Lisa Magnusson

Bostad sökes!

Stockholm är staden som självgott utnämnt sig till the Capital of Scandinavia, Skandinaviens huvudstad. Den vill innerligt gärna vara en växande region, en framtidsmetropol, en plats där viktiga saker händer. Den vill knyta till sig företag, studenter och fölk i största allmänhet. Men var alla dessa människor egentligen skall bo är en fråga som helt har glömts bort. Bostadsbristen bara ökar. Själv har jag, med vitnande knogar, klamrat mig fast vid stan i drygt två år. Nu lägger jag ut en annons här:

Bostad sökes! Gärna inom tunnelbanenätets räckvidd, gärna så billigt som möjligt, men allt är av intresse så länge det inte rör sig om ett par tre månader. Jag är nämligen oändligt trött på att flytta omkring mellan olika korta andra- och tredjehandskontrakt. Aldrig kunna rota mig. Ibland knappt ens hinna packa upp innan jag återigen måste ge mig ut på Blocket, med alla dess korttidsuthyrningar till ockerpriser och inte sällan under förutsättningar som jag omöjligen kan gå med på (som att man inte får använda köket alls, inte får gå på toa mellan vissa tider, aldrig får ha besök, måste ligga med hyresvärden).

Enligt landstingets beräkningar skulle Stockholm behöva cirka 15 000 nya lägenheter varje år fram till år 2030 för att lösa den akuta bostadsbristen. Förrförra året började här sammanlagt byggas drygt 3 837 bostäder (och att det dessutom i snitt tar sex, sju år att bygga klart en svensk lägenhet gör inte saken bättre). Ni fattar. Man glor på behovssiffrorna, 15 000, och verklighetssiffrorna, 3837, och glappet är så gigantiskt att man tänker att KVACK!! DETTA KAN INTE STÄMMA?!! Men det stämmer, fastän det inte stämmer.

Jag har några förslag, som jag tänkt ut strax innan jag somnat på vänners soffor och drömt om hur Slussen rivs och görs om till en hundra våningar hög betongkloss med t-bana och buss på källarplan:

• Gör det lättare att hyra ut i andra hand! Enligt en undersökning av Handelskammaren skulle det ge huvudstaden 24 300 nya lägenheter, varav de flesta hyresrätter.

• Skapa ny allmännytta! Statistiska Centralbyrån rapporterar att mer än hälften av Stockholms lägenheter är bostadsrätter, vilket rimmar illa med idén om en dynamisk och välkomnande stad. De kommunala bolagen borde återinvestera sina 1,3 miljarder från de senaste tio årens utförsäljning av 45 000 kommunala hyresbostäder.

• Bygg tätt och på höjden! Kompakta städer leder till mindre trafik vilket är bra för miljön. Strunta i eventuella kringboendes protester: De som vill ha naturskön utsikt, inga grannar och absolut tyssstnad skall inte bo i stan utan på landet.

• Utöka kollektivtrafiken! Om det bara tar en halvtimme att ta sig hem dygnet runt så spelar det ju ingen roll var man bor.

Och snälla, söta, rara, med socker på toppen, hjälp mig att hitta någonstans att bo!

Krönika publicerad i Metro.

Lisa Magnusson
Promotion

Lisa Magnusson

Varför har just Chris Brown gjorts till en symbol för ondskan?

För tre år sedan misshandlade artisten Chris Brown sin flickvän Rihanna. Därför uppmanade folk till bojkott av hans konsert nu när han kom hit, en stor rikstäckande tidning vägrade recensera honom, aktivister tapetserade över konsertreklamen med affischer på Rihannas blåslagna ansikte.

Jag tyckte att det var så obehagligt. Han hade faktiskt ändå erkänt sitt brott, och dömts för det, och bett om ursäkt för det. Och varför pratade folk om ”kvinnomisshandel” som om det vore en alldeles särskild hemsk sorts misshandel? För mig är det en märklig distinktion, ungefär som när polisen pratar om ”familjetragedier” och tidningarnas trycksvärta skriker om ”kvinnomord”. Om någon får stryk eller rentav blir ihjälslagen, då är väl det viktigaste ändå inte hur den personen är skapt mellan benen?

Men det som fick mig att känna allra störst avsmak var affischerna på Rihannas blåslagna ansikte. Hon hade en spelning i Stockholm samma vecka, och jag vet inte om hon såg affischerna, men jag får sådan ångest vid blotta tanken på att hon kan ha gjort det. Jag anser fortfarande att de där affischerna är det slutgiltiga beviset för att det man brydde sig om inte var att ta strid för Rihanna, för själva offret, utan bara mot Chris Brown. Och jag kan inte låta bli att tänka att allt detta hänger samman med vår tids besatthet av individen, och med hur vi alla förväntas definiera oss genom det vi konsumerar. Ett ”fri från spår av Chris Brown” ser snyggt ut i innehållsförteckningen, skitsamma då om det ställningstagandet egentligen inte gör större skillnad än att klicka på ”Vi gillar olika” för att markera mot rasism eller sätta två korslagda säkerhetsnålar på jackan för att visa att man är emot våld mot barn.

Det Chris Brown har gjort är avskyvärt. Efter att han i dagarna på Twitter gått till angrepp mot en kvinna (som visserligen kallat honom ”värdelös skitstövel”) och sagt att hon borde ta ut tänderna och suga av honom och att han ville bajsa på henne så står det väl rätt klart att han, milt sagt, har stora problem med kvinnor. Så här i efterhand känner jag att bojkotten var rätt åt honom. Jag myser rentav skadeglatt när jag hör att påtryckningar från kvinnogrupper gjort att han tvingats ställa in sin spelning i Guyana. Men en fråga maler ändå: Varför har just Chris Brown gjorts till en symbol för ondskan?

Jag tror alla känner till åtminstone någon som beter sig vidrigt mot sina medmänniskor. Någon som trycker ner andra, eller uttalar sig rasistiskt, eller är nedlåtande mot kvinnor. Någon som rentav är våldsam. Om man nu vill engagera sig för en bättre värld är det väl där en insats skulle göra nytta. Frågan om Chris Brown är en fråga om moral, om vad man egentligen kan förlåta. Men det är också en fråga om vem vi väljer att straffa, och varför.

Gammal krönika publicerad i Metro den 27 november 2012.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Det går aldrig att vinna mot kräken.

Gud vad jag var förälskad i internet sommaren 2009. ”Även om klass, ras, kön och sexualitet färgar vårt sätt att uttrycka oss så finns på internet ändå en möjlighet till en helt ny sorts hudlös jämlikhet”, skrev jag i en text. En helt ny sorts hudlös jämlikhet? Såhär senhösten år 2012 känns ju den formuleringen som ett bittert skämt. Det kryllar av rasistiska, sexistiska, homofoba kräk på internet, och anonymiteten är deras mest omhuldade tillflyktsort.

Varje ny rättighet hotar ett privilegium, så om jag skriver något positivt om invandrare, kvinnor eller homosexuella kan jag följaktligen räkna med diverse hot från de allra skitigaste djupen av de anonyma internetskyttegravarna. Vidare skriver folk ofta att jag är dum och fet och ful. I våras började jag träna, men det hjälper givetvis inte. Häromdagen såg jag att någon skrivit i en av diskussionstrådarna om mig på Flashback (alla trådarna handlar om hur dålig jag är) att han sett mig på sitt lokala gym och att jag såg ut som en tunna med tunt hår och inga tuttar. Det går aldrig att vinna mot kräken.

Jag var en av dem som hjälpte WikiLeaks redigera bort namn från den usanska underrättelsetjänstens dokument så man kunde sprida information om kriget i Afghanistan utan att någon oskyldig kom till skada. Vid ett par tillfällen förmedlade jag även kontakt med media åt organisationen. Jag ogillade att WikiLeaks gradvis började bli synonymt med Julian Assange, för mig gick det emot själva grundtanken med organisationen som ett kluster där alla hjälptes åt. Så kom våldtäktsanklagelserna, som ju handlar om Julian Assange som privatperson, men som behandlas som vore han en politisk fånge där han sitter i sin patetiska ecudorianska rättshaveristexil. WikiLeaksvännernas hat mot dem han sägs ha våldtagit är enormt. Kända kvinnor som M.I.A, Lady Gaga och nu senast Vivenne Westwood sluter upp – på Julian Assanges sida. De vill visa sitt stöd, säger de. Stöd för vaddå, exakt? Julian Assange är inte WikiLeaks, han är sin egen. Och ingen vet rimligen vad som har hänt förutom han och dem han påstås ha gett sig på. Det enda de som ”visar sitt stöd” visar är att de hatar kvinnor, alternativt att de offrar kvinnorna på info-Jesus Assanges altare för att de är så kära i honom, alternativt att de inte bryr sig alls om kvinnor men vill plocka popularitetspoäng så att de kan sälja mer skivor och kläder. Vämjeligt är det, oavsett.

Jag är uppkopplad hela tiden, men jag försöker numera undvika själva nätet, jag har avskärmat mig med mina vänner så gott det går. Och jag har i princip slutat svara folk jag inte vet vilka de är. Jag är så ledsen att internet inte blev mer än såhär.

Gammal krönika publicerad i Metro den 30 oktober 2012.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Husdjuren är våra slavar

Det har varit HÄST i lasagnen från frysdisken! Det är ju jätteäckligt! Skandal! Nog vet jag egentligen att fryslasagnerna består av 70% e-nummer, 20% pastaplattor, 8% tomatsås och 2% överblivna senor och brosk från något ledset litet djur. Men då förut­sätter jag förstås att den där djurandelen skall vara ett vanligt ätdjur, typ KO, oj, jag menar nöt, och kanske GRIS, förlåt: fläsk. Inte att det skall ligga en stackars häst nedmald däri. Vi har inte ens någon förskönande ätomskrivning för häst. Hästar tillhör den sorts djur som ses som fyrfota vänner, inte mat. Fast de har det ju inte så mycket bättre för det.

Jag är själv gammal hästtjej och jag minns hur det var i stallet. Hästarna tillbringade större delen av sin tid med att stå fastbundna i spiltor där de inte kunde göra mycket mer än att glo glasartat in i träväggarna som skilde dem åt, och vänta på att föras in i ridhuset där de tvingades springa runt runt i sågspånet medan någon unge studsade hårt mot deras rygg för varje steg och höll sig fast i tyglarna så det gjorde ont i munnen på dem. Det fanns hästar som satte sig på tvären, som var griniga och upproriska. Dem skulle man sätta sig i respekt hos, med våld om så behövdes. Att använda piska och spö på en olydig häst var inget konstigt. Visst kunde man gosa med sin älsklingspålle, sitta länge hos den och bara vara. Klappa den. Prata mjukt med den om hur fin den var. Smyga åt den sockerbitar. Men i huvudsak gick samvaron med hästarna ut på att tämja och tukta dem. Det är egentligen samma sak med alla djur vi umgås med. Katter, hundar. Alla.

Nationalencyklopedin definierar husdjur som ”djur som lever under människans vård och kontroll och som tillgodoser ekonomiska, sociala, estetiska och andra behov”, och det är en ovanligt ärlig beskrivning. Djurvänner pratar ofta och gärna om djurens obotliga lojalitet, men den lojaliteten kommer sig ju av att djuren befinner sig
i underläge, inte kan hävda sig, är beroende av oss. De tyr sig till oss som en slav tyr sig till sin husbonde. Vi håller dem instängda, fjättrar dem och kallar det kärlek att de stannar hos oss.

V i kanske tror att vi värnar djuren, också de konstiga och fula. Att vi ser artrikedomen som naturens leende mot oss o s v. Men i själva verket behandlar vi dem som en bortskämd unge behandlar en leksak, allt handlar om våra nyckfulla behov. När Londons zoologiska sällskap startade en insamling för olika utrotningshotade djur var den stora förloraren snabelslidmusen: en giftig, illaluktande råttvarelse med snabelliknande nos. Den kommer dö ut. Och mitt eget hjärta är inte större än att jag gärna sätter i mig en bit lasagne, trots att jag precis som alla andra vet att det egentligen inte finns något försvar. Jag vill bara inte att det skall vara häst i.

Krönika publicerad i Metro.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Ett anspråkslöst förslag. (Angående REVA.)

De senaste dagarna har folk förfasat sig över REVA-projektet, det vill säga den stora polissatsningen för att hitta och utvisa dem som är i Sverige fastän Migrationsverket klart och tydligt har sagt att de inte får. Det pratas om deportering av papperslösa flyktingar, men det tycker jag har en så negativ klang. Många verkar inte förstå vad det här handlar om att: att effektivisera arbetet med verkställigheten.

Utlänningslagen är till för att följas, och då tycker jag det är toppen att polisen inte bara gör sitt jobb och upprätthåller den lagen utan dessutom visar sin goda vilja genom att göra en tydlig prioritering och se till att Sverige verkställer personer som inte skall vara här.
Redan innan REVA kom till har till exempel Stockholmspolisen varit så duktig med att utveckla och effektivisera sitt arbete. ”Det visar sig bland annat genom att avdelningen under 2012 verkställde 2154 personer i Stockholms län vilket är en ökning med 19 procent jämfört med 2011 och 47 procent jämfört med 2010″, informerar polisen på sin sajt. En ökning med 47% på bara ett par år, det är ju jättemycket. Det normala vore väl att vara stolt över att polisen gör ett så bra jobb, men istället sätter sig folk alltså på tvären och klagar på att verkställningarna är omänskliga och allt vad det är. Trist attityd!

Det finns föreskrifter som bakbinder polisens händer, till exempel regeln om att man inte får genomföra en utlänningskontroll ”enbart på grund av en persons utseende, språk eller namn”. Men den föredömligt flitiga Stockholmspolisen har nu hittat ett fiffigt sätt att kringgå regeln genom att till exempel kontrollera misstänkt osvenska som plankar i tunnelbanan. Att planka är i sig inte olagligt, men denna förseelse blir förstås en naturlig förevändning för att kontrollera legitimation och uppehållstillstånd.

Även om initiativet är lovvärt så innebär det emellertid tyvärr att även svenskar med osvenskt utseende eller beteende måste legitimera sig och bevisa att de har rätt att vara här, vilket ju inte är meningen. Egentligen är detta de icke verkställdas fel, om de bara slutade upp med det där fåneriet att hålla på och gömma sig och åkte härifrån så skulle polisen inte behöva ta till sådana här metoder. Men nu är det som det är, och därför föreslår jag nu ett komplement till REVA, som både underlättar för svenskar med osvenskt utseende eller beteende i vardagen och för polisens verkställighetsarbete.

Min idé är att staten börjar utfärda tygmärken som svenskar med osvenskt utseende eller beteende kan fästa synligt på ytterkläderna så att alla ser att just de har rätt att vara här. Dessa tygmärken skulle effektivisera verkställigheten eftersom det då blir tydligare för polisen vilka personer som skall verkställas och vilka som lugnt kan förbises. Det är ju oerhört ineffektivt att ha det som i dagsläget, där polisen måste hitta förevändningar för att kontrollera ALLA misstänkt osvenska. Med tygmärkenas hjälp skulle vi dessutom få högre kvalitet på angiverierna, ja, hela systemet skulle bli tryggare och säkrare, och då skulle vi förhoppningsvis äntligen få slut på allt detta småskurna gnäll som börjar gå mig på nerverna faktiskt.

Vad är då osvenskt utseende och beteende?

Ja, osvenskt utseende är väl det mesta som inte är blont hår och blå ögon. Om vi som exempel tar bilden nedan så skulle jag säga att det visserligen indikerar svenskhet att stolt posera framför svenska flaggan (men ändå inte, eftersom svenskar är onödigt ängsliga och självutplånande när det gäller sin nationalitet, såsom Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna tillika svenskexpert, påpekar). Eftersom person nummer ett och två från vänster är lite mörkare än det man förknippar med svenskhet så skulle jag nog dock ändå råda dem att bära tygmärke, för säkerhets skull.

Vad gäller osvenskt beteende så har Sverigedemokraterna redan spånat ihop en liten lista som kan vara till vägledning:

”Typiskt svenskt kan väl vara köande, att sätta sig på ett helt tomt säte på bussen, att ha med sig matlåda till jobbet, att betala tillbaka 5 kr till en vän eller släkting, att inte vilja sticka ut, att lägga julklapparna under granen, att titta på Kalle Anka på julafton, att dricka snaps och äta sill på midsommarafton, att inte tuta i trafiken, Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf, Elsa Beskow, Esaias Tegnér, Vasaloppet, 14 juli på Solliden, folkdans, folkmusik, bonader på väggarna, Carl Larsson, trasmattor, ljus inredning, att hålla upp dörren för den som kommer efter och att inte tränga sig på.”

Här kunde man ju också tänka sig inrättandet av en särskild minister för nationell identitet, såsom man gjorde i Frankrike för några år sedan. Denna minister kunde närmare definiera vad som är svenskt och inte, för att göra extra tydligt vilka som bör bära tygmärket.

Bara ett anspråkslöst förslag!

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Jag har aldrig blivit mordhotad av feminister.

En kvinnas åsikt är internetmotsvarigheten till minikjolen, det sade en gång den brittiska skribenten Laurie Penny. Jag kommer att tänka på det när jag läser debattartikeln signerad Piratpartiets ledare Anna Troberg.
”Det är ingen slump att jag för det mesta slipper hot och hat”, skriver hon förnumstigt. ”Det är resultatet av några mycket medvetna beslut jag tog för ett par år sedan för att göra mitt och andras liv på nätet trevligare.” Hon verkar föreställa sig att hat och hot på något sätt är ett val mottagaren gör, och det är hon inte ensam om. Till exempel menar en bekant till mig på Facebook att de som går till angrepp ”är frustrerade och förvirrade människor”, och att man skall svara dem ”så som man svarar en människa som är ledsen – kort och vänligt”. Så gör alltid hon och då blir alla utan undantag snälla och beskedliga. Att vara mild och god och tålmodig fungerar definitivt på en del, jag har själv med framgång använt mig av den metoden när någon har skrivit argt till mig. Men min erfarenhet är att det allra oftast inte lönar sig att försöka resonera med folk som är tillräckligt uppretade, för de är inte intresserade av att lyssna, försöka förstå, samtala på ett sansat sätt. (Jag har lagt upp ett exempel på hur det brukar se ut när man väl försöker ”ta debatten”: http://storify.com/lisamagnusson/vanda-andra-kinden-till)

Jag hyser en hel del åsikter som inte är populära. Folk kan bete sig jävligt tölpigt när jag uttrycker dessa åsikter. Istället för att bemöta det jag säger suckas det och himlas med ögonen, det hånas och förvrängs och förringas, jag blir avbruten, klappad på huvudet, idiotförklarad och så vidare. Ibland uttrycker andra ett direkt hat. Kort sagt råkar jag ut för samma sak som jag misstänker att Sverigedemokraterna menar när de påstår att man inte får prata om vissa saker i det här landet. Men att jämställa dessa tre ting, detta att bli otrevligt bemött, detta att ha impopulära åsikter och detta att utsättas för förtal, trakasserier och hot, är att blanda äpplen, päron och bananer. (Jag kan själv känna att jag inte har varit tillräckligt tydlig här, och att jag därmed har bidragit till att debatten blivit väldigt förvirrad och flummig.)
Artiklarna på SVT Debatt i kölvattnet av Uppdrag Gransknings reportage om näthat har tonat ned könsanspekten, inte minst den senaste texten av tre sverigedemokratiska kvinnor som alla har fått hatmejl och som menar att frågan varken handlar om kön eller politisk tillhörighet. Min egen erfarenhet är emellertid att det faktiskt handlar mycket om kön och politik.

Jag har aldrig blivit mordhotad av feminister som är arga på mig för att jag i en del frågor har en inställning som de uppfattar som ofeministisk. En del feminister har verkligen betett sig som en påse skit mot mig, men under mina sju år i offentligheten har ingen av dem någonsin hotat mig till livet. Det verkliga hatet kommer tvärtom när jag tar strid mot sexism och rasism, och hatet och hoten uttrycks på ett sätt som gör det tydligt för mig att det handlar om kön, det vill säga det siktar in sig på att jag är kvinna: en hora, ett luder, en fitta, skall våldtas. Skillnaden är mycket tydlig beroende på vilket ämne jag skriver om. Jag träffade Avpixlats Mats Dagerlind häromdagen, och då passade jag på att fråga honom hur det egentligen är med Avpixlats kvinnliga skribenter, har de också råkat illa ut; hotats med våldtäkt och ond bråd död? Nej, aldrig, sade han till mig. (Däremot trodde han att de var rädda för att bli attackerade av ”invandrargäng”.) Detta tycker jag är intressant.

Precis som Anna Troberg förespråkar jag ett internet som är fritt från övervakningslagar och står i medborgarnas tjänst, inte storföretagens. (Även detta en åsikt som jag aldrig har fått någon direkt skit för, så jag förstår att hon inte tycker att det är några större problem att diskutera ämnet på Flashback.) I det fria internet ingår rätten att vara otrevlig, sur och arg i största allmänhet, och även rätten att bete sig som en tölp mot folk som man tycker har dumma åsikter. Däremot ingår inte rätten att utsätta andra för förtal, hot och trakasserier. Att den sortens brottslighet får pågå ostörd och är så vida utspridd är ett verkligt demokratiskt problem som knappast åtgärdas genom att den som utsätts lägger huvudet på sned, ler vänligt och försöker tala den andra till rätta.

Debattartikel publicerad på SVT Debatt.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Kampanjen #nätkärlek trivialiserar internethatet.

Jag hade länge en idé om att internet skulle vara som en enda färgsprakande demokratisk installation. Jag svarade på alla mejl och raderade aldrig en enda kommentar från min blogg. Ju fler som fick upp ögonen för det jag skrev, desto mer problematisk blev min hållning. Ressentimentet och hatet sipprade in och tog över alltmer. Efter ett tag var sorgetrollen så många att så gott som ingen annan ens längre försökte föra något intelligent resonemang i mina kommentarsfält. Det var liksom ingen idé.

Inom kriminologin finns en hypotes som kallas Broken Windows: Om en byggnad har ett krossat fönster ökar risken för fler krossade fönster. Så tror jag det är också med de internetmiljöer vi bebor. Om vi inte tar hand om dem, lagar och fixar och håller efter, så kommer de lättare att råka ut för skadegörelse och förfalla. Numera vårdar jag mina kommentarsfält.

En del vill inte att vi ska kalla näthatet näthat. Men det är ju internets mekanismer som möjliggör den här speciella sortens hat. Internet har en unik omedelbarhet som, åtminstone såhär i sin primitiva form, premierar snabbhet framför eftertanke. Allt går så mycket fortare på nätet, en fysisk vecka är som en timme i internettid, att traska iväg och posta ett brev har ersatts av ett fjärilslätt klick på ”SKICKA”. I internet bor dessutom en ansiktslöshet och en anonymitet. Man måste inte vara ett par ögon som möter en annan människas ögon, och distansen föder lätt grymhet.

Om man läser en gång att man är en ful, äcklig hora så gör det kanske varken till eller från, men om man läser det hundratals gånger så sätter det sig någonstans. Det kan ingen engångsöverdos av beröm ändra på, tvärtom är tyvärr en motkampanj som #nätkärlek skadlig. Det bekymrar mig att så många hakar på #nätkärlek, eftersom man därmed skiftar fokus från det väsentliga, det vill säga hatet och hur man ska komma till rätta med det. Samtidigt förstår jag självklart lockelsen.

Folk vill liksom känna att de gör något. Men att, som www.anonymnatkarlek.se, påstå att problemet är “att kramarna på nätet är så få” är att trivalisera näthatet. Jag blir själv så oändligt glad över alla snälla ord, jag blir verkligen det. Det spelar emellertid ingen roll hur många vänligheter jag får, det förtar inte på något vis känslan i att läsa att någon vill hoppa på mitt ansikte tills det är uteslutet med öppen kista på begravningen.

Jag vet att en del vill försöka komma till rätta med näthatet genom att “ta debatten”: Vända andra kinden till, försöka lyssna, resonera. Andra vill stöpa om och snöpa internet, eller instifta särskilda lagar, men jag tror varken att daltande eller hårdhandskar är rätt väg.

Vad jag tror på: Att vi alla inser att internet är på riktigt, att vi hjälps åt att hålla det beboeligt. På ett sätt är det en lösning som kräver alldeles för mycket. På ett annat sätt är den det allra mest enkla och självklara i världen.

Krönika publicerad i ETC.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Hur ofta får Oscar Swartz höra att någon skall steka hans kuk i smör?

Oscar Swartz har skrivit en konstig debattartikel i svallvågorna av Uppdrag Gransknings reportage om hatet och hoten som drabbar oss kvinnor i offentligheten. Han använder samma konspiratoriska språk som dem som angriper oss, talar i termer om hur allt detta egentligen bara handlar om att ”markfolket” vill ”protestera” mot ”den hegemoniska politiska och mediala eliten”.

Denna idé, att kvinnor i offentligheten på något sätt liksom förtrycker folk genom att inte själva ge uttryck för rasistiska och sexistiska åsikter, förfäktas ivrigt av Avpixlat och Fria Tider för att rättfärdiga deras vedervärdigheter mot oss. ”Alternativa nyhetsbyråer”, kallar Oscar Swartz dem, men de förmedlar ju inga nyheter. Deras verksamhet går ut på att publicera texter som bekräftar det förakt de känner för kvinnor, invandrare och vänsterrörelsen, och så kryddar de det med groteska vantolkningar och fria fantasier.

Jag har själv fått mig en släng av sleven både en och två gånger. Bland annat hävdas det på de här sajterna att jag tycker att det är okej när invandrare våldtar, och att jag tycker att vita män är djur. Självklart har jag aldrig sagt något sådant, men det spelar ingen roll hur många gånger jag påpekar det. Sajterna i fråga är inte intresserade av sanningen, de är bara ute efter att piska upp den sorts stämning som sedan leder till att till exempel jag trakasseras, utsätts för hot om våldtäkt och mord och får bilder på ihjälslagna kvinnolik med posten. Jag håller Avpixlat, Fria Tider och nationell.nu direkt ansvariga för det som har hänt, och fortfarande händer, mig.

De som hänger på sajter som Avpixlat kallas i debattartikeln ”markfolket”, ett begrepp som antyder en tyst och stark majoritet med fötterna djupt rotade i den svenska myllan. Men majoriteten av det svenska folket tycker inte att kvinnor som uttrycker en annan åsikt än deras är horor som skall dö en plågsam död. Inte heller tycker de flesta att homosexuella är äckliga, att de som röstar vänster är landsförrädarslödder och att alla med svart hår och bruna ögon skall utvisas från Sverige. Hatsajtsskribenterna och kommentarsfältskrigarna representerar inga andra än sig själva. Och det är inte demokrati de förespråkar, utan ett mörker som påminner om de allra minst utvecklade ländernas.

Att förtala, trakassera och hota är allvarliga brott, men Oscar Swartz kallar det för att ”protestera”. Säg mig, Oscar Swartz, du som är en inflytelserik samhällsdebattör och skribent från en namnkunnig släkt; hur ofta har folk ”protesterat” mot dina åsikter genom att säga att du är en äcklig jävla gigolo och att de kommer att komma hem till dig på fredag för att knulla sönder dig och sedan stycka dig, steka din kuk i smör – med din adress bifogad, så att du skall veta att de har koll på var du bor?

Precis som Oscar Swartz älskar jag internet, och i likhet med honom tror jag inte att uthängningar och nedstängningar är rätt väg att gå. Men trots att jag älskar internet kan jag se att nätet också har inneboende svagheter, som vi på något sätt måste lära oss att tackla. Omedelbarheten, som är så exceptionell och fantastisk, kan leda till att folk gör en massa ogenomtänkta saker. Anonymiteten, som kan vara så befriande, kan bli en sköld i handen på nätterroristerna. En sammanställning av internettrakasserier mellan åren 2000-2011 visar att av dem som trakasserat var 47.5% var män, 30.25% kvinnor, 1.21% blandade grupper och 21% av okänt kön. Av dem som utsatts för trakasserier var 72.5% kvinnor. Den största gruppen förövare är alltså män, och majoriteten av dem som blir trakasserade är kvinnor. Det är med andra ord inte så enkelt som Oscar Swartz vill få det till, att allt handlar om fölkets sunda uppror mot en förtryckande överhet.

Om det vore så, om det verkligen är själva ”makt- och medieeliten” som nätterroristerna vill åt, varför mordhotas då den kvinnliga huvudrollsinnehavaren i SCUM, men aldrig den manlige regissören? Varför förföljs Aftonbladets kvinnliga kulturchef , men aldrig den manlige chefredaktören? Varför är det jag som får höra att jag skall våldtas och mördas, men aldrig mina manliga kolumnistkollegor? Och varför i hela friden sköljer ett helt orimligt hat över en vanlig ung tjej som inte gjort annat än att skriva på H&M:s Facebook-sida att hon inte gillar motivet på en av deras tröjor?

Debattartikel publicerad på SVT Debatt.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Det finns inget skämtsamt i toamålningen.

I måndags var det hundra år sedan Rosa Parks föddes. Ni vet, den svarta kvinnan som år 1955 vägrade resa sig för att ge plats åt en vit person på bussen i Alabama, USA. Hennes trotsiga gnista tände en debatt som i slutänden ledde till förbättrade villkor för alla svarta.

Jag är helt säker på att många på den där bussen blev skitirriterade på att Rosa Parks gjorde en så stor grej av allting, ååh, så onödigt, vad spelar det för roll, varför kan hon inte bara ställa sig upp? Och hur måtte inte blodet ha kokat i folk som sedan läste ”nyheten” i tidningen? Herregud, det finns väl viktigare saker att bry sig om än vem som skall sitta var på nån jävla buss?

Och, jo, visst. Alldeles oavsett vad man tar sig för så finns det alltid viktigare saker att ägna sig åt (utom för just den människa i världen som för stunden har det absolut sämst). Men man får gräva där man kommer åt.

Högstadieeleven Astrid Johansson kom åt att gräva på sin skola i Luleå. Tunaskolan hade låtit måla dit de klassiska symbolerna för dam- och herrtoa på väggen mellan toaletterna. Eller, ja. I Tunaskolans tappning hävde sig symboltoamannen över väggen för att tjyvkika in på symboltoakvinnan. Jag förstår att eleverna gillade det greppet, jag tror verkligen på den där enkäten som skolan genomförde och passivaggressivt tejpade upp på väggen under rubriken ”Elevdemokrati”: 98 procent av eleverna ville säkert ha kvar målningen. Men 98 procent av eleverna hade förmodligen också röstat för att Tunaskolan skulle byta ut mjölken i skolmatsalen mot starksprit. De är pubertetsmonster, de vill testa gränser. Rektorns och lärarnas roll är inte att vara ”coola” och rätta sig efter vad som är mest populärt, utan att vara vuxna och lära de unga var gränserna går.

Tunaskolans rektor säger att hon ser toamålningen ”med humor”, men det finns ju inget skämtsamt i den. Det enda ”humor” betyder i det här sammanhanget är att hon inte tycker att det är så allvarligt om en pojke skulle klättra in till en flicka som sitter på toa. Den som utsätts för det göre sig således icke besvär med att vända sig till henne. Tänk er att ha en sådan chef.

Efter att berättelsen snöbollat sig in i riksmedierna har Tunaskolan rollat över väggmålningen med vitfärg, och omvärlden highfivar nu ystert sig själv. ”Astrid vann mot skolan – nu försvinner toalettbilden”, jublar TV4 Nyhetsmorgon. Vann? Astrid verkar vara den enda som begriper. ”Problemet”, säger hon i Nyhetsmorgon, ”är att de har
inte målat över den av rätt anledning, för de har ju inte tagit till sig av kritiken och insett att det är fel.”

Snart kommer strålkastarljusen att släckas, och då står Astrid där ensam mot sin verklighet igen. Det enda vi kan hoppas på är att hon skall ha sått ett frö, att hennes symboliska gest i längden skall betyda något.

Krönika publicerad i Metro.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Verkligheten är komplex.

Kändisen Laila Bagge skrev nyligen en bloggpost om hur förbannad hon blev när hon såg en uteliggartiggare som pratade i mobiltelefon. Folk påpekade rätt omgående det sjuka i att hon föreställer sig att uteliggartiggare absolut inte får äga något, inte ens något som kostar kanske 200 spänn, att de inte får ha ett liv eller känna folk att ringa, att de skall sitta där och vara underdånigt tacksamma och absolut medellösa bara. Men jag tycker inte att det var så konstigt att Laila Bagge skrev som hon gjorde. Den syn hon gav uttryck för är ju en syn som genomsyrar hela samhället: Äcklet inför utsatthet.

Vi har visserligen lärt oss att det är synd om de små och svaga, och därför skulle det aldrig falla oss in att slå ned på dem.

Men om det är så att uteliggartiggaren sitter där på grund av att han är stökig och blir vräkt så fort han hittat en bostad? Eller om en person är sjuk därför att hon rökt sig till cancer, men bara inte kan sluta? Eller om barnfattigdom inte innebär att svälta ihjäl utan snarare att inte kunna få ett par vinterskor eftersom mamma har en trasslig ekonomi (hej, Uppdrag granskning!)? Förtjänar de människorna fortfarande hjälp, eller skall de bara sluta sjåpa sig och komma igen?

Verkligheten är komplex. Och det finns så många ursäkter att ta till för att slippa erkänna att människors utsatthet, för när man väl gör det så innebär det ju också att man har någon sorts kliande ansvar. Lättare att säga att det finns jobb för de som vill ha än att medge att det ekonomiska systemet bygger på att en del är arbetslösa, och att det därmed är rätt taskigt att stigmatisera dem. Eller att det överlag finns strukturer som gör att folk har olika förutsättningar.

Senaste avsnittet av tv-serien Girls illustrerar offerdilemmat så bra. Där kommer huvudpersonen Hannahs ex hem till henne, mitt i natten, han går in med reservnyckeln hon en gång gett honom och sedan glömt, redan att han dyker upp där hos henne fick det att krypa i mig av obehag och outtalade hot, och han är konstig och gör en grej av att hela tiden skrämma henne, fast på skoj. Hon vill bara att han skall gå, och han lovar att göra det om han får ett glas mjölk först. I skydd av kylskåpsdörren slår hon in numret till SOS alarm på mobilen, lägger sedan på direkt.

Det skall mycket till innan man medger att man själv är liten och svag, och även om man väl gör det så är det nog ingen som ser sig som den sorts snövita offer som andra kan tycka synd om. Det finns alltid omständigheter. Kanske är det därför de som är små och svaga sällan protesterar mot orättvisor? Istället kryper de bara ihop och skäms, och ber att ingen skall kunna nosa sig till deras sår.

Krönika publicerad i Metro.

Lisa Magnusson