VAD LETAR DU EFTER?
There is always time for manners
Den 18 december gick en kär bekant till mig tragiskt bort. Jag kände henne inte alls väl men hon gjorde ett väldigt starkt intryck på mig och vi skickade lite brev och kort till varandra under förra året. Det var hon som lånade oss fyren förra sommaren och jag var i hennes helt fantastiska lägenhet så ofta tillfälle bjöds (här är jag för övrigt också där). Av allt jag har hört om och själv såg av henne så var hon en helt, helt enastående dam och jag önskar så att jag hade fått tid att lära känna henne bättre.
Hon poppar upp i mina tankar hela tiden och förra veckan gick hennes dödsruna i tidningen, en fin sammanfattnng av ett fascinerande liv.
I den nämns ett av henne motton och jag blev alldeles full i skratt. There is always time for beauty.
Men de hoppade över fortsättningen, som jag tycker nästan ännu mer om: … And there is always time for manners.
Det är ett så himla roligt och framförallt så obegripligt engelskt (hon var ursprungligen amerikansk but that’s not the point) förhållningssätt att jag nästan baxnar.
Men, vid sidan av det så arektypiskt brittiska i att hänga upp sig så mycket på artighet och hur mycket vi än skämtar om det så är det en av sakerna med England jag verkligen har kommit att älska mest av allt. (Och som gjort mig mer och mer mordisk när jag kommer till Sverige och vi i tunnelbanan/på Riche/på gatan har ersatt ordet ”förlåt” eller ”ursäkta” med ”OJ!”. Som i ”OJ jag stoppade visst in hela det vassa hörnet av min shoppingkasse rakt i ditt öga!”…. Hursomhelst, förlåt…)
Idag till frukost läser jag om Lord Browne, BPs före dette VD som ofrivilligt outades av sin expojkvän vid 61 års ålder. Det jag slås mest av understryker min poäng och det är hans bemötande av alla stödjande brev som han fick – från kollegor, vänner och från allmänheten – i en av allt att döma ganska anträngande tid:
”I made it my project to answer all of them – which I did. E-mails with e-mails, typed letters with typed letters, handwritten letters with handwritten letters”.
Det är precis det som är grejen och som gör mig alldeles rörd. Det är inte sorry-andet jag vill åt egentligen utan själva tanken som läggs bakom en handling.
Det var allt. Tack för att ni lyssnade.
Och Paulita, må du vila i frid.
_Lisa Milberg
2010.02.06 18:18
- Hanne L den 2010/02/06 19:15
- Alf Jonas den 2010/02/07 17:07
- Sara M den 2010/02/08 08:04
- JJ den 2010/02/08 11:00
As a British man once sang; Sorry seems to be the hardest word
Väldigt väldigt fint skrivet Lisa, iSverige ligger vanlig hövlighet i radioskugga MVH/Alf Jonas
Ha! Trodde jag var ensam (= överkänslig) när jag irriterar mig på att folk säger ”oj” när dom kör över en med barnvagnar eller knuffar en med ryggsäckar. men vilket tillfälle att börja förändra! alla: om förlåt känns lite väl hårt, snälla säg åtminstone ursäkta?
> Ngt som Sv läkare är bra på är BEDSIDE MANNERS, hittar ej ngt bra Sv uttryck, Säng Manér låter ju corny ; )