VAD LETAR DU EFTER?
2010 januari
Sist in!
Jag är också med i Haitihjälpen! Jag hade faktiskt bara glömt att planera min egen gåva innan jag åkte från London. Som en idiot. Men sen hittade jag min kasse med accessoarer här och tänkte att, ah! lite sånt kan nån bli glad av.
Det är massa fint – lite etno, lite färgglatt, lite marint, lite bananas, lite Xena Warrior Princess…
Nu har jag en gnagande känsla av att majoriteten av mina läsare kanske hade föredragit en Big Star-box men jag hittade tyvärr ingen sån i min accessoarspåse.
xx
_Lisa Milberg
Gårdagens outfit!
På typiskt mig-vis kröp jag längs väggarna på Grand igår, med Thomas Klementsson och Daniel Björk som mina mänskliga sköldar, allt för att slippa fastna på bild. (Det krävs en speciell talang för att vara så självupptagen att man tror att alla är ute efter att fota en precis hela tiden trots att det finns väldigt lite som pekar på att det faktiskt förhåller sig så).
Jag är verkligen barnsligt oförtjust i att bli fotografera och nästan lika oförtjust i att mingla så det är alltid med väldigt blandade känslor – och en slags lätt neurotisk deer in headlights-uppsyn – jag går på såna där galor. Men det var jätteroligt! Roligt folk, bra vibb och glada miner. (Tyvärr gick jag typ precis när festen drog igång, jag hade ju en Lotta Love som väntade). Jag hade väl i och för sig gärna sett lite mer avant gardism och/eller egenhet (props till Agnes och hennes gröna mun!) men så tycker jag nästan alltid det är. Lite för safe, lite för ”elegant”, lite för svartklätt.
Hursomhelst, det jag försöker säga är att lika mycket som jag skyr att vara med på bild, lika tråkigt tycker jag förstås att det är sen. När jag inte finns med i folks fotoalbum och inte förefaller ha varit närvarande på mina egna semestrar/turnéer/fester. Utom då och då i ett hörn av en bild gömd mellan två fingrar i ett omoget V, under min taktiska lugg eller bakom den så användbara handflatan.
Och så förstås även idag.
Det hade ju varit kul att ha någon bild på mig i min flotta outfit! Acne som var snälla nog att förse mig med en så himla fin kappklänning – stora axelvaddar, min favoritton och pimpad med sporadiska kristaller i olika storlekar på ena slaget – jag hade gjort mitt hår i matchande persikoton och bar mina nya favoritjeans (jag har aldrig jeans!) från H&M. Och så svarta naglar, väska, skor. Och mitt enorma halsband med krokodiltårar.
Istället är de enda bilderna jag har de jag tog hemma själv med mobilen. Halvfärdig, under själva beslutsprocessen (som brukar vara kort men mycket tvärvetenskaplig och effektiv!). Jag gör så ibland för att få en lite tydligare överblick av läget (vad ska bort, etc).
Och då gärna under taktisk lugg eller helt enkelt med huvudet helt utanför sökaren…
_Lisa Milberg
Mina favoriter
Jag vaknde i morse med salta lår och ett par nya jeans täckta av rödvin (inte jag som spillde!) i en uppgiven hög på golvet. Nu är låren tvättade medan byxorna däremot fortfarande snurrar runt i tvättmaskinen täckta av ett tjockt lager TA BORT-skum (Tack Putte för tipset!). Håll tummarna för att det funkar, annars kommer jag bli jätteledsen.
I väntan på tvätten tittar vi på min auktions-topp-10 jag just gjort! (I ingen inbördes ordning alls!)
Mathias Sterner för Our Legacy-printen. Älskar han som blir beamad precis när bilden tas.
Lykkes parfymdoftande inspirationsbok.
Lykke mailade och sa att hon inte hade så mycket saker med sig till LA, där hon bor nu.
Men den här hade fått följa med och jag gillar allt som är personligt på det sättet.
Calle Stoltz rumpa. Nja inte ordagrannt men ändå.
Som vi har konstaterat förut har jag en grej för rumpor och det här tjusiga exemplaret skulle göra sig väldigt bra på min vägg mellan mina två Kacererumpor.
Jag älskade den här jackan i brunt utnött skinn men brunt är inte riktigt min färg. Den här däremot är fan-tas-tisk. Jag var förbi Acnes kontor och tog på den härom dagen. Som en dröm. Och dessutom vet man ju att man är ensam om den.
Marguerite Segers Blind Faith har samma magiska känsla som Picnic at Hanging Rock, Virgin Suicides, Henry Dargers skrämmande barnmålningar… En mystisk, dramatisk och oerhört vacker tjejgrej.
Om jag var kille skulle jag gå omkring i den här och nynna på Zigenarliv Dreamin hela dagarna.
Nu är jag tjej och går omkring i t-shirt och inga braxer och nynnar på den istället. (Oj, hoppas att ingen just upptäckt min blogg och det här är det första den läser).
Eva Edsjös hästar gör mig alldeles frånvarande av alla fina dagdrömmar de triggar.
Annika Aschbergs Kabulberg likaså.
Marika Åkerbloms magnum opus. Hennes målningar gör en väldigt glad.
Och Liselottes förstås. Det är inte bara hon, även hennes tjejer känns som mina bästa vänner.
…Och Martin Bergström såklart. Och Sarahs poster (med Go Kart Mozart-bonus!). Och Rodebjer-skorna! Och Daniels (och min) gamla favoritskjorta! Och, ja ni hajar.
_Lisa Milberg
Jag om it-girls
Ganska precis nu nån gång är jag i P1 Stil och pratar om it-girls. Förra året pratade Liselotte och jag i samma program om Babe Paley. Jag börjar känna mig lite typecastad. (=Om nån vill prata om Robert Wyatt så säg till!)
_Lisa Milberg
Join Our Club
Jag fick just ett mail som gjorde mig glad. Ett rart tillskott till auktionen. Skivsamlarmentaliteten är ju så himla fin. Och ingen väcker den mer än Sarah och hennes fina orkester. Gå dit och buda nu då!
xx
_Lisa Milberg
Charity makes me wanna smoke crack
(Alternativ titel: ”Först bloggar hon inte alls och sen när hon väl gör det skriver hon om sojabönor?”).
Sorligt men sant så är det så att bortsett från mina rep med Concretes (varje kväll 17-22) så är den här välgörenhetsauktionen allt jag ägnar mig åt just nu. Dels för att det är överraskande tidskrävande men också för att det liksom inte går att sluta. Att följa budgivningarna, lägga upp nya objekt, hantera sena donationer. I’m telling you, det är som crack!
Jag vet att Memory Tapes har gjort en tanlinesremix och att Caribou är tillbaka men det är typ det (som tur är har Andres snott Veckans Rock av mig så ingen behöver gå utan rock!) och jag har inte ens hunnit lyssna. Jag har hållit mig till Bummer Neil, en mixtape med Neil Young som en kompis till Friendship Bracelet har gjort. Ingen är som Neil när man är lite uppstressad i kropp och själ…
Idag tog jag en kort paus för att hasta över till Söder och möta min frisör för en liten överlämning av det hemliga recept som ska transformera mitt hår inför morgondagens Ellebaluns. Och därmed matcha min pimpade outfit som jag plockade upp strax därefter… Vad är väl en gala på Grand om inte väldigt mycket jobb och ärenden.
Sen stressade jag tillbaka hem, via Sabis i Fältöversten där jag gjorde årets bästa upptäckt:
DE HAR EDAMAME!!! Jag älskar edamame (sojabönor) och äter dem i princip dagligen hemma. Här däremot har man alltid behövt åka till specialbutiker (på lilla asiatiska strippen vid Hötorget) för att hitta dem och det är jag lite för lat för.
Om ni inte har testat, gör såhär:
Koka upp saltat vatten, häll i de djupfrysta bönorna, koka i typ 3 minuter, häll av i ett durkslag. Lägg i stor skål och häll på lite soja, lite olivolja, och rikligt med Maldon salt. Även saft från en halv citron och chilliflingor är väldigt gott att ha på. Världens bästa snacks (men ät inte skalen – vilket jag sett flera försöka göra och det ser väldigt roligt ut – utan dra ut bönorna med tänderna och släng själva, eh, skidan).
Nu, tillbaka till cracket!
(Men hörni, från måndag är allt precis som vanligt igen.)
xx
_Lisa Milberg
Bonusauktion
Så himla roligt med auktionen. Jag är helt speedad och har svårt att koncentrera mig på nåt annat. Men det måste jag ibland. Som tidigare i morse, när jag satt på Konditori Oscar och pratade med P1 Stil om it-girls. Hör resultatet nu på fredag kl 10.
Men apropå auktionen då, min mamma vill vara med också. Och donera menar jag. Så om ni behöver ett par fåtöljer kan ni värma upp lite genom att bjuda på dessa. Se det som en bonusauktion. Även dessa pengar går givetvis till Röda Korset och reglerna är samma som för de andra auktionerna. Enda skillnaden är att min mamma inte är lika känd.
Mamma Milberg
Två stycken blå stolar. Tidigt 1900-tal. Bra skick på stoppning och stol men för att vara i toppskick bör tyget bytas. Hämtas av köparen (i Vastastan, Stockholm).
Minsta pris: 400 kr
_Lisa Milberg
Museum Of Everything
Ok, så, som sagt:
Vi har irrat omkring i Primrose Hill tills vi lyckades lokalisera The Museum Of Everything som sprängde min hjärna i små små overväldigade bitar.
Det är fullständigt magiskt, jag kommer aldrig bli densamma igen och jag kan inte rekommendera något varmare än så…
Tyvärr kunde jag inte ta några bilder för när vi till slut hade hittat den lilla hemliga ingången – via handritade pilar – på en liten bakgata i Primrose Hill, så möttes jag av en skylt som deklarerade att Photography = Death penalty.
Och det hade ändå inte gått att göra det rättvisa. (Precis som deras hemsida typ gör en ännu mer förvirrad än om man skulle gissa innehåll bara utifrån museets namn).
M.O.E. är hemvist för en verkligt imponerande stor skara – jag gillar inte benämningen alls men nu är det ju så att de faktiskt kallas så – outsider artists och hela utställningen är helt underbart bananas och vacker och rolig och gripande och asgrym.
Kortfattat är det en jäkla massa knasbollar som har ritat gubbar bestående av mindre gubbar bestående av mindre gubbar bestående, ja ni hajar, eller som byggt upp hela tredimensionella mosaik-byar med mustaschprydda invånare av nästan människostorlek och i fantastiskt finmejslade porslinsbrallor eller som har målat primtal i regnbågsfärger, byggt miniatyrtivolin i rostfritt stål och färgglada blinkande lampor, skulpterat märkligt hypnotiserande dockor, ritat blyertsstreck tills korna kom hem eller en liten gul sol med tänder i munnen (en gång). Koncentrerat egensinne i varendaste vrå.
Gudfadern av den här rörelsen måste man nog ändå säga – i alla fall ur ett kändisperspektiv – är Henry Darger och så kommer man till hans egna rum nästan sist också, som ett vattenfärgsstreck under eller prick över en otroligt minnesvärd och inspirerande utställning.
Jag var glad som ett barn efteråt och skulle kunna prata om den i dagar –det är inget jag bara säger, jag har redan hunnit göra det – men ni får helt enkelt se till att gå nästa gång ni är i London. Och har ni inga planer på att åka hit så är Museum Of Everything den enda ursäkten ni behöver…
(Om ni vil förstå mer dessförinnan så läs museets lyriska press-sektion eller gå igenom förteckningen av medverkande konstnärer – fantastiska livshistorier sammanfattade i en mening var – och googla dem).
Leonhard Fink
Madge Gill
Martha Grünenwaldt
Judith Scott
Johann Hauser
Morton Bartlett
Augustin Lesage
Dan Miller
Alfred Wallis
August Walla
Edmud Monsiel
_Lisa Milberg
Min helg helt snabbt
Jag hade ju som sagt två kompisar här i helgen också.
Vi har ätit vietnamesiskt, druckit margaritas och pocherat en väldig massa frukostägg.
Och jag har dokumenterat med en del väldigt undermåliga bilder (sorry)…
Vi har promenerat längs Regent’s Canal, genom Hyde Park och längs antikvitetsstrippen på Kensington Church Street.
Vi har köpt gamla tavlor, druckit rödvin, ätit pizza.
Och champagne och afternoon tea. Och sushi och pedron peppers.
Vi har tvärsat över Oxford Circus på de nya diagonala övergångsställena (att döma av hur mycket mindre folkproppar det är där nu skulle jag vilja säga att de är inget mindra än ett arkitektoniskt milstolpsgenidrag).
Vi har såsat runt på Liberty’s i timmar, luktat på grejer och beundrat förpackningsdesign…
…och hängt på Dalston Superstore med deras mustaschprydda DJ-blondin.
…och såklart stått ut med regnet för Portobello Markets skull.
Vi har haft en helt lysande helg.
Och!
Vi har irrat omkring i Primrose Hill tills vi lyckades lokalisera The Museum Of Everything som sprängde min hjärna i små små overväldigade bitar.
Det är fullständigt magiskt, jag kommer aldrig bli densamma igen och jag kan inte rekommendera något varmare än så.
Men jag skriver mer om det i en egen blogg så att inte symmetrin här ovan helt går åt skogen.
xx
_Lisa Milberg
Tillbaka + Haiti
Ok, nu kommer den andra förklaringen till min radiotystnad:
Min kära fotografvän Bobo Olsson hörde av sig förra veckan med det flotta erbjudandet att han och min lika kära fotografvän Thomas Klementsson kunde skänka varsin print som jag sen kunde auktionera och låta intäkterna gå till att hjälpa till att försöka få Haiti på fötter igen. Och denna helt magiska idé har sedan dess antagit vad som bara kan beskrivas som episka proportioner. Jag föreslog för Rodeo att vi kanske kunde göra en större grej av det och bjuda in andra kreatörer att delta också, slå på en lite större trumma liksom.
Nu en vecka senare sitter vi här med bidrag från inte bara två väldigt duktiga fotografer, utan med en ständigt stigande siffra gåvor från de allra flesta av de allra bästa ur Sveriges kreativa skrån: konstnärer, artister, illustratörer, designers, komiker, författare, fotografer, stylister… Ni kommer knappt tro era ögon!
Det är verkligen enormt rörande att folk är så jäkla hjälpsamma och generösa när det väl kommer till kritan. Eller, i det här fallet till Haiti.
Läs mer om releasedatum (som är i övermorgon) och regler (som är enkla men viktiga att veta!) här och se till att ha plånboken i beredskap. Så mycket fint kan bli ert och ju mer fint som blir ert, desto bättre blir det för Haiti.
Och jag kan säga att det finns en hel del väldigt roliga grejer – vare sig du vill sikta på en tavla, en print, haute couture, musik, scenkläder, en stol eller signerad memorabilia…
Jag kan inte nog understryka vilket fantastiskt initiativ Bobo tog och hur mycket han och Thomas har hjälpt till genom att samla in andra deltagare. Och, apropå andra deltagare så ska de ju förstås ha ett nästan lika jättestort tack som har gett initiativet så pass mycket kött på benen.
Nu, let’s do it. Eller ja, på onsdag morgon… Jag är väldigt spänd.
xxx
UPDATE: För er som hann läsa mitt inlägg på en gång: pga stort intresse och därmed mycket administration har vi just skjutit upp lanseringen till onsdag morgon! Håll i hatten.
_Lisa Milberg
