Jag borde våldtas. Det har jag fått höra så många gånger efter onsdagens krönika att jag har tappat räkningen.

Bara på Flashback finns en femtiotalet sidor lång tråd som till stora delar handlar om att jag borde våldtas, och då nämner ändå en moderator i tråden att de grövsta personpåhoppen är raderade. På Twitter har jag drunknat i hätska förhoppningar om att sexuellt våld skall riktas mot mig. På Facebook är det samma sak. Folk skriver mejl om hur jag borde förnedras, en del är väldigt detaljerade. En bekant hörde av sig till mig och berättade chockerat att hon hört sina kollegor på jobbet prata om att jag borde ställa upp på en våldtäkt – hur nu det skulle gå till, själva definitionen av en våldtäkt är ju att den sker mot ens vilja. Metro har stängt ned kommentarsfältet till min krönika. Rodeo har bestämt att jag inte skall ha hand om mitt kommentarsfält på bloggen längre, det sköts numera av en annan person.

Varför är då folk så arga? Jo, de säger att min krönika är ett försvar för våldtäkt, att jag skriver att våldtäkt är helt okej, åtminstone de våldtäkter som begås av invandrare. Men jag har överhuvudtaget aldrig sagt något som ens är i närheten. De som påstår det har antingen inte läst texten ordentligt, eller så har de läst den och med flit feltolkat den. Det är ju så med en del att de inte är klyftiga nog att föra en vanlig diskussion, därför retirerar de till medvetna missförstånd. Så har till exempel olika främlingsfientliga sajter gjort.

De hade kunnat skriva att Lisa Magnusson tycker att ett av kännetecknen på ett civiliserat land är att det inte utvisar personer om de riskerar att bli torterade, inte ens eritreanska våldtäktsmän tycker hon att man bör sända i döden. Hon menar att det är själva poängen med en civilisation, att den beter sig civiliserat: Den straffar dem som gör orätt, men den är inte grym ens mot dem som själva har varit grymma. Hon tycker att svensk praxis är bra. Det är emellertid mycket svårare att argumentera emot den sortens nyanserade resonemang. Lättare då att istället låtsas att jag sagt saker som vem som helst skulle invända emot, som att det inte är så konstigt att invandrare våldtar och att våldtäkt är okej om man kommer från en oroshärd (autentiska exempel på rubriker om mig på främlingsfientliga sajter).

Jag förväntar mig nu inte att den där sortens sajter skall rubriksätta eller referera på ett rimligt sätt, för jag räknar inte dem som seriösa. Men alla dessa människor som tillskriver mig åsikter jag aldrig yttrat, som lägger tid och energi på att leta rätt på mig och konvulsionskräkas ned mig? Vad har det tagit åt dem? Jag blir alldeles matt bara jag tänker på det.

Nu är kommentarerna ovan skrivna av personer som verkar vara i övre tonåren, och då är man inte alltid riktigt vid sina sinnens fulla bruk. Jag har därför valt att anonymisera dem. Men tonen är alls inte unik för förmodat omogna ungdomar, de allra flesta som hör av sig är vuxna män. Här är ett exempel från Twitter:

Pär Sjögren är, liksom påfallande många av dem som önskar mig våldtäkt, engagerad i en främlingsfientlig organisation.

Bästa herrar som på olika sätt har hört av er till mig! Jag kan börja med att glädja er med att jag redan har blivit våldtagen en gång. (Min syn på våldtäktsmän kan man för övrigt läsa om här.) Vidare skulle jag vilja ställa en fråga till er, och till alla andra som tycker att jag skall våldtas: Ni är upprörda över den eritreanske man som jag skrev om i min krönika, ni äcklas över hur vidrig han är mot kvinnor, att han inte fattar att här i Sverige beter man sig inte så som han gör. Ni blir alldeles utom er av vrede bara ni tänker på det. Men på vilket sätt skiljer sig egentligen er egen kvinnosyn från hans?

Det finns sex som alla inblandade parter njuter av, och det finns sex liksom i gråzonen, där en kanske inte är helt med på det som sker och den andra nog anar det någonstans. Och så finns det sex som är våldtäkt, som inte handlar om ömsesidighet överhuvudtaget, utan om hat, om en önskan att äga och straffa. Det är exakt samma bakomliggande mekanismer när en eritreansk man förnedrar och misshandlar en kvinna sexuellt som när en svensk man talar om för en kvinna att hon borde förnedras och misshandlas sexuellt. Det är två sidor av samma mynt, samma gamla universella kvinnohat i handling och i tal.

Förstår ni inte det? Ser ni verkligen inte vad ni håller på med?

Jag läser på www att ett boende för ensamkommande flyktingbarn har vandaliserats.
”Folk är rädda för vad som kommer hända med värdena på våra hus, de kan ju sjunka i värde”, förklarar en av grannarna i Aftonbladet. Jag stänger ned, orkar inte.

Sedan loggar jag in på Facebook. Där länkar en jag känner till en bloggpost om en man som påstås ha våldtagit två kvinnor och därför borde utvisas till Eritrea. Där skulle han förmodligen torteras, om man skall tro texten, men det vore bara rätt åt honom, för sådana som han borde inte få finnas i ”vårt fredliga och fina land”.
”Dessa negrer..”, lyder den första kommentaren i den jag känners kommentarsfält. Resten av det dryga femtiotalet kommentarer är typ i samma stil.

Jag skriver inte i kommentarsfältet om hur det kanske inte är så konstigt att någon som flytt undan våld och tortyr själv är känslomässigt invalidiserad och beter sig illa, och att inget blir bättre av att Sverige (som alltså skall föreställa ett fredligt och fint land) gör det till offentlig policy att riva upp permanenta uppehållstillstånd och sända folk i döden.
Jag skriver inte heller om hur de egenskaper som vi nu gärna förknippar med invandrare – promiskuitet, brutalitet, primitivitet, irrationalitet, lathet, girighet  – också historiskt har förknippats med kvinnor, arbetare, ja alla utsatta grupper.

Istället frågar jag varför den jag känner länkar till den där rasistiska texten. Till svar kallas jag ”Lilla Lisa” av någon som anför ett YouTube-klipp som argument för sin främlingsfientlighet. Någon annan skriver att jag borde bli våldtagen av den där eritreanske mannen. Den jag känner undrar vad jag menar med rasistisk. Jag stänger ned, orkar inte.

Jag frågar mig vad det egentligen är som håller på att hända. Och det jag tror håller på att hända är följande: Ingenting. Det har alltid funnits folk som har tyckt såhär. Skillnaden är att det inte längre är okej att säga det de säger, samtidigt som det är lättare än någonsin för dem att säga det.

Internetbegreppet ”troll” kommer från den engelska fisketermen trolling, och avsåg ursprungligen personer som medvetet provocerade och retades, likt fiskare som lägger ut en rad krokar på linor efter sina båtar. Idag betecknar ordet å det snaraste alla som beter sig otrevligt eller hyser obehagliga åsikter. Oavsett om de tramsar eller säger sitt hjärtas mening stämplas de som troll, med den underförstådda innebörden att de utan vidare kan avfärdas. Ett mycket bekvämt sätt att förhålla sig till de många röster som nu kommer till tals på världsväven.

Det är inte snällt att stämpla oliktänkande som troll. Men vad skall man då göra med alla som är så dumma i huvet att man bara inte orkar? Jag har ärligt talat inget svar.

Krönika publicerad i Metro.

Jag kan inte med ord beskriva BESVIKELSEN jag känner över att bilden som illustrerar nyheten om att Pensionsmyndigheten festade för 3,5 miljoner kronor “är tagen i ett annat sammanhang”. (Faksimil från Aftonbladet.)

Raser kan vara “antingen ‘svarta’ eller ‘vita’, men aldrig ‘småörade’ eller ‘storörade’. Det faktum att bara vissa specifika fysiska karaktäristika används för att definiera ‘raser’ i skilda sammanhang signalerar att vi inte har att göra med en given, naturlig indelning av världens befolkning utan med en mängd skiftande historie- och kulturspecifika innebörder som påklistras mänsklighetens alla fysiologiska variationer./ ‘Raser’ utgör sociala föreställningar snarare än biologiska realiteter”.

Robert Miles formulerar det snyggt i boken Racism.

Det finns egentligen inga skillnader mellan män och kvinnor. Det visar en omfattande undersökning som genomförts av Janet Shibley Hyde, psykologiprofessor vid University of Wisconsin-Madison. Jag kände något som bäst kan beskrivas som triumf när jag läste detta. Jag ville klättra upp på det högsta berg jag kunde hitta och vifta med undersökningen och skrika: Ha! Vad säger ni nu då, alla ni som tjatar om att män är från Mars och kvinnor från Venus?! Men berg är ofta oländigt belägna, och det är jobbigt att klättra. Jag nöjde mig med att posta en länk på Facebook.

Samma dag meddelade de franska myndigheterna att de skall slopa ordet mademoiselle, fröken, och hädanefter bara använda madame, frun. Om män säger man ju bara herr, monsieur, så varför skall kvinnor etiketteras utifrån om de är gifta eller ogifta? Den frågan har franska feminister envetet ställt, och till slut gav alltså myndigheterna dem rätt. På engelska har redan det neutrala begreppet Ms kommit att ersätta Miss och Mrs, jämte Mister för herr. I Sverige använder vi ju oss inte av titlar. Slaget har i stället kommit att stå om begreppet hen.

Jag har aldrig gillat hen. Jag kan förstå behovet av det, för dem som inte känner sig hemma med att vara vare sig man eller kvinna. Men jag är skeptisk mot att av ideologiska skäl fasa ut han och hon helt. Språket, resonerar jag, speglar oss och våra föreställningar, och vill man förändra något är det med just föreställningarna man skall jobba i så fall. Att ändra språket är fel ände att börja i. Det finns visserligen tecken på att språket påverkar hur vi uppfattar världen. Caitlin Fausey, doktorand i psykologi vid Indiana University, har till exempel tidigare påvisat hur personer som talar spanska eller japanska har svårare än personer som talar engelska att minnas vem som har orsakat en olyckshändelse. Japanskan och spanskan saknar ord för detta, i dessa språk talar man i stället i termer om att vasen hade sönder sig. Men det är nog ändå lätt hänt att överskatta språkets makt över våra föreställningar. Persiskan saknar ju till exempel maskulina och feminina pronomen, men ingen skulle nog framhålla Iran som ett jämställt land.

Dessutom är hen ett förfärligt fult ord. Och tråkigt. Det får mig att tänka på glåmiga människor som aldrig skrattar och som bär foträta skor.

Ungefär så har jag resonerat, ända tills jag såg reaktionerna på att tidningen Nöjesguiden i det nya numret genomgående använt hen. Herregud vad folk är förbannade. ”Detta är bara sinnessjukt, ren idioti”, skrev till exempel någon till dem. Sinnessjukt? Ren idioti?

Plötsligt känns hen väldigt sexigt och spännande.

Krönika publicerad i Metro.

Unga kvinnor som annonserar efter boende utsätts ofta för sexuellt ofredande, rapporterar Västerbottensnytt skakat.

Hahaha.

Jag läser idéhistoria och frilansar som skribent. Jag har med andra ord cirka inga pengar, ibland ännu mindre (“I’ve got to raise ten bucks to be broke”). Det betyder att jag inte kan köpa en lägenhet, såsom vänliga själar ibland föreslagit när jag beskärmat mig över hur svårt det är att hitta någonstans att bo. Man får köa i ÅR för att få ett förstahandskontrakt på en hyresrätt. Alltså är jag, som kom till Stockholm för ungefär ett år sedan, utlämnad till tillfälliga boenden i andra- eller tredjehand. Jag bor några månader här och där, sedan flyttar jag vidare. Husrum finner jag via Twitter, vänner, bekantas bekanta, annonser på Blocket.

På Blocket är folk inte riktigt kloka. De vill hyra ut rum i avlägsna förorter till fantasipriser, och man får inte ta emot några besök alls, inte använda köket överhuvudtaget, och på inga undantags vis gå på toaletten mellan vissa tider. Sent om nätterna ringer män och undrar om man har pojkvän, om de kanske skulle kunna få fota en lite, om man vill ha en sängkamrat eller kanske bara en vän, livet är så ensamt.

En person ville hyra ut en lägenhet till mig för att jag påminde om hans exflickvän, “ja, du kanske förstår hur jag menar”. En annan sade att han hade kollat upp mig och tyckte att jag var snygg, kunde jag inte leta efter en lite större lägenhet istället, så kunde vi bo ihop? En tredje sade att han var svenskitaliensk fotomodell, “du kanske har hört talas om mig?”, och medgav efter en stund att han visserligen inte hade någon bostad att hyra ut, men att han gärna hjälpte mig att leta rätt på en, kanske kunde vi ses på en fika och diskutera saken? Ytterligare en inskärpte att han bara ville ha kvinnliga inneboende, och att de inte fick träffa andra män, för det tyckte han liksom förstörde hans vänskap med dem.

Min favorit när jag senast satte in en annons var en person som frågade om jag verkligen behövde en egen säng, om jag inte kunde sova med honom istället. Han sade det inte ens på ett flirtigt vis, utan i en ton som antydde att det vore hemskt besvärligt om jag skulle envisas med att sova någon annanstans. När jag gjorde klart att en egen säng var det enda som kunde komma på fråga så snäste han att han skulle tänka på saken, men att det minsann redan var många som var intresserade av att flytta in och att han bara ringt mig för att vara snäll, så vi fick väl se om han tänkte återkomma till mig. (Det gjorde han inte.)

Det är inte det att just jag har otur. Alla kvinnor som befattar sig med Blocket råkar ut för det här, och även män får sin beskärda del. (En manlig bekant till mig som skulle sälja en möbel fick kukbilder till sin mobil.) Om detta kan förstås sägas mycket. Till exempel kan man ju fråga sig varför inte de här ligghungriga existenserna istället söker sig till typ Knullkontakt eller Spraydate eller någon annan av de sajter som faktiskt är till för, eh, amorösa möten. Kanske handlar det om att de helt enkelt är för svagbegåvade för att lyckas hitta och navigera in på rätt sorts sajt, kanske är de så ovana vid den nya tekniken att de betraktar hela internet som ett enda Heta linjen, kanske går de igång på att påtvinga andra människor sin sexualitet.

Det intressanta med Västerbottensnytts granskning (förutom att de kallar 20 korta intervjuer för granskning, och förutom att nyheten är en riktig HUND BET MAN) är emellertid ordvalet i artikeln.
“Många av kvinnorna är i desperat behov av att hitta en bostad. Vissa hinner berätta mycket om sig själva innan de inser att personen som ringer är oseriös. En del lockas att berätta om sitt privata sexliv för en helt främmande person”, står det i texten.
Lockas? Fram träder en bild av kvinnor som sexuellt passiva, vimsiga våp som blott alltför lätt luras i fördärvet.

Det är år 2012 och kvinnor har fått rösta i 91 år, men de omyndigförklaras alltjämt. Som om de inte fattar när någon försöker snacka snusk, som om det vore deras oförstånd som är problemet, och inte att världen är full av folk som tar sig friheter och att det ibland kan vara svårt för både män och kvinnor att veta hur man skall förhålla sig till dem. Själv har jag aldrig skällt ut någon som har ringt. Jag brukar säga att jag skall återkomma och lägga på.

Kronprinsessan Victoria och hennes man har fått en dotter, skriver alla tidningar idag. (Om jag vore mor skulle jag nog för övrigt ha varit mäkta irriterad över det där uttrycket. “Fått”? När man har kånkat runt på en unge i nio månader och sedan pressat den ur sin kropp under typ ett dygn av djupsta vånda, då känns det nog inte som att man har “fått” barn, liksom bara sådär. Jobbat fram ett barn, borde det heta.)

Kronprinsessan är så kvillrande glad. Hennes man också, hans känslor är “all over the place”, berättade han under en presskonferens igår, jag blev alldeles rörd och lipig över hans lycka. För jo, nog är det väl alltid fint när bebisar föds.

Men det är inte för att det är fint när bebisar föds som jag skriver det här. Jag skriver för att påminna om hur ovärdigt det är med monarki. Och det tänkte jag illustrera med den procedur som ägde rum klockan elva på förmiddagen idag. Jag talar om konseljen där talman Per Westerberg, statsminister Fredrik Reinfeldt, riksmarskalk Svante Lindqvist och överhovmästarinna Alice Trolle-Wachtmeister inspekterade tronarvingen och sedan signerade ett intyg som kallas vittnesbekräftelsen. “Vittnesbekräftelsen är ett dokument med underskrifter och sigill av vittnena, som bekräftar att tronarvingen inte är en bortbyting”, skriver Aftonbladet.

Okej. Några detaljer här. För det första: Det är förstås bara i teorin som kronprinsessan står över oss i rang. I praktiken är hon vårt avelsdjur och vi håller henne gisslan på Haga slott. Att det är hon som är vår undersåte och inte tvärtom bevisas bara idag i det lilla av att en pajas som Herman Lindquist tar sig rätten att i rikets största tidning klaga över det namn kronprinsessan har valt till sitt barn. Det bevisas vidare i det stora av den demonstration av absolut makt som det innebär att representanter från den svenska regeringen skall godkänna kronprinsessans unge. Vad händer egentligen om de hade sagt att de inte tänkte skriva under? Skulle hon tvingas adoptera bort barnet då? Eller strippas barnet bara på sina titlar?

Sedan till detalj numero två, och detta tycker jag är väldigt intressant: Statsminister Fredrik Reinfeldt har idag alltså skrivit på ett dokument som bekräftar att Estelle Silvia Ewa Mary, som bebisen har döpts till, inte är en bortbyting. Men det vet han ju ingenting om. Han var enligt egen uppgift i London när barnet föddes. Att gå i god för att en uppgift stämmer fastän man inte vet om den gör det är osant intygande, ett brott som, enligt jurister jag har pratat med, kan ge fängelse i upp till två år.

Skälet till att Fredrik Reinfeldt ändå så lättvindigt har signerat ett juridiskt bindande dokument är förstås att han inte tar det här på allvar. Ingen tar det här på allvar. Ändå fortsätter vi låtsas. Ack, dessa kungacharader, vad jag skulle önska att vi kunde sluta med dem. För allas vår skull, inte minst lilla Estelles.

När både ateister och kristna blir förbannade över en text man har skrivit så antar jag att man kan utgå från att den, tja, åtminstone inte är tråkig.

Jag tänkte därför utveckla ett av mina resonemang från veckans krönika, “Problemet är inte själva kristendomen”. Det rör sig om en parentes. “Att försöka värva så många nya medlemmar som möjligt till sin egen organisation är en essentiell del av de flesta religioner (även ateismen, som ju också är en sorts religion)”, skrev jag. Påståendet att ateismen är en religion har jag fått en hel del indignerad kritik för.

Jag vet redan på förhand att ingen förklaring i världen skulle kunna övertyga de inbitna ateisterna om att jag har rätt, just eftersom deras övertygelse – till skillnad från vad de själva tänker sig – inte handlar om fakta. Och det som inte handlar om fakta låter sig inte heller rubbas av argument.

Ändå vill jag utveckla vad jag menar.

Det som utmärker kombatanterna – kristna, muslimer, ateister etc – i slaget om religionen är oviljan att inse vad det handlar om, nämligen tro. I ateisternas fall är det en icke-tro, men det blir ju också en sorts tro i det att den berör något som per definition går bortom bevis och motbevis. Det är omöjligt att fastslå att det finns en Gud eller liv efter döden eller whatever, lika lite som det är omöjligt att fastslå att det inte gör det. Vi kan bara gissa, tro.

Alla läger föreställer sig emellertid att de sitter inne på sanningen och att de kommer att kunna missionera in resten av mänskligheten på den rätta vägen om de bara är tillräckligt ihärdiga. Det gäller även ateismen i samma ögonblick som den börjar plädera för sin sak. Den präglas då, liksom all annan religion, av just den “oförmåga att bara tillåta andra att vara annorlunda” som jag beskrev i min krönika. Ateismen, liksom all annan religion, fastnar precis lika lätt i hätskhet och förakt, hemfaller åt bittra evighetskrig som inte går att vinna. Det är en zzzZZZZzzzzzzzzZZzzandlåda utan dess like.

Jag tycker att det är bra med lagar mot kvacksalveri och dylikt, jag tycker det är bra att det finns regler för vem som får utöva läkekonst och vad som får kallas medicin. Men herregud, livet är tungt som det är. Om folk vill leva i föreställningen att de omges av osynliga rosa enhörningar som kommer med budskap från bortgångna anhöriga, så låt dem då leva i den föreställningen. Vilka är egentligen ateisterna och humanisterna och skeptikerna och allt vad de kallar sig att säga att enhörningsvännerna har fel och försöka slå sönder deras världsbild? På riktigt. Partypajare!

Det har hänt en del saker inom ateismen på sistone. Den ateistiske filosofen och författaren Alain de Botton föreslog nyligen under en föreläsning att vi alla borde försöka ta oss bortom trätandet om rätt och fel. Han menade dessutom att ateismen – i egenskap av religion – måste se till att skapa sin egen substans, och att den faktiskt har en hel del att lära från andra religioner. Ateismen, anser Alain de Botton, måste kunna tillhandahålla moralisk vägledning, råd och tröst. Han tycker att ateismen borde ha sin egen kyrka, och att den kyrkan borde ägna sig åt kultur och kunskap.

På Facebook lade någon nyligen till mig i en grupp som förespråkar en andlig sorts ateism, och som har till syfte att grunda en ateologikyrka. “Att missta religion (längtan efter tillhörighet med den Andre) med teism (uppförandet av gudar och myter för att vi skall förbli dumma, lättkontrollerade och infantila) måste betraktas som ‘Den stora lögnen’ i vars bittra skugga vi har levat alldeles för länge”, lyder en del av gruppbeskrivningen (min översättning). Väldigt vackert.

Jag vet inte hur det kommer att gå med ateologikyrkan. Jag lever inte med en gud, men jag vet inte om jag heller vill släppa taget om mitt kanske, om jag definitivt vill leva utan en gud och placera kulturen och kunskapen i denna guds ställe. Däremot tror jag verkligen att om ateismen vill åstadkomma något på riktigt så måste den lära sig att bli sin egen magiska såpbubbla, inte nålen som ettrigt söker sticka hål på andras.

Det är lite med religion som med sprit och sex: om det hade uppfunnits nu så hade det genast blivit förbjudet i lag. Men eftersom det är en så integrerad del av det vi är så låter vi det vara.

Det finns många saker som är konstiga med religionen, med den organisation och det regelverk som kringgärdar själva tron. Man kan förstås göra sig lustig över det motsägelsefulla med en gud som skapar felande människor och sedan klandrar de felande människorna för att de felar. Det jag har haft svårast för är emellertid inte all den skam och skuld som religionen inger oss för att vi är de vi är, utan missionerandet. Att försöka värva så många nya medlemmar som möjligt till sin egen organisation är en essentiell del av de flesta religioner (även ateismen, som ju också är en sorts religion). Människors oförmåga att bara tillåta andra att vara annorlunda är roten till cirka alla konflikter här i världen. Jag har alltid sett det som det största problemet med religion.

Men så stod det för någon vecka sedan i tidningarna om tre barn som hade dött för det att deras far, en kristen pastor, bett för dem istället för att ge dem medicin. När jag säger kristen pastor så är det på intet sätt ett försök att breivikbeslå kristenheten, att skuldbelägga dem vars religion råkar ha ett vagt släktskap med den här pappans. Ingen förespråkar att man skall låta barn dö. Alla tycker förstås att han har gjort fel. Det är inte själva kristendomen som är problemet.

Det är inte heller det att jag inte förstår varför folk ber. Jag har själv försökt köpslå med gud: Käre gode gud, om du bara hjälper mig med det här så lovar jag att, ja, här brukar jag föreslå något som jag tänker mig skulle kunna blidka den stränge, straffande, intolerante gud som min kultur har gjort till en del av mitt system.

Men jag kunde inte sluta tänka på den här pappan och på den tro på bönens kraft som tillkommer religionen. Bönen är till synes ödmjukhet, underkastelse. Men den har till konsekvens att allt lidande är, om inte självförvållat, så åtminstone något som kan avhjälpas bara man tror tillräckligt mycket, ber tillräckligt innerligt. Det är ett magiskt tänkande som, motsägelsefullt nog, bottnar i en sorts narcissism, i en övertygelse om att just man själv är en unik och utvald snöflinga som är värd vip-behandling, till skillnad från alla andra som går onda öden till mötes här i världen. Men varför skulle gud lyssna på just mig, ge just mig tröst, ingripa vid just mitt förtvivlade tiggande? Att lämna sin själ i pant hjälper oftast inte.

Krönika publicerad i Metro.