Jag har aldrig förstått det här med Pär Ström. Varför han bereds så mycket utrymme, varför människor tar sig tid att bemöta det han säger och debattera med honom, varför de överhuvudtaget tar honom på allvar. Det lilla jag har läst av honom har varit så koko att jag bara skakat på huvudet för mig själv och stängt ned fönstret med debattartikeln eller bloggtexten. Men så föreslog någon att jag skulle läsa och recensera hans nyutkomna bok: Sex feministiska myter. Och jag tänkte att okej, då gör jag det. Jag läser något lite längre av honom, det kanske rentav kan bli underhållande.

Sex feministiska myter är inte någon särskilt lång bok, bara dryga hundratalet sidor lång. Redan undertiteln får varningsklockorna att ringa: “Sann jämställdhet kan bara byggas på sanningens grund”. Vad är det för en nonsensmening? Vad menas egentligen med sanningens grund? Boken reder dessvärre inte ut detta, och för att vara en man som står i sanningens tjänst så har Pär Ström ett tämligen lättsinnigt förhållande till fakta.
“Ofta grundläggs en myt genom att en forskare eller debattör som har en egen agenda genomför ett projekt eller skriver en rapport på ett vinklat sätt. Den egna agendan sätts före saklighet och forskningsetik”, varnar Pär Ström i efterordet med titeln Reflektioner. Detta kan verkligen sägas gälla även för honom själv.

Sex feministiska myter är inte argumenterande, utan hänvisar hela tiden till vetenskap och statistik och rapporter. Men bevisföringen är anekdotisk och består mestadels av lösryckta citat från enskilda artiklar i populärvetenskapliga tidskrifter, en del bortåt 40 år gamla, vissa med löjeväckande titlar som “Young female chimpanzees appear to treat sticks as dolls” och “Toy Story: Why do monkey and human males prefer trucks?”. I övrigt refererar Pär Ström nästan enbart till debattartiklar och annat tyckande. Feminism är ju en ideologi som innefattar många olika inriktningar. Det tycks dock som om Pär Ström främst invänder mot likhetsfeminism, alltså den feminism som menar att skillnaderna mellan könen till stor del är inlärda, och att män som grupp är överordnad kvinnor som grupp.

Redan i förordet opponerar sig Pär Ström mot kvotering, men han vet inte ens vad begreppet innebär: “positiv särbehandling eller kvotering, antingen uttalad eller (oftare) outtalad och informell – och positiv särbehandling av en grupp är detsamma som diskriminering av en annan grupp”. Kvotering handlar ju emellertid inte om att ägna sig åt positiv särbehandling av en grupp utan om att avbryta den positiva särbehandlingen av dem som befinner sig i majoritet, genom att – vid tillfällen då kvalifikationerna är desamma – välja en person som tillhör en underrepresenterad grupp. Det kan handla om vård, skola, omsorg som “gärna ser manliga sökande” eller ett företag som i valet mellan en man och en kvinna med likvärdiga meriter väljer kvinnan, eftersom där redan arbetar så många män.

Jag är själv skeptisk till kvotering, vilket beror på att jag tror att skillnaderna mellan individer är större än dem mellan män och kvinnor som grupper. Jag tror således inte att det finns till exempel särskilda kvinnliga, judiska eller svarta perspektiv och att en arbetsplats utan kvinnor, judar eller svarta nödvändigtvis nödvändigtvis behöver vara fattig. Problem blir det först när människor inte får anställning på grund av att de har ett kön, en religion eller en etnicitet som anses avvikande, men jag tror inte att kvotering är lösningen på det problemet eftersom det innebär att man fortsätter att klamra sig fast vid skalen och tillskriva dem betydelse. Jag är alltså helt med på att man kan kritisera kvotering – men då bör man ju först veta vad ordet betyder. Det förvånar mig att en person som har skrivit åtskilliga spaltmil om feminism och jämställdhet inte känner till något så grundläggande.

Pär Ström. (Observera att bilden EJ är ett montage!)

Till boken:

Myt ett. Kön är en social konstruktion.
“Om naturen har skapat djuren så att könen skiljer sig av biologiska skäl, varför skulle människan vara ett undantag?”, frågar sig Pär Ström retoriskt. Jag tror faktiskt aldrig att jag har träffat någon enda människa som har förnekat att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor, och menat att kön enbart är en social konstruktion. Det man tvistar om är ju främst hur stor del av de skillnader i beteende som trots allt kan uppmätas som är medfödd, och hur stor del som är inlärd. Påståendet om att det inom feminismen finns en myt om att kön är en social konstruktion är alltså felaktigt.

Pär Ström hänvisar till apor och råttor och naturen i största allmänhet. Naturen är ett argument som jag tycker synnerligen illa om eftersom det är så tomt på mening. Att råtthonor hittar bättre i labyrinter om de har injicerats med testosteron (autentiskt exempel!) säger faktiskt absolut inget till mig om mitt liv. Det gör inte heller de Annica Dahlströms privata fantasier om mäns och kvinnors beskaffenhet, som Pär Ström åberopar.

Jag skulle vilja säga att det egentligen är skitsamma vad som är medfött och inte, jag förstår inte vitsen med att fokusera på skillnader mellan olika grupper, vare sig det handlar om män och kvinnor eller asiater och europeer, eller vadsom. Genom att associera egenskaper med en grupp så skapar man förväntningar på människor och gör dem mindre fria att bara vara som de vill, och man skapar motsättningar som egentligen inte behöver finnas där, resonerar jag.

Myt två. Kvinnor har sämre betalt.
Pär Ström medger att det finns skillnader mellan mäns och kvinnors lön, men menar att den “viktigaste faktorn är att det föreligger mycket stora skillnader i yrkesval – män väljer oftare än kvinnor yrken med höga löner, medan kvinnor ofta väljer yrken med låga löner. Det är viktigt att understryka att detta är fria val”. Påståendet är ett väldigt bra exempel på hur Pär Ström hela tiden lyckas blanda ihop fakta med sina egna tankar och åsikter. Det är sant att typiskt kvinnodominerade yrken är sämre betalda än mansdominerade diton, därom är Pär Ström och jag ju överens. Men han presenterar inget som helst stöd för sin teori om att kvinnor av egen fri vilja väljer arbeten med låga löner. Mycket tyder på att kvinnors arbete tvärtom helt enkelt värderas lägre än mäns, och när kvinnorna blir fler i ett traditionellt mansyrke så blir lönen sämre.

Myt tre. Kvinnor har svårare att göra karriär.
Pär Ström menar att kvinnor helt enkelt är ointresserade av att göra karriär och helst bara vill gifta sig rikt så att de därefter kan stanna hemma och sköta hushåll och barn. Stödet för denna teori är inte särskilt imponerande: Några spridda citat från populärvetenskapliga tidningsartiklar och brittisk tabloid, en studie genomförd av den konservativa tankesmedjan London School of Economics, samt en bok av två konsulter som har en “känsla” av att kvinnor inte är beredda att hugga i och arbeta för sin utkomst: “Kvinnor glider in i offerrollen. Hellre gnälla och vakta på varandra än att göra något själv”.

Pär Ström tar vidare upp statistik som visar att 49% av cheferna inom Sveriges kommuner och landsting år 2006 var kvinnor. Varför han har valt att titta på just det året vet jag inte, jag googlade istället rätt på den färskaste statistiken, där man kan läsa att så mycket som två tredjedelar av cheferna inom kommun och landsting är kvinnor. (På toppnivå är dock männen i majoritet.) Då får man emellertid betänka att det här är en sektor som är extremt kvinnodominerad: 80% av de anställda är kvinnor. I förhållande till detta är alltså andelen män i chefsposition väldigt stor.

Det “är vanligt att en kvinna som har sämre meriter väljs istället för en man med bättre meriter”, hävdar Pär Ström utan att backa upp det med annat än lite tyckande, däribland ett citat av företagsledaren Jakob Wallenberg, som i en intervju skall ha sagt: “Jag har knappt varit med om att tillsätta en man i en styrelse de senaste åren”. Well, den mentaliteten speglas fortfarande inte i verkligheten i stort:

Diagram från Statistiska Centralbyrån.

Alltså: Å ena sidan väljer alltså kvinnor bort karriär, å andra sidan finns det inga karriärsmässiga skillnader mellan könen och om det gör det så är de snarare till kvinnornas fördel. Detta enligt Pär Ström.

Myt fyra. Män slår kvinnor.
Ett väldigt intressant kapitel om ett negligerat problem: Det faktum att män är utsatta för våld i betydligt större utsträckning än kvinnor. Jag har själv tangerat ämnet i en text i Arena om Feministiskt Initiativ, jag kritiserade då att partiet genomgående betecknar våld som ett brott där män alltid är förövare och kvinnor alltid är offer.
Pär Ström för fram teorin att det är feminismens fel att vi inte talar tillräckligt mycket om våld mot män. Själv menar jag att det rimligen borde vara precis tvärtom: Skälet till att vi inte pratar om det är att vår kultur inte är tillräckligt jämställd. Våld mot kvinnor betraktas alltid som något djupt upprörande, eftersom kvinnor anses ömtåliga och svaga, men vår idé om vad det är att vara man hindrar oss från att se att också män kan vara offer.

Myt fem. Kvinnor dubbelarbetar.
Pär Ström presenterar en studie som visar att ensamstående kvinnor lägger mer tid på hemarbete än ensamstående män, och drar därefter den långtgående slutsatsen att det bevisar att kvinnor helt enkelt “är mer intresserade av hemarbete än män”. Att kvinnor gör större delen av hemarbetet beror alltså på att det är en sorts biologiskt betingad hobby, fantiserar han.

Myt sex. Kvinnor får sämre sjukvård.
Pär Ström menar att kvinnor kanske får sämre vård än män i vissa avseenden, men att “det också kommit fram många exempel på att män får sämre vård än kvinnor” (hans kursivering). Han preciserar inte något av de många exemplen närmare.

Jag sade ju inledningsvis att jag tänkte mig att det kanske rentav skulle kunna vara lite underhållande att läsa Pär Ström, men det var det inte. Det var bara sorgligt.

Det är för mig alldeles tydligt att Pär Ström av någon anledning har fått för sig att det bara är struntprat att kvinnor som grupp skulle kunna vara missgynnade i vissa avseenden. Han hittar därför på förklaringar till allt, och ja, hittar på är verkligen nyckeln här. För det är ju inte fakta han presenterar, utan collage av ord som han bäst han finner lämpligt fogar samman med sina egna fria fantasier om alltings ordning.

Tänk om Pär Ström istället skulle lägga sin tid och möda på att arbeta för det som uppenbarligen står honom närmare om hjärtat, nämligen mansfrågor. Det finns en rad områden där män är missgynnade. Några exempel: Att pojkar halkar efter flickor i skolan, att pappor fortfarande inte ses som fullgoda föräldrar utan konstant förbises i familjerättsprocesser – för till skillnad från vad Pär Ström och hans gelikar själva anser så finns det inga belägg för att män skulle vara sämre än kvinnor på att ta hand om barn. Att många män är så väldigt ensamma och utsatta, att de överhuvudtaget lever ett mycket hårdare liv än kvinnor och dör tidigare.

Det finns ju så väldigt mycket bra och konstruktivt som Pär Ström skulle kunna göra istället för att sprida etter om kvinnor.

Den här lilla nymfparakiten är uppenbarligen både tondöv och i total avsaknad av taktkänsla, men det hindrar den inte från att tappert försöka sjunga Klappa händerna när du är riktigt glad.

Jag fick i uppdrag av Det Ljuva Livet-Eric att blogga om lycka. (Jag gav i min tur honom i uppdrag att skriva om skam, helst då skam över att känna skam, vi får se hur han förvaltar detta ämne.)

Här är vad jag har att säga:

Sedan någon vecka tillbaka bor jag i Stockholm på riktigt, permanent. Jag hyr i tredje hand, av en twittrare som håller på att flytta tillbaka till sin käresta, och som i sin tur hyr av en teaterregissör som numera bor med sin fru några kvarter bort.

Tiden synes ha stått stilla härinne sedan tidiga 80-talet, och av inredningen att döma så är den där regissören något av en excentrisk samlare. Rätt intellektuell också. Han har väldigt många böcker, och en massa vinylskivor. Teven är så gammal att den ser ut som att den skulle explodera om man fick för sig att sätta igång den.

Det finns en hel del prydnadssaker här. Till exempel dessa lömska små porslinsfåglar som jag lade märke till för första gången tidigare ikväll:

Man upptäcker nya saker hela tiden.  Typ när man tar ned en mugg från hyllan för att hälla upp te så kan man hitta följande i den:

En glasögonskalm
En schackpjäs (bonde)
Ett litet plastlock till någon liten locklös ask någonstans
Ett halvt suddgummi
En bunt gem
Ett euromynt (20 cent)
Tippex!

Många människor skulle mena att jag lever mitt i en massa värdelös bråte, men jag blir liksom alldeles varm om hjärtat av dessa pinaler. De är så befriande oestetiska. Jag tycker om att smyga omkring härinne på knarrande linoleumgolv och titta på dem, när regnet trummar mot rutan och jag varit vaken så länge att jag inte längre vet om det är sent eller tidigt.

“Gradera hur lycklig du är nu i relation till tidigare och motivera och förklara varför. Någon genväg/varning/etc”, pockar Det Ljuva Livet-Eric på.

Men det kan jag inte.

Jag har inga stora visdomar att bjuda på, och inte heller tänker jag ta den enkla utvägen, det vill säga sätta samman en underfundig lista över det till synes obetydliga, futtiga, typ använd solskyddsfaktor, ät mycket glass, var som en säl som för första gången möter havet, hoppa i sängar, gör om ditt hem till ett bollhav, whatever.

Jag är snart 30 år och har ingen som helst aning om hur man uppnår lycka, jag vet inte ens om det är särskilt önskvärt att försöka göra det. För det synes mig som att så fort man blir medveten om de där lyckliga stunderna så flyr de undan. Sneaky little happinesses. Wicked, tricksy, false!

När jag går igenom min fotomapp på datorn så är den idel undflyende lyckor: suddiga euforiska krogkvällar, små kvillrande roligheter, glada vänner som kramas, mat, vackra krockar mellan natur och kultur, närbilder på särskilt älskade som sover, solnedgångar, soluppgångar, överhuvudtaget många tillfällen då jag varit ensam och drabbats av någon sorts nära livet-upplevelse. I varje ögonblick hade jag något, men jag övergav det så snart jag inledde mina fåfänga försök att föreviga detta något. Själva det essentiella går inte att fånga med en kamera. Eller med en penna. För så nära får ingen gå.

Finns ens lyckan? Så vitt jag vet kan den lika gärna vara en skälvande förnimmelse bara, typ som Meryl Streeps karaktär Clarissa Vaugn beskriver den i The Hours. “I remember one morning getting up at dawn, there was such a sense of possibility. You know, that feeling? And I remember thinking to myself: So, this is the beginning of happiness. This is where it starts. And of course there will always be more. It never occurred to me it wasn’t the beginning. It was happiness. It was the moment. Right then.”

Reaktionerna på att den franska toppolitikern Dominique Strauss-Kahn har anhållits misstänkt för våldtäktsförsök är så talande för oss, för vår kultur.

Jag tänker på det när jag skummar igenom de cirka 250 kommentarer som jag hittills har fått till min SVT Debatt-text i ämnet.

Ett litet smakprov, för våghalsar som inte har något emot att förlora tilltron till mänskligheten en smula:

“Jag står helt oförstående och hjälplös till media förvränger och naivt publicerar ‘nyheter’. I båda fallen här ligger det ju självfallet något lurt på gång då man inte börjar sin våldtäktskarriär just när man ska bli president eller avslöja historiska skandaler med tung politisk påverkan. Vakna upp gott folk! Våga granska nyheter!!”

“Åklagaren åtalar för sexuellt övergrepp, försök till våldtäkt och olaga frihetsberövande, att läggas till varandra, den KVINNLIGA domaren har sagt nej till borgen $ 1 milj.”

“Jag har inte läst allt men det intressanta för mig är om städerskan är snygg och om hon varit anställd länge och om hon brukar städa just där han skulle sova.
Det kan va så att han har ståfräs och att han sattes dit av sina motståndare.“

“En av varldens maktigaste man och mang miljonar. Tror du en fattig hotell stadare fran senegal sager nej till det oavsett hans alder.”

Ingen av de där korkade kommentarerna kommer emellertid ens i  närheten av det som press, radio och teve vräker ur sig. Medierna klår kommentarsfältsryttarna med 100-0, det är inget snack om saken.

Jag skrev ju i min text om hur franska medier “inte förstår skillnaden på sex mellan två vuxna, samtyckande människor och det allvarliga brott som är våldtäkt”. Det gör inte de svenska heller, har det visat sig sedan man här hemma i Sverige börjat rapportera om saken. Man kallar genomgående Dominique Strauss-Kahns påstådda våldtäktsförsök för “sexskandal”.

Sexskandal, svenska medier, verkligen? I paritet med Paris Hiltons läckta hemmaknullvideor således? Maken till trivialisering av brottet våldtäkt får man titta i stjärnorna efter.

Och det här måste väl ändå vara någon sorts rekord i osmaklighet:

“Smak för otyglad sex?”
“Sexskandal”?
“Fälls – av sitt sexbegär”?
“En sorglig sängkammarfars”?
“Hjälte”?

Dra åt helvete, Aftonbladet.

Här är tisdagens radioprogram. Cissi Wallin och jag pratar om män i shorts. Med på ett litet hörn är också Rodeos Johan Wirfält.

Nu ska jag berätta vad som skulle göra världen bättre. Vi borde åka bil mindre och åka mera tåg och buss så vi minskar på avgaser och koldioxid. Avgaser och koldioxid gör luften sämre och folk blir sjuka mycket lättare. På tåg och bussar är det inte samma avgaser och man får plats flera. Om ni skulle börja åka mera tåg så skulle jag om jag kunde fixa så att det går snabbare och blir trevligare miljö. Och det skulle finnas en liten kiosk eller ett café ifall att man skulle åka långt och inte vill ha med sig matsäck och bära på. Hoppas att det här får er att åka mera tåg.

Gästbloggpost av Elin, 13 år.

I nästan nio år bodde jag i Frankrike. Som kvinna är det skönt att nu vara tillbaka i Sverige, detta feminismens Saudiarabien. Här kan jag gå gatorna fram med högburet huvud och se förbipasserande män i ögonen utan att de tar det som en intäkt för att det är fritt fram att kommentera och tafsa och trakassera.

Så är det inte i min gamla hemstad Paris. Staden ligger bara ett par timmar bort med flyg, men vad kvinnosynen anbelangar är det en tidsresa tillbaka till femtiotalet. Det märks inte minst på hur nationen hanterar nyheten att toppolitikern Dominique Strauss-Kahn anhållits misstänkt för våldtäkt i New York.

Det vore smakfullt om den franska vänstern kunde sitta ned i båten i väntan på att rättvisan skall ha igång, men de vill bara inte tro om en av de sina att han är kapabel att överfalla en stackars hotellstäderska och försöka tvinga sig till sex av henne. Entré konspirationsteorier, således. Ännu mer förvånande är att också högern trivialiserar de brott som Dominique Strauss-Kahn anklagas för.

Den konservativa tidningen Le Figaro, som väl rimligen borde ha en liten julafton nu när en vänsterpolitiker sitter i klistret, tar upp Dominique Strauss-Kahns tidigare utomäktenskapliga affär och pratar om hur svår han är på kvinnor. Man intervjuar en person vars expertis i fråga om anklagelserna består i att han är handväskeförsäljare i den stad där Dominique Strauss-Kahn tidigare var borgmästare, och låter honom oemotsagd hävda att det hela i själva verket är en politisk kupp.

I en annan artikel jämför tidningen Dominiques Strauss-Kahns situation med ”andra manliga politikers sexuella dikeskörningar”, och buntar i bildspelet ihop den forne israeliska presidenten Moshé Katzavs våldtäkt på en sina underordnade med den forne amerikanska presidenten Bill Clintons förhållande med en praktikant i Vita Huset.

Det är som om man inte förstår skillnaden på sex mellan två vuxna, samtyckande människor och det allvarliga brott som är våldtäkt. Men så talar vi också om landet där crimes passionnels, våldsbrott begångna i stark affekt, en bra bit in på 1900-talet betraktades med så blida ögon att förövarna kunde räkna med strafflindring. Det vittnar om en hisnande nedlåtande syn på män som något slags okontrollerbara odjur som inte kan ansvara för sina handlingar, och det är en syn som fortfarande genomsyrar fransk kultur.

I Sverige är det mycket bättre, det är det faktiskt, men ännu har vi inte kommit särskilt långt, vi heller. Vi pratar inte om crimes passionnels, men reducerar likväl mord på kvinnor till ”familjetragedier”, ett ord som antyder att det är något skamligt och privat det handlar om, något som samhället inte bör lägga sig i. Svenska domstolar korsförhör sexualbrottsoffer om vad de hade på sig för kläder när de attackerades, som vore våldtäkt en fråga om män som helt enkelt blir lite för ivriga därför att de får se för mycket hud, och som kvinnor gör bäst i att inte fresta.

Inte heller vi vill tro om framgångsrika, omtyckta män att de kan vara våldtäktsmän. Hellre fantiserar vi om honungsfällor, om lika ondsinta som vackra kvinnor som använder sin sexualitet som vapen för att krossa våra hjältar. Eller så trivialiserar vi, som alla de som hånfullt raljerar om att de brott som Julian Assange påstås ha begått bara handlade om att kondomen spruckit. Trots att vi faktiskt inte har den blekaste aning och bara borde hålla tyst och låta rättvisan ha sin gång.

Jo, visst tycker vi att kvinnor är lika mycket värda som män, och inte vill vi väl misstro någon som säger sig ha blivit våldtagen. Åtminstone så länge inget viktigt står på spel, typ en mans karriär. Då borde kvinnorna ha vett att fatta att de borde stå tillbaka, tycker vi både i Frankrike och Sverige. Och vad hade de förresten på sig egentligen, fruntimren?

Text publicerad på SVT Debatt.

Vi har i vår kultur en väldigt kluven inställning till knark och knarkare. Å ena sidan anser vi missbruk och beroende vara en form av sjukdom, å andra sidan är symtomet på denna sjukdom kriminellt: Det är olagligt att vara hög. Här finns en tydlig konflikt mellan medicin och juridik.

Nyligen blev Ola Lindholm, programledare för barnprogrammet Wild Kids tillika chefredaktör för barntidningen Kamratposten, drogtestad efter en fotbollsmatch. Tidningen Expressen rapporterade genast, och svarade på kritiken mot detta publiceringsbeslut med att några dagar senare triumfatoriskt slänga fram esset ur rockärmen: Man hade redan från början information om att proverna visat att Ola Lindholm hade kokain i blodet. Som om det skulle göra publiceringen mer riktig.

“Även om det blir en fällande dom är detta ett mycket ringa brott, det finns inga brottsoffer och det har inte i sådana fall begåtts inom ramen för maktutövning. Och dessutom – ännu är ingen dömd”, påpekar Mårten Schultz, professor i civilrätt (Medievärlden 2011-05-09). Allmänintresset är med andra ord i princip obefintligt. Att det finns ett allmänt intresse för den här sortens skriverier är något helt annat, och kan i sig inte etiskt motivera att man skriver om saken.

Varför gör man då braskande rubriker av Ola Lindholms drogvanor? Varför har han hängts ut på löpsedlar och blivit “Knark-Ola” med hela svenska folket? Jo, därför att den sociala stigmatiseringen kittlar. Kändisarna är de som har högst status av alla, knarkarna befinner sig på den absoluta botten. Att någon både är kändis och knarkare är en intressant kontrast som fascinerar oss.

Vår kultur ser inte missbrukare vare sig som sjuka eller kriminella i första hand, utan sonika som svaga, äckliga, opålitliga, smutsiga människor som borde skärpa till sig. Så är också beroende något av det fulaste vår tid känner: Man skall vara självständig, stark, lyckad, välanpassad, skötsam, definiera sig själv genom alla de fria val man gör. Det finns föga tålamod med dem som slavar under en drog, som är beroende. Ofta är intresset större för att markera att knark är fel och att straffa knarkarna, än för att hjälpa dem efter bästa förmåga. Det finns till exempel på hög politisk nivå ett utbrett motstånd mot det sprutbytesprogram som förser missbrukare med verktyg så att de inte behöver dela med varandra och därmed riskera smitta av olika sjukdomar. Motståndet går ut på att utdelning av ren utrustning “sänder fel signaler”. Som om någon enda skulle välja att kasta sig ut i den avgrund som är sprutnarkomani på grund av att det är så lyxigt med gratis sprutor!

Även i fallet Ola Lindholm önskar människor statuera exempel. Ola Lindholm är nu avstängd från båda sina jobb, inte för att han har misskött dem utan för att han anklagats för att ha tagit knark. Det händer att arbetsgivare stänger av anställda i väntan på rättegång, men då vill det till att det handlar om grov brottslighet, eller åtminstone om brottslighet som har koppling till arbetet på något sätt. Så är inte fallet vad gäller Ola Lindholm. Här handlar det om misstanke om ett ringa brott, och eventuellt sjukdom. Till skillnad från vad Ola Lindholm själv ansåg i en annan fråga för en tid sedan så är det inte alls så att vissa bör offras oavsett om de är oskyldiga eller ej, för det större goda. När vi börjar offra människor för våra egna fina principers skull så är vi fel ute, detta illustrerar drogfrågan mycket klart. Vårt sätt att bemöta personer som missbrukar tyder på att vi faktiskt inte föraktar och bekämpar knark så mycket som vi föraktar och bekämpar knarkare. Vi bör fråga oss hur lyckad den prioriteringen egentligen är.

Jag älskade verkligen den brittiska teveserien The Office när den kom, den var fullständigt briljant. Så verklighetsnära skavig. Så plågsam. Så, well, rolig är liksom inte rätt ord, för den tog hela humorbegreppet till en ny, aldrig tidigare skådad, nivå. Visst skrattar man när man tittar på The Office, men det är ett skratt som är totalt väsenskilt från det trygga igenkänningskluckande som brukar gå hand i hand med komediserier. När man skrattar till The Office påminner det mer om det skratt som skrattas av deltagarna i Total Blackout, ett nytt teveprogram som går ut på att människor tar sig igenom hinderbanor i totalt mörker: Skratten som bubblar fram är mest av allt en panisk människas reaktion på att stå inför avgrunden.
The Office skildrade, på ett ytligt plan, monotonin på ett kontor, och, på ett djupare, människors fåfänga strävan, deras sköra sköra drömmar, deras resignation. Sårbarheten i att vilja bli älskad men inte nå fram. Ensamheten, ledan, tomheten.

Det dröjde innan jag såg den amerikanska uppföljaren. Jag tänkte att den ändå aldrig skulle kunna klå originalet, det vore inte möjligt. Och det vet man ju hur det blir när jänkarna skall göra sina egna versioner av saker och ting. Det brukar bli lite bredare, lite dummare, lite sämre. Amerikanska The Office blev mycket riktigt inte alls som den brittiska varianten, men den aspirerade heller aldrig riktigt på det, bortsett från att de första avsnitten följde förlagan till punkt och pricka. Amerikanska The Office utvecklades till något alldeles eget, vilket väl är rätt oundvikligt med tanke på att den ursprungliga serien bara gjordes i 14 avsnitt medan den amerikanska har blivit till 149 – hittills. En sådan succé är programmet att det kommer att fortsätta sändas även efter att huvudrollsinnehavaren, Steve Carell, hoppat av.

Versioner av The Office finns, förutom i USA, även i Frankrike, Tyskland, Brasilien samt Kanada, och nyligen framkom att den även skall börja göras i Sverige. Henrik Dorsin kommer att spela huvudrollen som den påfrestande och emotionellt tondöva chefen David Brent, och enligt TV4:s programchef Fredrik Arefalk skall man då använda sig av Henrik Dorsins tidigare rollfigur Ove Sundberg från komediserien Solsidan. Det är svårt att se hur det skulle fungera. Skaparna av The Office, Stephen Merchant och Ricky Gervais, sade i en intervju att det ofta ifrågasatts hur trovärdigt det egentligen är att ett kontor är så hopplöst uselt som i The Office och att någon som David Brent alls blir chef, men att de dagligen beskådade samma klimat och samma typ av personer i sina arbeten på BBC. David Brent blir emellertid trovärdig därför att han någonstans vill väl, därför att alla hans strävanden handlar om att bli accepterad. Han inger dåligt samvete, kanske medömkan, när man råkar på honom i tillräckligt små doser. Solsidan-Ove är däremot en raktigenom platt karaktär vars enda humoristiska poäng är den allmängiltiga rädslan för att råka ut för någon som är liksom kladdig och omöjlig att göra sig av med. Ove är bara dum och jobbig, det finns inget försonande över honom. Är svensk humorproduktion, med sin historia av spex och snubbel, kapabel att gestalta fler nyanser? Ett svenskt The Office kommer att kräva ett mod och en mognad som jag ärligt talat betvivlar finns där.

David Brent.