Hej då

Hallå där och välkomna tillbaka från firandet av Jesu lidande för våra synder! (Kristna högtider förvirrar mig men nu har vi hittat en skärgårdsssillkran här så jag skulle aldrig komma på tanken att klaga).

Tråkigt nog säger jag farväl nu. Tackar för mig och kastar in den här bloggens lilla, lilla handduk.
Jag vill verkligen tacka er som följt mig här, det har varit en ära att få lära känna er och ta del av era tankar och tips.
Det har överhuvudtaget varit ett väldigt inspirerande och roligt nästan ett och ett halvt år (!).
På sätt och vis känns det som bara igår Rodeo frågade om jag ville blogga och jag spontant svarade med ett charmerande ”VA! Nej det kan jag absolut inte tänka mig!” till att (lättsmickrad som jag är) det istället har blivit ett både centralt och kärt litet inslag i mina dagar.

Men nu måste jag vända blad känner jag, byta skinn, förnya passet, möblera om, måla ytterdörren ägg-gulegul, take my love to town, et cetera.

Vad gäller fortsatt skrivande, bildarkiverande, musikmässande och fritt-från-munnen-hyllanden av mantlar, skägg, brogues och pocherade ägg så har jag ingen riktig plan ännu.

I den mån ni vill hålla koll på mig kan jag tills vidare bara hänvisa till twitter/milberg. Eller till skuggan av den där tjocka eken i Hampstead Heath där jag avser tillbringa så mycket som möjligt av sommaren. Med ett vältummat exemplar av En vandring i solen i knäet. Herregud vad jag älskar den boken. Jag ser honom framför mig nu, Tore, där han går in andras nya skor på strandpromenaden.

Tills vi ses igen önskar jag er bara det bästa.
Och saknar er redan.

Lisa xx

Lisa Milberg
Promotion

Above us only sky

Lisa Milberg

Påsk-TV: Don’t Call Me Crazy

YouTube Preview Image

Jag rekommenderar varmt den här diskussionen mellan Jarvis Cocker, James Brett som är grundaren till The Museum Of Everything och konstnären och konstterapeuten David MacLagan (som nyligen gav ut en bok om Outsider Art). Jag hörde talas om samtalet dagen efter det hade ägt rum på ICA (Institute Of Contemporary Arts) och har grämt mig sedan dess. Så jag blev jätteglad att det nu finns upplagt på nätet.

De diskuterar många intressanta och grundläggande frågor, med utgångspunkt i rubrikfrågan: Vad är det som är så tilltalande med outsider art; Är det verken eller konstnärernas (ofta väldigt anmärkningsvärda) livsöden som tillltalar mest och går det att separera de två, vad förenar verken inom rörelsen, finns det en fara i kommersialiseringen, hur har rörelsen utvecklats, går det att stå helt utanför samhället idag, etc etc.
Det är en väldigt bra mix av människor på panelen, från Jarvis underdåniga och naiva entusiast-perspektiv, via James Bretts insatta och älskvärda passion för rörelsen till MacLagans lite otacksamma roll som den väldigt pålästa och därmed lite cyniska besserwisser-akademikern (men med många bra poänger – och en väldigt bra look måste jag säga!). De kompletterar varandra bra och vänder upp och ner på varandras argument på precis det vis jag vill att en sån här diskussion ska göra (det känns allt för vanligt att det är en trio människor som sitter och håller med varandra medan de gör reklam för sina kommande projekt).

Hursomhelst, mycket sevärt (give or take den avslutande halvtimmen av öppen Q&A..).

Nu knackade en man på dörren med thaimat i en påse och sen blir det mer Carnivale, en serie jag har haft för avsikt att se sen den kom ut men inte kommit till skott förrän idag. Och imorgon tänkte jag kolla in ICAs samtal med Billy Childish.  (#fördelarmedattvaranerbäddadmedflunsan)

Lisa Milberg

Biggie XX-small

Ok nu har det gått en vecka och min initiala mashups nu?? och mer XX?-reaktion har fått vika sig lite för det faktum att det Juicy-R faktiskt låter väldigt bra. På lite sikt lyssnar man förstås hellre på låtarna en och en men jag kan inte låta bli att konstatera att de funkar väldigt bra ihop, världens bästa rappare och The XX…
Över ett helt album blir det aningens tröttsamt men lyssna om ni inte har gjort det och plocka russinen ur kakan.

Lisa Milberg

Magnolia

Det här magnoliaträdet på vår gata får mitt hjärta att slå dubbla slag varje gång jag ser det.
Och då har jag ändå inte sett nånting ännu. När det är i full blom. Ojojoj.

Lisa Milberg

God morgon


Jag försöker låta bli att mata honom men ibland är det så svårt att säga nej.

Lisa Milberg

Ett litet DIY-tada!

Jag var frestad att använda en lite avmätt ton, typ, ”just det, idag medan jag pausade New Moon så klädde jag om de där pallarna jag sa att jag skulle klä om. Så här blev de”.

Men, faktum är att varje gång jag gör nåt ens aningens praktiskt i/för vårt hem så blir jag sjukt stolt över mig själv.
Så, istället för den där avmätta tonen tänkte jag köra en mer detaljerad redovisning av min pall-omklädning – detta jordens åttonde underverk. Här är den:


Såhär såg en pall ut innan. Jag vet, vi borde ha fixat det där för ett tag sen.


Såhär såg pallen ut när jag hade skurit bort det gamla tyget och hittat obehagliga rester av skumgummi under, skurit bort det och sen (konstaterat att jag inte hade något skumgummi hemma och att det blir för hårt att sitta utan) limmat fast en ruta gammal frottéhandduk och sen häftat fast ett till lager handduk ovanpå det.

Här häftade jag fast tyget. Och häftpistol är ju, precis som sin släkting limpistolen, så väldigt roligt att använda! Jag tröttnar aldrig. Helt för alla slags diy-pistoler.

Och kolla här vad fint! Det man inte riktigt ser här är hur citronerna plockar upp våra ljusgula köksväggar helt perfekt.
Det man heller inte ser här är att det är en hög pall som egentligen står framför vår köksbarskiva där jag tyvärr sitter och jobbar alldeles för ofta. Så som nu. Två lager handduk känns än så länge som ett bra skumgummisubstitut.

Nu är det bara en pall kvar…

Lisa Milberg

Min nya favoritjacka

Förlåt, en grej till, jag svarade på en enkät till Metro förra veckan. När jag kom hem till mamma låg bevismaterialet utklippt på köksbordet och jag blev så traumatiserad att jag inte kunnat prata om det sen dess. VAR hittar bildredaktörer sina pressbilder???
Hursomhelst, inte nog med att jag såg ut som ett penntroll (mer än vad jag gör annars), bilden föreställande mitt svar på deras fråga var dessutom fel. Vilket litegrann motverkar hela syftet med bilden och enkäten. Så, för ordningens och min fåfängas skull publicerar jag nu informationen igen, illustrerad med rätt bild.

Metro: VILKET BLIR DITT FAVORITPLAGG I VÅR?

Milberg: Jag letar efter en off-white, Maid Marian-inspirerad cape med stor huva. Mantel, dramatik och solskyddsfaktor i ett! Och annars hoppas jag ha råd att trösta mig med Margaret Howells fantastiska linnetrenchcoat.


Margaret Howell-trenchen. Den är helt perfekt. (Och svindyr förstås).

Samt inspirationen till det där andra plagget som jag inte hittat ännu (Hör av er om ni har tips!):



(Om det är gott nog för Jesus etc).

Lisa Milberg

Min gamla favoritjacka

Jag var inne och tittade på Netaporter för att se om de hade fått upp J Crew ännu, som äntligen ska börja distribueras i UK. Jag ägnade hela förra våren åt att importera in containers med deras herrskjortor, i small, till mig. Det finns inga bättre herrskjortor att få tag på – i alla fall inte om man är dam.
(Och såhär glada är för övrigt resten av England över att få ännu mer preppy-val, mer beige och Michelle Obamas high street-favorit).

Hursomhelst, man får visst vänta till maj men medan jag letade råkade jag trilla över en väldigt bekant jacka. Min gamla favoritjacka ju!
Som jag fick av Liselotte för åtminstone sju år sen och som sen dess åker fram typ vartannat år. Jag hade faktiskt precis plockat fram den för att vi skulle tillbringa ännu lite vår ihop. (Tyvärr kanske lite för tidigt för jag hade den som enda jacka i Stockholm häromdagen och har ju sen dess legat i sängen med feber och snuva…).
Hursomhelst, originalet är en kanadensisk militärjacka, som om jag har gjort min research rätt, introducerades i det här utförandet runt slutet av 70-talet/början av 80-talet nån gång.
De går att hitta på eBay för typ 35 pund.
Om man inte köper Stellas variant (den till höger) förstås. För 1145 pund.


Av de få ändringar hon har gjort så är väl kragen den största skillnaden. Bröstfickorna verkar också vara platta, men att bröstfickorna står ut på originalet är en av dess bästa features tycker jag. Och att den är jättetunn och har en perfekt surmulen grön ton. Inte alls sådär ocharmigt styv och för grön som de militärjackor man brukar kunna köpa på överskottsbolaget gärna är.

Det var allt, för nu kom en man och levererade New Moon till mig i ett brunt paket.

Lisa Milberg

Orange nights




Lisa Milberg