Lisa Magnusson

IKEA skiter i kvinnorna.

Den saudiarabiska Ikeakatalogen är helt rensad på kvinnor. Den visar inredning, män, barn, och där annars kvinnorna skulle varit: inget. Ikeas kännetecken är att bygga rum och besjäla dem, ge en idé om vad ett hem är. Därför blir det läskigt när det inte finns en enda kvinna där.

Jag förstår varför Ikea retuscherat bort oss. I Saudiarabien saknar kvinnorna rösträtt, vi får inte köra bil, inte vistas ensamma utomhus, vi är just: inget. Det är apartheid, en så väsenskild kultur att det inte skulle räcka att täcka Ikeakvinnorna med slöjor, för våra kroppar skulle fortfarande vara för jämställda, ta för mycket plats. Det är lättare att bara sudda. (I Sverige skulle väl för övrigt samma katalog ironiskt nog ansetts vara jättefeministisk: Tänk att det hela tiden är en ensam pappa med barn på varje uppslag, mamman är ute och gör karriär!)

På SVT Debatt skriver debattören Fredrik Segerfeldt: ”Ett företag är inte en politisk aktör, utan en kommersiell sådan. Man kan inte ställa samma krav på en sådan som till exempel en stat eller en intresseorganisation. Ikeas uppgift är att tjäna pengar genom att sälja möbler. Även om det inte är syftet med verksamheten bidrar den till att sprida värderingar om liberal demokrati och mänskliga rättigheter, även kvinnors.” Denna självmotsägelse utgör själva marknadsliberalismens essens, och Ikeas agerande i politiska u-länder är en tydlig illustration därpå.

”Ikea är ett kommersiellt företag som är religiöst och politiskt oberoende, och Ikeas varumärke ska inte användas i politiska syften”, förklarade den pressansvariga nyligen när Ikea i Ryssland raderat det ledande bidraget i sin inredningstävling därför att det innehöll en blinkning till de politiska fångarna från Pussy Riot. Som om Ikeas låtsade neutralitet – den anpassning till mallen som viss ideologi tror automagiskt alstrar frihet i dess renaste form – inte i sig vore politik.

Ikea kan smila upp sig när det behövs, företaget har mjölkat Sverige på pr och pengar i alla år. Både staten och kungahuset gör gratisreklam hela tiden, fastän vi alla vet att Ikea är osolidariska skattesmitare. Vi är till och med beredda att förlåta Ingvar Kamprad hans förflutna som nazist.

Ikea kanske gör något godhjärtat emellanåt, men bara om det lönar sig ekonomiskt. På det stora hela ger företaget fingret åt allt vad mänskliga rättigheter heter. Affärsidén är billiga (oihopbyggeliga) engångsmöbler till konsumenter vars minne är kortlivat. Slit och släng.

Det är måndag nu, den här texten trycks först på onsdag. Även om jag hoppas att jag har fel så är jag säker på att ni redan glömt Ikeas saudikatalog tills dess, att ni nog pratar om något annat.

Krönika publicerad i Metro den 3 oktober 2012.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Hitta djuret! Pandaspecial.

Jag har ju tidigare haft en tävling där det gällde att avgöra vilket djur som var riktigt och vilket som var fejk på varje bild. Här kommer mer hjärngympa, i pandans tecken!

På bilderna nedan är en eller flera av pandorna falsk. Kan du avgöra vilka?


Här har två pandor en stor bambulåda som två andra pandor undersöker. ELLER??

 


Här ser det ut som att en panda bär på en annan. Men den observanta noterar att allt inte är vad det synes vara.

 


Två stolta pandaföräldrar med sin unge?

 


Här en stor panda som bär runt på en liten panda ute i skogen. Vid en första anblick ser det ut som en bild från ett stämningsfullt naturprogram. Men en av pandorna är i själva verket alltså en utklädd människa – vilken? Titta noga på detaljerna!

 


Tre pandor, en korg. Den här är så klurig att jag delar med mig av en ledtråd: Här rör det sig om två pandor som skall bort.

 


En av pandorna stirrar som om den aldrig sett en journalpärm förut. Haha! Djur är sådana idioter.

 


Vilka är riktiga pandor och vilka är människor i skickligt tillverkade pandadräkter?

 

(Om någon undrar över de här bilderna så är de enligt internetlegenden tagna vid frisläppandet av en två år gammal pandaunge vid namn Tao Tao. Djurskötarna bar hela tiden pandadräkter för att Tao Tao skulle vara van vid åsynen av andra pandor istället för människor. Jag vet inte, jag.)

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Han heter Kwame Karikari

Inte ens om man tillbringade alla sina dagar med att ligga ihopkrupen i ett mörkt hörn och andas mycket tyst skulle alla vara nöjda. Det finns alltid någon som kan tänkas bli kränkt över den man är och det man gör i sitt liv, man kan liksom inte ta hänsyn till det.

Något jag däremot tycker är direkt förbluffande är varför man skulle insistera på att få kalla någon något den inte vill bli kallad. Vad för sorts människa är det egentligen som till exempel resonerar som så att min önskan att använda ordet svarting går före en svart persons önskan att inte bli kallad svarting? Det kan man verkligen fråga sig nu när sportjournalisten Bo Hansson pratat om just ”svartingar” under en radiosändning från en fotbollsmatch och vägrar göra avbön. Flera av hans namnkunniga gamla kollegor har redan rusat till hans försvar, liksom journalisten Jan Guillou: Han menar inget illa med det, det är skamligt att göra stor affär av en sådan struntsak, det hela är uppförstorat och så vidare.

Sant är att själva ordet svarting inte är något ont i sig. Det benämner en färg, svart, med suffixet -ing, som i sammanhanget kan betraktas som en sorts diminutiv. Men ordet är mer än bara detta, det bär på en negativ laddning som kommer sig av hur det har använts genom åren. Att använda uttryck som ”inte en svarting till”, vilket Bo Hansson gjorde, tyder på att han är medveten om den här laddningen och använder ordet just i nedsättande bemärkelse.

Den där svartingen som Bo Hansson inte ville ha på spelplanen har ett namn. Han heter Kwame Karikari. Om Bo Hansson hade haft lite vett i skallen så skulle han be Kwame Karikari om ursäkt istället för att framhärda i sin inbillade ”rätt” att få kalla honom saker. Men det gör inte Bo Hansson. Istället ömkar han sig själv. Och Mats Strandberg, som var den som släppte in honom i radiobåset, säger inget om hur beklagligt svartingsnacket var, eller hur pinsamt det var att han själv inte gjorde något för att hindra det. Istället fokuserar han på det faktum att han nu själv fått sluta på jobbet i samband med den här härvan. ”Jag mår jäkligt dåligt kan jag säga. Jag mår jättedåligt, alltså. Jättedåligt!”, berättar han i en intervju.

Det säger en hel del om Bo Hansson och alla som ryckt ut till hans försvar att de tycker att det beklagliga i den här historien är att han har tagit illa upp av att inte ostraffat få säga svarting i radio. Kanske är det hela en åldersfråga? Ingen av de yngre sportjournalisterna har ställt upp på Bo Hanssons uttalanden. Även om samtiden ser bister ut så bådar detta gott inför framtiden.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Det är konst. (Om konstens villkor i en tid av Lars Vilks, Anna Odell, Mustafa Can, NUG, Pussy Riot och Hanna Widerstedt.)

För drygt ett år sedan dök det upp ett YouTube-klipp där en karaktär döpt till Hanna Widerstedt sade sig hata svenska killar för att de är snåla, tråkiga och dåliga i sängen. Jag tyckte att det var väldigt roligt, jämförde Hanna Widerstedt med Sarah Silverman och Pia Haraldsen. Det var så jag betraktade henne: inte som konst, utan som humorwallraff. Som en sorts Borat. ”För det är ju inte som de tror, de som sitter där och gör miner och tror sig överlägsna och ba herregud vilken biiimbooo. Det är ju inte Hanna Widerstedt som inget fattar, det är de. Och så står de där med byxorna neddragna, de som trott att det var öppet mål att förakta sig fördärvade åt henne. Personer som hon ställer maktförhållandena på ända. Jag gillar verkligen det. Heja Hanna Widerstedt!”, skrev jag då i ett blogginlägg.

Idag gick så Hanna Widerstedt ut och gjorde klart att den version av henne som vi har tagit del av det senaste året inte är på riktigt utan en persona som hon kallar Louis Vulgorette. Det är konst, säger hon.

”Jag investerade i de mest färgsprakande rosa kläderna, fejkpäls och skyhöga klackar för att synas och utmärka mig. Modebloggarna gånger tusen var tanken. Eftersom vi redan sett andra provokativa bloggerskor måste jag vara ännu värre. En sann utmaning. Jag blonderade håret och började sminka mig annorlunda. Från att ha mörkröda läppar till att ha neonrosa läppar var inte direkt lockande för mig. Jag investerade i en helt ny garderob som skulle passa Louis minst sagt utmärkande personlighet, den är verkligen olik min egen”, skriver Hanna Widerstedt. Hon säger sig vara medveten och feministisk, men det hela är mest av allt en trött upprepning av de gamla vanliga sorgliga utseendestereotyperna där kvinnor reduceras till intelligenta brunetter respektive dumma blondiner.

Nu när projektet är över kan konstnären Hanna Widerstedt inte snabbt nog två sina händer från skandalbloggaren Hanna Widerstedt/Louis Vulgorette. Beröringsskräcken och föraktet är totalt, till skillnad från vad jag hade trott var syftet ställer Hanna Widerstedt inte maktförhållanden på ända utan reproducerar dem, moraliserar. Det var en ”sann utmaning” för henne att göra detta, det var ”inte direkt lockande” att måla läpparna rosa istället för mörkröda, nej Louis Vulgorettes personlighet ”är verkligen olik” Hanna Widerstedts egen. Vissa sidor har hon lånat från sig själv, medger hon, för en ”karaktär blir inte realistisk om det inte finns ‘goda’ och ‘onda’ sidor”. Aldrig har jag sett hora/madonna-dikotomin så tydligt reproducerad. Men Hanna Widerstedt tar åtminstone ställning, vilket gör att hennes konst går att diskutera på riktigt. Det är sannerligen en välkommen omväxling.

Provokation har blivit ett allt vanligare sätt att förmedla konst, såsom i till exempel Lars Vilks teckningar av profeten Muhammed som rondellhund, Anna Odells iscensättande av psykisk kollaps och Mustafa Cans förnedrande porrnoveller om norska Fremskrittspartiets Siv Jensen.

Är då all provokation konst? Nej, givetvis inte.

Provokationen blir konst först när den har en bakomliggande intention, den uppstår i samma ögonblick som skaparen säger att detta är konst. Tyvärr börjar och slutar konsten ofta med just detta konstaterande. Konstnären använder sig av omgivningen och säger sedan att “det är konst, ni får se när jag är klar, då kommer ni att fatta allt”. Men något samtal blir det aldrig riktigt, bortom diskussionen om själva metoden som sådan. Det är också däri jag tycker att provokationens hela problem ligger, att den föreställer sig verka på ett högre plan och att den talar ned till människor. Idén om konsten som något bortom verkligheten gör den akademisk, endast tillgänglig för dem som har ett visst sätt att tänka och prata. Vi andra kan bara bli del av konsten som kanonmat, en pöbel som exponeras och exploateras genom sin okunniga reaktion på provokationerna.

När konstskoleeleven NUG sprejade ned en hel tunnelbanevagn i verket Territorial Pissing så låg inte konsten primärt i sprejstrecken utan i själva handlingen och, framför allt, i människors reaktion på handlingen. NUG förvånades över att det krävdes att han skulle stå till svars för vad han hade gjort, och på debattsidorna upprördes konstvänner över att Konstfacks rektor gått ut och gjorde tydligt att skolan inte står bakom kriminella metoder. Som om själva skadegörelsen egentligen inte var på riktigt eftersom NUG hade upphöjt den till konst, som om han därmed inte skulle kunna straffas för den. Men om konstnären verkligen skulle befinna sig bortom alla konsekvenser så hade det inneburit att konsten aldrig tog några verkliga risker, och det hade gjort själva provokationen som sådan meningslös. När till exempel ryska Pussy Riot i Kristus frälsarens katedral framförde en punklåt som kritiserade president Vladimir Putin och den ryske kyrkofadern Vladimir Michajlovitj Gundjajev så krävde de inte att gå fria eftersom låten var en konstnärlig provokation, konstverket bestod tvärtom i att de, genom att fängslas, visade hur inskränkt yttrandefriheten i Ryssland faktiskt är. Det är också så konsten måste fungera, om den skall ha något existensberättigande. Den måste stå upp för sig själv. Annars blir den aldrig annat än en piruett i ett vakuum.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Dagens gulliga djur.

Hej, nu är jag tillbaka! Jag orkade inte ta rätt på den där bollen du kastade, men här är ett fint löv som jag hittade på vägen.

(Alternativ replik: ”We found this leaf, sir.”)

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Nina Björk och skitdrömmarna.

I 16 år har det frustats och hytts åt författaren och debattören Nina Björk. För att hon är överdrivet feminististisk. För att hon inte är tillräckligt feministisk. Och, i en debatt som nu blossat upp på nytt, för att hon sätter sig till doms över andra människor och deras drömmar om fondtapeter, större kylskåp, ett nytt badrum och gudvetallt. ”Det är skitdrömmar. Bara skitdrömmar. Världen brinner! Och vi ska drömma om nya köksbord”, skriver Nina Björk i en numera klassisk krönika från 2007.

”Vi har byggt ett samhälle av skitdrömmar. Det är bara att inse. Jorden har redan insett det. Den reagerar med värme”, mässar hon vidare, och antyder alltså att det rentav är renoverandet som är den stora boven bakom den globala uppvärmningen. Så onda är människors drömmar! Om industrins gigantiska miljöpåverkan sägs intet.

När det nu i dagarna visade sig i ett hemmahosreportage att Nina Björk själv bor bland stockrosor, stuckatur, tremeterstak och en platt-tv ”dold bakom ett vackert tredjevärldentyg” så tycker jag att det är anmärkningsvärt.

”Jag kan inte leva som jag lär. Jag är inriktad på systemet, inte individnivå”, slår Nina Björk ifrån sig i intervjun, förmodligen medveten om att folk kommer att reagera. Och i dagens utgåva av DN skyndar journalisten Malin Ullgren till hennes försvar.
”Hur drabbad måste man vara för att få legitimitet i debatten?”, frågar hon sig, och menar att det viktiga inte är hur Nina Björk bor utan vad hon tycker, vilket parti hon röstar på.
Även jag tycker att det är bättre att attackera roten till problemet, snarare än de individuella symtomen. Men jag håller inte med om att Nina Björk därmed är oantastlig. Tvärtom tycker jag att hon i allra högsta grad kan och bör ifrågasättas.

Dels för att hon själv har tagit sig rätten att förkasta andra och deras drömmar. Det är ju nämligen inte systemet hon går på, utan individen, och det har blivit något av ett tema för henne. Varför skulle hon själv hållas mot en annan måttstock än den hon använder för resten av mänskligheten? Varför kan man inte ifrågasätta hennes varsamt renoverade 1800-tals-hem, när hon kan ifrågasätta någon som sitter i en sjavig förortslägenhet och drömmer om ett större kylskåp, kanske ett med ismaskin? Varför skulle det vara mindre fel på henne som har det bra, än på den som drömmer om att ha det bra? Till skillnad från vad Malin Ullgren antyder är det inte ”en liberal marknadsekonomi” som tvingat Nina Björk att bo som hon gör, det är hon själv som har valt det. Inte heller är det ”ogörligt” att välja bort konsumtion – jag har själv ett par tre bekanta som flyttat ut på landet och kämpar för att vara självförsörjande. Det går, om man nu skulle vilja.

Det andra skälet till att Nina Björk bör ifrågasättas är att det numera står klart för mig att hennes kritik mot konsumtionen inte i själva verket är en appell för ett enklare leverne i solidaritet med jorden, människorna i tredje världen, kommande generationer och så vidare. Nina Björk bor själv inte spartanskt, utan stort och fint, med mycket gamla saker eftersom det är bättre än nya saker. (”Och hon tycker att barn ska skyddas från Disney”, enligt reportaget.) Alltså är det inte konsumtionen som sådan hon vänder sig emot, utan viss konsumtion. De som drömmer de drömmar hon kallar för ”skitdrömmar”, det vill säga drömmar om toppmoderna, lyxiga hem är ju personer utan pengar och nyrika personer, personer som inte besitter den borgerligt goda smak som Nina Björk företräder, som inte har fått förkärleken för det strama och värdiga med modersmjölken, som saknar det rätta ryggradsföraktet inför prål. Hon använder själv ordet ”moral” när hon talar om sin kritik och vad som ger henne rätt till den.

Det tredje skälet till att jag tycker att Nina Björk bör ifrågasättas är att hon faktiskt är en person med en röst, någon som andra lyssnar på. Och, som journalisten Katrine Kielos skriver i samma tidning, apropå politikern Margot Wallström: ”Vem en makthavare är, vilka relationer som formar henne, vem hon lyssnar till och vilka instinkter hon har är i högsta grad relevanta för vilken politik som formas.”

Därmed inte sagt att politiken inte skall tillåta svaghet, brister, skavanker, kort sagt, det som gör människor till människor. Just Nina Björks inkonsekvens tycker jag till och med är något av det som gör henne så intressant som tänkare, att hon inte är rädd för sprickorna utan tvärtom söker sig till dem. Att hon tillåter sig själv att vara mångfacetterad, en ärkefeminist som tror på kvinnors rättigheter och deklarerar att hon minsann inte tänker gå upp helt i sina barn, men som sedan ändå tillstår att hon får magknip av att lämna bort sina ungar på dagis. Hon är originell och modig. Och hennes bok Sireners sång är något av det mest spännande jag läst på svenska.

Men den där generositeten hon visar sig själv och som gör det möjligt för henne att nå nya intellektuella höjder, jag skulle önska att hon även kunde visa andra den. Allt annat är, faktiskt, dubbelmoral, och det finns ingen som helst anledning att ha överseende med det.

Nina Björk.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Dagens gulliga djur.

Skåda denna mycket stolta och mycket livsfarliga lejonhund! Betongens konung!

När jag blir diktator kommer det vara lag på att alla hundar skall bära en sådan här peruk. (Samma lag som kommer att påbjuda alla män att ha skägg.)

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Döp grisarna!

Någonstans finns en Lisa Magnusson som inte är så noga med det här med att ge folk rätt mejladress, vilket har gjort min egen inbox så mycket mer spännande och oförutsebar. I sommar har jag bland annat fått bokningsbekräftelse på en flygresa till Norge, flera mejl från en främmande man som skriver skämtsamt om lokala fotbollslag och signerar ”Kram, pappa”, samt – plötsligt – ett mejl med den lockande rubriken ”Nu kommer grisarna!”:

Jag skrev till Rose-Marie och förklarade att hon måste ha fått fel mejladress.
”Ojdå – ursäkta, måste kolla adressen, kanske en punkt för mycket…”, svarade hon, men lät sig inte nedslås av att ha en vilt främmande Lisa på tråden utan tillade: ”Ser att jag dessutom skrivit lite luddigt. Det var på fredagen det vore bra om så många som möjligt kunde komma.” Det verkar som att hon alltså fortfarande liksom inte uteslöt att även jag kunde dyka upp och hjälpa till med stängselbyggandet, nu när de var lite kort om folk. Tyvärr hade jag andra planer för helgen.

Idag fick jag så ett nytt mejl, tonen i det för tankarna till Eric Ericsons Brev till samhället:

”Tack till alla er som kom förbi på söndagen, det var en härlig dag med många besökare.
Grisarna sov under flera timmar under dagen och då hade vi vandring upp till dem för att kunna se dem på nära håll.
Många ville se grisarna! Både barn och vuxna.

Bifogat var ett schema där Lisa Magnusson bokats in på ett grismatarpass på torsdag morgon. Återigen kommer jag ju tyvärr bli tvungen att ge återbud. Men där var ytterligare ett dokument bifogat, ett med förslag på vad man skulle kunna döpa griskultingarna till. Jag tänkte därför att namnhjälp är det minsta jag kan bistå med nu när jag lämnat de andra i sticket både vad gäller stängselbyggande och matning.

Vilka tre namn tycker ni är bäst?

Stella, Sara, Mialil, Molly, Cecce, Elisa, Gris, Madicken, Mimmi, Vendela, Jack, Sandra, Nase, Naso, Joy, Leona, Kajsa Anka, Queen, Nöffe, Alice, Anisa, Svea, Pinkis, Frida, Nissan, Siri, Molly, Lilla Rosa, Bacon, Grisok, Alen, Åskar, Knure, Flö, Ett, Frode, Kevin, Mats, Leo, Robin, Önolf, Tinge, Rix, Elias, Kalle Anka, Piff, Nasse, Bulten, Cristian, Olle, Duxe, Erik, Emil, Blixten, Glenn, Oskar, Bullen, Ludde, Vilbärt, Två, Tommy, Mellika, Bosse, Grunt, Anton, Nils, Jansson, Julius, Evan, The beatles, Puff, Nisse, Gil, Sebastian, Essef, Fidus, Rixz, Pip, Toksnut, Knorren.

Själv är jag väldigt förtjust i Bacon, för den grymma humorn, Lilla Rosa, för att det låter som ett passande namn på ett bondgårdsdjur samt Bosse, för att det känns apart med ett vanligt människonamn. Men jag kommer att böja mig för er vilja. För visst hjälper ni till att döpa grisarna?

Det är inte grisarna på bilden som skall döpas. De är mest tänkta att fungera som stilleben/inspiration.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Omedelbarhetens vådor. (Om Twitter, Annina Rabe och det samtida samtalsklimatet.)

”Jag ogillar den ofta råa tonen, den skamlösa karriärismen, positionerandet, det oförblommerade fjäsket och de hårddragna 140-teckensslutsatserna.” Så sammanfattar kulturjournalisten Annina Rabe sitt problem med mikrobloggen Twitter. För mig är det en lika obegriplig slutsats som om man skulle döma ut konceptet middagar därför att alla alltid klagar på maten, stjäl bordssilvret och slår sönder inredningen. Jag tänker att om ens umgängeskrets beter sig otrevligt så kanske det är umgängeskretsen det är fel på, inte detta att umgås i sig? På Twitter, liksom i köttvärlden, väljer man ju helt själv sina vänner.

Självklart finns det problem med Twitter också. Många framhåller Twitters omedelbarhet som något bra, men jag känner bara ett djupt obehag inför det faktum att det är så lätt att publicera sig, jag tycker det ofta leder till en alldeles särdeles äcklig pöbelmentalitet där människor läser, känner, sprider med ett knapptryck – utan att någonsin fråga sig om det de för vidare är rimligt, vettigt, med sanningen överensstämmande. Det tydligaste exemplet på det var när det en dag förra sommaren kom rapporter om att en bomb hade briserat i det norska regeringskvarteret, och Twitter genast gick igång om islamistisk terrorism. Jag trodde först att folk kanske hade tillgång till mer information än jag, jag frågade nyfiket hur de visste att dådet hade kopplingar till islam. Till svar fick jag bara ilskna fräsningar om att det fattar man väl att det förhöll sig på det sättet, att jag skulle sluta vara så jävla politiskt korrekt. Vi vet nu att gärningsmannen hette Anders Behring Breivik och är en blond och blåögd ärkenorsk som avskyr islam mer än något annat, men under några timmar den 22 juli år 2011 spreds andra uppgifter helt okritiskt, och jag har inte sett någon endaste människa beklaga sitt överilade agerande.

Även när Twitters omedelbarhet leder till något gott för mig personligen har den en oangenäm bismak. Ett sådant tillfälle var när SJ:s resebutik på T-centralen i fredags vägrade att godkänna ett intyg om att jag var berättigad till studentrabatt, på grund av att intyget var en kopia. Att jag var en betalande kund som just hade köpt en tur- och returbiljett av dem för 942 kronor spelade ingen roll, inte heller att intyget hade mejlats från Studentkortets kundtjänst och därför bevisligen var äkta. Bläcket i signaturen på ett intyg måste komma från en penna, inte en dator, och den regelpetitessen var för SJ viktigare än resenären.

Den anställda hade kunnat säga: ”Ja, egentligen måste ju intyget vara i original, tänk på det till nästa gång. Men det är ju i början på terminen, jag förstår att alla kanske inte har hunnit få sitt studentkort än, och då kan sådana här situationer uppstå. Vänta så skall jag se med min chef vad vi kan göra. I värsta fall får vi väl försöka omvandla din biljett till en vanlig biljett, så att du i alla fall kommer iväg på din resa.” Istället lade hon armarna i kors och meddelade att intyget var ogiltigt och att det inte var SJ:s huvudbry hur jag skulle lösa problemen det medförde.
Jag twittrade till SJ och berättade för dem om situationen, frågade hur jag skulle göra. De svarade lakoniskt att intyget ”måste skickas via brev för att gälla. Läs mer här: http://bit.ly/RIvozv”. Inte förrän min historia började spridas på Twitter vaknade SJ till: ”Vi har talat med stockholmsbutiken och vi vill gärna hjälpa dig. Sök Annie så får ni tala om detta.”
Jag tackade, men frågade även hur det kom sig att detta att hjälpa mig inte var deras ursprungliga reflex. Alla har inte 6000+ Twitter-följare som kan backa upp dem, påpekade jag. På detta fick jag inget svar.

Det finns goda sidor med den där omedelbarheten också, förstås. Sedan jag började använda Twitter för några år sedan har jag märkt att jag inte har ett lika stort behov av att skriva längre texter. På Twitter tvingas jag inte resonera mig fram till saker på egen hand. Jag kan tänka en tanke, pröva den och få värdefulla synpunkter. Det jag vill med det mesta av mitt skrivande är ju att få nya perspektiv, utveckla mina tankegångar. Och Twitter är så snabbt. Men det finns även sådant som faktiskt inte mår bra av att diskuteras på 140 tecken.

En sådan sak är turerna kring journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye. Efter lite mer än ett år i etiopiskt fängelse har de benådats och skickats hem till Sverige, och nu hyllas de som hjältar. Amnesty International, som är en organisation jag själv är medlem i och hyser den djupaste respekt för, kallar i ett uttalande Johan Persson och Martin Schibbye för ”samvetsfångar” och jämför dem med oppositionella som gripits och på ytterst lösa grunder dömts till långa fängelsestraff för terrorbrott.

Sant är att Johan Persson och Martin Schibbye var ute på ett behjärtansvärt uppdrag, nämligen att undersöka bolaget Lundin Oils koppling till de brott mot mänskligheten som begås i Ogaden. Sant är att det etiopiska rättsväsendet verkligen lämnar mycket övrigt att önska. Men sant är också att de båda männen reste över gränsen till Ogaden tillsammans med tungt beväpnad paramiltär, och att vilken stat som helst – även Sverige – hade gripit och dömt dem för den sortens tilltag. Det finns nyanser i den här historien, nyanser som varken får plats på Twitter eller i mediernas dramaturgi. För omedelbarheten är ju ingalunda unik för just Twitter, även om den märks särskilt tydligt där.

Jag tror samtalsklimatet skulle må bra av att tillåtas ett rikare spektra av nyanser än den svarta och vita färg vi kokar ned det mesta till idag. Det gäller Twitter, där det tyvärr ofta inte finns tid eller plats för djupare reflektioner. Men det gäller även media i övrigt – inte minst Annina Rabes egen text, ironiskt nog.

YouTube Preview Image
Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Ulf Brunnbergarna känner sig marginaliserade.

Ulf Brunnberg heter skådespelaren som gjort sig ett namn för rollen som den klantige delinkventen Ragnar Vanheden i Jönssonligan-filmerna, men också för diverse politiska utspel de senaste somrarna. Förra året gick han till attack mot teveutbudet, han menade att alla program nuförtiden är gjorda för kvinnor och att det ”är så jävla tjatigt, det där feministsnacket”.
I år skapade han rubriker i ett ilsket debattsideutfall mot den skärpta sjöfyllerilagen, tillsammans med en skara signaturer vars tyngd tycktes bestå i att de alla var kändisar. Han avrundade augusti med en intervju i tidningen Slitz.

I Slitz beskärmade sig Ulf Brunnberg bland annat över det uppmärksammade mordet på en fångvårdare förra hösten. Inte för att det är hemskt att en människa blev ihjälslagen, inte för att det är upprörande att arbetsplatsen hade så dåliga rutiner att en vårdare kunde hamna ensam med någon som låsts in för sin våldsamhet. Nej, det Ulf Brunnberg vände sig emot var att fångvårdaren var ”ett fruntimmer”, som han uttryckte det. Han menade att mordet på henne var feminismens fel, ty feminismen har tutat i kvinnor att de kan allt som män kan, till exempel arbeta som fångvårdare. Jag förstår inte riktigt vad Ulf Brunnberg menar att kön har med saken att göra. Så karl han är tror jag inte att han heller hade klarat sig om han hade överrumplats av någon som helt saknar spärrar.

Sitt förakt mot kvinnor kryddade Ulf Brunnberg förra året med en antydan om att homosexualitet är fel, och i söndags sa han i förbifarten till Aftonbladet att man inte kan uttala sig om invandring utan att bli kallad rasist.

Det har skämtats en del på sistone om de intoleranta, raljanta personer som rumsterar om i olika kommentarsfält på internet. Ulf Brunnberg är en utmärkt symbol för dessa kommentarsfältsherrar och deras avsky mot alla som inte är som de – vita, heterosexuella män. Själva problemet blev blott alltför tydligt i intervjun med Aftonbladet. Ulf Brunnberg härjade om kvinnor och feminister, vilket i hans värld verkar vara samma sak, och påpekade sedan att han är 40-talist: ”Allting går med rasande fart och allting ska jag bara acceptera, pang bom. Förändringarna kommer som bomber i huvudet på en”. Detta är själva nyckeln till honom och hans sort.

Brunnbergarna känner sig helt enkelt undanskuffade, marginaliserade, pang bom, av kvinnor, invandrare, homosexuella. Det betyder inte att det verkligen är så. Brunnbergarna har fortfarande oändligt mycket utrymme, skillnaden är att de tvingats maka lite på sig så att andra också äntligen får plats. Jag kan förstå att man kan tappa fotfästet av det, förlora orienteringen, bli ängslig. Men ja, brunnbergare, den här utvecklingen ska ni faktiskt bara acceptera, det är sant. Och det vore klädsamt om ni gjorde det utan så mycket ömk och knot.

Krönika publicerad i Metro.

Lisa Magnusson