Lisa Magnusson

Egyptens kvinnor.

Jag blir så rörd av de här bilderna. Fler finns här.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Nördsyster.

Alla kallar sig nördar numera, nördighet har blivit något fint som man gärna stoltserar med. Det har gått inflation i begreppet, det betyder inte längre något och har å det snaraste blivit synonymt med att ha en hobby av något slag.

Men så finns det ju de som är nördar på riktigt. Som min älskade lillasyster.

När man skall sova över hos henne och frågar om man kan låna lite sminkborttagare så plockar hon fram en flaska tuggummidoftande skumgel som hon har gjort själv i labet på jobbet. ”Doften behöver justeras, jag var så förkyld”, säger hon bekymrat.


Sminkborttagaren funkade mycket bra!

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Okunoshima – kaninön.

Av alla gulliga djur här i världen så är nog kaniner de klart älskligaste. Jag blir alldeles ljus och lätt i sinnet när jag ser det här videoklippet med vildingar på den japanska ön Okunoshima.

Ön användes på 30- och 40-talen till att producera giftgas för militära syften, men därefter har den stått öde.  År 1971 dumpade en skola i Takehara några bångstyriga kaniner där. Nu är kaninerna runt trehundra stycken, och Okunoshima håller på att bli känd som kaninön. Människor gör utflykter dit och matar kaninerna och leker med dem.

Glöm ssri och ljusterapi och klippkort hos psykologen – folk borde ordineras att besöka Okunoshima istället. Jag ser inte hur man någonsin skulle kunna förbli dyster till sinnes efter att ha träffat de här små krabaterna i någon timme eller två.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Likhetsfeminismen 1.0 objektifierar kvinnan.

Minnes I Anni? Hon skrev till mig att jag skall sluta blogga om gulliga djur, att hon minsann fattar att jag bara gör det för att jag tror att jag som kvinna måste vara lättsam och fnissig.

”Skulle du ha sagt såhär även om jag vore man?”, frågade jag henne då. ”Eller har du det här kravet på mig – att jag inte skall få blogga om gulliga djur – enkom för att jag är kvinna?”

Nu har hon skrivit igen: ”NEJ precis det skulle jag aldrig! Det är just det jag menar – det är en typisk ‘kvinnofälla’. En MAN som t ex Johan Wirfält, som bloggar på samma tänkvärda vis som du – han skulle aldrig behöva känna att han ska ‘lätta upp’ sin blogg med massa små söta djur. Därför att han e man. För mig blir det som att bara pga du är kvinna och skriver om ‘tunga’ ämnen, måste du slänga in lite gulliga små djur också, där i mixen, för att det hela inte ska bli för allvarligt. Kan du inte bara vara en hård, matter-of-factly, tänkarmaskin? Typ som alla män är/FÅR VARA.”

Svar: Du gör dig föreställningar om mig utifrån dina idéer om vad en man respektive kvinna är. Du menar visserligen att de här föreställningarna egentligen inte är dina egna utan omgivningens, men det är ju du och ingen annan som påminner mig om dem och tycker att de skall styra mitt beteende. Jag undrar med vilken rätt du talar om för mig vad jag skall göra baserat på mitt kön? Ser du inte själv vad du håller på med?

I mina ögon är det här ett av feminismens största problem. Jag tror att de flesta, även de som inte kallar sig feminister, på pappret är överens om att män och kvinnor är lika mycket värda. Men vad betyder det i praktiken?

Icke-feministerna: Jo, det är klart att det är dumt om kvinnor till exempel har sämre betalt. Fast jag vill inte lägga mig i… Vi har väl trots allt kommit ganska långt?
Maskulinisterna:
Feministerna måste acceptera att kvinnor faktiskt är gjorda för att ta hand om barn. Men det är djupt orättvist att kvinnor så gott som automatiskt får vårdnaden om barnen vid skilsmässa. Det är feministernas fel.
Särartsfeministerna:
Kvinnor är raktigenom känslomässiga och svaga och irrationella, men det är också en sorts intelligens!
Likhetsfeministerna 1.0:
Kvinnor kan minsann också göra karriär! PS. Det här med dockor… är inte det lite gay?

Jag skulle vilja säga att du, Anni, tillhör den sistnämnda kategorin: Likhetsfeministerna 1.0. Det här är en sorts feminism som jag menar kämpar med ganska många barnsjukdomar. Man föreställer sig att män och kvinnor tvingas in i könsroller, och eftersom kvinnor är de som har den minst fördelaktiga rollen så fokuserar man på att försöka få dem att slå sig fria. Man uppmuntrar dem att ta för sig av den kaka som är den manliga könsrollen. Så långt är jag med.

Problem blir det när man, utan att tänka på det, faller in i samma gamla hat mot kvinnor och det kvinnligt kodade som vår kultur har ägnat sig åt i alla tider. Problem blir det när man gör sig till smakdomare över kvinnor och försöker bestämma över dem och tala om för dem hur de skall vara för att bli godkända. Problem blir det när feminismen blir till ett styvmoderligt uppfostringsprojekt som vill styra över hur vi skall se ut och tala och röra oss och bete oss och knulla och göra karriär.

Och medan jag skriver ovanstående mening ringer min mobil, det är SVT Debatt som undrar om jag kan tänka mig att vara med och diskutera ifall det stämmer att kvinnor som klär sig kvinnligt får mycket skit för det av andra kvinnor. Och jag tänker att likhetsfeminismen 1.0 är så djävla trött, det har liksom inte hänt så mycket med den sedan boken Fittstim kom ut år 1999. Fortfarande handlar det om kläderna, inte om människan inuti. Jag tänker att likhetsfeminismen 1.0, om någon, objektifierar kvinnan.

Jag skulle önska mig en ny feminism, en som fokuserar mindre på att balansera könsrollerna genom att avsvära sig det klassiskt kvinnliga, och mer på de faktiska personer som utgör män och kvinnor, och på vad de vill med sina liv.

Visst är sammanhangen viktiga, det förnekar jag inte. Jag skall illustrera vad jag menar med hjälp av ett gulligt djur:

Den bedårande hunden ligger där i sin korg och kämpar för att hålla ögonen öppna, men till slut går det inte längre. Jag skrattar förtjust och tänker att den är rar. Om någon däremot hade sagt till mig att den lilla voven var döende, att den just fått en spruta och höll på att somna in, då hade jag givetvis sett filmklippet i ett annat ljus. Då hade det inte varit gulligt, bara sorgligt.

Förväntningarna gör mycket, det är likhetsfeminismen 1.0 helt med på. Men den förstår inte att det dumma är att vi alls har förväntningar utifrån kön, den tror att grundfelet är att vi har dåliga förväntningar på kvinnor. Istället för att söka kasta alla förväntningar utifrån kön överbord arbetar den således på att skapa en ny, bättre förväntan. Likhetsfeminismen 1.0 vill med andra ord också tvinga in mig i ett fack på grund av mitt kön, bara att deras fack ser annorlunda ut.

Men jag vill ha hela kakan.

Jag vill ha en feminism som erkänner mig som en komplex varelse, en feminism som tycker att det är okej att jag till exempel åtrår och tar för mig sexuellt, men att jag också vill bli åtrådd, att jag understundom faktiskt verkligen vill utsättas för mäns glupska lustar – och att det inte gör mig till ett offer.

Jag önskar mig en feminism som inte föraktar mig om jag vill sitta och gråta åt romantiska komedier, och som inte ömkar mig utan respekterar mitt val ifall jag tycker att karriär är oviktigt och förvärvsarbete en människofälla som man skall se till att utsätta sig för så lite som möjligt. En feminism som låter mig vara den jag är, förkärlek för gulliga djur and all. En feminism 2.0.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Prata om fattigdomen!

I både Aftonbladet och Expressen skriver Miljöpartiet idag om fattigdom, och Dagens Nyheter rapporterar om allt större ekonomiska klyftor. Enligt Rädda Barnens årliga undersökning så ökar antalet absolut fattiga barn i Sverige. Jag tycker att det är bra att ämnet tas upp. Det pratas ju inte så mycket om fattigdom, antagligen därför att de flesta som har en självklar röst i debatten inte kommer från särskilt fattiga hem – inte ens de som skryter om sin arbetarklassbakgrund och är jättevänster. Särskilt inte de, skulle man faktiskt kunna säga.

För jag tycker att man märker det på många som säger sig komma från enklare förhållanden, att de inte riktigt förstår vad det är, att det från deras sida bara handlar om estetik och poserande. Det är som att de tror att deras patos liksom blir trovärdigare om de själva är arbetarklass, de verkar se begreppet som en trevligt exotisk fond att svepa ut sina principer framför.

Det handlar om  en politiskt medveten medelklass som lägger rabarber på positionen som underbemedlade; de är personer som visserligen kanske inte har råd med allt de önskar sig, men som aldrig behöver suga på ramarna i slutet av månaden, eller sitta sömnlösa över räkningar och undra hur fan ekonomin skall gå ihop egentligen. Det skapar en förvirring när personer som inte är fattiga annekterar fattigdomsbegreppet, det gör fattigdomen svårare att prata om.

Att inte ha pengar är dessutom knappast knutet till den, av vänstern så omhuldade, klassiska arbetarklassen längre. Det finns många som nätt och jämt har råd med det mest grundläggande, och som helt saknar marginaler även för små oförutsedda utgifter. Det finns inget häftigt och revolutionärt över det, hela samhället borde kollektivt skämmas för och försöka göra någonting åt, men istället är det de faktiskt fattiga som tyst bär sin fattigdom som om den vore pinsam för dem personligen.

Jag växte upp i ett hem där det inte fanns pengar till excesser av något slag. Bröd bakade mamma själv, kläder ärvde vi barn ofta av de större ungarna på gården, och ville man ha något särskilt fick man spara ihop till det på egen hand. Vi kunde inte åka på utlandssemestrar, istället hälsade vi på mina föräldrars vänner om sommaren, eller tältade i lånatt tält. Vi badade, drack saft ur en termos och åt medhavda mackor. Vad jag vet gick vi bara på restaurang någon enstaka gång under hela min barndom.

Det är givetvis tråkigt att gå och sparka damm och inte ha något att göra när det är sommar och skitvarmt ute, och alla vänner är bortresta och det finns inte pengar till glass. Och visst kan barn bli avundsjuka på vänners nya kläder och fina leksaker, och självklart kan de tycka att det vore roligt att få åka till något varmt land på jullovet och komma tillbaka solbränd och full av spännande berättelser. Men åtminstone jag upplevde inte direkt att något fattades mig. Jag tror att det är såsom Helene Öberg skriver i Aftonbladet, att ”egentligen finns det inga fattiga barn. Det finns fattiga föräldrar”.

Problemen med att inte ha pengar formulerar barnen först i kollisionen med den stora vida vuxenvärld som menar väl men har huvudet under armen. Typ som när skolan ordnar en massa sociala aktiviteter som man måste ha pengar för att vara med på. Det är utflykter där det behövs en slant till inträdet, och friluftsdagar som tarvar matsäck, och insamlingar till skolresor, och lärare som skall tackas av med blomsterarrangemang, och en hel massa annat. Lägg därtill de andra föräldrarna som sätter en viss standard bland barnen genom att bre på med påkostade kalas och dyra presenter och märkeskläder och mycket annat onödigt som skapar klyftor.

Som barn märker man av sådant. Man vet att ens föräldrar inte har råd, och man ser att andra familjer har det, och det skapar en osäkerhet. De vuxna måste ta tag i det här. Det är inte så lätt att opponera sig när de andra på föräldramötet vill klubba igenom ett bidrag till klasskassan som man inte har råd med. Man vill inte säga att man inte har råd, för man skäms för det, och man vill inte lägga sordin på stämningen med den där grå och hopplösa pengabristen som förstör allt jämt.

Ett första steg för att göra saker bättre vore om vi alla kunde sluta tassa på tå kring ämnet. Att våga diskutera fattigdomen är en förutsättning för att kunna göra något åt den. Och att bestämma sig för att sluta skämmas tror jag vore en befrielse för så många, inte minst de barn som hamnar i kläm på grund av de vuxnas skeva värderingar. För det är ju de vuxna som lär barnen det där utanförskapet.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Dagens gulliga djur.

Här har vi det, dagens gulliga djur. Och ja, jag vet, Anni’s gonna shun, men nu vill det sig inte bättre än att smodjyret faktiskt talar direkt till henne:


Liten kanin som är jeteledsen över att SOMLIGA inte tycker att den har rätt att bli bloggad.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Förnuft och känsla.

Jag älskar när folk är av en annan åsikt än jag. Jag tycker nämligen att det är skitroligt att argumentera, diskutera, debattera. Bråka, rentav. Jag är en riktig Motvalls kärring, 4 real. Samförståndsmys får mig att rysa av obehag.

Jag vet att det är många som ser ned på det här tyckandet, som det så föraktfullt kallas. Det är inte riktigt fint. Finast är att vara en gubbe med en massa högskolepoäng innanför västen och helst någon tjusig titel också, en sådan som vet eller möjligtvis anser. Fulast är att vara en obildad ung bloggbrud som inte har något alls riktigt klart för sig men ändå oförskräckt tycker och tänker och känner en massa.

Det finns både en klassaspekt och en könsaspekt och en åldersaspekt av det här, förstås. När jag säger klass menar jag det i en vidare bemärkelse: för mig handlar inte klass om ekonomi utan mer om det som den franske sociologen Pierre Bourdieu betecknar som kulturellt och socialt kapital. Alltså tror jag att det viktigaste inte är hur mycket man tjänar utan det bagage man har med sig – och tillskansar sig – i form av språk, utbildning, vänner, kredd. Det är det som avgör ens egentliga status i samhället.

Vi lever i internets era, och det har förstås skapat dissonans. Tidigare var uppmärksamhet en ynnest som man förtjänade. Nu kan vem som helst göra sig hörd, det gäller bara att skrika tillräckligt högt. I det nostalgiska skenet av gångna tider är förstås den nya ordningen oerhört vulgär och deprimerande. Jag tror också att det är i relation till detta vi bör betrakta till exempel nördtrenden. Alla stoltserar med hur nördiga de är. Men vad är väl denna plötsliga förkärlek för det utanförskapligas expertis om inte en, i grunden reformfientlig, reaktion på kunskapens devalvering?

För jo, det är ju precis kunskapens devalvering vi står inför. Kunskap har degraderats till information, och information betyder inte ett vitten när i princip alla kan tillgodogöra sig i princip allt genom några snabba musklick. Det viktiga är inte längre hur många fakta man har matat in i sig själv, utan hur flexibel man är, hur bra på att sålla, värdera, processa. Knarriga gamla gubbars ord förlorar därmed sin makt, obildade unga bloggbrudar börjar vinna mark. Vår första reaktion är självklart att det är åt helvete.

Men med vilken rätt tillmäter vi egentligen en antik akademiker större värde än, säg, Rebecca och Fiona?

Den här låten är verkligen genuint konstig, och jag är osäker på om jag gillar det, näe, stryk det, ctrl z, jag inte bara gillar det, det gör mig rentav exalterad. Det låter så nytt, som ett stort otuggat tuggummi med jordgubbssmak. Det är så subjektivt och brudigt och kletigt och skevt, och just därför gör det mig kvillrande lycklig.

Jag skall nu tillstå något riktigt förbjudet: För mig har det nya ett egenvärde, och skälet till det är att det nya tillför något annorlunda. Det är inte det att jag saknar respekt för det traditionella, tvärtom önskar jag verkligen verkligen att jag hade koll på alla gamla gubbars nattståndna idéer, men nu har jag inte det. Jag är helt med på att en fullödig analys av nuet egentligen fordrar att man kan historien bakom, och så vidare, och så vidare. Men jag har inte den kollen.

Vem som helst kan väl tycka och tänka och känna, menar de kunskapskonservativa; det som verkligen betyder något är vad man vet. Själv vill jag tvärtom påstå att informationstillgången har gjort att vem som helst kan lära sig vad som helst numera. Jag anser att alla uråldriga köttlexikon med penis och kavaj håller på att bli överflödiga, och att det viktiga numera inte är vad man kan utantill utan vad man själv tycker och tänker och känner kring, och framförallt: skapar utifrån, detta.

Piratpartisten Amelia Andersdotter skrev för en tid sedan om det förfärliga i att jag faktiskt fick betalt för att skriva en djävla BLOGGPOST om blåbärsplockandets vedermödor. Hon är långtifrån den enda som har haft invändningar mot min försörjning, men jag tycker det är intressant att hon av alla människor i ett enda svep nedvärderar både bloggande och tyckande.

Faktiskt personröstade jag på Amelia Andersdotter i EU-valet 2009, jag som alltid både förr och senare röstat på Miljöpartiet, jag som principiellt är emot personröster. Jag kryssade Amelia Andersdotter, och jag gjorde det för att jag trodde att hon bättre än någon annan politiker fattade internet. Det som fick slutligen mig att bestämma mig var ett YouTube-klipp där hon – ironiskt nog – går till strids mot trögheten i systemet:

Briljansen!

Det förvånar mig att någon som har så sjukt bra koll på patentfrågan som Amelia Andersdotter tror att typ det motsatta – att jag fått betalt för att tänka – är ett problem. Jag förstår vad hon vill åt, men hon sträcker sig efter det på ett oerhört klumpigt vis. Ty problemet är inte att folk bloggar, eller ens att somliga får betalt för det. Problemet är att förnuft och känsla någonstans har grumlats och blivit till ett och samma.

Ta bara retoriken, som egentligen är en knutpunkt mellan kunskap och konst. I vår tid yttrar sig denna färdighet genom så kallade retorikexperter. Retorikexperterna utvärderar offentliga framföranden, och de gör det så gott som alltid på ett förbluffande ointelligent vis, deras analyser saknar all finess. Istället för knivskarp, ingående genomgång av någontings innehåll och utförande så handlar retorikexperternas utlåtanden mest om klädval, kroppsspråk och eventuell nervositet. Det, om något, är vad som är dumt och ytligt och fel.

Vi måste lära oss att skilja på fakta och tyckande. Ett program som SVT Debatt kommer till exempel ofelbart att gå åt helvete så länge man utgår från följande typ av frågeställning:

Från Twitter.

”Kan man bota autism genom att skippa mjölk i kosten?” Det är så djävla urbota idiotiskt att jag häpnar. Svaret är ju antingen ja eller nej, det går liksom inte att debattera. Till och med Vem var Selma Lagerlöf? är en klipskare utgångspunkt:

För mig är inte problemet att tyckandet tar för stor plats, utan att det inte tas på tillräckligt stort allvar. Åh, vad jag drömmer om ett debattprogram som har tre, fyra deltagare max, och tar en timme allraminst. Då skulle det faktiskt rentav kunna bli givande.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Kvinnor som gullar?

Anni säger i kommentarsfältet apropå gulliga djur: ”alltså jag gillar verkligen din blogg, du är smart. men du måste lägga ner detta med de gulliga djuren. är det bara för att du är kvinna så måste du ‘lätta upp’ det lite? gulla till det? lägg utrymmet på något bättre istället. ge oss t ex boktips. bra tidningar att prenumerera på. bra bloggar att läsa. smarta twitterkonton att följa. osv. inga mer djur tack, varken bebisar, uppstoppade, eller små.”

Svar: Jag har en fråga till dig. Skulle du ha sagt såhär även om jag vore man? Eller har du det här kravet på mig – att jag inte skall få blogga om gulliga djur – enkom för att jag är kvinna?

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Dagens gulliga djur.


En fluffknubbig liten, eh, sälhundbebis småpratar för sig själv.

Och knuffar lite hemtrevligt på en taggig boll:

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Om Ingvar Kamprad och IKEA.


Fotot taget från mitt blogginlägg ”Socialturism: IKEA” som finns att läsa här.

Jag älskar IKEA. Min syster och jag diskuterade så sent som för några veckor sedan att det borde finnas ännu fler, så att det inte blev så långt att åka. Då kunde man dra dit för nöjes skull och äta deras goda potatis med köttbullar och lingonsylt, strosa lite och titta på alla de där rummen som de har byggt upp, köpa några muggar, en krukväxt och ett 100-pack värmeljus. Ni vet. Sådant som man gör när man är på IKEA.

Omvärlden ser IKEA som ett företag vars själva idé bygger på att göra billiga och bra möbler. Företagets grundare, Ingvar Kamprad, betraktar man som en anspråkslös och enkel man, snål på gränsen till det komiska. Det är också den bild som Ingvar Kamprad har ägnat stor tid och möda åt att trumma in. Johan Stenebo, som i flera decennier jobbat som högt uppsatt chef inom IKEA-koncernen, avhandlar i sin bok Sanningen om IKEA den särskilda IKEA-kultur som har uppstått. Det är fascinerande läsning.

Ingvar Kamprad beskrivs som en man som lever som han lär. Han bor förhållandevis simpelt, klär sig i lågpriskläder och åker runt i en skruttig gammal bil. Han är mycket noga med att inte slösa ett öre i onödan, och han kräver detsamma av sina medarbetare. ”Andemeningen”, skriver Johan Stenebo, ”är solklar: på IKEA lever vi alla snålt, till och med Kamprad själv. Underförstått betyder detta naturligtvis att din lön också kommer att vara snålt tilltagen, men vad gör det när till och med Ingvar som är rik som ett troll står ut med enkelheten”.

Att de anställda inte bara blir kvar på IKEA utan dessutom trivs beror på att de uppmuntras att själva ta ansvar och utvecklas på jobbet. ”Ta ansvar – en förmån”, lyder en av IKEA:s nio grundbultar. Och det är klart att den som hela tiden blir betrodd med nya uppgifter och ständigt utvecklas kommer att tycka om sitt sin arbetsplats och vara den lojal. Det här är förstås oerhört gynnsamt för IKEA: Personalen inte bara går med på låga löner, de arbetar dessutom ännu lite mer än de behöver och gör sitt yttersta för att det skall gå företaget väl. Ingvar Kamprad själv kallar kärleksfullt sina underställda för ”ikeaner” och ”IKEA-familjen”.

I kvällens Uppdrag granskning påpekas att IKEA smitit undan svenska skatter genom att inte bara förlägga ägarskapet utomlands, i Holland, utan dessutom manövrera runt pengar i olika bolag som är kopplade till IKEA. Man har skapat en stiftelse vid namn Interogo som äger rättigheterna till precis allting och tar ut en treprocentig avgift på alla varor som säljs. Skattefritt.

I programmet åker reportern runt mellan olika öde fejkkontor som inte så lite påminner om de där rummen som IKEA bygger upp inne i sina varuhus: Oanvända skrivbord med nya datorer som står och samlar damm därför att ingen använder dem. Jag tycker inte att de här skenmanövrarna är särskilt anmärkningsvärda egentligen, snarare överensstämmer de mycket väl med den bild av Ingvar Kamprad som han själv spelar på och gjort till sin affärsidé: Att han inte vill ha onödiga utgifter. Ingvar Kamprad kommenterar också mycket riktigt Uppdrag gransknings uppgifter med att han ”alltid sett skatter som en kostnad, precis som vilken annan kostnad som helst som följer med när man gör affärer. En optimerad skattestruktur ger oss flexibilitet att använda våra medel”.

Inte heller är det väl särskilt konstigt att den svenska staten och våra olika ambassader runt om i världen har ställt upp för IKEA. Sverige har faktiskt tjänat en hel del på dem, inte bara i form av de skatter som IKEA faktiskt betalar, utan också därför att företaget har satt landet på kartan.

Det man eventuellt skulle kunna ifrågasätta tycker jag är något som nämns sådär i förbifarten: att Ingvar Kamprad ansökte om folkpension när han var 65, och alltså i snart två decennier har fått betalt av staten. Även om det inte är direkt oegentligt av honom att lyfta folkpension så är det heller knappast pengar som han har behov av. I övrigt tycker jag inte att de uppgifter som framkommer i programmet är något att bråka om.

Och ärligt talat: En man som utan större svårigheter överlever att avslöjas som gammal nazist, den mannen sitter nog säkert även fast det framkommer att han skatteplanerar efter bästa förmåga.

Lisa Magnusson