Det har varit HÄST i lasagnen från frysdisken! Det är ju jätteäckligt! Skandal! Nog vet jag egentligen att fryslasagnerna består av 70% e-nummer, 20% pastaplattor, 8% tomatsås och 2% överblivna senor och brosk från något ledset litet djur. Men då förut­sätter jag förstås att den där djurandelen skall vara ett vanligt ätdjur, typ KO, oj, jag menar nöt, och kanske GRIS, förlåt: fläsk. Inte att det skall ligga en stackars häst nedmald däri. Vi har inte ens någon förskönande ätomskrivning för häst. Hästar tillhör den sorts djur som ses som fyrfota vänner, inte mat. Fast de har det ju inte så mycket bättre för det.

Jag är själv gammal hästtjej och jag minns hur det var i stallet. Hästarna tillbringade större delen av sin tid med att stå fastbundna i spiltor där de inte kunde göra mycket mer än att glo glasartat in i träväggarna som skilde dem åt, och vänta på att föras in i ridhuset där de tvingades springa runt runt i sågspånet medan någon unge studsade hårt mot deras rygg för varje steg och höll sig fast i tyglarna så det gjorde ont i munnen på dem. Det fanns hästar som satte sig på tvären, som var griniga och upproriska. Dem skulle man sätta sig i respekt hos, med våld om så behövdes. Att använda piska och spö på en olydig häst var inget konstigt. Visst kunde man gosa med sin älsklingspålle, sitta länge hos den och bara vara. Klappa den. Prata mjukt med den om hur fin den var. Smyga åt den sockerbitar. Men i huvudsak gick samvaron med hästarna ut på att tämja och tukta dem. Det är egentligen samma sak med alla djur vi umgås med. Katter, hundar. Alla.

Nationalencyklopedin definierar husdjur som ”djur som lever under människans vård och kontroll och som tillgodoser ekonomiska, sociala, estetiska och andra behov”, och det är en ovanligt ärlig beskrivning. Djurvänner pratar ofta och gärna om djurens obotliga lojalitet, men den lojaliteten kommer sig ju av att djuren befinner sig
i underläge, inte kan hävda sig, är beroende av oss. De tyr sig till oss som en slav tyr sig till sin husbonde. Vi håller dem instängda, fjättrar dem och kallar det kärlek att de stannar hos oss.

V i kanske tror att vi värnar djuren, också de konstiga och fula. Att vi ser artrikedomen som naturens leende mot oss o s v. Men i själva verket behandlar vi dem som en bortskämd unge behandlar en leksak, allt handlar om våra nyckfulla behov. När Londons zoologiska sällskap startade en insamling för olika utrotningshotade djur var den stora förloraren snabelslidmusen: en giftig, illaluktande råttvarelse med snabelliknande nos. Den kommer dö ut. Och mitt eget hjärta är inte större än att jag gärna sätter i mig en bit lasagne, trots att jag precis som alla andra vet att det egentligen inte finns något försvar. Jag vill bara inte att det skall vara häst i.

Krönika publicerad i Metro.

De senaste dagarna har folk förfasat sig över REVA-projektet, det vill säga den stora polissatsningen för att hitta och utvisa dem som är i Sverige fastän Migrationsverket klart och tydligt har sagt att de inte får. Det pratas om deportering av papperslösa flyktingar, men det tycker jag har en så negativ klang. Många verkar inte förstå vad det här handlar om att: att effektivisera arbetet med verkställigheten.

Utlänningslagen är till för att följas, och då tycker jag det är toppen att polisen inte bara gör sitt jobb och upprätthåller den lagen utan dessutom visar sin goda vilja genom att göra en tydlig prioritering och se till att Sverige verkställer personer som inte skall vara här.
Redan innan REVA kom till har till exempel Stockholmspolisen varit så duktig med att utveckla och effektivisera sitt arbete. “Det visar sig bland annat genom att avdelningen under 2012 verkställde 2154 personer i Stockholms län vilket är en ökning med 19 procent jämfört med 2011 och 47 procent jämfört med 2010″, informerar polisen på sin sajt. En ökning med 47% på bara ett par år, det är ju jättemycket. Det normala vore väl att vara stolt över att polisen gör ett så bra jobb, men istället sätter sig folk alltså på tvären och klagar på att verkställningarna är omänskliga och allt vad det är. Trist attityd!

Det finns föreskrifter som bakbinder polisens händer, till exempel regeln om att man inte får genomföra en utlänningskontroll “enbart på grund av en persons utseende, språk eller namn”. Men den föredömligt flitiga Stockholmspolisen har nu hittat ett fiffigt sätt att kringgå regeln genom att till exempel kontrollera misstänkt osvenska som plankar i tunnelbanan. Att planka är i sig inte olagligt, men denna förseelse blir förstås en naturlig förevändning för att kontrollera legitimation och uppehållstillstånd.

Även om initiativet är lovvärt så innebär det emellertid tyvärr att även svenskar med osvenskt utseende eller beteende måste legitimera sig och bevisa att de har rätt att vara här, vilket ju inte är meningen. Egentligen är detta de icke verkställdas fel, om de bara slutade upp med det där fåneriet att hålla på och gömma sig och åkte härifrån så skulle polisen inte behöva ta till sådana här metoder. Men nu är det som det är, och därför föreslår jag nu ett komplement till REVA, som både underlättar för svenskar med osvenskt utseende eller beteende i vardagen och för polisens verkställighetsarbete.

Min idé är att staten börjar utfärda tygmärken som svenskar med osvenskt utseende eller beteende kan fästa synligt på ytterkläderna så att alla ser att just de har rätt att vara här. Dessa tygmärken skulle effektivisera verkställigheten eftersom det då blir tydligare för polisen vilka personer som skall verkställas och vilka som lugnt kan förbises. Det är ju oerhört ineffektivt att ha det som i dagsläget, där polisen måste hitta förevändningar för att kontrollera ALLA misstänkt osvenska. Med tygmärkenas hjälp skulle vi dessutom få högre kvalitet på angiverierna, ja, hela systemet skulle bli tryggare och säkrare, och då skulle vi förhoppningsvis äntligen få slut på allt detta småskurna gnäll som börjar gå mig på nerverna faktiskt.

Vad är då osvenskt utseende och beteende?

Ja, osvenskt utseende är väl det mesta som inte är blont hår och blå ögon. Om vi som exempel tar bilden nedan så skulle jag säga att det visserligen indikerar svenskhet att stolt posera framför svenska flaggan (men ändå inte, eftersom svenskar är onödigt ängsliga och självutplånande när det gäller sin nationalitet, såsom Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna tillika svenskexpert, påpekar). Eftersom person nummer ett och två från vänster är lite mörkare än det man förknippar med svenskhet så skulle jag nog dock ändå råda dem att bära tygmärke, för säkerhets skull.

Vad gäller osvenskt beteende så har Sverigedemokraterna redan spånat ihop en liten lista som kan vara till vägledning:

“Typiskt svenskt kan väl vara köande, att sätta sig på ett helt tomt säte på bussen, att ha med sig matlåda till jobbet, att betala tillbaka 5 kr till en vän eller släkting, att inte vilja sticka ut, att lägga julklapparna under granen, att titta på Kalle Anka på julafton, att dricka snaps och äta sill på midsommarafton, att inte tuta i trafiken, Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf, Elsa Beskow, Esaias Tegnér, Vasaloppet, 14 juli på Solliden, folkdans, folkmusik, bonader på väggarna, Carl Larsson, trasmattor, ljus inredning, att hålla upp dörren för den som kommer efter och att inte tränga sig på.”

Här kunde man ju också tänka sig inrättandet av en särskild minister för nationell identitet, såsom man gjorde i Frankrike för några år sedan. Denna minister kunde närmare definiera vad som är svenskt och inte, för att göra extra tydligt vilka som bör bära tygmärket.

Bara ett anspråkslöst förslag!

En kvinnas åsikt är internetmotsvarigheten till minikjolen, det sade en gång den brittiska skribenten Laurie Penny. Jag kommer att tänka på det när jag läser debattartikeln signerad Piratpartiets ledare Anna Troberg.
“Det är ingen slump att jag för det mesta slipper hot och hat”, skriver hon förnumstigt. “Det är resultatet av några mycket medvetna beslut jag tog för ett par år sedan för att göra mitt och andras liv på nätet trevligare.” Hon verkar föreställa sig att hat och hot på något sätt är ett val mottagaren gör, och det är hon inte ensam om. Till exempel menar en bekant till mig på Facebook att de som går till angrepp “är frustrerade och förvirrade människor”, och att man skall svara dem “så som man svarar en människa som är ledsen – kort och vänligt”. Så gör alltid hon och då blir alla utan undantag snälla och beskedliga. Att vara mild och god och tålmodig fungerar definitivt på en del, jag har själv med framgång använt mig av den metoden när någon har skrivit argt till mig. Men min erfarenhet är att det allra oftast inte lönar sig att försöka resonera med folk som är tillräckligt uppretade, för de är inte intresserade av att lyssna, försöka förstå, samtala på ett sansat sätt. (Jag har lagt upp ett exempel på hur det brukar se ut när man väl försöker “ta debatten”: http://storify.com/lisamagnusson/vanda-andra-kinden-till)

Jag hyser en hel del åsikter som inte är populära. Folk kan bete sig jävligt tölpigt när jag uttrycker dessa åsikter. Istället för att bemöta det jag säger suckas det och himlas med ögonen, det hånas och förvrängs och förringas, jag blir avbruten, klappad på huvudet, idiotförklarad och så vidare. Ibland uttrycker andra ett direkt hat. Kort sagt råkar jag ut för samma sak som jag misstänker att Sverigedemokraterna menar när de påstår att man inte får prata om vissa saker i det här landet. Men att jämställa dessa tre ting, detta att bli otrevligt bemött, detta att ha impopulära åsikter och detta att utsättas för förtal, trakasserier och hot, är att blanda äpplen, päron och bananer. (Jag kan själv känna att jag inte har varit tillräckligt tydlig här, och att jag därmed har bidragit till att debatten blivit väldigt förvirrad och flummig.)
Artiklarna på SVT Debatt i kölvattnet av Uppdrag Gransknings reportage om näthat har tonat ned könsanspekten, inte minst den senaste texten av tre sverigedemokratiska kvinnor som alla har fått hatmejl och som menar att frågan varken handlar om kön eller politisk tillhörighet. Min egen erfarenhet är emellertid att det faktiskt handlar mycket om kön och politik.

Jag har aldrig blivit mordhotad av feminister som är arga på mig för att jag i en del frågor har en inställning som de uppfattar som ofeministisk. En del feminister har verkligen betett sig som en påse skit mot mig, men under mina sju år i offentligheten har ingen av dem någonsin hotat mig till livet. Det verkliga hatet kommer tvärtom när jag tar strid mot sexism och rasism, och hatet och hoten uttrycks på ett sätt som gör det tydligt för mig att det handlar om kön, det vill säga det siktar in sig på att jag är kvinna: en hora, ett luder, en fitta, skall våldtas. Skillnaden är mycket tydlig beroende på vilket ämne jag skriver om. Jag träffade Avpixlats Mats Dagerlind häromdagen, och då passade jag på att fråga honom hur det egentligen är med Avpixlats kvinnliga skribenter, har de också råkat illa ut; hotats med våldtäkt och ond bråd död? Nej, aldrig, sade han till mig. (Däremot trodde han att de var rädda för att bli attackerade av “invandrargäng”.) Detta tycker jag är intressant.

Precis som Anna Troberg förespråkar jag ett internet som är fritt från övervakningslagar och står i medborgarnas tjänst, inte storföretagens. (Även detta en åsikt som jag aldrig har fått någon direkt skit för, så jag förstår att hon inte tycker att det är några större problem att diskutera ämnet på Flashback.) I det fria internet ingår rätten att vara otrevlig, sur och arg i största allmänhet, och även rätten att bete sig som en tölp mot folk som man tycker har dumma åsikter. Däremot ingår inte rätten att utsätta andra för förtal, hot och trakasserier. Att den sortens brottslighet får pågå ostörd och är så vida utspridd är ett verkligt demokratiskt problem som knappast åtgärdas genom att den som utsätts lägger huvudet på sned, ler vänligt och försöker tala den andra till rätta.

Debattartikel publicerad på SVT Debatt.

Jag hade länge en idé om att internet skulle vara som en enda färgsprakande demokratisk installation. Jag svarade på alla mejl och raderade aldrig en enda kommentar från min blogg. Ju fler som fick upp ögonen för det jag skrev, desto mer problematisk blev min hållning. Ressentimentet och hatet sipprade in och tog över alltmer. Efter ett tag var sorgetrollen så många att så gott som ingen annan ens längre försökte föra något intelligent resonemang i mina kommentarsfält. Det var liksom ingen idé.

Inom kriminologin finns en hypotes som kallas Broken Windows: Om en byggnad har ett krossat fönster ökar risken för fler krossade fönster. Så tror jag det är också med de internetmiljöer vi bebor. Om vi inte tar hand om dem, lagar och fixar och håller efter, så kommer de lättare att råka ut för skadegörelse och förfalla. Numera vårdar jag mina kommentarsfält.

En del vill inte att vi ska kalla näthatet näthat. Men det är ju internets mekanismer som möjliggör den här speciella sortens hat. Internet har en unik omedelbarhet som, åtminstone såhär i sin primitiva form, premierar snabbhet framför eftertanke. Allt går så mycket fortare på nätet, en fysisk vecka är som en timme i internettid, att traska iväg och posta ett brev har ersatts av ett fjärilslätt klick på ”SKICKA”. I internet bor dessutom en ansiktslöshet och en anonymitet. Man måste inte vara ett par ögon som möter en annan människas ögon, och distansen föder lätt grymhet.

Om man läser en gång att man är en ful, äcklig hora så gör det kanske varken till eller från, men om man läser det hundratals gånger så sätter det sig någonstans. Det kan ingen engångsöverdos av beröm ändra på, tvärtom är tyvärr en motkampanj som #nätkärlek skadlig. Det bekymrar mig att så många hakar på #nätkärlek, eftersom man därmed skiftar fokus från det väsentliga, det vill säga hatet och hur man ska komma till rätta med det. Samtidigt förstår jag självklart lockelsen.

Folk vill liksom känna att de gör något. Men att, som www.anonymnatkarlek.se, påstå att problemet är “att kramarna på nätet är så få” är att trivalisera näthatet. Jag blir själv så oändligt glad över alla snälla ord, jag blir verkligen det. Det spelar emellertid ingen roll hur många vänligheter jag får, det förtar inte på något vis känslan i att läsa att någon vill hoppa på mitt ansikte tills det är uteslutet med öppen kista på begravningen.

Jag vet att en del vill försöka komma till rätta med näthatet genom att “ta debatten”: Vända andra kinden till, försöka lyssna, resonera. Andra vill stöpa om och snöpa internet, eller instifta särskilda lagar, men jag tror varken att daltande eller hårdhandskar är rätt väg.

Vad jag tror på: Att vi alla inser att internet är på riktigt, att vi hjälps åt att hålla det beboeligt. På ett sätt är det en lösning som kräver alldeles för mycket. På ett annat sätt är den det allra mest enkla och självklara i världen.

Krönika publicerad i ETC.

Oscar Swartz har skrivit en konstig debattartikel i svallvågorna av Uppdrag Gransknings reportage om hatet och hoten som drabbar oss kvinnor i offentligheten. Han använder samma konspiratoriska språk som dem som angriper oss, talar i termer om hur allt detta egentligen bara handlar om att “markfolket” vill “protestera” mot “den hegemoniska politiska och mediala eliten”.

Denna idé, att kvinnor i offentligheten på något sätt liksom förtrycker folk genom att inte själva ge uttryck för rasistiska och sexistiska åsikter, förfäktas ivrigt av Avpixlat och Fria Tider för att rättfärdiga deras vedervärdigheter mot oss. “Alternativa nyhetsbyråer”, kallar Oscar Swartz dem, men de förmedlar ju inga nyheter. Deras verksamhet går ut på att publicera texter som bekräftar det förakt de känner för kvinnor, invandrare och vänsterrörelsen, och så kryddar de det med groteska vantolkningar och fria fantasier.

Jag har själv fått mig en släng av sleven både en och två gånger. Bland annat hävdas det på de här sajterna att jag tycker att det är okej när invandrare våldtar, och att jag tycker att vita män är djur. Självklart har jag aldrig sagt något sådant, men det spelar ingen roll hur många gånger jag påpekar det. Sajterna i fråga är inte intresserade av sanningen, de är bara ute efter att piska upp den sorts stämning som sedan leder till att till exempel jag trakasseras, utsätts för hot om våldtäkt och mord och får bilder på ihjälslagna kvinnolik med posten. Jag håller Avpixlat, Fria Tider och nationell.nu direkt ansvariga för det som har hänt, och fortfarande händer, mig.

De som hänger på sajter som Avpixlat kallas i debattartikeln “markfolket”, ett begrepp som antyder en tyst och stark majoritet med fötterna djupt rotade i den svenska myllan. Men majoriteten av det svenska folket tycker inte att kvinnor som uttrycker en annan åsikt än deras är horor som skall dö en plågsam död. Inte heller tycker de flesta att homosexuella är äckliga, att de som röstar vänster är landsförrädarslödder och att alla med svart hår och bruna ögon skall utvisas från Sverige. Hatsajtsskribenterna och kommentarsfältskrigarna representerar inga andra än sig själva. Och det är inte demokrati de förespråkar, utan ett mörker som påminner om de allra minst utvecklade ländernas.

Att förtala, trakassera och hota är allvarliga brott, men Oscar Swartz kallar det för att “protestera”. Säg mig, Oscar Swartz, du som är en inflytelserik samhällsdebattör och skribent från en namnkunnig släkt; hur ofta har folk “protesterat” mot dina åsikter genom att säga att du är en äcklig jävla gigolo och att de kommer att komma hem till dig på fredag för att knulla sönder dig och sedan stycka dig, steka din kuk i smör – med din adress bifogad, så att du skall veta att de har koll på var du bor?

Precis som Oscar Swartz älskar jag internet, och i likhet med honom tror jag inte att uthängningar och nedstängningar är rätt väg att gå. Men trots att jag älskar internet kan jag se att nätet också har inneboende svagheter, som vi på något sätt måste lära oss att tackla. Omedelbarheten, som är så exceptionell och fantastisk, kan leda till att folk gör en massa ogenomtänkta saker. Anonymiteten, som kan vara så befriande, kan bli en sköld i handen på nätterroristerna. En sammanställning av internettrakasserier mellan åren 2000-2011 visar att av dem som trakasserat var 47.5% var män, 30.25% kvinnor, 1.21% blandade grupper och 21% av okänt kön. Av dem som utsatts för trakasserier var 72.5% kvinnor. Den största gruppen förövare är alltså män, och majoriteten av dem som blir trakasserade är kvinnor. Det är med andra ord inte så enkelt som Oscar Swartz vill få det till, att allt handlar om fölkets sunda uppror mot en förtryckande överhet.

Om det vore så, om det verkligen är själva “makt- och medieeliten” som nätterroristerna vill åt, varför mordhotas då den kvinnliga huvudrollsinnehavaren i SCUM, men aldrig den manlige regissören? Varför förföljs Aftonbladets kvinnliga kulturchef , men aldrig den manlige chefredaktören? Varför är det jag som får höra att jag skall våldtas och mördas, men aldrig mina manliga kolumnistkollegor? Och varför i hela friden sköljer ett helt orimligt hat över en vanlig ung tjej som inte gjort annat än att skriva på H&M:s Facebook-sida att hon inte gillar motivet på en av deras tröjor?

Debattartikel publicerad på SVT Debatt.

I måndags var det hundra år sedan Rosa Parks föddes. Ni vet, den svarta kvinnan som år 1955 vägrade resa sig för att ge plats åt en vit person på bussen i Alabama, USA. Hennes trotsiga gnista tände en debatt som i slutänden ledde till förbättrade villkor för alla svarta.

Jag är helt säker på att många på den där bussen blev skitirriterade på att Rosa Parks gjorde en så stor grej av allting, ååh, så onödigt, vad spelar det för roll, varför kan hon inte bara ställa sig upp? Och hur måtte inte blodet ha kokat i folk som sedan läste ”nyheten” i tidningen? Herregud, det finns väl viktigare saker att bry sig om än vem som skall sitta var på nån jävla buss?

Och, jo, visst. Alldeles oavsett vad man tar sig för så finns det alltid viktigare saker att ägna sig åt (utom för just den människa i världen som för stunden har det absolut sämst). Men man får gräva där man kommer åt.

Högstadieeleven Astrid Johansson kom åt att gräva på sin skola i Luleå. Tunaskolan hade låtit måla dit de klassiska symbolerna för dam- och herrtoa på väggen mellan toaletterna. Eller, ja. I Tunaskolans tappning hävde sig symboltoamannen över väggen för att tjyvkika in på symboltoakvinnan. Jag förstår att eleverna gillade det greppet, jag tror verkligen på den där enkäten som skolan genomförde och passivaggressivt tejpade upp på väggen under rubriken ”Elevdemokrati”: 98 procent av eleverna ville säkert ha kvar målningen. Men 98 procent av eleverna hade förmodligen också röstat för att Tunaskolan skulle byta ut mjölken i skolmatsalen mot starksprit. De är pubertetsmonster, de vill testa gränser. Rektorns och lärarnas roll är inte att vara ”coola” och rätta sig efter vad som är mest populärt, utan att vara vuxna och lära de unga var gränserna går.

Tunaskolans rektor säger att hon ser toamålningen ”med humor”, men det finns ju inget skämtsamt i den. Det enda ”humor” betyder i det här sammanhanget är att hon inte tycker att det är så allvarligt om en pojke skulle klättra in till en flicka som sitter på toa. Den som utsätts för det göre sig således icke besvär med att vända sig till henne. Tänk er att ha en sådan chef.

Efter att berättelsen snöbollat sig in i riksmedierna har Tunaskolan rollat över väggmålningen med vitfärg, och omvärlden highfivar nu ystert sig själv. ”Astrid vann mot skolan – nu försvinner toalettbilden”, jublar TV4 Nyhetsmorgon. Vann? Astrid verkar vara den enda som begriper. ”Problemet”, säger hon i Nyhetsmorgon, ”är att de har
inte målat över den av rätt anledning, för de har ju inte tagit till sig av kritiken och insett att det är fel.”

Snart kommer strålkastarljusen att släckas, och då står Astrid där ensam mot sin verklighet igen. Det enda vi kan hoppas på är att hon skall ha sått ett frö, att hennes symboliska gest i längden skall betyda något.

Krönika publicerad i Metro.

Kändisen Laila Bagge skrev nyligen en bloggpost om hur förbannad hon blev när hon såg en uteliggartiggare som pratade i mobiltelefon. Folk påpekade rätt omgående det sjuka i att hon föreställer sig att uteliggartiggare absolut inte får äga något, inte ens något som kostar kanske 200 spänn, att de inte får ha ett liv eller känna folk att ringa, att de skall sitta där och vara underdånigt tacksamma och absolut medellösa bara. Men jag tycker inte att det var så konstigt att Laila Bagge skrev som hon gjorde. Den syn hon gav uttryck för är ju en syn som genomsyrar hela samhället: Äcklet inför utsatthet.

Vi har visserligen lärt oss att det är synd om de små och svaga, och därför skulle det aldrig falla oss in att slå ned på dem.

Men om det är så att uteliggartiggaren sitter där på grund av att han är stökig och blir vräkt så fort han hittat en bostad? Eller om en person är sjuk därför att hon rökt sig till cancer, men bara inte kan sluta? Eller om barnfattigdom inte innebär att svälta ihjäl utan snarare att inte kunna få ett par vinterskor eftersom mamma har en trasslig ekonomi (hej, Uppdrag granskning!)? Förtjänar de människorna fortfarande hjälp, eller skall de bara sluta sjåpa sig och komma igen?

Verkligheten är komplex. Och det finns så många ursäkter att ta till för att slippa erkänna att människors utsatthet, för när man väl gör det så innebär det ju också att man har någon sorts kliande ansvar. Lättare att säga att det finns jobb för de som vill ha än att medge att det ekonomiska systemet bygger på att en del är arbetslösa, och att det därmed är rätt taskigt att stigmatisera dem. Eller att det överlag finns strukturer som gör att folk har olika förutsättningar.

Senaste avsnittet av tv-serien Girls illustrerar offerdilemmat så bra. Där kommer huvudpersonen Hannahs ex hem till henne, mitt i natten, han går in med reservnyckeln hon en gång gett honom och sedan glömt, redan att han dyker upp där hos henne fick det att krypa i mig av obehag och outtalade hot, och han är konstig och gör en grej av att hela tiden skrämma henne, fast på skoj. Hon vill bara att han skall gå, och han lovar att göra det om han får ett glas mjölk först. I skydd av kylskåpsdörren slår hon in numret till SOS alarm på mobilen, lägger sedan på direkt.

Det skall mycket till innan man medger att man själv är liten och svag, och även om man väl gör det så är det nog ingen som ser sig som den sorts snövita offer som andra kan tycka synd om. Det finns alltid omständigheter. Kanske är det därför de som är små och svaga sällan protesterar mot orättvisor? Istället kryper de bara ihop och skäms, och ber att ingen skall kunna nosa sig till deras sår.

Krönika publicerad i Metro.

Researchgruppen, en organisation som granskar den rasistiska rörelsen, har satt ihop en molnlista över de vanligaste namnen i våldtäktsdomar. Toppar gör namnet Andreas. Tvåa och trea kommer Daniel och Mikael.

Det är lätt att förstå varför någon gör en sådan här lista, den är rätt oemotståndlig. En avväpnande och försmädlig knäpp på de rasistiska näsorna: Vad säger ni nu då? Och så väldigt visuell.

“Ska man tro högermupparna pågår det en krigsföring där invandrare är ute och letar svenska flickor för att våldta”, skriver Researchgruppens Martin Fredriksson. Det kan verka lovvärt för en antirasist att motbevisa det, jag förstår varför folk lyckligt länkar. Men! I själva verket är hela tilltaget djupt olyckligt och visar på hur snedvriden den svenska debatten är.

Jag skall förklara hur jag tänker.

För det första gäller det begreppet “invandrare”. Själva ordet åsyftar ju en person som flyttar till ett land från ett annat land, men det är inte så det används i svenska språket. Den gängse definitionen av “invandrare” handlar inte om varifrån man kommer utan varifrån man ser ut att komma. “Invandrare” är ett finare samlingsnamn för blattar, alltså folk med svart hår, bruna ögon, mörk hy och konstiga namn. Till exempel pratar myndigheter obekymrat om “andra generationens invandrare”, utan att fatta att uttrycket är en självmotsägelse: den som är född i Sverige är ju inte en invandrare.

Hela debatten är med andra ord rasistisk. Inte invandringskritisk, för det är inte invandring kritiken handlar om. Inte främlingsfientlig, för det är inte främlingar man är fientlig emot. Rasistisk, för det man riktar in sig på är ytan, fysiologin. Även de som försöker debattera mot rasism debatterar på rasistiska villkor, utan att reflektera över det. Genom att till exempel påvisa att “svenska namn” är vanligare än “invandrarnamn” godkänner man uppdelningen i “svenskar” versus det godtyckliga “invandrare”.

Det andra problemet med molnlistan påpekar Researchgruppens skribent delvis själv, nämligen att det inte handlar om faktiska gärningsmannanamn utan om namn i domar – en del friande – där ordet “våldtäkt” förekommer. Vidare tar ju inte molnlistan hänsyn till att vissa namn är vanligare än andra. Om man för ett ögonblick godkänner uppdelningen i “svenskar” och “invandrare” så kan ju gruppen “invandrare” fortfarande vara procentuellt överrepresenterad. Vilket leder mig till den tredje frågan:

Vad hade hänt om det vanligaste namnet hade visat sig vara Muhammed?

Jag skrev nyligen om hur kvinnor framställs på film, tv och i böcker. Jag framhöll Apflickornas sätt att visa på ett alternativt kvinnoblivande, ett som inte kretsar kring män. Jag pratade om hur mycket jag uppskattat Homelands porträtt av en kvinna som tillåts helt gå upp i karriären utan att för den skull framställas som kall och hård. Och jag hyllade skildringarna av kvinnlig vänskap och kompetens i The Bletchley Circle.
Min tacksamhet handlade egentligen om att kvinnor tillåts vara såsom män alltid har fått vara: komplexa personer. Sina egna, snarare än haltande bihang till någon annan.

Ett annat exempel på kvinnoporträtt jag gillar är Girls. Jag har skrivit om serien tidigare, om hur den bryter mot de läppstiftsfeministiska 90- och 00-talsskildringarna av kvinnor som tilläts vara smarta, tilläts vinna slagsmål, tilläts ha och spendera pengar, tilläts vara sexuella – om, och bara om de fortfarande var sexiga. Visst har det funnits undantag från den där regeln, men då har det gjorts på ett näpet, Meg Ryan-dråpligt sätt, eller som i den hemska filmatiseringen av Helen Fieldings smarta bok om antihjältinnan Bridget Jones. Filmversionen har rensats på intelligens likt en fisk i en fabrik rensas på ben, och den serie bakslag som dess huvudperson kallar sitt liv är allesammans relaterade till hennes desperata försök att vinna en viss mans hjärta. Huvudpersonen Hannah i Girls är också kär ibland, och klantar sig gör hon mest hela tiden. Men det finns inget avväpnande gulligt över henne, hon gör sig inte till utan är en människa som existerar i sin egen rätt, en vuxen kvinna.

Jag skrev även sist om hur staden historiskt har erbjudit en anonymitet och genom denna anonymitet en frihet att experimentera och utvecklas på ett sätt som folk på landet bara har kunnat drömma om. På en plats där det bor få människor och alla känner alla är den sociala kontrollen oändligt mycket större. Även om städer på många sätt är smutsiga och hårda så är de därför kvinnornas vän, menade jag, och det är med andra ord inte någon tillfällighet att Girls utspelas i städernas stad: New York. Jag tog också upp det faktum att seriens skapare, Lena Dunham, har fått mycket skit för sin oförmåga att gestalta New York som just den smältdegel staden faktiskt är. Belackarna menar att hennes New York har genomgått en vittvätt, vilket jag menade var orättvist.

“En återkommande kritik mot Girls har varit dess vithet, att persongalleriet består av kaukasiska kvinnor med ungefär samma bakgrund och erfarenheter, underförstått: dessa kvinnor är inte representativa för några andra än sig själva, vi kan inte identifiera oss med dem. Jag har väldigt svårt att förstå den sortens invändningar”, skrev jag. “Huvudpersonen i Girls är vit, kvinna, indie, hon har vad Alexander McCall Smiths romankaraktär Mma Ramotswe skulle beskriva som ‘en traditionell kroppsbyggnad’, dvs är rätt bastant, hon är lite vilsen, lever för att skriva. Allt det kan jag känna igen mig i. Hon är även övre medelklass, försörjs av sina föräldrar, har ett medfött kulturellt kapital och därmed en viss självsäkerhet, bor i New York och en massa andra saker som jag verkligen inte kan känna igen mig i överhuvudtaget. Ändå har jag inga som helst problem att identifiera mig med henne, på samma sätt som jag inte har några problem att identifiera mig med den småländska 1800-talsbonden Karl Oskar Nilsson i Vilhelm Mobergs fantastiska utvandrarsvit, eller den unga svarta flickan i Maya Angelous bok I Know Why the Caged Bird Sings, eller den tolvåriga tyska heroinisten Christiane Felscherinow i filmen Christiane F – We Children from Bahnhof Zoo, eller för den delen de urgamla, blodsugande vampyrerna i teveserien True Blood. Jag vill påstå att om hudfärg, kön eller klass står i vägen för någons förmåga till empati så är det denna bristande förmåga som är problemet, inte hudfärgen, könet eller klassen som sådana.”

Det kanske kan tyckas motsägelsefullt att jag å ena sidan tadlar i princip hela den samlade litteratur-, teater- och filmhistorien för dess livlösa kvinnoporträtt samtidigt som jag inte har något problem med att svarta lyst med sin frånvaro i Girls. Men för mig handlar det om realism. I en scen i andra säsongens andra avsnittet visar Lena Dunham detta på ett alldeles lysande sätt. (Varning! Här nedanför avslöjas en ordväxling ur en scen i avsnitt två, säsong två.)

I scenen i fråga avbryter Hannah ett hångel med en svart man, Sandy, som hon har ett lite otydligt förhållande till, är de knullkompisar? Dejtar de? Ingen vet riktigt. De befinner sig i något skavigt mellanland och Hannah försöker utröna vad Sandy känner med hjälp av ledtrådar som hur mycket han bryr sig om en text som hon har skrivit. Han gillar den inte, visar det sig, för han tycker liksom inte att den handlar om något. Ordväxlingen övergår i ett bråk som strax kommer att handla om att han är republikan, alltså en konservativ person som till exempel inte tycker att homosexuella skall få gifta sig. Hannah kan bara inte smälta detta.

“Det här händer alltid”, säger han till henne. “‘Jag är en vit tjej och jag flyttade till New York och det är underbart här och åh jag har en fixed gear-cykel och jag skall dejta en svart kille och följa med honom till en farlig del av stan’. Den sortens skit. Jag har varit med om det en miljon gånger. Och sedan kan de inte hantera den jag är.”
Hon säger åt honom att det kanske är han som fetischiserar vita kvinnor, för det låter som han har dejtat ganska många sådana. Och så råkar hon parafrasera en text av en svart artist i förbifarten – Missy Elliots put this thing down, flip it and reverse it – vilket han påpekar. Hon säger att hon inte ens vet vem Missy Elliot är. Sedan säger hon att hon överhuvudtaget aldrig tänkt på att Sandy är svart: “I min värld är inte saker uppdelade på det sättet”.
“Jo”, säger han trött, “det är de”.
Och det är de. Att Hannah inte ser det beror inte på att hon är ond, utan på att hon är en person som vill väl, men som sitter så hjälplöst fast i sina fördomar att hon är alldeles förblindad.

Som Caroline Ringskog Ferrada-Noli påpekade i sin och Liv Strömquists podcast En varg söker sin pod så är nästan alla tv-serier vita. Seinfeld, Friends och How I Met Your Mother tror jag var hennes exempel på helvita serier som utspelar sig i New York.

En normal tv-serie i New York – Seinfeld, Friends, How I Met Your Mother – har alltså inte med några svarta alls. En lite mer medveten tv-serie har med en (1!) svart karaktär i en biroll. Då är svartheten karaktärens enda definierade drag och utöver det är personen i fråga bara slätstruket schysst, som Carries duktiga assistent i Sex and the City. En ännu mer medveten tv-serie upplåter en av huvudrollerna till en svart person som också tillåts ha en personlighet – men på ett sätt som inte utmanar rasliga stereotyper utan snarare understryker dem, ungefär som Tracy i 30 Rock. Och så finns där Girls som inte porträtterat svarta tidigare, inte därför att de inte är en del av New York utan därför att de inte är en del av det hipstriga, medelklassvita New York som Hannah och hennes vänner bebor.

När Lena Dunham väl skriver in en svart person i mer än en statistroll så är han precis så komplex som vare sig kvinnor eller svarta vanligtvis tillåts vara i fiktionen. Han är inte en stereotyp, tvärtom, och just eftersom han inte är någon stereotyp så kan inte Hannah hantera honom. Herregud, en svart som är republikan? Hon tror att hon har problem med det därför att hon själv är så vidsynt, men i själva verket beror det ju på att hon är så inskränkt att hon inte vet vad hon skall göra när hon träffar en person som står för motsatsen till alla de fina liberala värderingar som gjort att hon alls velat ha med honom att göra till att börja med. Åh, bottnarna i detta!

Oscar Wilde skrev i förordet till The Picture of Dorian Gray att det inte finns något som en moralisk eller en omoralisk bok. Böcker är bra eller dåligt skrivna, bara. Det gäller i allra högsta grad även tv-serier. Lena Dunham är en stor konstnär därför att hon visar människor, inte som de borde vara utan som de är, rätt upp och ned. Hon förskönar inte.

Det är väldigt vackert.

Varning! Avslöjar, visserligen i vaga termer, handlingen i Apflickorna, Homeland och The Bletchley Circle.

Filmen Apflickorna kom år 2011, men jag såg den först igår. Det är på många sätt en rätt mörk och sorglig film, men ändå gjorde den mig kvillrande lycklig.

Det talas ibland om Bechdeltestet, som har döpts efter sin upphovsmakare, serietecknaren Alison Bechdel. För att en bok, pjäs eller film skall sägas klara Bechdeltestet måste den 1) innefatta minst två kvinnliga karaktärer, 2) som pratar med varandra, 3) om något annat än män. Det är chockerande många berättelser som inte uppfyller de kraven, och även om det viktiga förstås egentligen inte är vad någon pratar om eller med vem, utan hur det görs, så är Bechdeltestet ändå en ganska god indikation på hur stor plats de kvinnliga karaktärerna tillåts, och vilket djup de har.

När man tänker på det är det sjukt att författare tiderna igenom har kommit undan med så platta och livlösa kvinnokaraktärer. Virginia Woolf skrev om detta i essän Ett eget rum 1929: “Det enda Kleopatra känner inför Octavia [i William Shakespeares pjäs Antonius och Kleopatra] är svartsjuka. Är hon längre än jag? Hur sätter hon upp sitt hår? Kanske krävde inte pjäsen mer. Men tänk så intressant det hade varit om relationen mellan de två kvinnorna hade varit mer komplicerad. Relationerna mellan kvinnor, tänkte jag medan jag för mitt inre bläddrade igenom det oerhörda galleriet av fiktiva kvinnor, är för simpla. Så mycket har utelämnats, helt oprövat. Och jag försökte komma ihåg någon bok jag läst där två kvinnor är vänner. [...] De är förtrogna, förstås, hos Racine och i grekernas tragedier. De är nu som då mödrar och döttrar. Men med nästan inget undantag porträtteras de i relation till män. Det var en märklig tanke att alla stora kvinnor i litteraturen, ända till Jane Austens dagar, inte bara beskrevs av det motsatta könet utan dessutom bara beskrevs i relation till det motsatta könet.”

I Apflickorna kretsar allt kring några flickor – Cassandra, Emma och Emmas lillasyster Sara – som kämpar med att bli kvinnor. De andra karaktärerna befinner sig utanför fokus, de är suddiga, man lär inte känna dem närmare: en välmenande pappa som inte riktigt fattar, en sträng voltigelärarinna, en snäll simlärarinna, några töntiga killar, en hund som skall dresseras, hästar som mekaniskt galopperar runt runt i sågspånet medan flickorna gör konster på deras ryggar. Regissören Lisa Aschlan har beskrivit Apflickorna som “en modern västern”, och det är någonstans väldigt träffande. Det finns något hårt och hotfullt och samtidigt erotiskt över relationen mellan flickorna. En tyst, skälvande kamp pågår hela tiden mellan dem, både i och bortom sadeln. De gråter inte när de blir avvisade av dem de älskar allra mest, de beordrar dem istället sammanbitet att gå, att slå. Även när smärtan skenar inom dem så famlar de desperat efter någon sorts makt.
“Du måste vara hård, förstår du? Man skall inte visa för någon vad man känner, då blir man bara sårad”, säger Emma till sin lillasyster Sara. Det låter kanske tillkämpat, som, tjaa, en dålig västern, men som gammal hästtjej minns jag stallvaron just så. Det var tufft och slitigt, det gjorde ont, men visade man det minsta uns av rädsla gentemot de halvtonstunga djuren – eller för den delen mot de elaka tuffa tjejerna som styrde i stallet – så var man körd.
Bland det första Cassandra säger till Emma när de träffas är också mycket riktigt: “Är du rädd?” Inte med en bekymrad ton, utan utmanande.
“Nej”, svarar Emma, utan att blinka.

Apflickorna är samma slags berättelse som har berättats om manlighet för pojkar och män i alla tider, men nu berättas den om kvinnlighet för flickor och kvinnor. Den tänjer på min könsroll så att jag riktigt hör hur det knakar om den, luften känns plötsligt lättare att andas. Jag har haft flera sådana ögonblick på sistone.

Exempelvis skildringen av Carrie i Homeland upplevde jag precis just så till en början. Carrie är en CIA-agent som har specialiserat sig på arabiska terrorister, och som är mycket bra på sitt jobb, kanske till och med den bästa. Karriärskvinnor är inget nytt inom tv och film, det är nästan så att moderna kvinnliga karaktärer bör ha någon form av yrkesmässiga ambitioner, annars anses de misslyckade. Det som var annorlunda med Carrie var att arbetet var det enda hon brydde sig om, men att hon ändå inte framställdes som osympatisk. Familj, vänner eller män hade hon inte tid med, oftast hann hon inte ens med att äta och sminka sig innan hon slängde sig iväg på något av sina livsfarliga uppdrag. Jag tyckte att det var uppfriskande. Att hon även var psykiskt sjuk tillskrev jag inledningsvis seriens inneboende intelligens, jag tänkte att det bara var ytterligare en dimension av hennes mångfacetterade personlighet. Men efter ett tag började hon bli irriterande, riktigt irriterande. Hon blev alltmer irrationell och lynnig, och även om hennes intuition på något magiskt sätt i slutänden alltid visade sig vara riktig så var hon så oprofessionell och dumdristig att det kändes orealistiskt att CIA överhuvudtaget ville ha med henne att göra. Gång på gång räddades hon av tungsinte äldre vän och mentor, Saul. När hon dessutom började ligga med den marinsoldat som hon under hela seriens gång misstänkt var en dubbelspelande terrorist, nej då var måttet rågat. Visst fanns det en spänning mellan dem, i detta att de inte visste var de hade varandra men ändå någonstans hade så mycket gemensamt. Men i samma ögonblick som de föll i varandras armar så upplöstes ju den spänningen. Här borde seriemakarna verkligen ha lärt av klassiska gamla chicklittförfattare som ovan nämnda Jane Austen, eller Charlotte Brontë, som visste att hålla liv i romanser genom blotta ögonkast.

Kommer tappa det inom 10, 9, 8, 7…

Carries utveckling fick mig att tänka på Simone de Beauvoirs beskrivning av Brigitte Bardots offentliga persona i essän Brigitte Bardot & Lolitasyndromet 1959: “Hon framställs som en instinktiv varelse som följer sina impulser blint: inredningen i hennes hotellrum faller henne inte i smaken, varpå hon genast sliter ned gardinerna och börjar måla om möblerna. Hon är ombytlig, oberäknelig, har ett oförutsägbart humör [- - -] Hon uppträder som en naturkraft, farlig så länge hon förblir otämjd, men det tillkommer mannen att domptera henne. Hon är mild, hon har ett gott hjärta.” För mig är det en ganska klockren beskrivning också av Carrie. Hur rebellisk hennes karaktär vid en första anblick än verkar så avviker den i grunden inte från den traditionella bilden av kvinnligheten, det har tyvärr bara blivit allt tydligare. Försök tänka er att hennes känslovilda, barnsliga karaktär spelades av en man, det går helt enkelt inte. Men ja, det var fint så länge det varade.

Min senaste förälskelse är nu miniserien The Bletchley Circle (som ligger ute till allmän beskådan alldeles gratis på SVT Play ända till den tredje februari). Serien handlar om Susan, som under andra världskriget jobbade med att knäcka den tyska militärens koder på kryptoanalyscentrat Bletchley Park. Hennes fenomenala förmåga att se mönster leder till att hon får upp ett spår när en serie mord begås i London tio år senare, och i samband med detta söker hon upp de gamla kollegorna från Bletchley för att få hjälp.

Jag är inte så mycket för deckare. Dels därför att jag bara har läst den sämsta sortens dussindeckare antagligen, men också därför att jag inte står ut när saker är för utdraget spännande. Jag tycker att det är olidligt. Stora delar av Homeland såg jag ståendes bredvid min soffa. The Bletchley Circle har varit nästan lika jobbigt, men ändå å så värt det. Vid sidan av spänningen är det nämligen oändligt fint gjort.

Bilden av kvinnornas situation på femtiotalet är ett exempel. Det handlar inte om några anakronistiska brösttoner. Män framställs på intet vis som medvetna förtryckare som hatar kvinnor, det är bara det att de behandlar kvinnor som underlägsna på ett självklart sätt som alldeles äter upp en när man bevittnar det. Ständigt småsaker, som att Susans makes ord gäller, hon måste lirka med honom, fjäska, tigga, förtiga, vara tacksam. Han är inte ond på något sätt, det är bara så det är. Hon är självklart hemmafru, hans uppgift är att försörja familjen, fastän hans karriär är rätt medioker. Hennes totala intellektuella klaustrofobi i förortshemmet hoppas han kunna hantera genom att köpa hem knep och knåp-böcker med tankenötter.

The Guardians (manlige) recensent är inte nöjd med mansporträtten i The Bletchley Circle.
“Hur kommer det sig att alla grabbar i dramer om starka kvinnor jämt antingen är tråkiga, dumma eller hjälplösa?”, frågar han sig surt. Men nej, det handlar inte om att männen framställs som hjon, det är bara det att de för en gångs skull står i skuggan och är just så endimensionella som alla kvinnliga karaktärer har varit i alla tider. Kanske blev det bättre med Jane Austen, som Virginia Woolf påstod, men fortfarande är vi rätt svältfödda. För att vara ärlig så är karaktärerna inte ens särskilt djuplodande i The Bletchley Circle. De har alla varsin framträdande, jobbrelaterad egenskap som sedan styr alla deras handlingar. Susan är en hejare på mönster, Millie är kan det här med kartor, Jean är något av en modersgestalt med kontakter vid Londons olika arkiv och Lucy har fotografiskt minne – och fungerar med andra ord som en dator i en tid då inga datorer fanns. I motsats till Homeland är det inte personligheterna man yvs över, utan relationerna, eller inte ens själva relationerna egentligen: bara detta att man alls får se kvinnlig vänskap. Dramat får en alldeles extra bitterljuv udd just i och med att det utspelar sig i efterkrigstiden. När männen ryckte ut i krig kom kvinnorna för första gången ut i yrkeslivet på riktigt och fick egen lön, men på femtiotalet tvingades de tillbaka till hemmen igen och ingen var värst pigg på att prata om något av det som varit, alla skulle bara vara glada och se framåt. Det är hjärtslitande att se Susans förspillda snille, som Anna Maxwell Martin gestaltar på ett enastående vis som förmodligen ger manuset långt mer lyster än det ursprungligen hade. På nätet knorras det lite över detaljer, som att Hut 4 i Bletchley Park egentligen ägnade sig åt översättning och analys, inte avkryptering. Men jag tycker det är skitsamma. Det är en sådan lisa att ta del av en serie där kvinnor bereds tid och utrymme utan att allt kretsar kring vad olika män kan tänkas tycka om dem.

Jag har ibland tänkt på all talang som gått, och går, förlorad på grund av etnicitet, kön, klass, sexualitet. Hur många som för sitt skals skull aldrig får ens tillstymmelsen av en chans att göra det de är ämnade att göra. Att begåvning har så olika förutsättningar beroende på var den visar sig. Virginia Woolf skriver i Ett eget rum att varje kvinnligt geni på 1500-talet förmodligen “blev galen, tog livet av sig eller slutade sina dagar i någon enslig stuga utanför byn, halvhäxa, halvmagiker, fruktad och hånad”. Hon pratar vidare om William Shakespeares syster. “Hon bor i dig och i mig”, skriver Virginia Woolf, “och i många andra kvinnor som inte är här, för de diskar disk och lägger barn. Men hon lever; för stora poeter dör inte; de är en pågående närvaro; de behöver bara möjligheten att träda fram”. Vi måste jobba för det, men hon kommer att komma, menar Virginia Woolf.

Ett sätt att frammana henne tror jag är att fortsätta presentera andra berättelser, alternativa berättelser, om vad det är att vara kvinna. Varje gång vi gör det ruckar vi på vår könsroll så att det knakar och jämrar och gnisslar, och till slut kommer den att vara så gisten och bräcklig att inte bara Shakespeares syster kan tränga fram utan även Mozarts, och Einsteins, och Newtons. Jag tror verkligen det, på riktigt.