycka om henne för den hon är: En kristen, smart affärskvinna med tjejtidningsvärderingar och en helt fantastisk röst.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Kvinnorna i Husby.

Jag bor inte i Husby. Jag kan inte säga något om varför det som sker där sker, det vore förmätet av mig att göra anspråk på att kunna analysera situationen på ett meningsfullt sätt. Däremot har jag synpunkter på historieskrivningen kring kravallerna.

Det som utlöste protesterna var att polisen för lite mer än en vecka sedan sköt ihjäl en 69-årig man. Ungdomsorganisationen Megafonen menar att det var en ren avrättning: ”Hur kan ett team av SWAT-poliser gå in i en lägenhet mot en 69-årig man och döda honom?? Om vem som helst hade gjort det hade det varit ett mord, när polisen gör det ‘har dom gjort sitt jobb’. Om det hade hänt mot Karl-Erik, 69år, i Kungsholmen hade det blivit skandal, nu kommer det bli another story about a mad man in the hood… Folk säger: ‘han viftade ju kniv, vad skulle dom gjort?’. ENKELT: inte avrättat honom.”

Det är en sak jag inte fattar, och det är hur Megafonen kan glömma att polisen kallats till platsen för att mannen hotat folk med kniv, och att det i lägenheten med honom även fanns en kvinna som man var rädd skulle bli skadad? Hur har en så viktig pusselbit kunnat tappas bort på vägen?

Tidningarna rapporterar om unga män som sticker bilar i brand, som vandaliserar affärer, som misshandlar poliser i protest mot dödsskjutningen. Fredrik Edin har skrivit intressant om våldet som metod: ”Många har försökt förstå det – åtminstone vid en första anblick – meningslösa våldet i de fattiga förorterna. De till höger har förfärats, och ropat på hårdare tag och debatter om integration. De till vänster har förgäves letat manifest och politiska program. De har utan framgång försökt tolka upplopp, bilbränder, skolbränder och attacker mot samhällets officiella representanter som protester mot exkludering, fattigdom och segregation.” Men, menar Fredrik Edin, i själva verket handlar kravaller om att människor vill göra sig hörda, att de vill få folk att lyssna som annars aldrig lyssnar.

Jag bodde i Paris under upploppen 2005, när den alltid lika finkänslige president Nicolas Sarkozy hade kallat ungdomar i förorten för racaille, slödder. Jag kan inte minnas att jag såg andra än tonårskillar delta i våldet och förstörelsen. Det verkar vara samma sak i Husby nu.

Var är tjejerna, undrar jag? Vad gör de? Vem lyssnar på dem?

Det är som om kvinnorna i Husby inte finns.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Feminismens pr-problem.

Feminismen har ett pr-problem, skriver Patrik Kronqvist i en ledare i Expressen: ”Det finns helt enkelt en stor grupp människor som ser rött när de hör ord som feminism, genus och könsmaktsordning.”

Visst har feminister dåligt rykte. Vi sägs vara fula och håriga, vi påstås vilja döda allt vad feminint och maskulint heter; vi sägs eftersträva en enda grå hensörja av pottfrisyrer och säckiga grå overaller.

Nu försöker alltså Expressens ledarsida ge feministerna skulden för att somliga inte tilltalas aaalls av det här med kvinnors lika rättigheter utan snarare tycker att feminister är sådana som har fått för lite kuk. Detta menar man alltså tyder på dåligt pr-arbete.

Så vad är då bra pr? Är det kanske när en snygg kvinna pratar om något kvinnorelaterat på ett älskvärt sätt? Som när Angelina Jolie skriver ett öppet brev som kan sammanfattas ungefär såhär: Hej, jag har genomgått en verkligen svindyr operation som minskar risken för bröstcancer, och jag gjorde det för att jag älskar mina barn och vill göra allt jag kan för att leva så länge som möjligt så att jag kan vara med dem. Min man, Brad Pitt, har stöttat mig hela vägen. Det vore bra om fler kvinnor hade råd med den här operationen.

Jag är ledsen, men nej. Angelina Jolies text står inte på riktigt upp för alla kvinnors rätt att göra denna viktiga, livräddande operation. Det enda som egentligen gör texten uppseendeväckande är att den inte handlar om hennes kropp som sexuellt objekt utan om hennes kropp som medicinskt objekt, och om den underförstådda konsekvensen som är att pratet om cancer och operationer och ärr kanske kan få ett antal erektioner att tillfälligt dala.

Feminism är att vara obekväm, att kräva förändring, att sträva efter att ge kvinnor mer makt. Feminism är att utmana hela den ordning som säger hur människor skall vara. Att Expressens ledarsida med flera tror att protester mot feminismen beror på att feminismen har pr-problem säger mig att de verkligen inte fattar någonting.

YouTube Preview Image
Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Kungafamiljen är som djur i bur.

Prinsessan Estelle är bara drygt ett år gammal, men redan nu släpper hon en bönebok. Det är förstås fint att hon inte bara funnit sig tillrätta i sin tro, så liten hon är, utan att hennes gudsrelation dessutom är så mogen att hon känner sig redo att ta sig an andras andliga utveckling. Och det är verkligen tur att hon har valt just den kristna vägen. Svensk lag har nämligen slagit fast att kungafamiljen måste bekänna sig till ”den rena evangeliska läran”. Det står dessutom uttryckligen att de måste fördöma kätteri. Det är därför inte bara önskvärt att prinsessan Estelle manifesterar sin tro genom böneböcker, lagen uppmuntrar dessutom henne att smutskasta till exempel judar och muslimer, eller muhammedaner som lagtexten kallar dem. (Det vore intressant att se henne skriva en bok i den andan.)

Religionstvånget går stick i stäv med FN:s konvention för mänskliga rättigheter. Den säger även att alla har lika värde och rättigheter, och att man inte får göra skillnad på människor på grund av till exempel börd eller ställning – men i Sverige föds alltså en viss familj till översåtar, och övriga medborgare till undersåtar. Det står vidare i konventionen att alla har rätt till tankefrihet och yttrande-
frihet – men kungafamiljen har avsagt sig sin rösträtt. Och det där med att alla ska vara lika inför lagen? I Sverige kan inte statschefen, kungen, åtalas för brott.

På ett sätt är de kungliga överlägsna oss. Vi passar upp på dem, svassar för dem. Men om man ser till det allra mest grundläggande så är det ju faktiskt så att vi håller dem fångna. Som djur i bur är kungafamiljen. Visserligen är buren gjord av guld, men en bur är det likväl.

Det finns folk som himlar med ögonen åt hela diskussionen, som inte tycker att det här med monarkin spelar någon roll. Det är bara en symbol, menar de. Och ja. Om man bortser från att det handlar om verkliga människor så är detta onekligen ett stort problem: Vad kungahuset symboliserar.

Det är snart ett år sedan Hennes Kungliga Höghet Prinsessan Estelle Silvia Ewa Mary Bernadotte döptes i Slottskyrkan i Stockholm. Estelle är ett gammalt franskt ord för stjärna, men den annars så hovsamma populärhistorikern Herman Lindqvist var icke imponerad av namnet. ”Det låter ju som en nattklubbsdrottning!”, fnös han. Estelle skulle i så fall inte bli den första medlem av kungahuset att bränna sitt socialbidrag, apanaget, på att festa. Men med nattklubbsdrottning menar väl Herman Lindqvist snarare sorten som skrattar med stor röd mun och röker starka cigaretter och dansar med främmande män hela natten; som sedan smyger hem barfota med grynings-
ljuset som ett glitter i paljettklänningen.

Jag har svårt att tänka mig en framtid där Estelle vore fri att välja det livet, som förstfödd till vår kronprinsessa är hennes liv mer eller mindre utstakat. Men jag hoppas så att han får rätt.

Krönika publicerad i Metro.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Mytbildningen kring introverta.

Introvert är detsamma som inåtvänd. Men begreppet har kommit att betyda mycket mer än så, det inser man inte minst om man läser Therese Bohmans text Hos mig själv som publicerades i Expressen Kultur häromdagen.

”Vi är en minoritet på planeten men en majoritet när det handlar om begåvning”, citerar Therese Bohman ur boken Introvert. Den tysta revolutionen av Linus Jonkman. Det ”finns ett samband mellan hög IQ och introvert personlighet”, skriver hon vidare. Denna föreställning är väldigt typisk för debatten överlag. Inte bara likställs hög iq med begåvning; det förutsätts dessutom vara kopplat till inåtvändhet.

Som introvert är det förstås väldigt frestande att smickrat sprida Hos mig själv-länken vidare. Att kallas smart och talangfull är ett fint tröstpris för den som inte är särskilt otvungen, som inte har tusen vänner, som har ett stort behov av ensamhet i en kultur som säger oss att allt detta är något konstigt. Att då få höra att man är klok och speciell värmer lika gott som jag antar att solen gör för dem som inte tillbringar sommardagarna med att ligga i skuggan med en bok.

Susan Cain, den avhoppade juristen som har tagit på sig att bli något av en talesperson för de introverta, säger i sitt TED Talk att man måste skilja på att vara introvert och att vara blyg. Inåtvändhet, menar hon, är en preferens för tystare, mindre stimulerande omgivningar, varken mer eller mindre. Blyghet däremot, är rädslan för att dömas socialt. Ja, så säger hon. Sedan ägnar hon resten av föreläsningen åt att sammanlänka inåtvändhet med andra, positiva, egenskaper, i linje med dem som Linus Jonkman och Therese Bohman nämner.

Introverta personer är bokmalar, säger hon. Intellektuella. Försiktiga. De ”har högre betyg och har lättare för att lära sig”, de är ”mer omsorgsfulla”, de ”levererar bättre resultat”, de blir bättre ledare eftersom de inte leder för att de vill synas utan för att de vill förändra, de är ”väldigt bra på kreativitet och produktivitet”. Det finns ju emellertid ingenting som tyder på en koppling mellan inåtvändhet och intelligens, begåvning och kreativitet. Hon presenterar inga som helst bevis. Och även om böcker är ett underbart sätt att fly in i sig själv så finns det ju hur många enstöringar som helst som hatar att läsa, som inte heller kan räkna matte, som ärligt talat inte är särskilt klyftiga alls. Är då de ointelligenta och obegåvades inåtvändhet mindre äkta?

Jag förstår den känsla som får Susan Cain, Linus Jonkman, Therese Bohman med flera att försöka uppvärdera det inåtvända. Jag sympatiserar verkligen med missionen att motverka underskattningen av de introverta och deras kapacitet. I en tid och på en plats då man värderar personlighet snarare än karaktär, och med personlighet menar ett charmigt och utåtriktat sätt, ja då kan jag rentav tycka att det finns något subversivt över att hylla inåtvändhet. Samtidigt är ju den här sortens pseudopsykologisk mytbildning vansklig.

Inte bara för att den osynliggör dem som inte lever upp till idealen, i det här fallet sprudlande, lättsam och populär å den ena sidan; intelligent, begåvad och kreativ å den andra. Utan för att den tvingar in människor i mallar, tvingar dem att köpa hela paket. Men ingen är någonsin antingen eller, allt är en enda glidande och ytterst svårmätt palett av olika färger. Med Walt Whitmans ord:

”Do I contradict myself?
Very well, then I contradict myself.
I am large, I contain multitudes.”

Och det måste vi få tillåtas göra.

YouTube Preview Image
Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Fjortontusen tecken.

Det finns vissa saker man inte får säga i det här landet, sägs det. Närmare bestämt brukar rasister, sexister och homofober säga så.

Men vad är det egentligen man inte får säga? Det frågade jag Mats Dagerlind. Han är mannen bakom ressentimentssajten numero ett: Avpixlat. Jag erbjöd mig att publicera hans svar på frågan här på min blogg. Och han svarade. Långt. Nästan 14 000 tecken. Det motsvarar alltså sex, sju kortare krönikor.

2190 av de dryga 14 000 tecknen kunde sägas vara relaterade till själva huvudfrågan: Vad man inte får säga i det här landet. Jag hade jättegärna publicerat dessa 2190 tecken tillsammans med mina reflektioner, och länkat till en extern sida där den som ville kunde läsa hela den osammanhängande originaltexten. Men Mats Dagerlind förbjöd mig att korta hans alster: Antingen skulle jag ge honom hans 14 000 tecken, eller så fick jag inte citera ett endaste ord! (Det är inte utan att man börjar fatta varför han aldrig lyckas bli publicerad någonstans. I princip ingen får någonsin så mycket utrymme.)

Förmodligen är Mats Dagerlind rädd att tvingas smaka på samma beska medicin som han själv slevar upp dagligen åt andra inne på sin sajt, han tror väl att jag skall förvränga hans ord så groteskt att de inte går att känna igen. Det skulle jag aldrig göra. Och dessutom:

Mats Dagerlind är talesperson för Avpixlat, en sajt vars redaktion är helt anonym samtidigt som deras verksamhet går ut på att hänga ut, avpixla, andra.

Mats Dagerlinds sajt har bland annat lagt ut ett videoklipp som visade sexuella övergrepp på en ung tjej, eftersom de tycker det är viktigare att framhålla att mörkhyade har begått ett brott än att värna offrets integritet.

Sajten har nyligen även hetsat mot två barn (jo är man under 18 är man i laglig mening ett barn) och lagt ut namn, bild och länkar till deras Facebook-sidor för att de med krita skrivit ”UT MED SD-SVINEN” på en berghäll dagen innan Sverigdemokraterna kom dit. Mats och hans vänner vet mycket väl vad som kommer att ske i kommentarsfältet: Barnens hemadress kommer att skrivas ut, och namnet på deras skola. Vilket Avpixlat menar sig absoluuut inte kunna ta något ansvar för.

Mats Dagerlind talar föraktfullt om invandrare. Han talar föraktfullt om kvinnor. Han talar föraktfullt om homosexuella. Jag vet inte vad jag rimligen skulle kunna säga för att smutskasta en man som han, även om jag hade velat.

PS. Vad det var man inte får säga, enligt Mats Dagerlind? Jo, vissa saker om invandrare och feminister. Han utvecklade aldrig närmare vilka dessa sanningar egentligen var. Sedan skrev han att Sverigedemokrater ibland blir hotade och misshandlade. Jag håller med honom om att det är dåligt. Sedan skrev han om att jag tycker att våldtäkt är okej. Det tycker jag inte.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Gästblogg: Restips för utomjordingar!

”Så får du vänner: Var trevlig mot människan och hälsa. Om du får ett svar som låter bää, voff, mjau eller mu, så är det ett djur du pratar med.” Victor, 12 år.

”Så beter du dig när du träffar en människa: Människor tycker om att prata om sig själva, så fråga om deras dag, även om du inte bryr dig.” Andrea, 14 år

”Om du känner hemlängtan: Ring mamma.” Doerdo, 9 år

www.berattarministeriet.se

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Extra! Extra! Erbjudande till Mats Dagerlind.

För lite mer än ett år sedan skrev jag en krönika i Metro, där jag i en bisats nämnde att jag tycker att det som kännetecknar en civilisation är att den är civiliserad även mot dem som inte själva beter sig civiliserat. Jag sade att jag inte tycker att människor skall utvisas till länder där de riskerar tortyr, inte ens om de begår brott tycker jag att de skall utvisas utan istället åtalas och dömas här i Sverige. Detta är i enlighet med FN-konventionen, Europakonventionen och gällande lagstiftning i alla demokratier värda namnet (inklusive Sverige).

”Våldtäkt okej om man kommer från oroshärd”, löd emellertid sajten Avpixlats tolkning av mina ord.

Redan två dagar därpå skrev jag min första förtydligande dementi, och jag har fortsatt dementera: Självklart tycker jag inte att våldtäkt är okej. Det har inte Avpixlat brytt sig om, inte deras anhängare heller. Istället har man fortsatt hävda att jag sympatiserar med våldtäktsmän; sajtens talesperson, Mats Dagerlind, framhärdade i detta så sent som i helgen. Fast självklart önskar ingen mig något ont, tillade han.

Eh. Jag har några frågor på det, Mats.

Du säger att du inte vill att jag skall råka illa ut, men vad vill du då? Vad tänker du skall bli resultatet när Avpixlat med braskande rubriker påstår att en viss ung kvinna tycker att det är okej att våldta, och fortsätter att framhärda i detta i över ett år, oavsett hur många gånger hon säger att nej nej, det tycker jag förstås inte?

När det var som värst fick jag bilder på ihjälslagna kvinnor hem med posten, Metros tidningslådor vandaliserades och försågs med bilder på mig ihop med texter som intygade att jag inte har något emot våldtäkt, något naziförbund höll till och med en demonstration mot mig i närheten av min bostad. Det var Avpixlat som drog igång detta, det är Avpixlat som fortsätter att driva detta.

Jag pratade ju lite med dig innan Publicistklubbens debatt om näthat – dit du var inbjuden för att sitta med i panelen, själv satt jag i publiken – och då frågade jag dig om kvinnorna på Avpixlat hade emottagit hot. Det hade de inte, sade du (men tillade att de nog var rädda för ”invandrargäng”). Vad tror du att det beror på att det som skrivs om Avpixlat inte leder till hot mot er, medan det Avpixlat skriver leder till hot mot mig?

Som jag gång efter annan har påpekat så tycker jag att alla skall få yttra sig. Däremot ser jag inte poängen med att ”ta” debatter där man inte skriver under på problemställningen. T ex har jag själv inte något intresse av att diskutera hur vi skall göra med massinvandringen, eftersom det förutsätter att jag går med på vissa premisser. Att vi har en massinvandring, t ex, och att den massinvandringen är ett problem.

I likhet med en majoritet av svenskarna tycker jag inte att invandringen är en viktig fråga. (Däremot ser jag rasism som ett stort problem. Här har jag skrivit mer om den moderna rasismens idéhistoria: http://rodeo.net/lisamagnusson/2012/06/27/det-forlorade-paradiset/. Och här förklarar jag i förbigående varför jag hellre använder uttrycket rasism istället för invandringskritik eller främlingsfientlighet: http://rodeo.net/lisamagnusson/2013/01/30/valdtaktsmannens-ratta-namn/.)

Mats, du pratar ofta om att det finns vissa saker man inte får säga i svensk debatt. Jag begriper inte vad du menar. Alltså på riktigt, jag fattar inte det. Vad är det du inte får säga? För mig framstår det där med att man inte får säga vissa saker mest som en olust inför kritik, som att fortsättningen på den meningen är att man inte får säga vissa saker oemotsagd, att folk säger emot, kanske rentav tycker att man är dum i huvet. Om det är så du menar så har du missförstått vad yttrandefrihet betyder.

Men om inte: Du pratar om mig som en del av en åsiktselit, som en maktfaktor; någon som har en väsentligt större plattform än du. Därför vill jag nu ge dig ett erbjudande, ett litet quid pro quo. Extra! Extra!

Såhär: Skriv en text om allt det där du inte tycker att du får säga. Om du bara svarar på de tre frågorna i fetstil här ovan så lovar jag att i gengäld publicera din förbjudna text på min åsiktselitblogg.

Vilken chans, va, för en tystad sanningssägare?

YouTube Preview Image
Lisa Magnusson