Lisa Magnusson

Partypajare och ateologer. (Om ateismen som religion.)

När både ateister och kristna blir förbannade över en text man har skrivit så antar jag att man kan utgå från att den, tja, åtminstone inte är tråkig.

Jag tänkte därför utveckla ett av mina resonemang från veckans krönika, ”Problemet är inte själva kristendomen”. Det rör sig om en parentes. ”Att försöka värva så många nya medlemmar som möjligt till sin egen organisation är en essentiell del av de flesta religioner (även ateismen, som ju också är en sorts religion)”, skrev jag. Påståendet att ateismen är en religion har jag fått en hel del indignerad kritik för.

Jag vet redan på förhand att ingen förklaring i världen skulle kunna övertyga de inbitna ateisterna om att jag har rätt, just eftersom deras övertygelse – till skillnad från vad de själva tänker sig – inte handlar om fakta. Och det som inte handlar om fakta låter sig inte heller rubbas av argument.

Ändå vill jag utveckla vad jag menar.

Det som utmärker kombatanterna – kristna, muslimer, ateister etc – i slaget om religionen är oviljan att inse vad det handlar om, nämligen tro. I ateisternas fall är det en icke-tro, men det blir ju också en sorts tro i det att den berör något som per definition går bortom bevis och motbevis. Det är omöjligt att fastslå att det finns en Gud eller liv efter döden eller whatever, lika lite som det är omöjligt att fastslå att det inte gör det. Vi kan bara gissa, tro.

Alla läger föreställer sig emellertid att de sitter inne på sanningen och att de kommer att kunna missionera in resten av mänskligheten på den rätta vägen om de bara är tillräckligt ihärdiga. Det gäller även ateismen i samma ögonblick som den börjar plädera för sin sak. Den präglas då, liksom all annan religion, av just den ”oförmåga att bara tillåta andra att vara annorlunda” som jag beskrev i min krönika. Ateismen, liksom all annan religion, fastnar precis lika lätt i hätskhet och förakt, hemfaller åt bittra evighetskrig som inte går att vinna. Det är en zzzZZZZzzzzzzzzZZzzandlåda utan dess like.

Jag tycker att det är bra med lagar mot kvacksalveri och dylikt, jag tycker det är bra att det finns regler för vem som får utöva läkekonst och vad som får kallas medicin. Men herregud, livet är tungt som det är. Om folk vill leva i föreställningen att de omges av osynliga rosa enhörningar som kommer med budskap från bortgångna anhöriga, så låt dem då leva i den föreställningen. Vilka är egentligen ateisterna och humanisterna och skeptikerna och allt vad de kallar sig att säga att enhörningsvännerna har fel och försöka slå sönder deras världsbild? På riktigt. Partypajare!

Det har hänt en del saker inom ateismen på sistone. Den ateistiske filosofen och författaren Alain de Botton föreslog nyligen under en föreläsning att vi alla borde försöka ta oss bortom trätandet om rätt och fel. Han menade dessutom att ateismen – i egenskap av religion – måste se till att skapa sin egen substans, och att den faktiskt har en hel del att lära från andra religioner. Ateismen, anser Alain de Botton, måste kunna tillhandahålla moralisk vägledning, råd och tröst. Han tycker att ateismen borde ha sin egen kyrka, och att den kyrkan borde ägna sig åt kultur och kunskap.

På Facebook lade någon nyligen till mig i en grupp som förespråkar en andlig sorts ateism, och som har till syfte att grunda en ateologikyrka. ”Att missta religion (längtan efter tillhörighet med den Andre) med teism (uppförandet av gudar och myter för att vi skall förbli dumma, lättkontrollerade och infantila) måste betraktas som ‘Den stora lögnen’ i vars bittra skugga vi har levat alldeles för länge”, lyder en del av gruppbeskrivningen (min översättning). Väldigt vackert.

Jag vet inte hur det kommer att gå med ateologikyrkan. Jag lever inte med en gud, men jag vet inte om jag heller vill släppa taget om mitt kanske, om jag definitivt vill leva utan en gud och placera kulturen och kunskapen i denna guds ställe. Däremot tror jag verkligen att om ateismen vill åstadkomma något på riktigt så måste den lära sig att bli sin egen magiska såpbubbla, inte nålen som ettrigt söker sticka hål på andras.

YouTube Preview Image
Lisa Magnusson
Promotion

Lisa Magnusson

Problemet är inte själva kristendomen.

Det är lite med religion som med sprit och sex: om det hade uppfunnits nu så hade det genast blivit förbjudet i lag. Men eftersom det är en så integrerad del av det vi är så låter vi det vara.

Det finns många saker som är konstiga med religionen, med den organisation och det regelverk som kringgärdar själva tron. Man kan förstås göra sig lustig över det motsägelsefulla med en gud som skapar felande människor och sedan klandrar de felande människorna för att de felar. Det jag har haft svårast för är emellertid inte all den skam och skuld som religionen inger oss för att vi är de vi är, utan missionerandet. Att försöka värva så många nya medlemmar som möjligt till sin egen organisation är en essentiell del av de flesta religioner (även ateismen, som ju också är en sorts religion). Människors oförmåga att bara tillåta andra att vara annorlunda är roten till cirka alla konflikter här i världen. Jag har alltid sett det som det största problemet med religion.

Men så stod det för någon vecka sedan i tidningarna om tre barn som hade dött för det att deras far, en kristen pastor, bett för dem istället för att ge dem medicin. När jag säger kristen pastor så är det på intet sätt ett försök att breivikbeslå kristenheten, att skuldbelägga dem vars religion råkar ha ett vagt släktskap med den här pappans. Ingen förespråkar att man skall låta barn dö. Alla tycker förstås att han har gjort fel. Det är inte själva kristendomen som är problemet.

Det är inte heller det att jag inte förstår varför folk ber. Jag har själv försökt köpslå med gud: Käre gode gud, om du bara hjälper mig med det här så lovar jag att, ja, här brukar jag föreslå något som jag tänker mig skulle kunna blidka den stränge, straffande, intolerante gud som min kultur har gjort till en del av mitt system.

Men jag kunde inte sluta tänka på den här pappan och på den tro på bönens kraft som tillkommer religionen. Bönen är till synes ödmjukhet, underkastelse. Men den har till konsekvens att allt lidande är, om inte självförvållat, så åtminstone något som kan avhjälpas bara man tror tillräckligt mycket, ber tillräckligt innerligt. Det är ett magiskt tänkande som, motsägelsefullt nog, bottnar i en sorts narcissism, i en övertygelse om att just man själv är en unik och utvald snöflinga som är värd vip-behandling, till skillnad från alla andra som går onda öden till mötes här i världen. Men varför skulle gud lyssna på just mig, ge just mig tröst, ingripa vid just mitt förtvivlade tiggande? Att lämna sin själ i pant hjälper oftast inte.

Krönika publicerad i Metro.

Lisa Magnusson
Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Kändismännen och horstigmat.

Jag har på olika håll sett bilder på allvarliga kända män med skyltar som meddelar att riktiga män inte köper flickor, och jag har himlat mot ögonen åt det. Dels för att det är ett väldigt billigt sätt att plocka poäng, billigt på samma sätt som när folk fäster två säkerhetsnålar på jackan för att visa att de är emot våld mot barn, eller som när Moderaterna dumglatt deklarerar att de älskar människor.

Att hålla upp ett plakat, eller säga sig vara emot barnmisshandel eller påstå att man älskar människor är handlingar som inte kostar någonting (om man nu bortser från att Moderaterna säkerligen har betalat någon gudsförgäten reklambyrå en riktigt stor summa pengar för att komma på själva budskapet, vilket för övrigt också är ganska intressant att tänka på i denna postpolitikens era: Hur stor del av de politiska budskap vi matas med kommer från partierna själva, och hur stor del är raktigenom skapad av flinka reklamare? Men det var ett sidospår).

När till exempel Sean Penn, Justin Timberlake och Aston Kutcher håller upp de där plakaten om att riktiga män inte köper flickor så positionerar de sig inte bara mot sexköp, de implicerar även att de själva minsann är ”riktiga män”. Och det är den delen som stör mig så pass att jag vill skriva om saken.

Jag tillhör ju dem som inte anser att sexköp är fel, det vill säga, jag tycker inte att det i sig är dåligt att människor byter sex mot pengar. Det tror jag att de flesta, utom kanske Kristdemokraterna, borde kunna vara överens om egentligen? Däremot finns det andra saker som gör prostitution problematisk i praktiken, och många av de sakerna, menar jag, går i slutänden tillbaka på vår syn på kvinnor och sexualitet. En stor del av dem som prostituerar sig gör det därför att de befinner sig i en desperat avsaknad av precis allt, vilket gör att de blir utnyttjade. Men om man bortser från det, om man tänker sig en situation där en person av fri vilja säljer sex, så finns där ändå en grundläggande utsatthet. Den utsattheten beror på horstigmat.

Horstigmat är den samhälleliga brännmärkningen av kvinnor som uppfattas som sexuellt utlevande. När unga kvinnor som ligger runt blir kallade ”madrasser” så är det ett uttryck för horstigmat, liksom när domstolar frågar kvinnor som har blivit våldtagna hur de var klädda vid tillfället och hur många de har haft sex med tidigare. Och när Sean Penn, Justin Timberlake och Aston Kutcher pratar om ”riktiga män” och ”flickor” så är det också ett uttryck för horstigmat.

Begreppet ”riktiga män” antyder att det också finns ”oriktiga män”. Om man skall se till det budskap som Sean Penn, Justin Timberlake och Aston Kutcher förmedlar så verkar de här oriktiga männen främst utmärkas av att de inte vadar i vagina, att de har svårt att få sexuell närhet. Det här handlar alltså i grunden om ett oartikulerat förakt för män som inte är populära, machissimos, alfahannar. Att vara man är att ha mycket sex. Men mot de här ”riktiga männen” ställer inte trion ”riktiga kvinnor” eller ens ”kvinnor” utan ”flickor”.

En ”flicka” är ett barn som ännu inte blivit könsmoget, som inte utvecklat en vuxen sexualitet. Att jämställa prostituerade med flickor är en vänlighet från de här kändismännens sida, ett sätt att visa på att det inte är hos sexsäljarna felet ligger utan hos dem som betalar för att ligga med dem. Genom att kalla dem flickor bedyrar man deras oskuld, i ordets alla bemärkelser. Men det är ju fortfarande samma typ av mekanism som när unga kvinnor som håller på sig kallas flickvänsmaterial, och när domstolar tror mer på ett våldtäktsoffer som varit sobert klätt och inte betett sig flirtigt. Kvinnor skall inte vara sexuellt utlevande.

Nu säger vi det i kör, allesammans: DET ÄR HORSTIGMAT.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Bra att vi pratar om klass igen.

”Klass är på väg tillbaka”, upplyste i dagarna en rubrik i Dagens Nyheter (30/1). Klass som sådan har förstås existerat hela tiden, men själva begreppet har legat i träda ett bra tag. Uppsving på bred front fick det först i och med att förbundet Allt åt alla arrangerade en guidad busstur till rikemansområdet Solsidan. Överklassafari, kallade man det. Svenska folket har ju tagits med på klassafari flera gånger i veckan i flera års tid. Men vi har liksom inte tänkt på program som Jobbcoachen, Du är vad du äter och Den hemlige miljonären som underklassafari, utan som underhållning i form av beklagansvärda individer som får hjälp av en välgörare, snipp, snapp, snut, så är sagan slut.

Det är bra att vi pratar om klass igen. Det är bra att vi nagelfar strukturer, ifrågasätter den kultur som hyllar den fria individens handlingskraft och ser alla misslyckanden som pinsamma personliga nederlag. Men det är inte bara de trasiga och små som präglas av klass. Jag skulle även vilja läsa in klass i hur de politiska högdjuren hanterar skandaler.

Med teve, radio och tidningar är det ju så att när de biter så släpper de inte taget förrän bytet ligger stilla. När medierna till exempel högg mot den nu avgångne socialdemokratiske partiledaren Håkan Juholt efter att han felaktigt påstått att den borgerliga regeringen samarbetat med Sverigedemokraterna kring försvarspolitiken, så fick han panik och sprätte än hit, än dit. Och medierna klamrade sig fast. Det snyftades från vänsterhåll om att journalisterna gick för hårt fram. Jag fattade aldrig vad de menade. I mitt tycke har de gått precis lika hårt åt Håkan Juholt som han förtjänar.

Men ta ett annat exempel: När den moderata utrikesministern Carl Bildt får frågor om det faktum att han har ekonomiska intressen i ett bolag i Etiopien som misstänks för brott mot folkrätten så avfärdar han detta utan att blinka, ja, han ljuger helt obesvärat, på bästa sändningstid i ett av landets största teveprogram. Han kommer undan med det och han gör det helt enkelt därför att han behåller sitt lugn, fnyser åt frågorna, inte visar någon rädsla. Det gör både att den enskilda journalisten känner sig osäker och kommer av sig, och att den mediala dramaturgin faller platt. Den vördnad, ja snudd på strykrädsla, som visas personer som Carl Bildt handlar också om klass i allra högsta grad. Detta, menar jag, borde diskuteras närmare.

Krönika publicerad i Metro.

PS. Från och med nästa vecka kommer jag få ännu mer utrymme för mina krönikor i Metro. Håll i hatten!

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Partier som föraktar människor. (Om den tomma svenska politiken.)

Vänstern måste sluta tycka synd om sig själv, skriver Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, i dagens DN. Han menar att de röda skulle tjäna på att faktiskt prata om frågor som tidigare varit tabu, såsom invandringen. Att de måste släppa sargen och bli mer pragmatiska.

Jag tycker själv att pragmatism kan vara väldigt bra. Jag ogillar signalpolitik, det vill säga detta att ägna sig åt politisk styrning i syfte att uppfostra folket. Den här starka viljan att ”sända rätt signaler” är till exempel skälet till att politiker motverkar det sprutbytesprogram som går ut på erbjuda narkomaner gratis rena sprutor så att de slipper dela med varandra. Sprutbytesprogrammet innebär att man minskar spridningen av olika sjukdomar, och det sätter också missbrukare i regelbunden kontakt med vården, vilket gör dem lättare att fånga upp och hjälpa. Ändå finns det ett starkt motstånd mot programmet, politiker spjärnar emot och sinkar det. Att införa något dylikt får det ju nämligen att framstå som att myndigheterna stödjer missbruk, menar de. För mig är det en obegriplig ståndpunkt.

På det stora hela tänker jag emellertid att mindre pragmatism, till skillnad från vad Bo Rothstein menar, faktiskt vore att föredra. Jag tänker att pragmatismen är själva anledningen till att det går så dåligt för politiken nuförtiden. De etablerade partierna har under en längre tid rört sig alltmer in mot mitten i syfte att suga upp väljare, de tänker att det gäller att liksom kunna tilltala alla. Det resulterar i en märklig åsiktslöshet.

När Socialdemokraterna gjorde dåligt ifrån sig i förra valet så hade de inte självförtroende nog att tänka att politiken de förespråkar i grunden är bra och rätt, och att de måste fortsätta sitt arbete med att övertyga väljarna om fördelarna med den. Istället talade dåvarande partiledaren Mona Sahlin i termer om att man ”inte lyssnat” tillräckligt, att politiken man gått till val på var ”felaktig”. Det vill säga, Socialdemokraterna uppfattar det inte som sin huvudsakliga uppgift att företräda vissa politiska värderingar, deras mål är istället att tillskansa sig så mycket makt som möjligt genom att vända kappan efter vinden och vara som en ständig provsticka på det svenska folkets åsikter. Detta, menar jag, visar på ett förakt, dels mot politiken, men framför allt mot de befintliga väljarna.

Moderaterna är ännu värre. Inför förra valet läckte en besynnerlig manual ut, som bland annat behandlade hur man bör uttrycka sig utåt. Det är svårt att säga vem den är mest nedlåtande mot, partimedlemmarna eller folket:

Jaha, så ni säger ”det skall löna sig att arbeta” istället för att ”vi skall sänka ersättningsnivån”, och ni säger ”mångfald” istället för ”privatisering”? Men då borde det inte vara något problem med att få med låginkomstta…, jag menar de som tjänar minst, på det moderata tåget! Att Moderaterna, på uppmaning av dåvarande propagandaminister Per Schlingmann, numera ”lämnar slips och pärlhalsband hemma” och bär ”vardagliga” kläder gör förstås också sitt till.

Högern har tidigare velat införa euron för att ”det är roligare att säga ja”, det moderata ungdomsförbundet har proklamerat att de ”<3 att äga”, och moderpartiet menar att de ”älskar Sverige”. Och igår sjösatte man en ny kampanj som handlar om att Moderaterna ”älskar människor”.

Såhär skriver Moderaterna om sin politik:

”Människan är utgångspunkten för nya Moderaternas politik. Människan besitter en inre förmåga att utvecklas men behöver frihet för att denna förmåga ska komma till sin rätt. Med friheten kommer också rätten att få vara sig själv, ansvaret för sina egna val och kravet att respektera andra människors sätt att vara.

Våra ambitioner för Sverige är full sysselsättning, sammanhållning och internationell solidaritet. Genom en stark arbetslinje och ordning och reda i ekonomin kan alla människor delta och komma till sin rätt. På så sätt skapar vi tillsammans ett tryggt samhälle med en god välfärd.

Med din hjälp vill vi fortsätta att göra vårt land ännu bättre. Som medlem i Moderaterna bidrar du till ett friare, tryggare och mänskligare Sverige. Bli medlem redan i dag på www.moderat.se”

Vad betyder egentligen detta? Finns det något parti som säger sig vilja utgå från något annat än människan? Finns det något parti som tror att människan är i total avsaknad av inre förmåga att utvecklas, och vill att hon skall vara så ofri som det bara går? Finns det något parti som avskyr tanken på att människor skall få vara sig själva, som är emot att folk måste ta ansvar för sina handlingar, och som påstår att det är dumt att respektera olikheter?

Finns det något parti som säger vilja ha annat än full sysselsättning, sammanhållning och internationell solidaritet? Finns det något parti som förespråkar bidrag, kaos och en dålig ekonomi där människor har så lite inflytande som möjligt och inte kan utvecklas överhuvudtaget? Finns det något parti som satt som mål att skapa ett otryggt samhälle med en usel välfärd?

Eller pratar Moderaterna kanske om de gamla Moderaterna? Är det de själva som har stått för en annan politik ända tills de nu lanserade den här kampanjen?

Nej, Moderaterna, ni älskar inte människor. Ni föraktar människor och tror att de är så dumma i huvet att ni kan mata dem med vilket snömos som helst. Det här handlar inte om brist på visioner, det går långt långt bortom det.

Har den moderna svenska politiken någonsin varit mer tom på innehåll än vad den är just nu, den 14 februari år 2012? Jag tvivlar.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Saker som skorrar. (Om popvänster, klass, fejk, autenticitet, Rebecca & Fiona, Die Antwoord, Lana del Rey och annan musik.)

Rebecca Scheja och Fiona Fitzpatrick är namnen på två tjugonåntingtjejer som har hunnit med en hel del. De är musikerbarn båda två, Rebecca är skådespelerska, Fiona flerfaldig juniormästare i klättring. Tillsammans utgör de dj-duon Rebecca & Fiona. De har även spelat in egna låtar ihop, och blivit följetong i en självbetitlad webbteveserie på SVT.

Och så har de gjort sig kända för sina vänstersympatier. De kallar sig socialister, och säger – utan att darra på manschetten – att de tycker så illa om den borgerliga regeringen att de inte ens vill prata närmare om saken, för då blir det bara dålig stämning. När de uppträdde på P3 Guld-galan för ett par veckor sedan vecklade de ut en stor banderoll som lät meddela att INGEN MÄNNISKA ÄR ILLEGAL.

Men är Rebecca & Fiona bara fejk? Bär de socialismen som en accessoar bland andra?
Om detta muttras det nu i vänsterled sedan det framkommit att duon i helgen skall spela på den klassiska krogen Berns i Stockholm.

Berns har alltså legat i konflikt med den syndikalistiska fackorganisationen SAC under en längre tid, detta eftersom Berns har behandlat sina anställda som skit och sagt upp dem som protesterat på det att en del, som var papperslösa, tvingats lämna Sverige. Nu har stället nya ägare, men enligt sajten prekariatet.se spelar inte det någon roll: De nya ägarna har visat en så flagrant likgiltighet inför hela situationen att man bör fortsätta bojkotta Berns, bara för att.

Jag vet inte riktigt vad avsändaren menar. Den presenterar inte heller något förslag på vad det egentligen är dessa helt nya ägare bör göra för att sona de gamla ägarnas skuld. Den tycker bara att det vore fint om Rebecca och Fiona ”i dessa tider av total liberal hegemoni” kunde stå upp för sina värderingar och ställa in spelningen, eller – om de genomför den – från scenen ta avstånd från konflikten genom att säga några väl valda.

Så total kan den liberala hegemonin knappast vara i en tid då artister kan misstänkas för att simulera socialistiska sympatier. Om man skall tala om en hegemoni, om makten som den politiskt ledande gruppen utövar inom en viss sfär, så är denna hegemoni inte liberal utan vänster. Erik Zsiga gjorde visserligen ett tappert försök att lansera en pophöger år 2004, men tilltaget föll platt, ackompanjerat av muntra hånskratt. Det finns ingen pophöger. Alla inom popkulturen är vänster.

Det är emellertid ändå jävligt intressant att diskutera Rebecca och Fiona politiska engagemang, vad man egentligen kan avkräva dem i konsekvensens namn. Jag tycker personligen att de båda inte riktigt verkar veta vad de pratar om, jag tror att de har ytterst dålig koll på politiken. Men jag tycker också att det är väl mycket begärt att kräva att de skall avsäga sig betalda jobb för att arbetsgivaren inte är helt hundra. För mig är det ett huvudlöst, världsfrånvänt, ja ironiskt nog faktiskt marknadsliberalt, resonemang.

Att mena att Rebecca och Fiona borde ge Berns nobben är att förutsätta att Rebecca och Fiona har råd att tacka nej, både till ett betalt jobb – som de förmodligen redan i kontrakt har förbundit sig till att utföra – och till framtida jobb, i och med att de skulle göra sig obekväma hos arbetsgivaren. Stureplansgruppen, som nu äger Berns, äger ju även till exempel Spy Bar som inhyst Rebecca och Fionas egen klubb under en längre tid. Att förutsätta att Rebecca och Fiona kan säga nej till dem är att förutsätta att de besitter ett helt enormt fuck off-kapital.

YouTube Preview Image
Belle & Sebastian – Take Your Carriage Clock and Shove It.

Nu är inte jag någon större vän av Karl Marx, men ett hade han väldigt rätt i, och det är att kapitalismens stora svaghet är att den liksom bara utgår från att alla i grunden är oberoende och gör som de vill. Grejen är ju att konkurrensensen om arbete gör att den här friheten bara är skenbar. Vi är inte fågelfria aktörer på en lika fågelfri marknad, vi arbetar för att vi behöver pengarna. Det här gäller inte minst prekariatet, det vill säga de som likt Rebecca och Fiona frilansar, eller vikarierar, jobbar svart, är arbetslösa.

Det är ytterst ironiskt att en avsändare som kallar sig prekariatet.se överhuvudtaget inte verkar ha tänkt på vad det är man egentligen ber Rebecca och Fiona om. Från vilken position yttrar sig egentligen denna organisation? Enligt min mening är dess krav på handling andra sidan myntet av den mentalitet som säger att arbetsmarknaden överhuvudtaget inte behöver regleras, ty den som inte trivs kan väl ta ett annat jobb istället. Som om de flesta inte har räkningar som behöver betalas.

Det är också väldigt intressant att Rebecca och Fiona i kommentarsfältet på sin Facebook-sida anklagas för att vara posörer. De ägnar sig åt musik, konstnärskap, och hela idén med konstnärskap är ju att det utgår från fantasin, att det är någonting mer, någonting utöver, vanliga verkligheten. Ändå finns det en sådan besatthet av autenticitet.

Autencitet är ett märkligt begrepp. Det är inte ens äkthet, utan något som är som det äkta, något som känns på riktigt. Vår kultur är alltför visuellt medveten, det gäller att synas och höras för att ta sig igenom bruset. Det går inte att vara bara vanligt ful och tjock och ohipp, man måste presentera något estetiskt sammanhängande. Man måste ha en historia att berätta, en liten saga.

Sagan kan handla om att två coola bohemiska brudar som är bästisar och bor ihop, och som festar och jobbar hårt mest hela tiden, som lever för dagen, ur hand i mun, som ständigt måste låna pengar, som är jättevänster.

Eller, för att ta ett annat skivaktuellt exempel, så kan sagan heta Die Antwoord och handla om ett futuristfreakigt rap-rave-avantgarde som ser ut som en jeansreklam från 90-talet och hävdar sig komma ”från Afrikas mörka, farliga djup”, som själva säger att de spejsiga bandkaraktärerna är påhittade: ”Ninja förhåller sig som, vad skall jag säga, Stålmannen förhåller sig till Clark Kent. Den enda skillnaden är att jag inte tar av mig den här jävla Stålmannendräkten”.

YouTube Preview Image
Die Antwoord – I Fink You Freeky.

Eller så kan sagan handla om Lana del Rey, som är i ropet nu. Hon ser ut som en vanlig slackig indiekvinna och beskriver sig själv som en hemstajlad gangsterversion av Nancy Sinatra.

Hon har samma sångteknik som Susanna Hoffs men låter ändå inte som någon annan än sig själv. Hennes musik är fantastisk, det går att urskilja en rad influenser i den men allt är så sömlöst. Det är drömskt, vackert, smäktande stråkar. Ändå är det något skorrar. Hon ser fel ut, Lana del Rey, med parodiskt plutande ankläppar, ni vet såna där som är så stinna av silikon att de ser ut att kunna spricka närsomhelst. Skönhetsopererad. Kan man ha en själ då? Sagan krackelerar. Det har dessutom visat sig att hon egentligen är en överklasshoppa, dotter till en internetmiljonär som öst in pengar i hennes karriär. Hon heter inte ens Lana del Rey utan något så hopplöst helylle som Elizabeth Grant.

Själv välkomnar jag den här utvecklingen. När artisterna blir alltför uppenbara produkter så blir vår jakt på det autentiska till slut meningslös. Då kanske vi kan koncentrera oss på själva musiken igen, på hur det faktiskt låter om Rebecca och Fiona, och om Die Antwoord. Eller för all del hur det låter om alla de där artisterna som mest är som ett trist glas mjölk som blivit stående på köksbordet lite för länge och som klarar sig enbart därför att de är kändisar och kan leva på gamla meriter.

Vad Lana del Rey anbelangar så är det uppenbart att hon faktiskt är en fullblodspoet med en riktig relation till texterna hon sjunger, hon ger dem djup och får dem att betyda något bara genom sitt sätt att sjunga dem. Just detta är det enda viktiga, egentligen, det enda som spelar någon roll. Allt annat är bara fernissa för att få oss att köpa skivor.

YouTube Preview Image
Ni märker det, va? Får tårar i ögonen av detta.

YouTube Preview Image
Så vemodigt och vackert.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Världen är ingen solsäker plats.

Det står med jämna mellanrum i tidningen om upprörda människor som har fått sin solsemester förstörd och vill att någon liksom skall stå till svars för eländet. Nu senast handlade det om ett par vars ettåring närapå dog efter att fått i sig myrgift när hon kröp omkring i en hotellträdgård i Egypten (Aftonbladet 23 januari 2012).
2000 kronor erbjöds föräldrarna som ersättning när de reklamerade det inträffade hos resebyrån, och detta, menar de, är inget annat än ”ett hån”. De hade ju litat på att hotellet skulle vara barnvänligt!

Om man har lagt tid och pengar på sin semester så vill man att den skall bli bra, rolig, fin. Man vill inte vanmäktig åka till sjukhuset med en döende dotter i famnen. Det är fullständigt självklart. Samtidigt kan det ju vara nyttigt att få lite perspektiv på saker och ting.

Egypten, som var det land familjen i fråga besökte, befinner sig i undantagstillstånd sedan över trettio år tillbaka. Rättssäkerheten är bristfällig med godtyckliga gripanden, fängslanden utan rättegång, och tortyr. Efter att president Hosni Mubarak störtades för drygt ett år sedan och militären tog makten utlovades förbättringar, men enligt Amnestys rapport från år 2011 bryter landet fortfarande konsekvent mot de mänskliga rättigheterna på punkt efter punkt. Myndigheterna tillåter ingen som helst kritik. Politiska aktivister och journalister försvinner, kvinnliga demonstranter utsätts för ”kyskhetsundersökningar”. 91% av de egyptiska kvinnorna har könsstympats, redovisade UNICEF för ett par år sedan. Den genomsnittliga månadsinkomsten ligger på 2600 kronor, enligt Världsbankens siffror, och sju miljoner barn lever under fattigdomsgränsen.

Detta nämner inte reseguiderna med ett ord. ”Solsäkert”, ”avslappnande” och ”billigt” är typiska fraser som används för att sälja in Egypten, och det är förmodligen också en ackurat beskrivning av de paradisgetton som turisterna stängs in i. De är i landet för att koppla av i solen under en palm invid poolkanten, inte för att bli påminda om brott mot de mänskliga rättigheterna, fattigdom och andra otrevligheter. Men om man tror att det finns någon som helst garanti att semestern enbart skall vara alldeles alldeles underbar, då är det illa ställt med verklighetsuppfattningen. Ty även om man ibland kan få motsatt intryck när man lever i ett välmående land som Sverige så är livet, trots allt, faktiskt inte skyldigt oss ett enda öre. Världen, det kan egyptierna berätta för oss, är ingen solsäker plats.

Krönika publicerad i dagens Metro.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Abort är att ta ett liv.

Idag diskuterade Anna Ekelund och jag abort i Nyhetsguiden i P3.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Svensk debatt ett maraton i medvetna missförstånd.

2012 års första storbråk förs på en liten gata på söder i Stockholm. Först skrev författaren Bengt Ohlsson tre pladdriga helsidor i Dagens Nyheter om att han är trött på att kulturmänniskor alltid paraderar så duktiga vänsteråsikter fastän de själva äger massa prylar och åker bil istället för buss etc. Hyckleri, menar han att det är, ty Bengt Ohlsson hör till dem som tror att ingen som frivilligt konsumerar någonting kan vara socialist.
Sedan skrev Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg att det är många som kritiserar vänstern: Bengt Ohlsson själv till exempel, och Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund, och den norske barnamassmördaren Anders Behring Breivik.
Ni förstår nivån.

Det klagas ofta på att nätet är en enda gifthärd: Diskussioner urartar i meningslöst käbbel, och ingen vill någon väl. Tidningssajternas attityd har gått från ”Vad tycker du? Kommentera!” till nedstängda eller censurerade kommentarsfält och en innerlig önskan om att gemene man bara snälla söta med socker på toppen skall hålla käft. Den populistiske moderatpolitikern Anton Abele propsar på ett förbud mot att vara anonym på världsväven, han tror att det skulle göra internet mer seriöst. Quoi? Har han inte följt svensk offentlig debatt?

Att läsa ledare, debattartiklar och kultursidor är ett enda maraton i medvetna missförstånd, signerade personer som skall föreställa det förnämsta det här landet har att frambringa rent intellektuellt. Jag invänder inte mot det raljanta som sådant, men när även längre resonemang ständigt strandar därvid blir det mest deppigt. Det finns förstås flera skäl till att positionerna är så låsta, men till stor del handlar nog haveriet just om det problem som Bengt Ohlsson och Åsa Linderborgs texter illustrerar, nämligen den enorma fixeringen vid höger och vänster. Svensk politik, skrev jag i höstas, är att välja lag en gång för alla, och sedan framhärda i att det laget är överlägset oavsett vad som faktiskt sker på den politiska planen. Det är ett bekvämt sätt att förhålla sig till saker och ting, men det skapar ett oerhört torftigt debattklimat: Motståndarlaget har alltid fel, inte för att de gör fel, utan för att de är motståndarlaget.

Tänk vad fint det vore om vi istället finge en visserligen brokig och bråkig, men samtidigt intellektuellt hederlig, offentlig debatt, om vi kunde ta ämnen som politik och kultur på det allvar de faktiskt förtjänar. Jag gillar ju både Bengt Ohlsson och Åsa Linderborg, jag vet att de kan bättre.

Krönika publicerad i dagens Metro.

Lisa Magnusson