Jag har varit på ett fruktansvärt humör hela dagen. Inte alls bra faktiskt.
Jag hade gett upp på idag helt och hållet när jag trillade över den här lilla sången.
Redan titeln var lovande. Damien Jurado sjunger om delstater igen!

När Jurado träffar rätt så har han har en old school-romantik över sina sånger som jag är väldigt, väldigt svag för.
Och det är säkert så att jag upplever hans röst som extra betryggande för att han tillbringade oproportionerligt mycket tid i min stereo en gång men jag ser ingen anledning att försöka sätta fingret på det.
Allt jag vet är att jag lyssnade på den här fem gånger på raken och nu känner jag mig lite bättre till mods.
Det är egentligen det enda jag någonsin begärt av musik och jag blir så glad när det funkar.

(Nya skivan St Bartlett släpps 25 maj via Secretly Canadian).

Ni har ju sett de här bilderna redan men jag var tvungen att  visa hur fin Guardian var idag.
Både omslag och hela mittuppslaget.

Click here to view the embedded video.

Jag håller på och går igenom mina lådor hemma, titta vad jag hittade.
(Det är en sång jag har gjort som ni får om ni klickar på länken).
xx

Tyvärr har The Thrills fått svar på sin fråga Whatever happened to Corey Haim.
Han dog idag av en misstänkt överdos (läs mer här). Sorgligt.
Jag var väldigt förtjust i honom när jag var liten.
Usch vad alla dör.

Phillys egna Faces, Dr Dog, är tillbaka! Jag älskar det bandet för er som missat det.
Och för er som eventuellt missat dem:
Här nånstans kan ni hämta hem deras helt underbara cover på Architecture In Helsinkis Heart It Races. Jag spelar den fortfarande ute nästan alltid och den är minst två år gammal.
Här är en jättefin bit från deras förra skiva.
Här är låten som gjorde att jag föll för dem till att börja med.
Och här är första, väldigt fina smakprovet från deras nya skiva Shame, Shame som kommer senare i vår.
Och här, från och med nyss, är det andra. (Men jag gillar första smakprovet mer. De har två sångare, ja, ni hör själva).

Yeasayer har just gett sin nya video till O.N.E till Rolling Stone (update: nu hos Vimeo så jag klippte in den) för en exklusiv premiär. Den börjar som en slags Hollywood-storfilm komplett med en vältränad actionhjälte i kängor och uppknutna brallor. Jag är inte helt säker på varför han – strax efter att hans ansikte har morfats klart medan han helt oberört fortsatt köra bil – stegar in så apokalyptiskt på ett warehouse-rave för att spela självlysande brädspel medan Yeasayer uppträder i en bur, men så är det. Han blir utkastad i slutet – iakttagen av en ledsen blondin som sitter i baren med en drink. Resten av historien är lite oklar.

Hursomhelst en sinnessjukt bra låt. Och väldigt fin styling, speciellt på dansarna.

Click here to view the embedded video.

Jag skulle ju ha lagt upp den här i lördags också tänkte jag. När jag ändå var inne på mustaschtemat. Men det glömdes visst av.
Älskar Westwood och älskar Times för att de hade detta som omslag på sin etta! Också rolig metaaktig make-idé att få det att se ut som att nån kladdat på tidningen, vilket alltså inte är fallet.

Nu är jag tillbaka efter 24 timmar i Brighton. Vi tog tåget dit, gick den magiska strandpromenaden, åt fish and chips på Fishy Fishy, letade efter Anish Kapoorstatyn som tydligen var tillfällig och inte där längre, tog en taxi hem till familjen Fatboy Slim och drack te i deras helt sinnessjuka strandhus (mellan Paul McCartney och nyinflyttade David Walliams och Lara Stone), checkade in på fjärde våningen Pelirocco (vi fick nåt slags boudoir-rum med rumpor och nipple tassles på väggarna, vår vän Justin fick Leigh Bowery-rummet), åt en sen ostbricka, skippade både A Certain Ratio live och Justin och Danny Ramplings efterföljande DJ-set. Sov. Åt kokta ägg med soldiers (vilket är engelsmännens mycket specifika namn på rostad bröd skuret i remsor?) och tog tåget tillbaka.
Det var väldigt vackert och soligt men kallt som attan.
Men för varje gång jag ser havet känns det som att mitt liv förlängs med fem år.
Osannolikt jag vet, men en så himla härlig känsla.