VAD LETAR DU EFTER?
D-day
Nyheten om Steven Wells död nådde mig i morse.
Sen var det Sky Saxons tur.
Sen Farah Fawcett.
Det började kännas lite väl olyckligt.
En lite för morbid dag.
Vi pratade om det tidigare ikväll, över en middag med vänner på en pub i Kensal Green.
Vi pratade om att vi kände oss gamla, att livet var förgängligt. Skulle det bara fortsätta såhär nu, med att fler och fler man känner till, känner eller känner känslor för, får hjärtattack, cancer eller för mycket av det goda och går och dör?
Sen kom telefonsamtalet.
Michael Jackson, 50 år, misstänkt hjärtattack.
Ni kommer läsa tillräckligt om det här på andra ställen. (Jag mumlade till exempel ur mig något över telefon till Aftonbladet ganska nyss, om the King Of Pop som fick svart musik att bli en angelägenhet för alla, som gav oss några av världen bästa låtar och som fick hela min mellanstadieklass att moonwalka på rasterna).
Ni har nog redan gjort det.
Så jag ska fatta mig kort.
Steven Wells väldigt minnesvärda hej då-krönika – vars briljanta val av slutmening jag redan hunnit citera många gånger under dagen – fick plötsligt en nästan spöklik resonans:
”Me? I blame it on sunshine. I blame it on the moonlight. I blame it on the boogie.”
_Lisa Milberg
2009.06.26 2:02
- Eleonor den 2009/06/26 14:52
Så fint skrivet. Själv är jag helt chockad han är en stor idol/Ellis.
