Lena Adelsohn Liljeroth / konstnärlig frihet, korsbefruktningar och ett nyårslöfte

Under det senaste året har det stormat kring bland annat konstnären Lars Vilks verk, filmaren och regissören Fredrik Gerttens ”Bananas”, och italienska Vogues modereportage ”Water & Oil”. Personer som har något att berätta om hur vårt samhälle ser ut, som ställer frågor och som avslöjar sanningar ifrågasätts och utsätts för protester. Det finns långt många fler som skapar än så, och tur är väl det. Att konst skildras på alla möjliga sätt. Det viktiga är att det finns människor som sätter saker i nya sammanhang och ger oss nya perspektiv. Det finns inga rätt eller fel. Kulturpolitiken påverkar förutsättningarna för skapandet, vare sig det handlar om mode, teater, foto, musik, design, konst, film eller litteratur. Det finns många kulturarbetare som öppet visar sitt missnöje över kulturpolitikens riktning i Sverige. Kulturutredningen, kulturbonusar, entreprenörskap och självfinansiering är ord som klingar illa i många konstnärers öron. En viss oro för framtiden har uppstått. Kulturministern borde ”vilja värna om kulturen” – inte försvåra för den – eller? OMG möter Lena Adelsohn Liljeroth på Kulturdepartementet i Stockholm för att ta reda på vilka tankar som ligger bakom de kulturpolitiska besluten.

VAD ÄR KULTUR FÖR DIG?

- För mig är kultur föda och en språngbräda för själen. Kultur är ett grundläggande behov hos alla människor, medvetet eller omedvetet.

VARFÖR ÄR KULTUREN SÅ VIKTIG FÖR VÅRT SAMHÄLLE?

- Kulturen är ett slags kitt som skapar samhörighet. Människan har alltid skapat. Kultur har alltid funnits. Det kan man se genom att gå tillbaka många tusen år i tiden, även hos grottmänniskorna. Se vad som händer i krig till exempel. Förutom våldet, är det kulturen man ger sig på. Man bränner böcker, bibliotek och kyrkor, och raserar minnesmonument, därför att man vet att man skingrar samhörigheten och människorna.

HUR TROR DU SAMHÄLLET SKULLE SE UT OM DET INTE INNEHÖLL KULTUR?

- Sådana samhällen finns inte. Även hårt totalitära stater har någon form av kultur, även om kulturen används i propagandistiskt syfte. Forna Östeuropa hade också kulturer och Nordkorea, därför att man vet att kultur skapar stolthet och samhörighet. Kultur finns överallt, sen kan man gilla och ogilla det.

VAD ÄR KULTURPOLITIKENS UPPGIFT ANSER DU?

- Kulturpolitikens uppgift är att se till att det finns möjligheter för kulturen att verka. Att det finns utbildningar, institutioner.Att man så gott det bara går främjar utbyte mellan länder. Att det finns konventioner på plats när det gäller kulturarv och att vi har bibliotek, konsthallar, teatrar och museer. Att det finns resurser och förutsättningar för detta. Det är kulturpolitikens uppgift. Sen har vi ett antal nationella mål för att uppfylla det här.

ÄR DET VIKTIGT ATT DET FINNS ETT BRETT UTBUD AV KULTUR, OCH HUR SER DU PÅ OFFENTLIG FINANSIERING?

- Från medborgarnas perspektiv är bredd så klart viktigt. Men för den saken skull kan inte staten gå in och finansiera allt. Det har alltid funnits offentlig finansiering, ibland genom kejsare och kungar eller institutioner och ibland av mecenater av privata slag. Även Michelangelo och Leonardo da Vinci hade mecenater som såg till att de kunde skapa. Dramaten och Operan till exempel skulle få väldigt svårt att finansiera sin verksamhet själva, utan statligt stöd, det skulle kosta dem oerhört mycket pengar.

HUR SER DU PÅ DEN KONSTNÄRLIGA FRIHETEN – ÄR DEN VIKTIG?

- Konstnärligt skapande ska vara så fri som det överhuvudtaget går. Sen finns det ju lagar och regler. Du kan inte slå ihjäl någon och hävda att det är konst. Men ofta tänjer ju konsten gränser och då blir folk upprörda. Med tiden förändras också synen på vad som är konst och inte. Picasso och Sigrid Hjertén är bara några av alla konstnärer som blev oerhört utskällda. De sålde ingenting till en början.

KAN DU SJÄLV BLI UPPRÖRD ÖVER EN VISS TYP AV KONST?

- Personligen blir jag inte särskilt ofta upprörd över det jag ser. En viss graffiti kan göra mig förbannad. Ibland är det ”rumslig våldtäkt”. Det är komplicerat det där. Ska det på somliga platser vara ok för att den har en viss form, eller ska den inte vara ok? Gränsdragningen blir svår. Det går inte att dra en sådan gräns. Jag kan tycka att det finns mycket häftig graffiti, men då är den ofta beställd och betald. Men det är kontroversiellt i graffitivärlden, att ta betalt. När jag ser det på husfasader, kyrkor, tågvagnar, parkbänkar och statyer…då tycker jag att det känns som ett angrepp. Som att någon har tagit sig friheten och skändat en gemensam miljö.

DET HÄR MED ENTREPRENÖRSKAP INOM KULTUREN – VAD MENAR ALLIANSEN MED DET?

- Det uppstår en viss oro inom vissa kulturkretsar när man talar om kulturen och vår vilja att den ska närma sig marknaden och näringslivet. Folk tror att genom att vara mer marknadsmässig så kommer konsten att kanske få ett lägre värde. När man talar om pengar uppstår en viss oro i kulturkretsar, och det beklagar jag. Jag begär inte att alla ska vara lika orädda att pröva nya uttryck, som exempelvis Ernst Billgren gör. Var och en har ju sin egen personlighet. Vad jag däremot har sagt om det här med entreprenörskap är att – vill du leva på din konst, måste du bli bättre på att möta din publik. Hur ska de annars hitta till det du gör, om du inte vet hur du ska nå ut till dem?

OCH HUR KAN KONSTNÄRERNA GÖRA DETTA MENAR DU?

- De bör kunna viss grundläggande affärsjuridik så att de kan sina rättigheter. De måste bli bättre på att nätverka! Elementa, för att kunna överleva. Sen ska de inte behöva finnas med i reklamsammanhang för den saken skull. Jag möts av kritik från folk som tycker det är fel då kulturpolitiken uppmanar konstnärer till att vara företagare. Det man glömt bort är att sex av tio kulturarbetare faktiskt är egenföretagare. Man måste kunna sköta sin firma!

MÅNGA INOM KULTURBRANSCHEN ANSER ATT REGLERNA FÖRSVÅRAR FÖR KULTUREN, TILL EXEMPEL OM VI JÄMFÖR MED IDROTTSVÄRLDEN. VARFÖR ÄR KULTURSPONSRING INTE AVDRAGSGILL I SVERIGE?

- Det är faktiskt samma regler för kultur som för idrott. Det går att hitta om man har en dialog med skattemyndigheterna om vad som är accepterat avdragsgillt och inte! Här tror jag åter igen att folk inte tycker att det är lika bekvämt att sponsra kultur. Lundin Oil sponsrade Internationella bokmässan i Genève, ett samarbete som innebar oerhörd kritik. Varför ska litteraturen samarbeta med ett oljebolag…?

MECENATER KUNDE VÄL VARA ETT BRA SÄTT FÖR KULTUREN ATT VERKA? VARFÖR ÄR DE INTE SÅ VANLIGA I SVERIGE?

-Ja, det beror inte på att det inte finns pengar. Arvs- och gåvoskatten samt förmögenhetsskatten är avskaffade. Fastighetsskatten är sänkt liksom inkomstskatten och bolagsskatten. Det går att sponsra men allt går inte att dra av. Jag börjar allt mer tro att det faktiskt inte handlar om pengar, utan att det mer handlar om att många känner sig obekväma inför kulturen, därför sponsrar man hellre idrotten. Det blir mycket enklare, och du får inte lika många frågor.
Sen tror jag att vi är lite ovana vid kultur i Sverige, trots att vi är väldigt kulturaktiva. Vi är inte vana att betala så mycket för kulturen här. Många tycker till exempel att det är jättedyrt att betala 250 kronor för ett besök på Dramaten, när biljettpriset egentligen är mycket högre än så, utan subvention. I många andra länder kostar det mellan 1500 och 3000 kronor för ett besök på en stor teater eller opera. Det skulle aldrig gå i Sverige, här har vi en annan syn på kultur och vad den är värd.

VAD KAN OVANAN BERO PÅ TROR DU?

- Många kan inte tillräckligt mycket om konst, och man kanske inte känner någon som är verksam på området. Det är helt enkelt inte en värld man rör sig i. Umgänget i Sverige är oerhört homogent. Både generationsmässigt, etniskt, socialt och yrkesmässigt. Då uppstår inte de här korsbefruktningarna, som jag tror att det hela handlar om. Många tror jag heller inte stoltserar med att de finansierar kultur. Robert Weil gör det i Judiska teatern och Magasin 3 och Sven-Harry Karlsson skänker en konsthall till minne av sig själv. Björn Jakobson för Baby Björn är en annan som bygger en konsthall på Värmdö. Det finns några men de är väldigt få.

SÅ DU TROR ATT ETT PROBLEM ÄR DÅLIG KUNSKAP OM ÄMNET…?

- Det finns kanske inte ett tillräckligt starkt intresse för kulturen i andra branscher och näringar. Man ger pengar till vetenskapen, forskning, fotboll eller segling, och instiftar priser av olika slag. Där får man inga stora frågor. Men om du vill instifta ett stort konstnärspris på låt säga en miljon kronor per år, så kan du få en massa underliga frågor: Till vem..? Varför? Är detta kvalité…? Det finns alltid någon som skäller på dig för att de tycker att det du gör är fel eller att kriterierna är fel. Konstnärskollektivet är inte alltid så generöst.

VAD TROR DU LÖSNINGEN KAN VARA FÖR ATT FÅ MÄNNISKOR OCH FÖRETAG ATT INTRESSERA SIG OCH KANSKE VÅGA SPONSRA KULTUREN I STÖRRE UTSTRÄCKNING?

- Jag tror inte att det finns en politisk quick-fix-lösning. Vi har gett folk större ekonomiska möjligheter. Vi satsar också på mäklarfunktioner som är så viktiga för att få kulturen och näringslivet att hitta varandra. Det är jätteviktigt att det finns personkontakter mellan chefer inom näringslivet och kulturbranschen. Annars uppstår inte de här samarbetena, korsbefruktningarna! Många som har kreativa idéer vet inte var de ska hitta sin mottagare. Där kan mäklarna gå in. Men det här kommer att ta tid. Det skulle vara bra om fler gick ut och berättade om hur de skänker pengar och att det gör det!

HUR SKULLE DESSA SAMARBETEN KUNNA SE UT?

- Vi har satt upp ”Rådet för kreativa och kulturella näringar” ledd av kommunikationsstrategen Sven-Olof Bodenfors för att göra möten möjliga. Det handlar om att kunna ge lån, råd och tillhandahålla mäklarfunktioner och incubatorer. Men det handlar också om att öka intresset hos kulturen att närma sig näringslivet, och för näringslivet att närma sig kulturen. Personer med andra sätt att tänka, som ställer andra typer av frågor ska in i styrelser och bidra med andra visioner och andra frågeställningar.

ETT STORT PROBLEM SOM JAG SER DET, ÄR ATT KULTURPOLITIKEN FÖRUTSÄTTER ATT ALLA KONSTNÄRER INGÅR I EN GRUPP AV POTENTIELLA ENTREPRENÖRER. FÖR MÅNGA ÄR DETTA EN REN OMÖJLIGHET MED TANKE PÅ NÖDVÄNDIG TID OCH FOKUS RIKTAD MOT SKAPANDEPROCESSEN, OCH ÄVEN AVSAKNAD AV EN SÅDAN LÄGGNING. VAD KAN MAN GÖRA FÖR DEN HÄR (MYCKET STORA) GRUPPEN AV KONSTNÄRER?

- De skulle behöva en agent som sköter dessa bitar åt dem. Som kan hjälpa dem att nå ut, så de kan leva av sitt skapande. För konstnärer är gallerister en väg till detta, men dessa ”mellanhänder” finns inte för alla. De flesta vill ju ändå skapa för att visa världen, och att andra ska ta del av musiken de komponerat eller den bok de skrivit. En konstnär behöver hjälp med de bitarna. Vi har kommit en bit på vägen, för nu kan vi ju i alla fall prata om det här. Jag hoppas att ”Rådet för kreativt och konstnärligt skapande” kommer ta oss ytterligare vidare i den typen av samverkan som behövs inom kultur och näringsliv.

AV DET HÄR SAMTALET ATT DÖMA, KAN DET VARA SÅ ATT SYNEN PÅ KULTUREN I SVERIGE MÅSTE FÖRÄNDRAS?

- Ja kulturen måste i alla fall bli mer inkluderande. Vi måste få bort rädslan för kultur hos stora delar av näringslivet, etablissemanget, för jag tycker det finns en rädsla. Det handlar om möten. Det finns inget annat än dialog och möten för att få de här två världarna att mötas och förstå varandra!

FINNS DET NÅGOT DU ÖNSKAR I ALLT DET VI PRATAT OM?

- Jag skulle önska att fler kulturmänniskor engagerade sig i politiken!

ÅR 2010 ÄR SNART SLUT. VAD ÖNSKAR DU AV ÅR 2011?

- Av kulturen önskar jag fortsatt kaxighet, mindre snobbism på kulturredaktionerna och mer utbyte över alla gränser.

HUR SER DITT NYÅRSFIRANDE UT?

- I många år firade vi nyår uppe i ett halvmodernt torp i Hälsingland. Där fanns snö, tystnad, gnistrande stjärnhimmel och sparkturer. Det saknar jag. Nu måste jag hålla mig i Stockholm men gläds åt att vara bjuden på kalas med gamla politiska vänner från ungdomsåren. Det lär bli häftiga diskussioner i kombination med skaldjur och champagne. Men det blir nog ingen dans, tyvärr… Jag älskar att dansa!

VÅGAR DU DIG PÅ ATT GE ETT KULTURPOLITISKT LÖFTE FÖR ÅR 2011?

- Absolut! Att arbeta för att kulturen smittar av sig på fler områden; i skolan, i vården, i näringslivet, i biståndet. Jag skulle vilja ha en rejäl kulturinfluensa!

SLUTLIGEN, VILKEN ÄR ALLIANSENS KULTURPOLITISKA VISION?

- Att kulturen ska ta mycket mer plats i samhället.


Foto för Rodeo: Viktor Grahn

Följ diskussionen kultur/politik:
Regissören Jurij Lederman
Andreas Liljeholm/Fredrik Söderberg

Nina Stenberg
Promotion

Jocke Heineman / Månsken över Slakthuset



Det är isande kallt. Snön har aldrig förr dragit med sig en sån vargavinter som den här. Inte vad jag kan minnas i alla fall. Stockholmsförort. Det får man nog kalla det ändå, Slakthusområdet vid Globen. Mörkt, ödsligt och kallt. Jag och fotografen letar oss in bland industrihusen och kommer till Slakthusgatan 6, Jocke Heinemans senaste klubbförvärv. En man håller på att måla fasaden: ”SLAKTHUSET”, texten som förmodligen kommer synas till månen. Jocke Heineman tar emot oss i den stora lokalen där inget är färdigt, men där man ändå känner hur det sjuder av liv. Inom kort kommer klubben Slakthuset öppna; 999kvm ny, rå yta som helt klart ger associationer till Meatpacking District i New York.

DU HAR DRIVIT KLUBBAR LÄNGE, BERÄTTA OM VAD DU GJORT HITTILLS?

- Jag kom hem från New York 1992. Då öppnade jag Trash Bar, precis bredvid Spy Bar. Efter två år öppnade jag Snaps på Medis, sen restaurangen Il Tempo och sålde sen båda ställena för att starta Metro. Sen Isolé på Biblioteksgatan och La Dame Noir och Knast på Upplandsgatan… Jag har jobbat med det här sen jag var sjutton. I köket, som DJ och ägare.

MÅNGA STÄLLEN…PÅ KORT TID. HUR KOMMER DET SIG?

- Jag tröttnar. Trash Bar lade jag ner när Kurt Cobain dog. Vissa ställen har jag haft ett par år, sen öppnat nya. Slakthuset innebär mer jobb än tidigare ställen jag öppnat. Här gör vi allt från grunden. Allt! Avlopp, ventilation, extra nödutgångar… Helrenovering alltså. Det kanske inte är sista stoppet, men jag kommer nog göra det här en längre tid framöver.

VARFÖR HÄR, VARFÖR I SLAKTHUSOMRÅDET?

- Det här är något jag har velat göra sen jag bodde i New York på 90-talet. Nu äntligen. Jag har alltid velat åt industrikänslan, det var slakteri här tills för ett år sen. Sen är det bra att det är nära stan, det tar bara några minuter så är du här.

KOMMER MAN TILL SLAKTHUSET BARA FÖR ATT KLUBBA?

- Nja. Vi ska ha ett kök också. Kolgrillat! Folk vill ju ändå käka, man blir alltid fyllehungrig. Så det blir kolgrillat på macka à la fast-food, McDonalds. Billig mat fast jävligt gott!

VAD GÖR EN BRA KLUBB TROR DU?

- Människorna som är där och en bra och rymlig lokal.

HUR UPPLEVER DU STOCKHOLMS KLUBBKULTUR?

- Det finns jävligt mycket folk som gör bra grejer, men det är brist på lokaler. Det är därför folk har klubb på ställen som inte är lagliga. Det är dit folk vill gå. Det spelar ingen roll om världens bästa DJ spelar på Berns, folk har tröttnat. Det har blivit tråkigt. Har du ett ställe utanför stan är det folk som är intresserade som åker dit. Det behövs nya ställen.

VAD GÖR SLAKTHUSET SPECIELLT?

- Jag tror folk kommer känna blandningen; industrikänslan, bra musik, skön inredning. Det är en ny lokal som ingen har sett. Och den ser inte ut som någon annan. Vi kommer ha konst på väggarna och installationer. Spika upp en plast-ko på väggen om du vill! Det finns utrymme… I sommar kommer vi ha takterassen öppen också. Den är på 800 kvm. Man kan sitta och hänga, lyssna på musik, dricka drinkar, kolla in taken. Det vore ju grymt om man kunde ha en pool där uppe också…

HUR MYCKET HAR DU SJÄLV KLUBBAT I LIVET?

- För mycket.

MEN DU ÄR INTE TRÖTT PÅ DET?

- Lite trött på Stockholm. Jag snackar med många som alla verkar tycka samma sak. Var ska man gå, vilka klubbar finns? Spybar? Berns? Marie Laveau? Vad finns det mer…? Det spelar ingen roll om de klubbarna bjuder in nya DJ´s och dekorerar om, det är fortfarande Spybar och Berns, folk har ledsnat.

DITT BÄSTA KLUBBMINNE?

- Meatpacking District i början på 90-talet. Innan det blev Meatpacking. Ungefär som här ute, när det var helt obskyra transexuella klubbar. Där någonstans i ett hål i väggen nerför en trappa hängde jag. Det fanns en klubb som öppnade klockan sex på morgonen, Save the Robots, den var riktigt bra.

VAD SKILJER KLUBBLIVET HÄR FRÅN DET I NEW YORK?

- Framför allt så kan du inte ha öppet efter fem. Du får du inte servera alkohol efter det. Allt är reglerat. Du kan ju inte köpa öl i en ICA butik heller. Inställningen till alkoholen kan jag tycka är värre i Sverige än utomlands. Här ska folk dra i sig allt på fredagkvällen. Allt! De blir skitfulla. Svineriet ser du inte utomlands. Svenskar tappar omdömet på fyllan; nu är det fredagskväll då jävlar ska vi supa! ”Är jag inte hemma hos mig så kan jag göra vadsomhelst”, lite den stilen kör folk.

BLIR NI ETT TRESTÄLLET ELLER FEMSTÄLLE?

- Vi kommer att köra till klockan tre. Av många anledningar. Har du ett femställe blir det sista stoppet för folk, de kommer sent. Har du ett treställe kan man söka om att ha öppet till fem några gånger under året.

VILKEN TYP AV KLUBB KOMMER SLAKTHUSET BLI?

- Vi kommer ha en bra klubbscen för spelningar. Två högtalarsystem i de båda stora rummen. Men jag vill inte göra stället till en ren danslokal. Folk måste kunna få sitta också. Går du på klubb på Ibiza så är det klubb. Här blir det dansgolv men soffhäng också. Det behövs båda.

SLAKTHUSOMRÅDET, VAD TROR DU KOMMER HÄNDA HÄR I FRAMTIDEN?

- Jag känner att vi är först på plats. Det kommer komma hit fler ställen som cafeterier, restauranger och säkert butiker. Lokalerna här omkring kommer att gå till redan etablerade ställen och då är vi redan först på plan. Jag gillar att vara först. Vara den som leder något.

OM DU INTE JOBBADE MED KLUBBAR VAD HADE DU GJORT DÅ?

- Jobbat med inredningsdesign. Jag gick på Parsons i New York, så det ligger nog nära till hands. Jag har själv alltid varit engagerad i inredningen på de ställen jag byggt upp.

JULAFTON SNART – HUR KOMMER DU FIRA?

- Jag firar ingen traditionell jul alls. Det blir jättelugnt hos syrran. Min pappa var från Frankrike så vi har alltid ätit andra saker som sjötunga och sniglar. Ingen gran. Jag är ingen julkille. Julen handlar bara om att folk ska köpa, köpa, köpa…

VAD GILLAR DU ATT GÖRA UNDER JUL?

- Vi är ett par stycken som går ut på julafton. Vi samlas efter familjemiddagen vid nio. Sen får vi se var det bär…

VAD ÄR JULEN FÖR DIG?

- Det är en tid när folk verkligen går ut. Främst på annandagen, men även julafton och juldagen. Man märker att folk inte tar det lugnt under mellandagarna. Dagen innan nyår kan vara helt galen. Nyårsafton är amatörernas afton nere på stan. Då vill jag hellre vara på en mindre middag hemma hos någon vän. Men jag skulle gärna ha något här på nyårsdagen, världens bästa fest! Men vi har inte hunnit öppna till dess. Nästa år…




Foto för Rodeo: Viktor Grahn

Slakthusets invigningsfest torsdag 7/4 från klockan 20.00 – äntligen!

Nina Stenberg

Evert Lundquist / Our Legacy

Très Bien Shop visar potentiella julklappar i sin butik Welcome på Sibyllegatan 9 ikväll 21/12 mellan 18-21. Tisdagkvällen bjuder på ett samarbete mellan Très Bien Shop, Evert Lundquist och Our Legacy. Konstnären Evert Lundquist hade sitt genombrott på 1940-talet och visades senast på Moderna Museet i januari-april 2010.

Här kan du till mycket överkomliga priser få köpa hans omtyckta gravyrer. Gravyrerna är svartvit originalgrafik, i en upplaga av högst 50 exemplar. Butiken bjuder på lite öl och vin i fint sällskap av Jan Gottfarb från Evert Lundquist stiftelse. Sen kan man kan ju köpa alla andra julklappar också på samma gång, från till exempel Comme des Garcons, A.P.C, Our Legacy, Opening Ceremony och Margiela.

Nina Stenberg

Det sitter någon på vingen / musik och poesi i explosion




Musik och teater i sin gemensamma form – musikteater – har tagit ett kliv in på de etablerade scenerna i Sverige det senaste året. Bland andra hade Aniara premiär på Stockholm Stadsteater i höstas, med musik skriven av Andreas Kleerup. Vargtimmen har premiär till våren på Dramaten, där Karin Dreijer (Fever Ray) står som kompositör.

Alliansens kulturpolitik handlar om att få kulturarbetare att tänka mer entreprenöriellt och lyckas vara mer självförsörjande. Bonusar har delats ut till de verksamheter som lyckats ökat sin beläggning från tidigare år, det vill säga de som nått ut till större publik. Kanske är anledningen att många teateruppsättningar så tydligt sysslar med publikfrieri därför. Teatern skildrar samhället i miniformat. Den ger nycklar till eventuella sanningar och banar vägen för nya frågeställningar. Viktigt för samhället alltså. De stora institutionsteatrarna satsar stora pengar på scenografi, kostym och skådespelarensemble (ett led i publikfrieriet möjligen?). En teaterföreställning som lyckats hålla huvudet kallt inför detta är ”Det sitter någon på vingen” på Teater Brunnsgatan Fyra, en poetisk musikteater med sånger av Allan Edwall och dikter av Kristina Lugn. OMG talar med producenten och skådespelaren Andreas Liljeholm, och kompositören Fredrik Söderberg om teater och varför pjäsen har blivit en sån succé.

VILKA ÄR NI?

Andreas: Jag är först och främst skådespelare, under senare år även sångare. De två senaste åren har jag producerat två egna föreställningar vilket har gett mig blodad tand att fortsätta skapa egna produktioner. Jag har dramatiserat och satt ihop texterna till föreställningen Det sitter någon på vingen.
Fredrik
: I den här uppsättningen ser jag mig som trumpetare, dragspelare, kompositör samt någon form av skådespelare. Tidigare är jag klassiskt skolad musiker.

VAD HANDLAR ER PJÄS OM?

Fredrik: Pjäsen handlar om tre änglar som reser till jorden för att undersöka hur människorna har det. De gör det genom Kristina Lugns texter och Allan Edwalls sånger.

NÄR OCH HUR BÖRJADE JOBBET MED DET SITTER NÅGON PÅ VINGEN?

Andreas: För fem år sen dramatiserade jag och spelade en föreställning som hette ”Lugn, Allan!”. Kristina Lugn såg den i Helsingfors och ville att vi skulle gästspela med den på Brunnsgatan, men det blev aldrig så. När jag senare utvecklade manuset från den föreställningen till Det sitter någon på vingen, så kontaktade jag Kristina. Det här var två år sen ungefär.

VARIFRÅN KOMMER NAMNET PÅ PJÄSEN?

Andreas: Först hette pjäsen ”Det finns ingen torsk kvar i frysen”. Kristina gillade inte den titeln. Sen kom vi på ”Årets kund på Apoteket Schele”, den tyckte hon ännu värre om. När jag och regissören Jakob var på promenad och talade om resor, kom vi in på tanken jag ofta får när jag flyger: tänk om det sitter någon på vingen? Titeln slog an på oss direkt. Den väcker tankar.

HUR HAR SAMARBETET SETT UT ER TVÅ EMELLAN?

Andreas: Vi fann varandra väldigt snabbt jag och Fredrik. Vi tänker lika och vi inspirerar varandra. När arrangemangen som Fredrik skrev till föreställningen växte fram kändes allt så givet. Vi hade öppna diskussioner redan från början, allt föll på plats för oss båda samtidigt. Man blir väldigt kreativ, genom den typen av atmosfär som uppstod mellan oss.
Det var en sorts kulmination, som uppstod, energimässigt. Som det gyllenesnittet, säger Fredrik och garvar. Han fortsätter: Jag tänkte filmmusik när jag började skriva, och svensk folkmusiktradition. Andreas kände samma sak och det brukar bli bra då, när allt bara kommer naturligt. Vi har aldrig gått ifrån vår grundidé. Inte ängslat över saker…

ÄNGSLAT HUR DÅ MENAR DU?

Fredrik: Samma ängslighet som finns i filmbranschen börjar komma in på teatrarna. Att man tänker vad som är rätt och vad som är fel. Många institutionsteatrar plockar gärna in fragment från den fria världen. Inspireras av det. Starka upplevelser kommer ofta från de fria scenerna, det är ingen slump. Det uppstår en sorts själlöshet i och med institutionalisering. Strukturen inskränker friheten och skapandet.
Andreas
: Många som jobbar med teater börjar tyvärr bli rädda. De oroar sig för vad som är rätt i tiden och vad andra gör. Den ekonomiska situationen gör det också svårt att skapa fritt. Man ska hela tiden tjäna pengar på det man gör. Jag tror att det är en av anledningarna till att Vingen har blivit en sådan succé, för att vi överhuvudtaget inte tänkt i sån banor. Publiken ser det.

FINNS DET NÅGOT FRAMGÅNGSKONCEPT TROR NI?

Andreas: Nej. Men det handlar om att verkligen tro på det man gör. Om man känner att man har en riktigt bra idé, då ska du driva det till vägs ände. Du kommer att stöta på väldigt mycket motstånd, men du kommer ut på andra sidan. Det är därför nya, revolutionerande saker blir gjorda, för att folk är envisa. Ha tålamod! I nya möten kan vad som helst hända…

VAD HAR VARIT DET ROLIGASTE MED JOBBET KRING UPPSÄTTNINGEN?

Andreas: Mötet med publiken! Kontakten med publiken är alltid det roligaste i jobbet. När man ger till sin publik och känner att det når fram, den känslan är makalöst.

VAD BETYDER TEATERN FÖR ER?

Andreas: Det är en plattform för mig att uttrycka mig på. Jag gillar teatern och mötet med publiken, man vet aldrig vad som ska ske. Det sker här och nu. Sen tycker jag att teater har en väldigt viktig samhällsfunktion. Att den berör aktuella ämnen. Med små medel kan man säga väldigt mycket. Teatern är unik på det sättet.

SÅ KULTUR FÖR ER…

Andreas: Är en själslig infrastruktur. Något vi alla behöver.

HUR SER NI PÅ KULTURPOLITIKEN IDAG?

Andreas: Vår regering verkar vara kulturfientlig. Det är det som jag ser som ett stort problem. I Norge exempelvis satsas det miljarder på kultur, därför att det gynnar industrin och näringslivet. Folk mår ju bra av det. Vad regeringen håller på med en stor nedmontering i min mening. Och de behöver aldrig står till svars för detta.

VILKA SVÅRIGHETER SER NI MED KULTURPOLITIKEN IDAG?

Andreas: Att det inte aktivt drivs en seriös kulturpolitik. För att kunna driva konstnärliga projekt behövs alltid pengar. När det blir svårare och svårare att få stöd så skulle det behövas kultursponsring av företag. I många fall vill dom kanske stödja konstnärlig verksamhet, men undviker det då det inte är avdragsgillt som med idrotten till exempel. Om nu regeringen tror på entreprenörskap så skulle dom skapa helt andra förutsättningar för detta. Men det kan aldrig ersätta det kulturstöd som måste finnas och som borde höjas rejält.


Foto för Rodeo: Viktor Grahn

Det sitter någon på vingen” spelas på Teater Brunnsgatan Fyra tom slutet av januari 2011. Se spelschema och boka biljetter här.  Musiken från föreställningen kommer att ges ut på skiva våren 2011.

Nina Stenberg

Ingmar Bergman: man kan bara få människor att göra sitt bästa genom att de tycker om att göra saker

Vissa porträtt av konstnärer kan jag sakna aldrig gjordes. Långa, nästan som tysta samtal, där allt mellan himmel och jord kan yppas och leda in på, ja vad som helst. Tänk att få ta del av Ingmar Bergmans drömmar, rädslor eller minnen, kanske från just den där kvällen på Fårö när strömmen gick och det var storm. Som ett snack över frukostbordet. Kanske finns det dokumenterat någonstans, tror i och för sig att han inte var så privat av sig i den typen av intervjuer, men om det nu finns, tipsa mig gärna om var isf.
Ingmar Bergman ägnade hela sitt professionella liv åt att ta reda på hur han kunde få fram det bästa ur varje skådespelare, som han ansåg var regissörens viktigaste instrument. Detta var den naturliga anledningen till att skådespelarna tyckte så mycket om att jobba med honom. De var aldrig rädda. ”Man kan bara få människor att göra sitt bästa genom att de tycker om att göra saker…”. Och det gäller för vilket yrke, eller syssla som helst. Såg en pjäs på en större teater häromdan. Det var inte bra. Upplevde det som att skådespelarna inte ville vara där. Som att de inte förstod sin uppgift på scen, och pjäsens själ. Jag satt i publikhavet i nästan två och en halv timme och skruvade på mig. Recensionerna dagen efter var mycket bra. Fattade ingenting. De såg inte trygga ut på scen och levererade sina repliker på löpande band. Regissören borde ha gjort bättre. Tror Ingmar Bergman hade hållit med mig. Jag tror det i alla fall.

Dokumentären Bergmans Lekstuga finns på SVT Play. Har du en halvtimme över, se den. Bitar ur Svensk filmhistoria, väldigt vacker och inspirerande. Här i SVT Play.

Nina Stenberg

som plåster på såret

Jag bannar mig själv. Om du som jag missade The drumsDebaser igår, försöker jag lindra skadan med tisdagskvällshealing. Här kommer den.
YouTube Preview Image
The drums / Down by the water, fin som snus

Nina Stenberg

Carl Johan Vallgren / naturligt flow och en sann berättarglädje

Carl Johan Vallgren är en ordens man. Han är författare till nio böcker och artisten bakom sju album. Som ung reste han runt i världen med sin gitarr, spelade några låtar för att ha råd att skriva, och reste vidare. Efter en nyligen avslutad turné runt Sverige, är han åter tillbaka i Stockholm. Vi träffas på hans kontor för att tala om resor, böcker, musik och lite till.

VAR DU INTRESSERAD AV ATT SPELA OCH SKRIVA REDAN SOM LITEN? 

- Jag började att spela piano och gitarr på den fantastiska inrättningen Kommunala Musikskolan som åttaåring, det gjorde många på den tiden. Jag kommer från en by utanför Falkenberg där det var så fruktansvärt tråkigt, att man inte kunde göra något annat än att läsa och spela. Hos mig var det mycket av ett flyktbeteende, jag var ganska ledsen som barn, så böcker och musik blev något jag kunde fly in i.

DU RESTE VÄLDIGT MYCKET SOM UNG – HUR KOMMER DET SIG?

- Från det att jag var tjugo till tjugofem, reste jag runt i Europa, Asien och Nordafrika. Jag var tjugo när jag kom till Indien första gången. Jag hade hört att man kunde leva på en dollar om dagen och tänkte ”då har jag tillräckligt mycket pengar för att ha råd att skriva en roman”. Så gjorde jag det. Det var mitt första romanförsök.

MED VILKA ÖGON SER DU PÅ DINA TIDIGA BÖCKER I DAG?

- Jag bläddrade i min första bok Nomaderna häromdan. Jag kan nog tycka att den är bättre än min andra och tredje bok. Den har något slags naturligt flow, en sann berättarglädje. Eftersom jag inte hade någon tidigare erfarenhet kände jag heller inte till spelreglerna. Jag kommer ihåg att jag tänkte ”nu när jag skrivit en bok, kan jag ju lika gärna skriva en till… och efter det en till… ”. När jag hade skrivit tre böcker, då började jag betrakta mig själv som författare. Innan dess var det mer något jag sysslade med eftersom jag inte kunde komma på något bättre att göra.

HUR BYGGER DU BERÄTTELSEN I DINA BÖCKER?

- Jag ser ofta en slags ”urbild” som en inre syn, en fantasibild som jag vill utreda och ta reda på mer om. De här bilderna är bärande för att jag ska vilja ta historien framåt. Vad är det som har hänt? Vad är på väg att hända? Och vem är den här personen och så vidare. Då lämnar jag en gåta öppen som jag vill ta reda på för mig själv… Utifrån det bygger jag historien vidare åt båda håll.

UPPLEVER DU DET SVÅRT ATT SKRIVA EN ROMAN?

- Ja i allra högsta grad! Du måste vara väldigt auktoritär som författare för att tvinga läsaren att tro på det du skriver. Och för att vara auktoritär måste man vara väldigt noga med de små detaljerna. Att skriva Kunzelmann & Kunzelmann krävde mycket research om allt från konstförfalskning till homofobins utbredning under tredje riket. Man får inte darra med pennan.

SPRÅKET, ÄR DET NÅGOT DU TROR MAN ÄR FÖDD MED SOM FÖRFATTARE?

- Det är något som man vinner. Träning ger färdighet. Jag kommer inte från en akademisk bakgrund, mina föräldrar är inte särskilt litterära av sig, så språket är något som jag har fått vinna.

FAVORITBOK, FINNS DET NÅGON DU ALDRIG FÅR NOG AV?

- Det finns ett par stycken. Buddenbrooks av Thomas Mann är en roman jag alltid kan återkomma till, även Anna Karenina av Tolstoy är en sådan bok och Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf. Klassiker har allt på något sätt, de sammanfattar all litteratur…är universalromaner.

HÄNDER DET ATT DU JÄMFÖR DIG MED DESSA FÖRFATTARE?

- O nej! Det skulle jag aldrig våga!

DU VÄLJER ATT NÄSTAN UTESLUTANDE SKRIVA PÅ SVENSKA, HUR KOMMER DET SIG?

- Jag har testat att skriva på andra språk. Men det funkade inte, det kändes inte sant på något sätt. Jag vill skriva uppriktiga historier, där varje ord exakt motsvarar en känsla hos mig själv, inte minst viktigt är det i musiken där man har begränsat med tid att uttrycka sig. Det handlar om en slags trovärdighet inför mig själv. Jag är jätteskeptisk mot svenska artister som sjunger på engelska till exempel. Jag tror inte på dem helt enkelt, om de inte har språket som sitt modersmål. Det finns ett visst mått av lögn inbäddat i en låt skriven på engelska, av en artist som inte är engelsk.

HUR SER DU PÅ FANTASI I FÖRHÅLLANDE TILL DITT JOBB?

- Tankar och fantasi pågår hela tiden. Jag har ständigt idéer, bilder, ord, meningar, toner och harmonier i tankarna. Men numera har jag lärt mig att stänga av det där, att trycka på off-knappen. Förr om åren pågick det jämt, nästan dygnet runt, men nu vet jag hur jag ska hantera det där och stänga av. Det behövs när man har familj.

DRABBAS DU NÅGONSIN AV SKRIVKRAMP NÄR DU ARBETAR?

- Man får inte glömma att det gäller som artist och författare att vara öppen för livet. Det är livet och det man är med om, som genererar de bästa idéerna. Att leva är det bästa knepet mot skrivkramp!

TROR DU ATT DU HAR BLIVIT EN BÄTTRE FÖRFATTARE GENOM MUSIKEN OCH VICE VERSA?

- Ja det tror jag. Av musiken har jag  lärt mig mycket om form. Musiker och kompositörer har ofta en extrem formkänsla, och känsla för timing, det har jag haft stor nytta av som författare. Och även omvänt, som låtskrivare har jag haft nytta av litteraturen, hur man formulerar sig och blir kärnfull. Men framförallt är det att jag kan vila i det ena, från det andra. Jag skulle inte stå ut med att sitta här och skriva litteratur året om, jag måste göra något annat också, tillsammans med andra. Där är musik väldigt fint, en slags kollektiv känsla! Samtidigt kan jag tröttna på att vara ute och turnera. På turné lever du i ett ständigt nu. Det är ingen verklig värld. Det blir så otroligt fixerat vid mig, och det får jag svårt för efter ett tag. När det gått en månad kan jag känna att jag tröttnar på det där, att alltid stå i centrum. Då är det skönt att sätta sig och skriva igen. Man kan säga att växelverkan mellan författandet och musiken är väldigt positiv.

VARIFRÅN KOM INSPIRATIONEN TILL DIN SENASTE SKIVA ”NATTBOK”?

- Det passerade ett par hemska år, då det hände många tragiska saker i mitt liv, och det kan man inte gå och vara opåverkad av. Det måste komma ut någonstans, det själsliga och mänskliga mörkret, så blev ”Nattbok” till. En känsla av sorg och skräck som jag ville förmedla på något sätt. Jag började skriva dagbok om allt som hände, så tänkte jag att jag måste skriva en nattbok också… och det blev till musik.

HAR DU NÅGOT FAVORITSPÅR PÅ PLATTAN?

- Jag är allra mest nöjd med det långa episka spåret som heter ”En hälsning från en pojke (Ukraina 1941)”. Dels för att den bygger på en släktings historia och dels för att det kräver mycket att skriva en låt som är över tio minuter lång,  att syresätta den musikalisk och textmässigt.

SÅ NÄR KOMMER NÄSTA PLATTA?

- Man lever ihop till nya album och nya böcker på något sätt. Så det är omöjligt att svara på.

HAR DU NÅGRA TIPS OCH RÅD ATT DELA MED DIG AV?

- Öva mycket! Du får ingenting gratis. Det finns inga genvägar. Beethoven blev en lika stor kompositör som Mozart, trots att han inte hade i närheten av Mozarts talang…

OM DU ALDRIG FICK SKRIVA IGEN, VAD SKULLE DU GÖRA DÅ?

- Ingen aning! Jag skulle vara en djupt frustrerad människa i alla fall. Eller kanske en religiös mystiker eller nåt.

YouTube Preview Image
Besök Vallgren.nu Lyssna på Carl  Johan Vallgren här.
Nina Stenberg

Niki and the dove / londonsuccé och mörka skogar

Niki and the dove är bandet som fått Englandspubliken att go nuts. I september i år släppte Londonlabeln Moshi Moshi deras första singel DJ ease my mind. Det blev succé. Hemma i Sverige går skaparverkstan på högvarv och skivsläpp beräknas till slutet av våren 2011. Gustaf Karlöf och Malin Dahlström delar med sig av sina tankar kring musik…

NI BÖRJADE FÖR INTE SÅ LÄNGE SEN…

Gustaf: Bandet tog form i februari i år och sen tog det fart väldigt snabbt. Malin skrev en fantastisk låt… Singeln DJ ease my mind gick upp i England redan i slutet av augusti. Vi hade tur.
Malin
: Människor tyckte om den och Moshi Moshi tog upp den, de ville släppa singeln i England.

VAD HANDLAR DJ EASE MY MIND OM?

Malin: Låten handlar om ett uppbrott och olycklig kärlek. Jag fick inspiration till låten efter en kväll i Göteborg. Det var sommar. Vi dansade hela natten…

NI HAR HAFT ANDRA BAND TIDIGARE, VAD ÄR NIKI AND THE DOVE FÖR ER?

Malin: För mig personligen är det som att jag består av olika delar, med vattentäta skott emellan. Det kan låta konstigt men jag känner att de här olika delarna aldrig har sammanförts tidigare. Jag har gjort elektronisk musik och haft olika popband. Nu känns det plötsligt som att det jag gör är helt. Jag har fört samman alla mina intressen och det har resulterat i Niki and the dove.

HUR HAR DET ESTETISKA UTTRYCKET BAKOM NIKI AND THE DOVE VUXIT FRAM?

Malin: Med Niki and the dove känns det som att uttrycket är fritt och får förändras lite hur det vill. Det är skönt. Videon till DJ ease my mind kom till genom att jag såg en slags cirkus framför mig. Något som var svart och cirkulerande. Det var min vision. Jag satt och letade i timmar på nätet och plötsligt var de där, trapets-paret! Det var som att de framförde sitt nummer till vår låt. Det var en fantastisk känsla.

VAD ÄR VIKTIGT NÄR NI SKRIVER MUSIK?

Gustaf: Att du ser till dig själv och vad som är sanningen för dig. Vissa vill kanske nå ut och bli offentliga till varje pris, det är deras sanning. Medan andra bara vill skapa, utan att tänka på vad som kommer sen, det är deras sanning. Du måste ha modet att våga följa din egen vilja.

VAD TROR NI UTMÄRKER EN BRA POPLÅT?

Gustaf: Det går inte att sätta på papper och förklara i ord. En bra låt kan du bara känna i dig själv. Kicken… Det finns inga recept. Det du inte kan sätta fingret på, den mystiken är vad jag tror är det som berör.
Malin
: Det stämmer verkligen. Det finns en stor mystik i pop. Det gör den levande och spännande.

VAR HITTAR NI INSPIRATION?

Malin: I djur och natur. Jag inspireras av berättelser och bilder genom teman. Som stora mörka skogar till exempel…
Gustaf
: Jag inspireras mycket av böcker och texter. Faktiskt mycket mer än att lyssna på annan musik.

ETT MÅL MED ER MUSIK, HAR NI DET?

Gustaf: Att alltid göra villkorslös musik. In i minsta detalj. Man mår direkt fysiskt dåligt om någon tvingar på en att göra saker som man inte vill själv.

FINNS DET NÅGOT RECEPT TILL FRAMGÅNG TROR NI?

Malin: Att man utmanar sig själv och tillåter sig att gå över gränserna för vad man gör och vill göra. Jag tror att alla människor har en tendens att begränsa sig. ” Nu gör jag så här, och inte så här…” Man hämmar sig av olika anledningar. När man istället ser på vad man kan göra, börjar det hända saker.
Gustaf
: Det är en enorm lyx att få göra musik. Men det gäller att följa sin sanning. Då blir det rätt, och bra.

HUR HAR ÅR 2010 VARIT?

Malin: Jag är otroligt nöjd med året som gått! Jag har kommit till insikt om saker. Vad som helst kan hända imorn, allting kan förändras, så det är lika bra att fira på…

VAD ÖNSKAR NI AV NÄSTA ÅR?

Malin: Att vi fortsätter att utvecklas och känner inspiration. Jag vill fortsätta ha fantasi att leka fram saker. Då kan vi utveckla vår stil och vår musik.
Gustaf: Av år 2011 önskar jag mig fred och frihet…



Foto för Rodeo: Christian Gustavsson

YouTube Preview Image
Niki and the dove / DJ ease my mind

Niki and the dove spelar på Fritz Corner, Hornstull Strand 15/1.
www.nikiandthedove.com

Nina Stenberg

Trettondagsafton




Foto:Petra Hellberg

Shakespeares pjäs TrettondagsaftonStockholm Stadsteater är fantastisk! Det är en förvecklingskomedi om död, svartsjuka, svek och kärlek. En riktig klassiker alltså. Men uppsättningen på Stockholm Stadsteater känns allt annat än klassisk. Scenografen och kostymören Charles Koroly är ett geni! Underbaaara kostymer (tydligen gjorda på återanvända kläder), fantastiska, gigantiska vallmoblommor som ramar in scenen  och ger associationer till Alice-i-underlandet och fransk 20-tal cirkus…
Skådespelarensemblen är också väldigt bra. Peter Haber (tack för att du gör något annat än Martin Beck – och så oändligt mycket bättre…). Nadja Miriman i rollen som grevedotter har en röst man blir smått förälskad i. Lena T Hansson aka ”urcellen ellen” är nostalgitrippen vi alla behöver och Pia Johansson måste vara Sveriges roligaste person, spelar narr. Önskar jag kunde ge föreställningen en mer visuell rättvisa genom ett videoklipp (borde Sveriges scener använda sig mer av), men tycker nog att den borde ses live iofs.

Mer info/boka här.

Nina Stenberg