David Sundin vann tatueringstiden som Jenny på Infamous Studio skänkte till vår Haitiauktion. Jag bad honom om bildbevis och en liten beskrivning av hur det var.
Att tatuera sig. Av David Sundin.
Jag skulle gå och tatuera mig.
Efter mycket vånda och refuserade förslag ("Capre Diem" felstavat med snirklig stil, revolver i byxlinningen, "HASE" och "TAGE" på knogarna etc) bestämde jag mig för den här knutna näven ritad av min kompis Osse. Placerad ganska nära en riktig näve som referens. När folk inte ser vad tatueringen föreställer säger jag att det är en näve ritad av en kille med Aspebergers som inte är så bra på att rita men det är inte riktigt sant för jag tycker att han ritar skitsnyggt.
Det tog bara 20 minuter, och när hon frågade om jag ville ha nåt mer (eftersom jag ju hade två timmar att leka med och inte hade en aning om hur lång tid en tatuering tar) så blev jag helt blank. Tänkte smacka in en smiley på varje knä (som Ozzy Osbourne har, ser kul ut när man sitter på toa) men sansade mig och gick därifrån.
Det var en väldigt internationell stämning på stället! En kille pratade engelska!
En kille var där för att tatuera in sitt namn och sitt födelsedatum. Har sedan dess försökt reda ut detta i mitt huvud men den enda förklaring jag kan komma på är att han är som han i 'Memento' och glömmer vem han är om han inte tatuerar in det. Hans tjejsällskap berättade (för honom) om en kompis som tatuerat in Katten Findus som satt på en låda och en massa hönor nedanför. "Helt klockren!", sa hon entusiastiskt men killen verkade skeptisk och skulle köra vidare på sin linje.
Tack Rodeo för initiativet och Jenny på Infamous för den bortskänkta tiden!
Varsågod min arm och Haiti.
Det gjorde ganska ont, faktiskt.
Jag ger att tauera sig 4/5 i betyg och kan verkligen rekommendera detta för andra som vill ha nåt ritat på kroppen för resten av sitt liv.
Den 18 december gick en kär bekant till mig tragiskt bort. Jag kände henne inte alls väl men hon gjorde ett väldigt starkt intryck på mig och vi skickade lite brev och kort till varandra under förra året. Det var hon som lånade oss fyren förra sommaren och jag var i hennes helt fantastiska lägenhet så ofta tillfälle bjöds (här är jag för övrigt också där). Av allt jag har hört om och själv såg av henne så var hon en helt, helt enastående dam och jag önskar så att jag hade fått tid att lära känna henne bättre.
Hon poppar upp i mina tankar hela tiden och förra veckan gick hennes dödsruna i tidningen, en fin sammanfattnng av ett fascinerande liv.
I den nämns ett av henne motton och jag blev alldeles full i skratt. There is always time for beauty.
Men de hoppade över fortsättningen, som jag tycker nästan ännu mer om: ... And there is always time for manners.
Det är ett så himla roligt och framförallt så obegripligt engelskt (hon var ursprungligen amerikansk but that's not the point) förhållningssätt att jag nästan baxnar.
Men, vid sidan av det så arektypiskt brittiska i att hänga upp sig så mycket på artighet och hur mycket vi än skämtar om det så är det en av sakerna med England jag verkligen har kommit att älska mest av allt. (Och som gjort mig mer och mer mordisk när jag kommer till Sverige och vi i tunnelbanan/på Riche/på gatan har ersatt ordet "förlåt" eller "ursäkta" med "OJ!". Som i "OJ jag stoppade visst in hela det vassa hörnet av min shoppingkasse rakt i ditt öga!".... Hursomhelst, förlåt...)
Idag till frukost läser jag om Lord Browne, BPs före dette VD som ofrivilligt outades av sin expojkvän vid 61 års ålder. Det jag slås mest av understryker min poäng och det är hans bemötande av alla stödjande brev som han fick – från kollegor, vänner och från allmänheten – i en av allt att döma ganska anträngande tid:
"I made it my project to answer all of them – which I did. E-mails with e-mails, typed letters with typed letters, handwritten letters with handwritten letters".
Det är precis det som är grejen och som gör mig alldeles rörd. Det är inte sorry-andet jag vill åt egentligen utan själva tanken som läggs bakom en handling.
Det var allt. Tack för att ni lyssnade.
Och Paulita, må du vila i frid.
Jag tror vi har konstaterat att jag har en grej för mantlar/kimonos/kappor/stora sjalar/plädar/capes samt filtar. Allt med en slags handtuftad superhjältekvalitet är en vän till mig. Likaså det mesta man har på sig nånstans vid gränsen mot Mexico, bredvid Gram Parsons i Joshua Tree eller om den tunna vita duken (©Klas Östergren) och Ziggy Stardust låg med varandra (vilket de väl iofs på något vis gör varje natt?).
Anyways, den här snapshoten från Our Legacy a/w gladde mig. Föga förvånande, Our Legacy glädjer ofta mig.
Det är extra glädjande att hela looken är lite någon som kommer uthasandes på verandan av en spansk villa en sen eftermiddag efter att ha somnat i gårkvällens uppknäppda elegans. Åh, jag önskar att jag var på den festen.
(Ja, jag vet att det här är höst, jag kan ha blivit lite carried away av alla padron peppers och tanken på en veranda).
Anyways, manteln och alla dina sartoriella släktingar tygkusiner, jag älskar er.
(För resten av Our Legacys Génération Perdue-kollektion gå hit.)
Nu ser man inte riktigt hur fin den här sjalen är. Jag har i alla fall fått den av Daniel (of Rodeo fame) vars kille köpte den i Indien. Jag bär den väldigt ofta. Som halsduk eller hel outfit, som filt när jag flyger, som scenplagg, som huva.
Ok, i serien Gröna grejer jag äter som snacks har vi nu kommit till Spanien och deras fantastiska padron peppers (på spanska menyer står det pimientos de padron). Efter en snabb frisökning så har jag nämnt dem tre gånger förut. Två gånger rättstavat och en gång, rätt så nyss, med e.
Oavsett vilket så är de fruktansvärt goda. Jag kan äta hur många som helst – och gör det också ganska regelbundet.
Såhär: Värm olivolja i en stekpanna och häll i paprikorna först när pannan är väldigt het. Stek dem, wokstyle, i minst fem minuter. Jag gillar dem well done. Bruna och fula och ihopsjunkna (jag brukar trycka till dem med stekspaden så att luften pyser ur dem) och ordentligt mjuka. Sen är det (som med typ allt jag gillar) (i matväg) bara ösa på med en massa Maldonsalt och så är de klara! Bör ätas omedelbart (och man äter allt utom själva skaftet). Gärna tillsammans med nåt spanskt rött (tex den här som vi drack på Barrafina häromdagen).
Nu kommer bonusen: Ovanpå det faktum att de är vanvettigt goda så kommer de också med ett inslag av smakroulette. Paprikorna är generellt sett milda till smaken (lite söta, lite rökiga) men några av dem – en på 30 enligt min nynköpta påses gissningsvis ganska ovetenskapliga copy – är starka! Och det är omöjligt att se på dem innan vilken som är hur.
Haja hur oerhört spännande.
Nu ska jag äta mina framför 30 Rock. Vilken kväll.
Såhär nånting ska de se ut när de är klara.
Jag är för övrigt lite osäker på var man köper dem i Sverige men det måste ju finnas nån deli eller saluhall som har dem (det här är alltså en uppmaning till den som vet att spilla bönorna).
Gå nu genast till Connan Mockasins blog och hämta hem hans singel, It's Choade My Dear. Den må vara choade, men framförallt är den ett fint svajigt litet löfte om att det kommer en vår i slutet av tunneln.
Daniel Björk kom hit för ett par timmar sen. Med en fin handgjord indisk läderbok i present till mig. Den är väldigt tjusig och har ett öga med en pupill av sten på omslaget. Och luktar långt borta.
Jag ska skriva musik i den tänker jag.
Snart, när jag får tid igen.
Nu sitter vi med jagade blickar bredvid varandra i vardagsrummet och knappar frenetiskt på våra datorer. Jag håller på med idéarbetet till ett skivomslag för ett kanadensiskt band och varvar det med att skicka en herrans massa mail till donatorer och köpare i Haitiauktionen (rapport om den kommer snart!). Glöm inte din tatueringstid imorgon, David Sundin, och snälla maila en bild sen?!
Under tiden lyssnar vi på DOMs Jesus och dess remixar. Jäklar vilken dänga det är! Om nån förresten kan uttyda hela texten så säg till! Jag vill spela in en egen version och Daniel är redan väldigt trött på att jag stör honom hela tiden och ber om texttolkningshälp.
Jag kan inte sluta nynna på Matias Aguayos stora Lotta Love-hit Rollerskate.
+
Jag köpte ett par braxor för ett tag sen.
+
Idag såg jag APCs nya T-shirt.
=
Ah. Jag tänkte så...
Hurra! Johnny Depp ska göra en dokumentär om Keith Richards (enligt The Playlist). Det är ju nästan för bra för att vara sant. (För ja, jag väljer att helt bortse ifrån den lilla detalj som antyder att det kanske inte garanterat blir toppen).
Andres kom hem med den perfekta presenten igår: en stor tung jättefin Pendletonfilt.
Jag har en ganska seriös hangup på dem och har haft ungefär 45 stycken skvalpandes i min watchlist på eBay på senare tid. (De är mycket billigare i USA än här men även via eBay så springer det iväg lite när man lägger på frakten). De är tjocka tåliga yllefiltar, reissues av de Pendleton började tillverka åt indianerna, utifrån deras hövdingarfiltar, i början på förra seklet. De finns i tusentals mönster och färger (alla är dessutom vändbara så man får två filtar i en) och jag vill ha allihop.
(Och jo, det kanske kan ha litegrann med det här att göra).
Den här heter Tepee och: "the pattern runs off the edge of the blanket; as legend goes, blanket designs ran off the edges as not to trap spirits". Mmm, legender... Jag är barsnligt förtjust i sånt. Faktiskt i allt som kommer med en historia inskriven mellan raderna.
Men. Det abslut bästa med den är att när man virar in sig i den och blundar så hamnar man i en annan värld. Den är helt ny men luktar stall, hö, soldäst landskap, långt borta och stor blå himmel.
Det är sant! Den är helt magisk.
Jag är rädd att jag inte kommer få någonting alls gjort här framöver.
Nästa »
