Lisa Magnusson

Du pratar strunt, Mats Dagerlind.

Mats Dagerlind ”anser att en nation och ett folk skall reproducera sig själv och bevara sin särart” – men han är inte rasist.

Han menar att män av naturen är mer arbetsamma än kvinnor och att feminismen är ”repressiv” eftersom den driver män ”att känna ångest och skuld” för att de inte hjälper till hemma – men han är inte antifeminist.

Han tar heller inget ansvar för de hetsande hätska texter som publiceras på Avpixlat – där är han bara krönikör.

Under våren har Mats Dagerlind bland annat deltagit i Publicistklubbens debatt, citerats i Aftonbladet och nu fått sina ord tryckta på Expressens kultursida, men trots det upplever han att han förnekas ”en röst i det offentliga samtalet”.

Du har en röst, Mats Dagerlind. Problemet är att du använder den till att prata en ofantlig massa strunt.

Slutreplik publicerad på Expressens kultursida.

Lisa Magnusson
Promotion

Lisa Magnusson

Sporten tar för mycket plats.

Nu är det äntligen vår. Som jag väntat! Men inget gott som inte för något ont med sig. Vår är nämligen inte bara spirande grönska, fågelsång och en temperatur så pass behaglig att man kan vistas utomhus utan att vilja dö. Vår är även den årstid då idrottsrörelsen vaknar med ett rytande.

Det är konstigt att idrotten har en sådan särställning i vår kultur, att den bereds så ofattbart mycket plats. Med dagstidningarna följer särskilda bilagor som bara handlar om sport, och i nyhetssändningarna är den ett fast inslag, trots att sport inte är någon nyhet och trots att det rimligen inte kan hända så mycket spännande inom detta specialintresse att det förtjänar en så intensiv daglig rapportering. Och det stannar inte där: Så fort någon större tävling eller match går av stapeln så utgår hela tv-program på ett självklart sätt som annars bara sker om någon samhällsbärande person blivit skjuten.

Det låter som att jag raljerar över idrottandet som sådant, men det gör jag inte. Jag kan gott förstå att folk engagerar sig. Att de väljer att ta idrottandet på allvar fastän det i grunden är tänkt att vara raka motsatsen: en lek, människor (oftast män) som ägnar sig åt olika kraftmätningar. Vi kämpar alla med att hitta på meningar att fylla våra i grunden meningslösa liv med, det är svårt, jag vet, jag dömer ingen. Det jag däremot vänder mig emot är hur man någonstans har tappat alla sinnen för proportioner när det gäller hur mycket plats sporten egentligen skall få ta. Det är inte bara i media den bereds helt orimligt mycket utrymme, utan även rent fysiskt.

En legendarisk svensk popmusikfestival flyttar i år från Hultsfred till Stockholm, men det skulle ju aldrig falla någon in att hålla den inne i centrum så att halva stan måste spärras av. Nej, då förlägger man självklart aktiviteterna till ett grönområde långt ut i obygden där ingen blir störd. Så borde även ske med Hammarbymarschen, Stockholm Marathon, Midnattsloppet och gud vet allt annat. (Varför envisas förresten maratonlöparna jämt med att vilja springa på asfalt? Vet de inte att det är dåligt för knäna?) När det handlar om arrangemang där man gör en politisk poäng av att visa sin närvaro och ta plats, som demonstrationer av olika slag, så är det förstås en annan sak. Men sport? Kom igen.

Jag bor nära en av Stockholms stora idrottsarenor. När jag hör de vilsna hjordarna av fulla fotbollsmän bröla förbi utanför så kommer jag att tänka på ett fantastiskt gammalt YouTube-klipp som handlar om några män som försöker finna sin inre urvilde genom att springa runt i en skog och dansa och skrikande dra upp småträd med rötterna och annat i den stilen. De ölbröliga fotbollsmännen påminner mycket om urvildemännen. Förmodligen skulle de vara mycket lyckligare ute i skogen. Ja, jag tror det.

Krönika publicerad i Metro.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Det går inte att diskutera med antifeminister och rasister.

Publicistklubben bjöd, via Stina Lundberg Dabrowski, för en tid sedan in mig till en diskussion om näthat. Eftersom jag själv utsatts för hat och hot i rätt groteska mängder, tyckte Publicistklubben det vore intressant om jag kunde sitta med i publiken och lyssna, och sedan ge min syn på saken i slutet av samtalet. I panelen satt bland andra Mats Dagerlind från den antifeministiska, rasistiska sajten Avpixlat.

I sin text om vikten av att lyssna på antifeminister och rasister (Expressen 5/4) tar Stina Lundberg Dabrowski upp just Publicistklubbens näthatsdiskussion, så jag utgår från att hon tycker den blev lyckad. Det tycker inte jag.

Tvärtom ser jag den som ett rätt bra exempel på hur det går när man ”tar debatten”. Det goda samtalet utgår från att alla är tydliga med vad de tycker och kan argumentera för sin sak, vilket är raka motsatsen till antifeministerna och rasisternas taktik. Mats Dagerlind var inget undantag. Han menar sig blott vara krönikör och tar inget ansvar alls för det Avpixlat skriver, nej, den som driver sajten önskar vara anonym av rädsla för repressalier.

”Jag står inte för något!” förkunnade Mats Dagerlind nyligen i Aftonbladet. Det är som det brukar med antifeministerna och rasisterna. De trippar omkring och gör underliga utfall mot fantasiskuggor, förnekar sina åsikter vid konfrontation. Någon vettig diskussion är omöjlig att få till. Och varför skulle man ens försöka?

Yttrandefrihet handlar om människors rätt att uttrycka också de mest befängda åsikter. Att alla har rätt att yttra sin åsikt betyder dock inte att alla åsikter i sig har en giltig grund och förtjänar att bli föremål för diskussion. Det finns ingen demokratisk skyldighet att ”ta debatten” med varje dåre som har en internetuppkoppling.

Debattartikel publicerad på Expressens kultursida.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Halvdålig ukuleletjej.

YouTube Preview Image

Nu är det några stycken som har uppmärksammat mig på att det inbäddade klippet tydligen inte funkar, här är istället länk: https://www.youtube.com/watch?v=7OTRnwUJfI4

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Jag får panik när jag tänker på alla de här tanterna.

När jag blir gammal vill jag vara buktrind av tiramisù och rynkig av ett helt livs glädje och sorg med en man jag älskar. Jag vill umgås mycket med min syster, och vara evig allierad med mina barnbarn på ett sätt som får deras föräldrar att sucka irriterat och tycka att jag omintetgör all uppfostran. Jag vill vara en vän så livsklok att hon är den första man ringer när det är kris. Någon gång om året vill jag resa, någon gång gå på lokal med andra åldringar och dansa styrdans till tonerna av sekelskiftsindie.

En stor del av den frihet och egenmakt som jag önskar mig på äldre dagar utgår från att jag har okej med pengar. Ändå öppnar jag aldrig de där orangeröda kuverten från Pensionsmyndigheten.
Vad jag vet är att jag som kvinna ligger pyrt till: Systemet missgynnar oss. Vi har lägre lön än män i grunden. Vi jobbar dessutom oftare deltid, är oftare föräldralediga, oftare hemma med sjuka barn.

Alla dessa små krassa vardagsbeslut som kanske beror just på att vi tjänar sämre leder till en ond cirkel också i det långa loppet, eftersom de medverkar till att våra pensioner blir lägre. Vid överföring av pensionsrätter får kvinnor dessutom mindre pengar eftersom utbetalningarna beräknas utifrån att kvinnors livslängd i allmänhet är längre. (Hur denna godtyckliga könsdiskriminering ens kan vara laglig begriper jag inte. Enligt samma logik kunde man ju lika gärna ge högutbildade lägre pension eftersom de statistiskt sett lever längre än lågutbildade?)

Inget av det här spelar någon roll för par med gemensam ekonomi, men vad händer med kvinnor som skiljer sig, blir änkor, eller bara förblir ensamstående? 80% av alla som har garantipension, som fattigpensionen numera kallas, är kvinnor. Av de nyblivna pensionärerna har hälften av kvinnorna garantipension. Jag får panik när jag tänker på alla de här tanterna som i alla år tyst har offrat sig för andra och nu knappt ens har råd med hyra och mat.

Jag är usel på siffror, jag får allergiska utslag av byråkratspråk och krångliga förkortningar: ITP1, ITP2, SAF-LO, PA03, PA-KFS 09. KTP. PTK. BTP. FTP. STP. Jag lär inte vara ensam om att känna så. Men snälla, kan inte vi kvinnor som fortfarande är i arbetsför ålder komma överens om att ta tag i det här med pensionen? Systemet måste förändras i grunden, men tills dess finns kundtjänst att ringa, experter att konsultera, chefer att förhandla med.

Och om någon i ens hushåll jobbar mindre och tar mer ansvar hemma så kan den andra överlåta sin premiepensionsrätt, eller kompensera med privat sparande. Det låter ju oromantiskt, men i själva verket är det tvärtom. Ekonomisk centimeterrättvisa skapar en konkret garanti för att du kommer tillbringa de sista ljuva åren med din älskade, inte för att du inte har råd med annat, utan för att du inget högre önskar.

Krönika publicerad i Metro. (En annan, mycket längre version har lagts upp på Fredrika Bremer-förbundets sajt i samband med deras pensionskampanj.)

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Välja verklighet. (Om rasistiska strukturer.)

Folk måste sluta tycka så synd om sig själva jämt. Det menar den folkpartistiska integrationsministerns statssekreterare, Jasenko Selimović, i Dagens Nyheter idag.

Alla tror att de är förtryckta. Kvinnor, kulturarbetare, muslimer, judar, arbetarklassen, homosexuella, ateister, religiösa, ungdomar, romer, äldre, samer, katoliker, svarta, funktionshindrade, hemlösa, tornedalingar, överviktiga, landsbygdens folk, transsexuella, anorektiska, afrikaner, Sverigedemokrater, raljerar Jasenko Selimović. Och så invandrare då förstås. Det talas om att vi lever i ett rasistiskt samhälle.

”Skulle protester mot REVA hänt om vi levde i ett främlingsfientligt land?”, frågar han sig retoriskt.
REVA är alltså ett projekt som går ut på att leta upp och deportera personer som har kommit till Sverige från andra länder, det är per definition ett främlingsfientligt projekt. Jag skulle därför hellre fråga såhär: Skulle REVA ha blivit till om vi levde i ett land som inte var rasistiskt? (Jag har skrivit mer om rasistiska strukturer här.)

Men, resonerar Jasenko Selimović, om rasism finns, om det inte bara handlar om några rasistiska rötägg här och där utan om en hel struktur, då är ju allt meningslöst. Och det vore jättejobbigt. Därför måste man välja att tolka det man upplever på ett positivt sätt.

Det han säger påminner lite om hur småbarn uppfattar världen. De tror att det de själva inte ser helt enkelt inte finns. Det är därför de är så värdelösa på kurragömma, när jag lekte med en treåring häromsistens gömde hon sig genom att ställa sig mitt i rummet och blunda med en kökshandduk över huvudet. Jasenko Selimović gör precis likadant: Tittar man så finns problemet där. Men om man blundar och drar en handduk över huvudet så har man helt plötsligt valt en annan verklighet, en som är bra mycket trevligare. Så varför väljer då inte alla att göra så, istället för att vara sådana offer?

Ja. Kanske för att vi har upptäckt att saker inte slutar vara till bara för att vi väljer att blunda för dem. Kanske för att det först är när man tillstår att det finns ett faktiskt, verkligt problem som man kan göra något åt det problemet.

Jasenko Selimović beklagar att så många ”väljer att tolka världen så att den bekräftar [deras] världsbild”, men detta är ju ett brott som han själv i allra högsta grad gör sig skyldig till. Han är blå liberal. Liberalismen är en ideologi som förespråkar individens frihet att själv välja hur hon skall leva sitt liv. Att erkänna att det finns djupgående, strukturella orättvisor vore att samtidigt erkänna att själva förutsättningarna för den liberala ideologin – individens fria val – inte existerar.

Det finns liberaler som förhåller sig till det genom att sätta människorna främst och betrakta individens frihet som ett mål för politiken, snarare än som den tänkta utgångspunkten. Eller så kan man göra som Jasenko Selimović, som vägrar begå våld på sin ideologi, på sitt system, på sin världsbild. Som på fullaste allvar föreslår att när poliser kallar icke-vita ungdomar apajävlar så skall man tänka att poliserna nog bara har en dålig dag.

Hallå? Jasenko Selimović?

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Väldigt vacker. Väldigt, väldigt vit.

Jag var i Indien i vintras, och stannade då några dagar i Karnataka och staden Gokarna.

Mitt sällskap och jag bodde i en avsides liten hotellby. Det var väldigt harmoniskt med mosaikstenbelagda stigar som slingrade ned mot stranden mellan fontäner, stora ångande middagsgrytor och skrynkliga hippiekläder på tork. Det tog kanske en kvart att ta sig längs strandremsan till den bästa restaurangen som låg nästan allra längst bort där klipporna reste sig som en mur. Precis som på alla andra restauranger i Indien serverades ingen sprit och de allra flesta rätterna var vegetariska. Varken nötkött eller fläskkött stod på menyn, men under rubriken NON VEG kunde man hitta lite kyckling, fisk och skaldjur. Det var en lugn plats.

På dagarna låg jag på stranden och läste böcker och äcklades av alla små krabbor som pilade fram och tillbaka, jag tänkte på dem som sandspindlar. Jag orkade oftast inte gå till den bästa restaurangen i hettan utan åt på serveringen vid hotellbyn. Till frukost spansk omelett, till lunch kryddigt grönsaksris. Till middag fisk. Maten sköljde jag ned med buteljerat vatten – varhelst man gick i hela Indien gjorde servitörerna (det fanns inga servitriser) stort nummer av att bryta upp plastkorken i ens åsyn – och ibland drack jag en lassi, det vill säga youghurt som blandats med frukt och bär. En loj vildhund traskade mellan restaurangerna med sina två små valpar, men inte för att tigga mat utan för skuggans skull, och för att bli klappad. Här och var satt det skyltar om wifi, men de ljög. Det fanns ingen wifi. På eftermiddagarna när solen stod lägre brukade vi ta en promenad längs stranden. Tidvattnet gjorde att man var tvungen att gå tillbaka hem till hotellbyn strax efter skymningen, sedan var det enda som återstod klippblock, pyttesmå sandremsor och svart hav. Jag blev försenad en kväll, det var besvärligt. Sandspindlarna var överallt.

En dag gick vi in till staden. Gokarna var mest av allt en hinduistisk pilgrimsstad, men där fanns egentligen inget att se, inga stora tempel eller monument eller så. Den bara låg där sliten och lappad och vilade mellan höga klippor, stämningen var loj och avfolkad som i en svensk småstad klockan tre på eftermiddagen en stekhet söndag i augusti. Nere vid stranden flockades pilgrimerna, men de var inte särskilt många. Det var väldigt varmt men eftersom det var en religiös plats så jag var ganska påbyltad med t-shirt och långbyxor i bomull. Några barn kom fram, kisade mot mig.

”You are very beautiful”, sade en av dem, du är väldigt vacker.
Innan jag hann öppna munnen tillade en annan: ”You are very very white!”, du är väldigt väldigt vit.
De andra skrattade. Någon vågade sig fram mot mig och sträckte ut handen för att röra vid min väldigt väldigt vita hud, och snart kom det fler små barnhänder och ville känna på det där bleka. Ett lite mindre barn frågade mig något jag inte förstod, på sitt språk, en av hennes äldre kamrater översatte: Hon undrade varför jag var så vit, var det kanske för att jag bara åt vita saker? Jag försökte berätta mer om mig, men de fattade inte vad Sverige var och fastän några av dem log artigt bifall tror jag inte att jag lyckades förmedla konceptet frilansjournalist heller. Efter ett tag gick det gick upp för dem att jag var i sällskap med en man som gick och tog konstnärliga foton av sjöstjärnor i vattenbrynet, och då krävde de att han fotade oss. Jag använde mig av min superkraft som är att bli skitsnygg på bild.

Jag har funderat mycket på min upplevelse. Det var en så märklig känsla för mig att vara ensam vit. Jag tänkte lite att såhär måste det ha varit för den där pojken som var den enda svarta på min skola när jag gick i lågstadiet, men jag insåg snabbt att det fanns en stor skillnad. Och den stora skillnaden är denna: Fastän de indiska pilgrimsbarnen i Gokarna skrattade åt hur väldigt blek jag var så hade jag ändå inte känslan av att de egentligen hade något emot mig. De tyckte att jag var very beautiful, väldigt vacker. Och även om de hade tyckt att min vithet var ful så hade jag kunnat skaka det av mig. I över trettio år har min kultur viskat, talat, ibland skrikit till mig att min hudfärg är förnämlig.

Den moderna indiska kulturen säger samma sak. Nästan alla mataffärer och apotek och bensinmackar som jag besökte sålde burkar med hudblekningskrämer, och nu vill jag förekomma den som just skall till att säga att det är samma sak som brun-utan-sol-produkterna i europeiska butiker: Nej, det är det inte. Brun-utan-sol går ut på att se lagom solkysst ut. Men modellerna på förpackningen till de indiska hudblekningskrämerna är inte bara ljusa i hyn utan har även europeiska drag, det handlar inte om att få blekare skinn utan om att bli vit.

På bilden nedan märket Fair and Handsome, ljus och vacker.

Så stark är idén om den vita hudfärgens överlägsenhet att till och med barn är medvetna om det. Det är inte jag som drar för stora växlar på ett enda, kort möte på en hinduistisk strand, för på ett otal ställen i världen har man genomfört tester med dockor och de visar alla samma sak: Ge ett barn en vit, blond och blåögd docka och en svart, svarthårig och brunögd docka, och fråga barnet vilken docka som är sötast och vilken som är fulast, vilken som är snällast och vilken som är elakast, vilken som är mest omtyckt och vilken ingen gillar. Frågeställningarna varierar något i de olika undersökningarna, men resultatet är detsamma på alla platser: en överväldigande majoritet av barnen förknippar de positiva egenskaperna med den vita dockan, och de negativa med den svarta. Både ljusa och mörka barn tänker så.

Jag kan med fantasins hjälp ana något av hur det känns att ha mörk hy, men jag är inte på långa vägar i närheten av en verklig förståelse för vad det innebär vara en person som på grund av sin färg betraktas som ful, elak och svår att tycka om, som redan som barn lär sig att betrakta sig själv så.

”Ibland har vi bilden av att personen som är gömd bor hos en trevlig blond svensk dam i 50–60-årsåldern som vill hjälpa till. Men det är ju inte så. De allra flesta bor hos sina landsmän som inte alls är blonda och blåögda.”

Så sade Sveriges migrationsminister, Tobias Billström, nyligen om papperslösa flyktingar i en intervju. Det är ett uttalande som gör skillnad på blonda, blåögda och svarthåriga, brunögda, det är ett rasistiskt uttalande. Det är någonstans förståeligt att han tänker tanken att det blonda, blåögda är bättre, för rasismen genomsyrar allt och ingen kommer undan. Men att han inte inser vad det är han egentligen säger, ens när folk påpekar det för honom. Att han tror att problemet är att han råkade formulera en klar tanke klantigt. Att han – Sveriges migrationsminister – över huvud taget inte ser att han bidrar till att upprätthålla barriärerna mellan människor utifrån något så godtyckligt som färgerna på deras hud, hår och ögon. Det är oförståeligt, oförlåtligt och jävligt läskigt att en migrationsminister inte är mer medveten än så.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Mats Dagerlind är Edith Piafs motsats.

”Nej, jag ångrar inget!” Edith Piafs klassiska dänga Je ne regrette rien är som själva motsatsen till Mats Dagerlinds oroliga ord om Twitter när Aftonbladet konfronterade honom häromdagen: ”Jag står inte för något!”

Mats Dagerlind har pekats ut som mannen bakom rasistsajten Avpixlat, men enligt honom själv är han bara krönikör. Så han kan ju egentligen inte stå för det som Avpixlat publicerar, va. Att det alltid är just han som uttalar sig för sajtens räkning beror bara på att den som egentligen driver sajten vill vara anonym, av rädsla för repressalier.

Lite ironiskt, kan man tycka, med tanke på att Avpixlat går ut just på att avpixla – avslöja – andra. Eller, snarare hänger man ut dem som Avpixlat tycker illa om. Mörkhyade personer som har begått brott. Journalister som uttrycker sig feministiskt eller antirasistiskt. Allmänt pack. Man drar sig inte för att förvrida intill lögnens gräns. Jag vet inte om Mats Dagerlind, oj förlåt: jag menar den som driver Avpixlat, förstår vad det till exempel innebär för en ung kvinna som mig när hans sajt påstår att jag tycker att våldtäkt är okej. Eller vad det betyder när han lägger ut hemadresser till politiskt misshagliga journalister och uppmanar läsarna att göra hembesök. Det gör han nog.

Rasism tolkas ofta som en sorts hat, vilket är fel. Hat förutsätter en jämlik motståndare, men rasism utgår från den motsägelsefulla bilden av en egentligen överlägsen i underläge, som trycks ned av en egentligen underlägsen i överläge. Jag skulle vilja importera franskans ressentiment, och jag skulle vilja definiera detta ressentiment som vapnet i handen på den som är så förgiftad av sin egen ynklighet att den inte tål att andra ens finns till. Se bara på Anders Behring Breivik: Han förklädde sig till polis och gick runt på ett sommarkollo på en ö och sköt ihjäl obeväpnade, oskyldiga ungdomar, så många han bara kunde. Det var hans idé om att vara en hjälte som tar strid. Han var ju ett fegt kräk, hans förintelse handlade om rent ressentiment.

”Det är betalt, bortsopat, glömt. Jag skiter i det förgångna!”, sjunger Edith Piaf, ”Jag börjar om på nytt!”.
Vi har också sopat bort och glömt det förgångna, men inte börjar vi om på nytt. Tvärtom lever vi en obehaglig upprepning av historien. Och när en person som Mats Dagerlind säger att han inte står för något så menar han det tyvärr inte på samma sätt som till exempel jag menar när jag läst mina gamla tonårsdagböcker – jag ångrar allt! – utan bara som i att han inte riktigt kan stå för det där som gnager på honom och upptar hela hans tillvaro. Fastän alla andra håller med honom, egentligen. Bara det att ingen vågar säga något, för det får man ju inte i det här landet.

Krönika publicerad i Metro.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Frihet, jämlikhet, syskonskap! (Om kärlek.)

Jag har en sida där man kan ställa frågor till mig, och någon undrade över min syn på kärlek: Tror du på äktenskapet och möjligheten till ett livslångt förhållande?

Det fick mig att fundera.

Enligt en omfattande undersökning av Statistiska centralbyrån är oddsen bäst för förhållanden som ingås av två högutbildade personer som är jämngamla och över 30 år. Jag tycker att det känns ganska rimligt.

Hög utbildning innebär vidgade vyer, rent intellektuellt förstås, men även konkret i och med att många måste flytta till en annan stad för att läsa på universitet. Hög utbildning medför dessutom ofta högre inkomst, och jag tror att det gör ganska mycket för ett förhållande att slippa ständigt oroa sig för hur fan ekonomin skall gå ihop varje månad. Pengar skapar ett kontinuerligt andrum, och jag tror att kärleken i längden är lättare för ett par som har råd att göra roliga, stimulerande, lustfyllda saker ihop – typ gå på museum, bio, teater, konserter, äta på restaurang, resa – än för par som inte har råd med andra nöjen än att kolla på tv och knulla.

De andra två faktorerna är åldersrelaterade, vilket är intressant. Att två personer är jämngamla innebär förstås större sannolikhet för att de skall ha liknande referensramar och vara på ungefär samma plats i livet, vilket jag i sin tur tänker gör att de förstår varandra bättre. Att de är i ungefär samma ålder ökar förmodligen också chansen för att förhållandet skall vara jämlikt, föreställer jag mig. Att de är över 30 innebär dessutom att har hunnit samla på sig erfarenheter.

Om man kokar ned alla de saker som visat sig vara viktiga så tycker jag att de kan översättas till frihet, jämlikhet och syskonskap: personer som har hunnit vara med om så pass mycket att de har kunnat välja partner utifrån vad de vill, inte utifrån vad som funnits till hands; som har ungefär lika stor inbördes makt, är intellektuellt jämbördiga och har fuck off-pengar (det vill säga inte är ekonomiskt beroende av varandra); som är själsfränder, förstår varandra.

Sedan tror inte jag att det är rimligt att förvänta sig att man kan gå ett helt liv utan att aldrig ens snegla mot någon annan. Men för dem som är pragmatiska, känner en innerlig ömhet för varandra och ger varandra utrymme att växa är nog chanserna att de skall hålla ihop, i kärlek och sorg, en hel livstid igenom, rätt goda. Eller så goda som de någonsin kan bli åtminstone.

YouTube Preview Image

Den vackraste kärleksskildring jag vet.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Att något bara är på skämt är inget argument.

Jonas Gardell heter en folkkär författare och komiker som har varit i blåsväder en hel del på sistone.
I höstas raljerade han i en intervju med tidningen Faktum över lesbiska och transpersoner, ”hbtq-köret” som han kallade det. Ett respektlöst osynliggörande av en svag grupp, menade många.
I januari twittrade han sedan om ”Nyamko Sabuni – svart, kvinna, muslim. Så nära ett mänskligt kinderegg någon kan komma!”, vilket fick somliga att famla efter luktsaltet: Jämförde han svarta människor med choklad?
Och nu i helgen har han så skrivit lystet om en av programledarna för Melodifestivalen, Danny Saucedo och dennes kropp. Hans man, författaren och föreläsaren Mark Levengood, skämtade om att ta Danny Saucedo bakifrån. Protesterna lät förstås inte vänta på sig.

”Danny är, mig veterligen, inte bög”, skriver frilansjournalisten Joakim Lamotte i en artikel här på SVT Debatt. ”Han ligger med Molly Sandén (som han enligt rapporterna stulit från Eric Saade). Även om han är gay, så är han med stor sannolikhet inte intresserad av att bli påsatt av två gamla gubbar, även om de rönt vissa komikerframgångar.”
Detta resonemang väcker onekligen frågor:
1. Vaddå ”stulit”? Jag antar att Molly Sandén själv väljer vem hon skall vara med?
2. På vilket sätt utesluter det faktum att Danny Saucedo intresserar sig för en kvinna att han skulle kunna intressera sig för män?
3. Varför antar Joakim Lamotte att ingen vill ligga med ”gamla gubbar”?
4. Varför tar texten över huvud taget upp Danny Saucedos sexuella läggning? På vilket sätt är den relevant för att fastslå om Jonas Gardell går över gränsen?

Joakim Lamottes text ger uttryck för en idé om humor som är ganska utspridd, nämligen den att riktig, fin humor sparkar uppåt. Han skriver till och med att det finns vissa regler för komik: ”Judar får skämta om judar. Invandrare får skämta om invandrare. Handikappade får skämta om handikappade. Tjockisar får dra tjockisskämt. Bögar får skämta om bögar. Och så vidare.” Det är med utgångspunkt i dessa regler som han menar att Jonas Gardells skämt inte är okej. Den han skämtade om är, så vitt Joakim Lamotte vet, nämligen inte bög. Det här är förstås ett väldigt märkligt sätt att mäta var gränserna egentligen går.

Jag håller med Joakim Lamotte om att Jonas Gardells kommentarer om Danny Saucedos kropp är precis lika trötta och flåsiga som om till exempel den heterosexuelle skådespelaren Ulf Brunnberg hade recenserat den kvinnliga programledaren Gina Dirawis utseende. Jag misstänker dock att Jonas Gardell själv tycker att de är okej just därför att han håller sig med samma märkliga uppsättning regler som Joakim Lamotte. Han identifierar sig inte med makten, trots att han har den, och därför slår han harmset ifrån sig all kritik: ”Fanken vad jag HATAR när andra talar om för mig hur jag ska leva mitt liv, vad jag måste säga och göra och se ut för att vara accepterad.” Han är ju bög! Därför är hans kommentarer bara spännande och subversiva, och att kritisera det han säger är följaktligen att försöka tysta den han är.

Det är en väldigt intressant fråga, vem som får skämta om vad. Mitt svar på den frågan är att alla får skämta om precis allt så länge de håller sig inom lagens råmärken. Om skämtandet sedan är roligt eller inte beror helt på hur det görs. Skräck och skratt ligger nära varandra i det mänskliga känsloregistret, komiker som till exempel den legendariska Sarah Silverman har framgångsrikt spelat mycket på just hur obehag triggar skratt, hur det som ligger på gränsen gör oss oroliga och får oss att visa tänderna. Humor som ligger på gränsen genom att sparka uppåt kan vara intressant på grund av den utmanar våra invanda föreställningar och frammanar den där kittlande känslan av bergochdalbana. Men denna humor är inte per definition nödvändigtvis mer riktig och rolig än annan humor, och framför allt är den inte den enda sortens tillåtna humor. Ståuppkomikern Louis CK är en vit, rik, medelålders man och borde, enligt det lamottska regelverket, inte kunna skämta om någonting, men det gör han. Med bravur. Men det är skillnad när han pratar om ”niggrer” och när den likaledes vita, rika, medelålders mannen tillika ståuppkomikern Michael Richards gör det, helt enkelt därför att de gör det i olika ton och på olika sätt.

Nu är det långt mycket högre i tak inne på mitt hjärnkontor än vad det är på många andras, men självklart tycker även jag illa om viss humor, och då klagar jag. Högljutt. Yttrandefrihet handlar om rätten att yttra sig fritt, inte rätten att slippa bli emotsagd, och att någon har rätt att säga saker betyder inte att jag är skyldig att tycka om det som sägs. ”Det är ju bara på skämt!” är, till skillnad från rådande uppfattning, med andra ord inte ett argument över huvud taget. Jaha, så du tycker att det du just sade är väldigt skojigt? Och? Det innebär inte att du inte kan ställas till svars för det du säger. Humor besitter inga särskilda privilegier. Och bara för att du kallar något ett skämt så är inte alla är tvungna att skratta och applådera. Detta gäller även Jonas Gardell.

Debattartikel publicerad på SVT Debatt.

Lisa Magnusson