DN:s förra chefredaktör Svante Nycander skrev för några dagar sedan att en debatt är ”ett gemensamt projekt för att söka sanningen”. Det tyckte jag var gulligt.

Efter min förra krönika fick jag bland mycket annat följande respons: Jag är en del av den judiska maffian, en äcklig jävla hora, en fitta. Jag har fakeögonfransar, hatar män, försöker radera det biologiska könet. Jag borde halshuggas som en varning till mina meningsfränder, jag borde sexmördas i mitt eget hem, jag borde våldtas och dödas av en neger, som Elin Krantz, och sedan borde man sprida foton av mitt skändade lik.

Under alla de år som jag har publicerat mig i tidningar har jag fått skit som går tillbaka på att jag är kvinna. Mycket handlar om att jag ÄR en fitta, och om att mitt könsorgan – själva min kvinnlighet – borde utsättas för våld. Men sedan förra våren har det blivit allt värre, vilket beror på att diverse rasistsajter har gjort det till en sport att förvanska mina texter något helt groteskt.

I min förra krönika skrev jag att många människor tyvärr är får som inte vågar står upp för allas lika värde när det väl gäller. Sajten nationell.nu tyckte att detta lämpligen kunde sammanfattas med följande rubrik: ”Lisa Magnusson: Vita män är fega djur”. I texten tillade man sedan bland annat att jag även vill uppfinna toalettringar som elchockar skvättande ståkissare (vilket jag skrivit en gång på skämt, herregud). Hilarity och dödshot ensued.

Halmdocka kallas det när man falskeligen tillskriver någon påståenden. Till skillnad från vad rasistsajterna envist hävdar har jag till exempel aldrig sagt att det är okej att invandrare våldtar.

Däremot har jag sagt att själva definitionen av en civilisation är att den är civiliserad även mot dem som inte själva beter sig civiliserat, och att man därför inte bör utvisa folk till länder där de riskerar tortyr. Det är i enlighet med både FN-konventionen, Europakonventionen och gällande lagstiftning i alla demokratier värda namnet.

Men när jag uttryckte detta hölls det en demonstration mot mig, runtom i Stockholm sattes det upp plakat med namn och bild där det står att jag är för våldtäkt, jag fick bilder på ihjälslagna personer i brevlådan. (En av de drivande krafterna som snöbollade igång detta var för övrigt sajten Avpixlat, som Sverigedemokraternas riksdagsman Kent Ekeroth skall ha hjälpt till att finansiera och som även officiellt fått tummen upp av partiledaren Jimmie Åkesson.)

Visst finns det ett hot mot det svenska. Men det hotet handlar inte om hudfärg eller religion utan består av alla som motarbetar mänskliga rättigheter som yttrandefrihet, ickevåldsprincipen och kvinnors lika värde. Har dessa personer ingen anständighet i sig?

Krönika publicerad i Metro.

Nästan alla tycker att män och kvinnor är lika mycket värda nuförtiden. Det är helt och hållet feminismens förtjänst, men det finns förstås de som inte vill erkänna detta. De menar att de är för jämställdhet, att det är självklart, att det är onödigt att blanda in feminismen i det.

Men om inte feministerna hade funnits där och kämpat för kvinnors rösträtt, arvsrätt, arbetsrätt och en massa annat som fortfarande behövs göras, då hade inte de där som är för-jämställdhet-men-inte-feminism lyft ett finger, det är då ett som är säkert! Då hade kvinnor fortfarande varit livegna. För motsvarigheten till att vara för-jämställdhet-men-inte-feminism för hundra år sedan – år 1912 – var inte att vara för alla de rättigheter som kvinnor har nu, utan tvärtom att vara för alla rättigheter som kvinnor hade då. Det vill säga ingen rösträtt, ingen allmän behörighet till universitetsutbildning, ingen rätt att arbeta med vad de ville, ingen rätt att neka sin make sex, ingen rätt till preventivmedel, ingen rätt till abort. Till exempel.

Det hela påminner lite om när Moderaterna skrev i sitt idéprogram förra året att partiet alltid ”varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat”, haha, det var så gulligt. Kära Moderaterna, ni är inte, och har aldrig någonsin varit, ”en stark drivkraft” för mänskliga rättigheter, och det har inte heller ni som är för-jämställdhet-men-inte-feminism.

Vet ni vad ni är? Ni är personerna som står vid sidan av slagfältet och ser striden utkämpas medan ni halvhjärtat hejar på den rådande regenten, och när rebellen väl har vunnit står ni kvar en stund och väntar till krutröken har lagt sig och liken är undanstädade. Först då, när ni är riktigt säkra, agerar ni. Då plockar ni upp den nya flaggan och lommar över den tomma krigsskådeplatsen.

Vinnaren skriver historien, säger talesättet, och det är sant. Kvinnor, judar, svarta, homosexuella, muslimer, listan kan göras lång över alla som inte är vita, kristna, heterosexuella män och som därför diskrimineras. Det är så ologiskt, så absurt, att människors yttre skal skall definiera hela deras väsen och vilken plats de får ta på jorden. Jag bara kan föreställa mig att utvecklingen kommer kunna gå åt rätt håll.

Och nej, man behöver inte viga sitt liv åt att kämpa för allas lika värde, man behöver inte ens sympatisera med den kampen. Men stå då för det! Stå för att ni är riktiga jävla fega får som skiter i mänskliga rättigheter, att ni bara kommer att skriva under på det allmänt vedertagna och sedan efteråt låtsas att ni tyckt just precis så hela tiden.

Krönika publicerad i Metro.

I söndags kväll lade Expressen upp en nyhetsartikel om att en man hade mördat sin fru. Rubriken talade om händelsen som “dramat” och i själva löptexten användes ordet “familjetragedi” två gånger. Jag skrev till tidningen på Twitter och bad dem trött att sluta använda den typen av ord. Alla mord är väl i någon mening en familjetragedi, men bara när män mördar kvinnor får man för sig att låta själva den grymma handling som är mord hamna i skymundan. Uttrycket har något överslätande över sig, som om mordet liksom bara hade råkat drabba familjen och att det inte angår oss andra utan är en privat angelägenhet. Och ordet drama är ett förringande, direkt olämpligt, ord att använda när någon har misshandlats till döds.
“Här handlar det dock om direkt citat från polisen? Vi slutar inte citera korrekt, men håller med om viktigt inte förringa”, svarade Expressen mig.

Grejen var ju att det inte alls bara handlade om ett citat. Förutom att uttrycket användes av polisen sammanfattade Expressen för egen maskin saken som en familjetragedi i den första meningen i artikeln: “En kvinna har hittats död och tre är skadade efter en familjetragedi i Alingsås.”

Ordet drama gavs ingen förklaring, men när Tomas Mazetti, medgrundare av pr-byrån Studio Total, sedan frågade om tidningen även skulle kunna tänka sig att sätta löpsedeln: “8000 Bosnier mördade i Srebenica. STORT DRAMA” surnade Expressen till och påpekade att tidningen faktiskt grundades “som motröst till nazismen”. Visst. Man kan minnas Expressen för detta, men man kan även minnas betydligt nyare löpsedlar såsom den främlingsfientliga “KÖR UT DEM!” år 1993. Och oavsett hur ädelt tidningen handlat i denna fråga så är den inte oantastlig. Det är fullt möjligt att både vara mot nazism och att använda olämpliga ord i rapporteringen av ett mord i Alingsås.

Jag tycker att Expressens reaktion på invändningarna ganska väl illustrerar vad jag uppfattar som två av kvällstidningarnas stora dilemman.

Jag, som själv har jobbat för en kvällstidning, vet att där finns en anda av vi mot världen. Kvällstidningarna ser sig själva ungefär som småbrorsor som i egenskap av kaxiga uppstickare får ta orättvist mycket stryk. Den självbilden är förödande när det gäller att förhålla sig till kritik: Det ligger i kvällstidningarnas mentalitet att sluta sig inför den snarare än att öppna sig.

Alla gör fel, det är inte ett tecken på svaghet utan på ödmjukhet att tillstå detta. Framför allt är det lättare att tycka om någon som verkar vilja lyssna och ta till sig, som strävar efter att göra rätt snarare än att ha rätt. Så har det alltid varit, men i och med att internet gjort det lättare för privatpersoner att nå ut så har detta blivit allt viktigare för företagen att inse. Det finns ju nämligen ingen bättre bensin för en arg internetmobb än företag som sätter sin prestige främst och hårdnackat vägrar tillstå att de skulle kunna ha gjort något dumt. När företag säger: vi har inte gjort något fel är detta vad folk hör: vi skiter i vad ni säger.

Det andra dilemmat är hur man skall förhålla sig till det man skriver om. Den som har till yrke att rapportera om nyheter får ett rätt osentimentalt förhållande till dem, det är inte bara oundvikligt utan direkt nödvändigt. Man kan inte bryta ihop när något händer, man måste hålla huvudet kallt, jobba på. Kvällstidningarna har dock som idé att ha en lite fräck ton som ofta inte känns särskilt lyckad, i mitt tycke. Att till exempel tala om ett mord i grekiska teatertermer som drama och tragedi markerar ett avstånd och en sensationslystnad, som om mordet inte är på riktigt utan mest något spännande vi sätter i oss tillsammans med en bytta popcorn. Illa är det även att man vägrar att reflektera över vad ett begrepp som familjetragedi egentligen sänder för signaler.

Ingen är perfekt. Kvällstidningarnas föreställning om sig själva och sin roll medför dock både att de lätt hamnar fel och att de inte gärna lär sig av sina misstag. Därpå är Expressens agerande ett rätt tydligt exempel.

Jag läste nyligen en intervju om ett par vars dotter har Downs syndrom. Det stod i texten att de först inte velat ha henne, att de tänkt adoptera bort henne eftersom det var fel på henne. De lät henne bo kvar på sjukhuset under spädbarnstiden, personalen där fick sköta om henne. ”Jag ville knappt hålla henne”, sade mamman. Enligt artikeln var flickan inte med under intervjun för att hon skulle slippa behöva höra hela berättelsen igen. IGEN. Hon vet alltså redan.

Att föräldrars kärlek inte alltid är villkorslös är en sanning så tung och skavig att inte ens två stora starka vuxna klarar av att bära den tillsammans. Jag förstår det. Vad jag inte kan förlåta är att de lastar över bördan på sin förståndshandikappade lilla flickas axlar. Modigt, menade någon, och när jag invände frågade en annan retoriskt: Vad skulle de annars ha gjort, ljugit eller?

Och ja, det är precis vad jag menar att de här föräldrarna borde ha gjort. Tigit, undanhållt, ljugit henne rätt upp i ansiktet om så krävdes. Jag förstår inte den där tvångsmässigheten kring att vara ”ärlig” hela tiden. Ärlighet är överskattat.

Oftast är ärlig dessutom mest en ursäkt för att bete sig illa, särskilt i kombination med ordet bara. ”Jag är bara ärlig” är mottot de ryggradslösa skitstövlarna skriver på sina sköldar när de anfaller. Ta författaren Stig Larsson till exempel. Nu på sistone har han flera gånger modigt talat ut om hur kvinnornas frigörelse har gjort männen ”försvagade”, om att kvinnor förtrycker män genom att bland annat okynnesanmäla dem för våldtäkt, att kvinnor ”som mördat män har gått fria”. Han säger bara som det är, menar han. Ett annat exempel är bloggaren Katrin Zytomierska som i dagarna skapat rabalder genom att gå loss på en reklammodell för gymkedjan SATS: ”Vill någon se ut såhär?” Hon har tidigare varit väldigt frispråkig om sitt äckel inför överviktiga personer. ”Det finns inget positivt med att vara en tjockis och jag är verkligen jätteglad för din skull att du har fattat det enda rätta beslutet att banta bort ditt äckliga fläsk”, skriver hon i boken Dags att bli smal!. Hon berömmer sig med att vara härligt ärlig, men det hon förmedlar är ju inte sanningen utan sina egna åsikter, som i sin tur mest är en grotesk skrattspegel av hennes sämsta sidor.

Stig Larsson och Katrin Zytomierska är båda bokaktuella och håller förmodligen på som de gör i hopp om att sälja några extra exemplar, liksom så många andra ärlighetsivrare är de väl inte begåvade nog att väcka uppmärksamhet på något mer fruktbart sätt. I sin senaste krönika kallar Fredrik Virtanen Stig Larssons nya roman ”hänsynslöst sanningsenlig”. Ja kära nån. Man vet att det har gått långt när till och med skönlitteraturen skall vara på riktigt och gärna såra så många som möjligt.

Krönika publicerad i Metro.

En sen kväll sommaren år 2010 kom det fram tre sverigedemokratiska riksdagsledamöter till komikern Soran Ismail inne på McDonalds på Kungsgatan i Stockholm, och en het diskussion uppstod. Uppgifterna om vad som sedan skedde har gått isär.

Soran Ismail lade ut ett klipp som visade hur Erik Almqvist, Sverigdemokraternas ekonomiskpolitiska talesperson, sparkar efter en över hövan berusad man. Erik Almqvist kontrade med ett klipp där han hävdade att han och hans partikamrater attackerats med träpåk av den berusade mannen i fråga, och att de skrämt flytt platsen. Han menade att Soran Ismail ljugit om det inträffade och bara försökte få de trenne sverigedemokraterna att framstå i dålig dager eftersom han inte gillar partiets politik.
“Väldigt lågt, Soran, väldigt smutsigt. Men sanningen kommer alltid fram”, säger Erik Almqvist. Och det gjorde den mycket riktigt.

Nu har Expressen nämligen kommit över en film som visar hela händelseförloppet. Filmen är inspelad av Kent Ekeroth, som är Sverigedemokraternas rättspolitiska talesperson, och man kan verkligen fråga sig hur Expressen har fått tag på den. Sanningen om den där juninatten visade sig hursomhelst vara att Soran Ismail var lugn och saklig, och att Erik Almqvist kallade honom babbe (en variant av “blatte”) och fitta. Både Erik Almqvist och Christian Westling, som sitter i Sverigedemokraternas utrikespolitiska råd, gav sig på den berusade mannen som inte höll i någon träpåk men däremot i en burk läsk, och när en förbipasserande kvinna protesterade mot detta kallade Erik Almqvist henne hora och blattelover. På väg därifrån hörs han i videon belåtet konstatera att alla blev rädda för dem, och att det “är så roligt att göra sådär bara för att jävlas”.

Sverigedemokraterna kommer förstås att ta avstånd från det inträffade. De kommer att beklaga att Erik Almqvist suttit och blåljugit i ett klipp på deras officiella YouTube-kanal. De kommer att säga att sättet på vilket de här männen har pratat och betett sig inte är förenligt med partiets åsikter. Jag skulle vilja hävda motsatsen.

Sverigedemokraterna har sina rötter i Bevara Sverige Svenskt, ett parti som var emot all utomnordisk invandring och som anfördes av personer med koppling till den nynazistiska rörelsen. När Bevara Sverige Svenskt upplöstes i slutet av 80-talet bildades två falanger, dels den militanta som sökte sig till Vitt Ariskt Motstånd, dels den parlamentariska som först döpte sig till Sverigepartiet och sedan blev Sverigedemokraterna. År 1995 valdes Mikael Jansson till partiledare, och under hans tio år vid rodret kom Sverigedemokraterna att i ännu högre utsträckning röra sig bort från fascismen. Den före detta moderaten Jimmie Åkesson tog över år 2005 med målsättningen att rentav göra Sverigedemokraterna så salongsfähiga att de kunde ta sig in i riksdagen, och hösten 2010 lyckades man med denna föresats. Och nu kommer det alltså fram att tre av partitopparna bara några månader innan valet gav uttryck för precis den sorts åsikter som Sverigedemokraterna inte längre vill förknippas med.

Erik Almqvist var den som betedde sig värst. Han har beskrivits som Sverigedemokraternas kronprins och en av partiledaren Jimmie Åkessons närmaste män, och han har haft stort inflytande i partiet. Han använde i videon nedsättande rasistiska uttryck som babbe, och han betraktar uppenbarligen även det kvinnliga könsorganet – fitta – som något dåligt eftersom han använder det som skällsord, han avfärdar en kvinna med att hon är en liten hora och en blattelover som man inte skall bry sig om. Jag menar att de värderingar som han ger uttryck för i klippet inte bara är förenliga med sverigedemokratisk politik utan direkt representativa, även nu sedan Sverigedemokraterna börjat klä sig i kostym och slips och blivit Sveriges tredje största parti.

Sverigedemokraterna anser att även om det finns vissa beröringspunkter så är invandrare och svenskar fundamentalt olika, och att detsamma gäller män och kvinnor. Det är ett synsätt som delar in människor i vi och de och skapar klyftor. Då är det bara logiskt att en etniskt svensk man retirerar in i sitt vi när det uppstår en konflikt, att han tycker att det räcker att påpeka att folk är olika honom och att det är dåligt, att han känner att babbe, fitta och hora liksom är de enda argument han behöver för att avfärda andra människor.

Man kan tycka att det är oväsentligt om Soran Ismail är svensk eller inte, men för Erik Almqvist är det avgörande, och det är också därför han i filmen hörs upprepa att han är den som bestämmer huruvida någon är svensk, och att Soran Ismail definitivt inte är svensk utan tvärtom svenskfientlig, alltså svenskarnas motståndare. Samma mekanism gör att partisekreteraren Björn Söder kan ifrågasätta att det alls var Sverige som vann Eurovision Song Contest i våras, eftersom artisten som sjöng det svenska vinnarbidraget har mörk hy. Skitsamma att hon är född i Åkersberga och har bott i Sverige i hela sitt liv, det som räknas är hur Björn Söder upplever henne, vilken grupp han tycker att hon tillhör: hans egen eller dem. Liknande fadäser har sverigedemokraterna Mattias Karlsson och Christoffer Dulny gjort sig skyldiga till, den senare för bara några dagar sedan.

Även om Sverigedemokraterna numera vinnlägger sig om att prata vårdat i officiella sammanhang så är de i grunden rasister och sexister. Hela deras politik bygger på idén att människor kan indelas i grupper och att man bara kan känna sann samhörighet med personer som är likadana som en själv. Med detta i åtanke blir Erik Almqvists agerande inte ett beklagligt enstaka misstag. Hans hotfulla ”Ni kommer få problem i framtiden, håll inte på och jävlas med svenskarna” vittnar bara om den logiska konsekvensen av det sverigedemokratiska sättet att betrakta världen.

Sverigedemokratisk idyll. (Faksimil från sverigedemokraterna.se.)

Jag är så innerligt jävla trött på alla kroppar överallt. Mest är det ju kvinnokroppar förstås, och mig kvittar det om de säljer saker från reklampelarna, lockar läsare till tidningar eller valsar runt på olika sajter som har till syfte att visa att alla är okej precis som de är. Kroppar är de ju likväl. När Facebook raderade ett foto av en förment frigjord fitta tillhörande en brud i min bekantskapskrets blev det ramaskri, och en annars intelligent person jag känner skrev till och med – på fullaste allvar – en Expressenledare som försvarade denna nakna fittas okränkbara rätt att tryckas mot insidan av allas våra skärmar när vi loggar in på Facebook. Gud giv mig styrka.

“Det är en glad sommarbild på en glad kropp; inga särade ben, ingen kom-och-ta-mig-min, inga män som står redo med piskor”, skrev hon jag känner i sin fittfotoledare. Jag tycker att den meningen ganska väl ringar in vad det handlar om. En glad kropp och inga särade ben är bra och naturligt. Kom och ta mig-min och män med piskor är dåligt och onaturligt. Den nakna kvinnan måste avsexualiseras, annars är hon ett offer.

Ta den här bilden till exempel. Till vänster en fotomodell, till höger en bloggare som heter Anna Davidsson och kallar sig Apan satt i granen:

Anna Davidssons montage har hyllats förbehållslöst, och den välrenommerade bloggaren Genusfotografen kallar henne “cool och rolig”. Jag föreställer mig att bilden någonstans vill uttrycka Anna Davidssons frustration över att inte passa in i idealet, i idén av vad en kvinna är. Men hennes tilltag illustrerar ju framför allt att kvinnor – för att återigen låna ovan nämnda ledarskribents uttryck – antingen kan vara kom-och-ta-mig eller ha en glad kropp. Eftersom fotomodellen och Anna Davidsson poserar exakt likadant utgår Anna Davidssons gladhet, det som gör henne “cool och rolig”, från den outtalade överenskommelsen att ingen (läs: ingen man) vill ha en tjock kvinna med hängbröst, det är en sorts kontrasthumor: Här står den osexiga kvinnan i en sexig pose, med ett ironiskt ansiktsuttryck. Åtråvärd, sexig och objekt, eller icke åtråvärd, osexig och subjekt – hora/madonna-dikotomin hittar ständigt nya vägar. (Genusfotografen skriver för övrigt att han “älskar att det ser ut som att Anna Davidsson är på väg att överfalla sin tunnare sugfisksyster”.)

Givetvis finns det en befrielse i att inte enbart vara ett objekt i bemärkelsen ett behagsjukt ting som är till för andra, men frågan är hur mycket subjekt, hur mycket livskraftig, handlande människa, den glada kroppen egentligen är?

Sex Is Not The Enemy heter en mäkta populär tumblr med porrbilder. Det är den sorts erotik som folk vågar och vill länka offentligt på Facebook och Twitter, vilket väl egentligen säger allt. Det är smakfullt, politiskt korrekt och förmodligen det osexigaste jag någonsin har sett i hela mitt liv. För det är ju inte sex som porträtteras, bilderna är uppenbart arrangerade och tillrättalagda. Och – vilket är i sammanhanget anmärkningsvärt – nästan alla ler och skrattar.

Här är de tre senaste bilderna som har postats på Sex Is Not The Enemy:

Det är idel glada kroppar i olika konstellationer och ställningar, och det finns en så påtaglig medvetenhet hos dem, det är uppenbart att de poserar. Ironiskt nog är dessa subjekt de absoluta objekten, de är inte till för sig själva utan för åskådaren. Vi förväntas projicera vår åtrå på detta, men minerna för snarare tankarna till någon sorts broschyr från Jehovas vittnen. Istället för förvridna, omvärldsglömskt extatiska ansikten serveras fromma rödkindade smil.

Det kanske verkar som att jag smygmoraliserar, men det gör jag inte. Jag är för allt sex mellan samtyckande vuxna, kära nån, kör på bara. Det jag vänder mig emot är försöket att omdefiniera sex från en dans på strömförande lina, från något så kroppsligt att det blir transcendentalt, till något härligt avslappnat. Sexpositiva kallar sig de som vill att vi skall börja betrakta sex som en helt vanlig, om än livsbejakande, kroppsfunktion. Well, jag är sexnegativ.

De fyra männen till vänster på bilden nedan beskrivs av Genusfotografen som “starka rakryggade eller styvt stirrande, behärskade härskare”. Lana Del Rey till höger beskriver han såhär: “Som skärrad av blixten, sittande mot en vägg, tittande under lugg, välsminkad och -smyckad. Och trots hennes skygga, ängsliga min är hon ändå så upphetsad att hon inte kan andas med stängd mun. Precis som en herre vill ha henne.”

Precis som en herre vill ha henne? Hahahahaha.

Jag tycker att Genusfotografen skall ge fan i föraktfulla spekulationer om huruvida tanken på en herre gör Lana Del Rey så kåt att hon inte kan andas med stängd mun. Jag tycker dessutom Lana Del Rey också framstår som stark, rakryggad, styvt stirrande, behärskad, en härskare. Det finns en sårbarhet i bilden, men den menar jag enbart beror på att hon är naken.

Man kan avsexualisera Lana Del Rey genom att byta ut henne mot en kvinna med en glad kropp, det vill säga en som enligt normen inte anses vara sexig. Man kan subjektifiera henne genom att placera en man i hennes ställe i enlighet med regeln om att bara kvinnor kan vara verkliga objekt. Eller så kan man kompensera hennes nakenhet genom att helt enkelt sätta på henne kläder, kort sagt inkludera henne på samma premisser som männen.

Jag vet vilket alternativ jag föredrar.

Vad i helvete har de för sig inne i banken efter tre? Den frågan ställde sig Hasse & Tage redan 1968. Sedan dess har vi fått 40 timmars arbetsvecka och fem veckors lagstadgad ledighet. Homosexualitet är inte längre klassat som en sjukdom. Berlinmuren har fallit. Mobiltelefoner och internet har uppfunnits och kommit att omdana hela samhället. Men bankerna, de stänger fan fortfarande klockan tre.

Någon dag i veckan har de öppet lite längre, men i gengäld har många av dem nu slutat med kontanthantering. Banker utan pengar! Inte ens Systembolaget behandlar sina besökare så styvmoderligt, och de har ändå det uttalade mottot att de vill sälja så lite som möjligt.

Nu skall jag berätta vad som kan hända om ens bankkort försvunnit och klockan är 15.30 en fredag i the capital of Scandinavia. För enkelhetens skull kallas personen i berättelsen “jag”:

Jag letar febrilt på min banks hemsida efter ett öppet kontor, men hittar inget. Jag ringer kundtjänst. Kundtjänstkvinnan letar och letar i olika listor, det är tyst i flera minuter. Till slut hittar hon en bank som har öppet ända till klockan 18. Nästan som en vanlig affär, hinner jag uppsluppet tänka innan hon tillägger att den förstås inte hanterar kontanter.

“I morgon då?”, trugar jag, “hur ser det ut då?”

Nej, varken i Stockholm eller närliggande förorter finns det en enda bank som är öppen på lördagar, meddelar kundtjänstkvinnan mig. “Kanske kan du föra över pengar till någon anhörig, och så kan den personen ta ut åt dig i en bankomat?”, föreslår hon.

“Jo, men att föra över tar ju en bankdag”, påminner jag henne, “så då kommer inte pengarna fram förrän på måndag ändå.”

“Nej, det förstås.”

Jag önskar henne modstulet en trevlig helg och vi lägger på.

Transaktioner är elektroniska, de går på direkten. Fördröjningen beror alltså enbart på att bankerna vill tjäna en extra hacka, vilket de kan när pengar som förs över från ett konto till ett annat befinner sig i “bankdagar”. Då tillhör pengarna i praktiken nämligen banken. Detta är hela hemligheten bakom “bankdagar”, och när man vet det blir konceptet oerhört frustrerande.

Tänk en bank som inte tillämpar “bankdagar”! Som har öppet när kunderna har tid att gå dit! Som gör det man tänker sig att en bank ska göra, det vill säga hanterar pengar!

Den där totala bristen på service är så otidsenlig. Som kund blir man helt förvirrad och olycklig, som en kvinna i en countrysång, och ett halvsekel efter Hasse och Tage är frågan fortfarande högaktuell: Vad i helvete har de för sig inne i banken efter tre? Spelar de roulette därinne, med kamreren som croupier? Kanske bankkassörskan strippar i ett kassavalv bredvid? Vi lever i ett infosamhälle men ingen vet.

Krönika publicerad i Metro den 17 oktober.

Den saudiarabiska Ikeakatalogen är helt rensad på kvinnor. Den visar inredning, män, barn, och där annars kvinnorna skulle varit: inget. Ikeas kännetecken är att bygga rum och besjäla dem, ge en idé om vad ett hem är. Därför blir det läskigt när det inte finns en enda kvinna där.

Jag förstår varför Ikea retuscherat bort oss. I Saudiarabien saknar kvinnorna rösträtt, vi får inte köra bil, inte vistas ensamma utomhus, vi är just: inget. Det är apartheid, en så väsenskild kultur att det inte skulle räcka att täcka Ikeakvinnorna med slöjor, för våra kroppar skulle fortfarande vara för jämställda, ta för mycket plats. Det är lättare att bara sudda. (I Sverige skulle väl för övrigt samma katalog ironiskt nog ansetts vara jättefeministisk: Tänk att det hela tiden är en ensam pappa med barn på varje uppslag, mamman är ute och gör karriär!)

På SVT Debatt skriver debattören Fredrik Segerfeldt: ”Ett företag är inte en politisk aktör, utan en kommersiell sådan. Man kan inte ställa samma krav på en sådan som till exempel en stat eller en intresseorganisation. Ikeas uppgift är att tjäna pengar genom att sälja möbler. Även om det inte är syftet med verksamheten bidrar den till att sprida värderingar om liberal demokrati och mänskliga rättigheter, även kvinnors.” Denna självmotsägelse utgör själva marknadsliberalismens essens, och Ikeas agerande i politiska u-länder är en tydlig illustration därpå.

”Ikea är ett kommersiellt företag som är religiöst och politiskt oberoende, och Ikeas varumärke ska inte användas i politiska syften”, förklarade den pressansvariga nyligen när Ikea i Ryssland raderat det ledande bidraget i sin inredningstävling därför att det innehöll en blinkning till de politiska fångarna från Pussy Riot. Som om Ikeas låtsade neutralitet – den anpassning till mallen som viss ideologi tror automagiskt alstrar frihet i dess renaste form – inte i sig vore politik.

Ikea kan smila upp sig när det behövs, företaget har mjölkat Sverige på pr och pengar i alla år. Både staten och kungahuset gör gratisreklam hela tiden, fastän vi alla vet att Ikea är osolidariska skattesmitare. Vi är till och med beredda att förlåta Ingvar Kamprad hans förflutna som nazist.

Ikea kanske gör något godhjärtat emellanåt, men bara om det lönar sig ekonomiskt. På det stora hela ger företaget fingret åt allt vad mänskliga rättigheter heter. Affärsidén är billiga (oihopbyggeliga) engångsmöbler till konsumenter vars minne är kortlivat. Slit och släng.

Det är måndag nu, den här texten trycks först på onsdag. Även om jag hoppas att jag har fel så är jag säker på att ni redan glömt Ikeas saudikatalog tills dess, att ni nog pratar om något annat.

Krönika publicerad i Metro den 3 oktober 2012.

Jag har ju tidigare haft en tävling där det gällde att avgöra vilket djur som var riktigt och vilket som var fejk på varje bild. Här kommer mer hjärngympa, i pandans tecken!

På bilderna nedan är en eller flera av pandorna falsk. Kan du avgöra vilka?

Här har två pandor en stor bambulåda som två andra pandor undersöker. ELLER??

Här ser det ut som att en panda bär på en annan. Men den observanta noterar att allt inte är vad det synes vara.

Två stolta pandaföräldrar med sin unge?

Här en stor panda som bär runt på en liten panda ute i skogen. Vid en första anblick ser det ut som en bild från ett stämningsfullt naturprogram. Men en av pandorna är i själva verket alltså en utklädd människa – vilken? Titta noga på detaljerna!

Tre pandor, en korg. Den här är så klurig att jag delar med mig av en ledtråd: Här rör det sig om två pandor som skall bort.

En av pandorna stirrar som om den aldrig sett en journalpärm förut. Haha! Djur är sådana idioter.

Vilka är riktiga pandor och vilka är människor i skickligt tillverkade pandadräkter?

(Om någon undrar över de här bilderna så är de enligt internetlegenden tagna vid frisläppandet av en två år gammal pandaunge vid namn Tao Tao. Djurskötarna bar hela tiden pandadräkter för att Tao Tao skulle vara van vid åsynen av andra pandor istället för människor. Jag vet inte, jag.)

Inte ens om man tillbringade alla sina dagar med att ligga ihopkrupen i ett mörkt hörn och andas mycket tyst skulle alla vara nöjda. Det finns alltid någon som kan tänkas bli kränkt över den man är och det man gör i sitt liv, man kan liksom inte ta hänsyn till det.

Något jag däremot tycker är direkt förbluffande är varför man skulle insistera på att få kalla någon något den inte vill bli kallad. Vad för sorts människa är det egentligen som till exempel resonerar som så att min önskan att använda ordet svarting går före en svart persons önskan att inte bli kallad svarting? Det kan man verkligen fråga sig nu när sportjournalisten Bo Hansson pratat om just “svartingar” under en radiosändning från en fotbollsmatch och vägrar göra avbön. Flera av hans namnkunniga gamla kollegor har redan rusat till hans försvar, liksom journalisten Jan Guillou: Han menar inget illa med det, det är skamligt att göra stor affär av en sådan struntsak, det hela är uppförstorat och så vidare.

Sant är att själva ordet svarting inte är något ont i sig. Det benämner en färg, svart, med suffixet -ing, som i sammanhanget kan betraktas som en sorts diminutiv. Men ordet är mer än bara detta, det bär på en negativ laddning som kommer sig av hur det har använts genom åren. Att använda uttryck som “inte en svarting till”, vilket Bo Hansson gjorde, tyder på att han är medveten om den här laddningen och använder ordet just i nedsättande bemärkelse.

Den där svartingen som Bo Hansson inte ville ha på spelplanen har ett namn. Han heter Kwame Karikari. Om Bo Hansson hade haft lite vett i skallen så skulle han be Kwame Karikari om ursäkt istället för att framhärda i sin inbillade “rätt” att få kalla honom saker. Men det gör inte Bo Hansson. Istället ömkar han sig själv. Och Mats Strandberg, som var den som släppte in honom i radiobåset, säger inget om hur beklagligt svartingsnacket var, eller hur pinsamt det var att han själv inte gjorde något för att hindra det. Istället fokuserar han på det faktum att han nu själv fått sluta på jobbet i samband med den här härvan. “Jag mår jäkligt dåligt kan jag säga. Jag mår jättedåligt, alltså. Jättedåligt!”, berättar han i en intervju.

Det säger en hel del om Bo Hansson och alla som ryckt ut till hans försvar att de tycker att det beklagliga i den här historien är att han har tagit illa upp av att inte ostraffat få säga svarting i radio. Kanske är det hela en åldersfråga? Ingen av de yngre sportjournalisterna har ställt upp på Bo Hanssons uttalanden. Även om samtiden ser bister ut så bådar detta gott inför framtiden.