Lisa Magnusson

Vanliga, snälla, normala.

<isabelle> jag tycker han ser så snäll ut…gäsp
<lisa> ja, han ser jättesnäll ut! det är väl bra?
<lisa> iochförsig är en del så snälla att det inte finns något tuggmotstånd kvar. de är liksom bara träiga. man misstar deras tråkighet för mystik, tänker att därinunder döljer sig oanade djup. och så gör det inte det!
<isabelle> hahahaha
<lisa> men jag gillar vanlighet annars
<lisa> det är exotiskt för mig med normala personer
<isabelle> hahaha för mig med!
<isabelle> jag känner mig som en cirkusartist som försöker gå normalt bredvid honom

Lisa Magnusson
Promotion

Lisa Magnusson

Jag hörde att ni har snökaos i Sverige.


Faksimil från meteo-paris.com.





Åt lunch med trollet.


En fransk steack hachée med ost, serverad mellan två bröd. I resten av världen känd som ”hamburgare”.

Ja, det här är ett ganska osympatiskt blogginlägg. Om det är till någon tröst så kan jag meddela att jag igår tillbringade åtta timmar på kaotiska Skavsta flygplats, som klappade ihop helt på grund av ovädret.

Min stackars lilla kölapp till flygplatsens informationsdisk. Det var som en sovjetisk brödkö, trots att jag satt där och väntade så länge så kom jag aldrig fram:

Nu har jag ett litet dilemma. Jag har tackat ja till att bli inlåst i Big Brother-huset under ett dygn nästa vecka, men ingen tidning vill ha mitt reportage såsom jag vill skriva det. Skall jag vara med ändå, och blogga om saken? Vore ni intresserade av att läsa om det? Eller skall jag strunta i det och stanna här i Paris?

Jag kommer att behöva åka till Stockholm på jobb ändå innan februari är slut, men kan skjuta på det någon vecka.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Analyse this!

Det är skittråkigt med andras drömmar, jag vet, men jag är tvungen att meddela världen detta: Jag drömde nu på morgonen att jag var ute och simmade med några vänner – en av dem var påfallande lik Michael Caine – och de var oense om något, de här vännerna, jag hade intrycket av att de inte riktigt förstod varandra, försökte medla mellan dem. Då plötsligt dök en haj upp och gick till anfall mot dem.

”HALLÅ! HÄR BORTA!!”, skrek jag och vinkade åt hajen, sådär som hjältarna gör på film när deras nära och kära blir attackerade av monster. (Jag är ofta hjältemodig och räddar andra i mina drömmar.) Och hajen vände sig mot mig och gjorde sig redo att angripa mig, och då: Jag började göra narr av den.

Jag visade tänderna och formade händerna till en ryggfena och sade gissa vem jag är, jag simmar runt hela dagarna och är jääätteeefarlig, och jag hånade hajen för att den inte kunde höja sig över sin simpla natur och bete sig civiliserat. Sedan gav jag den några välriktade sparkar, varpå den dröp av.

Vad betyder det här?

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

This Is My Truth, Tell Me Yours.

Det är tråkigt när debatter får sådan slagsida att de kantrar helt. Inte minst när de handlar om viktiga saker.

Jag berättade förra veckan om hur det var för mig att växa upp i ett hem där det inte fanns pengar. Jag skrev att ur barns perspektiv så är problemet kanske egentligen inte att man inte har råd med allt, utan snarare att det står en sky av skam kring fattigdomen. Den är något man inte talar högt om, och det gör den så mycket tyngre att bära. Det är ett väldigt hysch-hysch, och när det väl talas om fattigdom så är det sällan eller aldrig de fattiga själva som kommer till tals. De saknar en röst i debatten. Det har gjort att något som är ytterst påtagligt – och grått och hopplöst och fult – har förvandlats till något rätt abstrakt.

Jag skrev vidare i min bloggpost om mitt ogillande inför hur den medelklassiga samvetsvänstern romantiserar och exotiserar arbetarklassen, jag skrev att det ”skapar en förvirring när personer som inte är fattiga annekterar fattigdomsbegreppet, det gör fattigdomen svårare att prata om”. Med det menar jag tendensen att göra fattigdomen till en ploj, en symbol bara. Denna förvirring märks ju även på högerkanten: Sedan jag publicerat mina tankar om barn och fattigdom så har det hunnits skrivas en hel del dumt i ämnet av blå debattörer. Det finns enligt högern ingen fattigdom i Sverige, inte på riktigt. Det finns bara lata och dumma människor som inte anstränger sig tillräckligt för att leva upp till sin fulla potential.

Dagens Nyheters Hanne Kjöller avfärdar vresigt Rädda Barnens larm om ökande barnfattigdom i Sverige  med ett tänk på barnen i Afrika: ”Jag vet inte om det är för att jag på andra kontinenter kommit i kontakt med verklig fattigdom – där man varken har mobiltelefon, gymnastikskor eller mat på bordet – som jag tycker att Rädda Barnens ordval förfelar sitt syfte. Visst finns armod. Men det handlar mindre om att familjer inte skulle ha mat för dagen och mer om en mer övergripande resurssvaghet.”

Jag är tveksam till att något bleve bättre av att döpa om svensk fattigdom till ”övergripande resurssvaghet”, det framstår för mig som en torr eufemism som bara skulle göra diskussionen än mer abstrakt. För mig är det uppenbart att fattigdom inte är en precis ekonomisk term utan ett begrepp som beskriver ett tillstånd i relation till ett annat; som jag ser det handlar det om fördelning.

Moderata Helena Rivière skriver på Newsmill om barnfattigdomen att det finns ”en stark göra-gott-kultur i riksdagen som på något sätt har kommit att bli god ton. Att hitta människor att omhulda har nästan blivit synonymt med att över huvud taget utöva politik. Men jag tycker att man borde se något lite längre. Man bör skilja på vad som är statens uppgifter och vad den enskilde bör ansvara för själv”. Jo, hon säger så. Om barnfattigdom. Hon avrundar sin debattartikel med att hävda att: ”Ingen är determinerad till arbetslöshet. Samhället och staten ska belöna de ansvarstagande och de frihetssträvande”.

Det är alltså inte upp till samhället och staten att hjälpa de trasiga och små, däremot bör samhället och staten belöna dem som befinner sig högst upp i hierarkin. Så talar en människa som upphöjt sin brist på erfarenhet, sin avsaknad av empati, sin intolerans mot svaghet och sin privilegierade status till god moral. Helena Rivière förutsätter inbilskt att allt det som givits henne helt gratis är något hon lika lätt skulle ha kunnat erhålla även om hon hade börjat sitt liv på botten. Bristen på stringens, smartness och social kompetens i det hon skriver tyder emellertid på motsatsen, skulle jag vilja säga. Och ja. Jag vet att jag är elak nu. Men jag kan inte låta bli. För Helena Rivières idéer om politiken och människan äcklar mig.

Skribenten Sakine Madon är den vettigaste av de borgerliga. Hon inser att det inte är rättvist att barn hålls i fattigdom. ”Finns det så få som ett barn i klassen som inte har råd med en skolaktivitet är det ett fattigt barn för mycket”, skriver Sakine Madon. ”Klassen får spara ihop tills alla har råd. Om alla barn inte har bra datorer eller internet hemma, varför inte utöka exempelvis öppettiderna på biblioteken eller i skolornas datorsalar? Extra läxläsning för barn som inte har föräldrar som förmår att hjälpa dem?”

Det är en klok och pragmatisk ledarkrönika hon har skrivit, jag gillar den. Överlag skulle jag dock vilja säga att debatten har präglats – och lidit! – av det faktum att fattigdom har blivit ett så abstrakt begrepp.

Elin Grelsson skriver i sin Aftonbladet-krönika att debatten hittills har handlat för mycket om det privata, att vi borde prata mer om fattigdom ur ett samhällsperspektiv. Det är fel att folk använder sin personliga erfarenhet som argument, menar hon – och som argument mot detta anför hon sin personliga erfarenhet:

”Fattiga barn är inte/ några Dickens-karaktärer med hjältedrag, utan precis som vilka andra kids som helst. Själv var jag stundtals en gnällig skitunge som inte kunde fatta varför inte mina föräldrar skaffade VHS-spelare, när alla andra gjorde det./ Den dåliga ekonomin gav mig möjligen perspektiv, men knappast mer empati.”

Jag uppskattar verkligen Elin Grelssons annorlunda och avdramatiserande beskrivning av sin uppväxt, men jag förstår inte varför den skulle behöva ställas mot min.

För egen del var jag avundsjuk på mina vänner som kunde resa utomlands, men det var skolan som lärde mig att vara det. Det var den som fick mig att förstå att dyra utlandsresor var mer värt, det var den som gjorde klart för mig att det var finare att ha ridit på en riktig kamel i Egypten än att ha vaknat mitt i natten av att berusad ungdom från den sörmländska landsbygden skrålade och kastade tomma ölburkar på tältet man sov i med sin familj.

Barnen som hade varit utomlands fick föreläsa för klassen och visa bilder, fröken lyssnade uppmärksamt och log, ställde hänförda frågor. Ingen var intresserad av att höra mig berätta om när jag tog Järnmärket i den kostnadsfria kommunala simbassängen. Så skapade vuxenvärlden hos mig en medvetenhet om status och pengar, så gjorde den mig uppmärksam på skammen som kringgärdar fattigdom.

Jag försökte beskriva det här i min bloggpost, men eftersom vänstern har tagit patent på känslan av fattigdom och jag inte är uttalat vänster så får jag inte ha den här erfarenheten. Vänsterpersoner försöker således ta den ifrån mig. Jag avser nu inte bara Elin Grelsson. På forumet Twitter frågade en person var exakt jag egentligen har vuxit upp; kanske kommer jag egentligen från en miljö som skulle kunna kallas medelklassig? Ytterligare en person förutsatte att jag, likt de privilegierade, bor i Stockholms innerstad, och använde det som argument för att jag inte behöver lyssnas på.

Brist på pengar är inte knutet till ”den, av vänstern så omhuldade, klassiska arbetarklassen längre”, hade jag påstått i min text, vilket signaturen Iahmia tolkade som att jag ansåg att tjänstemän har det sämre ställt än låglönearbetare. Jag förklarade för henne att det jag menade är att det finns en massa osynliga som har det mer illa bevänt än till exempel de begråtna Volvo-arbetarna – typ arbetslösa, svartjobbare, frilansare, vikarier, projektanställda, deltidsanställda, visstidsanställda, långtidssjukskrivna och så vidare. Några dagar senare postade Iahmia så istället ett blogginlägg där hon beskrev mig som en högerns nyttiga idiot eftersom jag inte upplevt min fattiga barndom som olycklig. Svaret jag postade i hennes kommentarsfält raderade hon.

Den före detta förbundsordföranden för Ung Vänster, Ali Esbati, applåderade Iahmia. Han kallade hennes blogginlägg ”suveränt bra”, och menade på att min text var ”småborgerliga fantasier om klassamhället” som får honom att ”vilja röka crack”. Jag frågade först vad han egentligen menade, men han svarade aldrig, och jag börjar mer och mer känna att det är skitsamma. Alla dessa medvetna missförstånd gör mig så trött. De är inte bara förringande för mig, utan fördummande för hela diskussionen. Det är en sådan hetsighet och enögdhet, en sådan ovilja att ta in perspektiv som skiljer sig från ens eget, en sådan grundläggande brist på respekt.

Jag är varken höger eller vänster, jag hamnar mellan två stolar hela tiden. Jag är konservativ i vissa frågor, liberal i en del, och å det närmaste kommunist i andra. Jag har aldrig gillat fack, detta att behöva hålla sig till en viss linje och stanna därvid. Partism är ingenting för mig, samförståndsmys får mig att rysa ända in i själen. Men mina föräldrar är vänster, det är därifrån jag kommer. Det är därför vänstern jag blir mest besviken på när diskussionen om fattigdom kör fast och failar. Den styvmoderliga behandlingen av de fattiga som inte låter sig infogas i vänsterns teori om fattigdom får mig att misstänka att jag faktiskt hade rätt från början, att det inte är människorna vänstern värnar utan snarare själva fattigdomen som en kär politisk fetisch. Det är mycket sorgligt i sådana fall.

Och jag förstår inte att det skall behöva vara så djävla svårt. Kan inte folk få ha olika erfarenheter? Det vore ju egentligen en utmärkt utgångspunkt för att på riktigt diskutera fattigfloran i vårt samhälle, och vad vi skall göra åt den.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Listig som en räv.

Det finns skäl att ompröva sanningshalten i en del gamla talesätt.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Kaffereklam.

Jag tycker att den här reklamen är så söt. Den är arton år gammal och det märks.

Idag är kaffe på gravallvar, det skall vara ekologiskt och rättvisemärkt och varsamt rostat, helst skall det beredas av en barista, det vill säga någon som har gått en ordentlig kurs i kaffekokning.

En kaffereklam anno 2011 skulle visa bönor och ånga och en livsnjutare med ögonen slutna. INGEN kaffefabrikör skulle få för sig att skildra cappuccino, espresso och cafe au lait som något man snabbt och vårdslöst vispar ihop med hjälp av lite sandfärgat pulver från en påse. Omärkligt förändras tiden, och vi med den.

PS. Känner ni igen mannen i reklamen? Det är tråk-Bill i True Blood.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Dagens gulliga djur, kanske.

Faksimil från Borås Tidning.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

William Petzäll i fyllecell.

William Petzäll i fyllecell, det låter som någonting från bloggen Lou Reed i tweed. Fast det är på riktigt: Den sverigedemokratiska riksdagsledamoten och ungdomsförbundsordföranden William Petzäll omhändertogs av polisen och placerades i fyllecell i fredags natt. I ett pressmeddelande från Sverigedemokraterna heter det nu att: ”Vad som hänt är naturligtvis oacceptabelt. Som riksdagsledamot för partiet måste man alltid uppträda med gott omdöme”. Folk förfasar sig och kan knappt dölja sin skadeglädje. Det är rätt äckligt.

Det ju är så att om man är så stökig att man blir omhändertagen av polisen så beror det på att man inte kan hantera sitt drickande, vilket troligen betyder att man har stora problem med alkohol. Som skribenten Johannes Forssberg påpekat så lider de flesta som hamnar i fyllecell av sjukdomen alkoholism. Att William Petzäll själv bagatelliserande kallar sin urspårning på starka ångestdämpande tabletter och alkohol för ”en snedfylla” tycker jag också är ett mycket tydligt tecken på missbruk.

I förtjusningen över att det går Sverigdemokraterna illa är det också lätt att glömma att det här inte bara handlar om att få bort en otrevlig person från ett otrevligt parti. Den främsta frågan är ju vilket klimat vi vill att våra politiker skall verka i. Är det sant, som Sverigedemokraterna säger, att riksdagsledamöter alltid måste uppträda med gott omdöme? Politikerna är ju tänkta att representera folket, de skall vara symboler för oss andra. Jag tycker därför att man därmed också får tåla att de privat har fel och brister, precis som vi. Att de inte är perfekta utan ibland är svaga och sjuka och omdömeslösa och allmänt tadliga.

Vi klagar gärna över hur grå och trista och, ja, omänskliga politikerna är. De lever inte i verkligheten, menar vi. Men det är ju vi som har skapat det här klimatet, det är vi som har gjort så att de enda som överlever i politiken är personer som har ägnat sig åt partipolitik sedan tidiga tonåren, som spelat spelet helt rätt, som aldrig har begått några misstag. Det räcker med att ha skitit i att betala tevelicensen för att vi skall kräva någons huvud på ett fat. Denna vår blodtörst påverkar självklart politiken till det sämre.

Jag håller med om att William Petzäll bör ta en timeout – men inte för att han misslyckats med att ”uppträda med gott omdöme” utan för att han bör koncentrera sig på att ordna upp sitt liv och få adekvat hjälp. Skillnaden är viktig.


William Petzäll.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Dagens ansiktsoutfit.

Brunkräm: Maybelline Dream Matte Mousse, n:o 020 Cameo
Ögonbrynspenna: Maybelline Expression Natural Precision Eyebrow Liner, n:o 02 Grey
Eyeliner: IsaDora Colorful Eyeliner, n:o 10 Black
Maskara: L’Oréal Extra-Volume Collagene, Noir Fumé
Läppglans: JETEEXKLUSIV! FINNS ÖVERHUVUDTAGET INTE PÅ MARKNADEN!!!!!!11 (Lånat av nördsyster.)

Lisa Magnusson