“I Sverige är det alltså så att åtta av tio är 17-åriga modebloggare som skriver om vilken blus de köpte i förmiddags när de var på någon galleria. Personligen tycker jag att det inte för någonting framåt, det är inte intressant, jag tycker inte att det är vitalt. Jag tycker att bloggen är så intressant som fenomen och uttrycksform, och det borde man kunna utnyttja på massa olika plan. Jag tycker att det borde väl komma några manliga bloggare, några personer som kan skriva om teve, eller om politik eller om saker som är lite mer uppbyggliga.” Så sade författaren, krönikören och bloggaren Alex Schulman i Aktuellt häromdagen.

Han verkar lida svårt av hur låg status den sfär han verkar inom har, och hans recept för hur man skall göra bloggarna mer intressanta är alltså att fler män skall börja blogga, och att det skall skrivas mer om teve och politik. 17-åriga flickors texter ger han inte mycket för.

Jag tänkte att det nog bara var en olycklig formulering, något Alex Schulman säkert satt och bet i skämskudden över i efterhand. För inte kan han väl mena att flickors vardagsbetraktelser per definition är värdelösa, medan mäns utgjutelser om “teve, eller om politik” är “uppbyggliga”? Vi pratar ju trots allt om en person som själv har byggt sin karriär på att blogga om sin vardag och om hur fula, tjocka och patetiska olika kändisar är. Inte kan väl han, av alla, börja kokettera med hur ytlig och ointressant och innehållslös han befinner bloggvärlden i allmänhet, och bloggbrudar i synnerhet?

Men jo, tydligen. Idag var det nämligen dags för ännu en drapa, denna gång om hur grotesk han tycker att bloggaren Kissie såg ut i ett teveprogram han tittade på. Och de andra medverkande verkade nervösa och ställde för många frågor, bla bla bla, det var ingen hejd på hur löjligt alltsammans var. Jag såg också programmet han pratade om, SVT Debatt torsdagen den tredje, och visst var det en cirkus. Men det berodde ju inte på att de här unga kvinnorna gjorde spektakel, utan på att programledaren Janne Josefsson var så oerhört oprofessionell. Han förmådde varken minnas folks namn eller yrken, än mindre ställa relevanta frågor och föra diskussionen framåt. För att göra ont värre kommenterade han dessutom vid ett flertal tillfällen i nedsättande ordalag de olika kvinnliga debattörernas utseenden.

Allt Alex Schulman såg var emellertid hur skrattretande dumma de medverkande bloggbrudarna är. Och, ojade han sig vidare, tänk att de mest lästa svenska bloggarna skrivs av “unga pojkar och flickor, mest flickor, som bloggar om dagens outfit eller ­senaste superfyllan. Och bloggar de ­inte om det så bråkar de med varandra. Där har vi den, mina vänner! Den svenska bloggosfären”.  Jag förstår inte varför han gör sig till på det här viset. Han leker att han är en skrockande farbror som inte begriper sig på dagens unga, men sanningen är ju att han själv i allra högsta grad en del av denna, tydligen ack så förhatliga, fulkultur.

Man märker att han smygdrömmer om att betraktas som intellektuell, en fin författare. Samtidigt är han alltså en person som bloggar, och han verkar så väldigt kluven inför detta; blott alltför ängslig och osäker på sig själv för att tryggt kunna förlika sig med att vara både och, med att dels göra saker som att blogga om vardagens alla trivaliteter och leda en dokusåpa som går ut på att folk skall bli fulla och knulla med varandra, och dels vara en skicklig iakttagare som författar böcker. Han åmar sig och krumbuktar, men klarar inte balansgången. Och hans lösning på problemet blir då att pissa på bloggbrudarna nedanför honom i hierarkin. Det är så väldigt osmakligt, ja, ovärdigt faktiskt.

Alex Schulman.

Det är vår nu! Känner ni det?

“Så länge jag kan minnas har resor varit ett sätt för mig att förstärka upplevelser av filmer, böcker och låtar”, skriver Fredrik Strage, och jag förstår precis hur han menar. När jag kom till Paris så kändes de första tre månaderna som att leva i en saga där allting var lite vackrare och roligare och mer spännande. Det var sådär som Meryl Streep beskriver lycka i filmen The Hours: such a sense of possibility.

Men det är inte bara platser som kan kännas filmiska, utan även personer.

Jag träffade en sådan igår, på flygplatsen. Hon var kanske fyrtiofem, femtio år gammal, och hade långt tjockt blankt hår och runda glasögonbågar, nästan lite liknande dem som John Lennon bar, och en blommig kjol och en stor stickad kofta. Otympliga smycken.

Hon pratade i telefon på smattrande spanska och skrattade högt, lyckligt och ofta. Runt ögonen hade hon sådana där kråksparksrynkor som jag bara älskar. Hon såg så filmisk ut, som en klok och livsbejakande och härlig och smått neurotisk karaktär ur någon intelligent komedi. Åh, jag blev helt kär!

På flygbussen mot Paris satte hon sig jämte mig. Spanade oroligt ut på parkeringen genom fönstret, sade att hon alltid var rädd att någon skulle stjäla hennes bagage när det låg i den öppna bagageluckan, vilket jag också brukar tänka på men inte vara så hiskeligt bekymrad över ändå. Efter fem minuter sade hon till mig att hon skulle gå ut och se till sina saker, varpå hon raskt skuttade ut ur bussen, uppenbarligen utan en tanke på att hon därmed lämnade sin handväska och sin stora blå päls obevakade kvar hos en fullständig främling.

Ingen hade stulit hennes resväska, visade det sig, hon återvände lättad, och snart stängdes bagageluckan varpå bussen for iväg. Vi småpratade lite under resan, hon bjöd på eukalyptustabletter och berättade att hon råkat välja ett hotell som låg helt åt helvete långt bort. Bara trivialiteter, men allt lät så intressant och spirituellt när det kom från henne. Jag fantiserade om hur vi satt på någon bistro och drack vin medan hon berättade om sitt liv.

Men sedan var bussen framme och vi reste oss och gick av. Min väska hade fastnat under en massa annan packning i bagageluckan, och jag gav mig på företaget att försöka baxa ut den, glömde alldeles bort henne ända tills hon klappade mig på axeln. “Chiao!”, sade hon och log. Sedan försvann hon iväg i myllret.

Det gick tydligen inte så bra när Filip och Fredrik skulle kommentera Oscarsgalan i förrgår natt? Jag såg inte programmet, men folket rasar, och så vidare. Det sägs att de båda betedde sig okunnigt och flamsigt och pladdrigt, och inte bara det: dålig kvinnosyn gav de prov på också. Sedan tidigare har det stått tydligt att Filip och Fredrik skall göra en programserie om 90-talet, NittiLeaks, men att de inte har lyckats boka in en enda kvinnlig gäst. Det spelar ingen roll vad det beror på, det är ju bara skitdåligt rakt av. Det är jag helt med på.

Nu efter Oscarssändningen skriver Sofia Benholm på SVT Kulturnyheter ett långt j’accuse till duon:

“Ni tyckte att Melissa Leos ‘trailer-trash morsa’ var överspelad och såg hellre att Helena Bonham Carter fick statyetten för Bästa kvinnliga biroll eftersom: ni gillar hennes man Tim Burton och de är ett coolt par.

När Susanne Bier vann en Oscar gnällde ni över att hon inte nämnde Mikael Persbrandt i sitt tacktal.

När Mandy Moore framförde ett av sångbidragen fick vi reda på att hon var gift med den ‘fantastiska Ryan Adams’.”

Sofia Benholm föreslår att skälet till att inga kvinnor varit sugna på att medverka i NittiLeaks är att Filip och Fredrik helt enkelt uppfattas som grabbiga och sunkiga och höhöhöiga. Att de båda är typexempel på män som “plockar upp skämskudden så fort en kvinna är excentrisk eller sticker ut”.

Quoi?!

Jag har inte koll på precis allt som Filip och Fredrik har gjort, och av det jag har sett, hört och läst har jag inte gillat allt. Jag minns till exempel att jag tyckte att Ursäkta röran enbart var plumpt. Men något man verkligen inte kan anklaga Filip och Fredrik för är att försöka sätta kvinnor på plats. Tvärtom har det hela tiden varit ett mycket tydligt genomgående drag hos dem att de uppriktigt älskar och hyllar excentriker av båda kön. De reducerar aldrig kvinnor till ljuva väsen och bihang, utan låter dem vara, tjaa, människor. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att de, tillsammans med TA INGEN SKIT!-Grynet, har gjort mer än några andra svenska programledare för att uppmuntra kvinnor att stå på sig och våga ta för sig. Deras ickedömande sätt är befriande.

För hur ofta sker det egentligen att man, förutsättningslöst och brasklappsfritt, får stifta bekantskap med personer som till exempel Nina i dejtingserien Lite sällskap som sändes i höstas? Nina med sina höga klackar och sina bekymrade ögon och sitt lite tafatta, och understundom förskräckande ärliga, sätt. Hon som misstänksamt förhörde alla män hon träffade om eventuella alkoholproblem, och till slut bestämde sig för att inte dejta någon alls, utan istället – ivrigt påhejad av Filip och Fredrik – starta nätverket Kvinnor för porrfria relationer. Man anade att hon fått sig både en och två smällar av livet, men ändå hade hon inte hårdnat och blivit bitter. Hon var den stora stjärnan i Lite sällskap, och det var en ynnest att få lära känna henne. De flesta programledare skulle nog ha blivit osäkra av hennes särart, eller tagit sig an henne från ett von oben-perspektiv. Men inte Filip och Fredrik. De lät henne blomma upp.

Vi lever i ett ängsligt Solsidan-land där allt handlar om att smälta in och vara så normal som möjligt. Då är det faktiskt skönt med programledare som som gör allt annat än “plockar upp skämskudden så fort en kvinna är excentrisk”. Filip och Fredrik för in en annan dimension i teverutan och gör det på ett lika hjärtligt som chosefritt vis. Även om de kanske pratar lite för mycket någon gång emellanåt.

Nina.

Jag har namnsdag idag! Det är Maria, och jag heter Lisa Maria Thérèse. Är hemma hos min mamma och letade nu fram fotoalbumet där hon dokumenterat det lilla kalas som hon kallar “BABYVERNISSAGE”. Där fick jag mina namn:

Pappa i vallokalen, det vill säga garderoben.

Mamma är hon i vitt i mitten. Jag är byltet i hennes famn. Osäkert om fotot är taget innan eller efter att det skålades i bål.

Det känns ju lite som att min mamma och pappa hade en mer lättsam syn på det här med barn och namn än vad dagens nyblivna föräldrar har, eller vad säger ni?

Marcus Birro säger i Efter tio att det ofta kommer fram invandrarungdomar till honom och påtalar att poesi är så tråkigt:

“Jag träffar på en del unga män, oftast med invandrarbakgrund, som kan komma fram och säga: ‘Jag tycker inte om poesi eller litteratur, och dina böcker har jag inte läst, men jag kan uppskatta det du skriver om italiensk fotboll till exempel’. Och då kan jag säga till dem att det är ju roligt, men då har jag lurat dig, för det är också poesi.”

Ja, är det inte sjukt? Det där händer mig hela tiden, jag kan knappt gå utanför dörren utan att någon svartmuskig tonåring är där och påpekar för mig att det inte finns något tristare än lyrik!
Hur kommer det sig egentligen att just utlandsfödda barn hyser en sådan väldig motvilja mot dikter? Det är viktigt att vi lyfter den frågan.

Och när vi nu lyfter den här frågan kanske vi kan fundera på om svaret möjligen är att Marcus Birro pratar strunt? Skulle det kunna vara så att han blåljuger, alltså inte överdriver utan blåljuger: att det aldrig kommer fram några invandrarpojkar till honom för att prata om sitt ointresse för poesi, utan att det är något han hittat på för att det får honom att framstå som en oh captain, my captain-figur som har god kontakt med blattekidsen och med andra ord inte alls är så främlingsfientlig som han på sistone anklagats för att vara?

Man måste kunna få generalisera utan att någon petimäter skall börja tjafsa om att det där gäller ju inte aaallaaa, man måste kunna få göra svepande antaganden. Problemet är att Marcus Birro gör det precis hela tiden, och på ett så outhärdligt enfaldigt sätt.

Han skriver obekymrat om hur kvinnor är, och män, och italienare, och svenskar, och muslimer, och personer från öststaterna och så vidare, nu senast: unga invandrarmän. Fast allra mest älskar han att prata om sig själv. I Efter tio berättar han för femtioelfte gången om hur han kämpar för sin rätt att vara den han är, och att folk inte tål det, att den ansiktslösa pöbeln hatar honom och mobbar honom.

Ser han inte själv kopplingen? Hur kan någon som så kategoriskt avfärdar mänskligheten i andra kräva sin rätt att vara en unik och komplex person?

“Nöjesbranschens definition av ‘galen’ är en kvinna som fortsätter att prata även efter att ingen längre vill knulla henne.”

Älskar Tina Fey.

Jag har ju funderat lite på att kanske flytta till Stockholm framöver. Det kan vara svårt, det där att hitta en bra bostad i större städer, det vet jag. Men nu tror jag äntligen att jag har hittat något som skulle kunna passa mig:

Från Blocket.

Jag är visserligen lite äldre än vad Tony finner lämpligt, och jag misstänker att jag inte är fullt så vältränad som han önskar att hans inneboende skall vara. Glädje och värme kan jag ju å andra sidan alltid bidra med, det vore nog inte så svårt att uppbåda det för en så härlig kille som Tony själv. Och det verkar mycket roligt att bo med framgångsrik livsnjutare som inte bara har en vilja av stål utan dessutom är en djävul på att tåla sprit!

Vad säger ni, skall jag kanske skicka en skön bild på mig själv till Tony och hoppas på svar?

Något jag tycker väldigt mycket om med WordPress är möjligheten att göra så mycket mer än att bara kasta de kommentarer som är mer idiotiska än man står ut med. Man kan slänga dessa dumheter i en vanlig papperskorg, men man kan också välja att med ett enkelt och eftertryckligt klick förkasta dem. Det är en sådan oerhörd tillfredsställelse.