”Ensamheten är en förutsättning för betraktandet”

”Between the computer, a pencil, and a typewriter

half my day passes. One day it will be half a century.

I live in strange cities and sometimes talk

with strangers about matters strange to me.

I’m no longer young, but someone else is always older.

I like deep sleep, when I cease to exist,

and fast bike rides on country roads when poplars and houses

dissolve like cumuli on sunny days.

I‘m truly not a child of the ocean,

as Antonio Machado wrote about himself,

but a child of air, mint and cello

and not all the ways of the high world

cross paths with the life that–so far–

belongs to me.”

Häromkvällen besökte en av vår tids största poeter – Adam Zagajewski - Dramaten för att tala om sin senaste diktsamling ”Antenner i regn”. Väldigt fint. Var det.

Nina Stenberg

söndagsheal


Syket /Let it Heal

Nina Stenberg

Kjellson B


Harrys Gym – Old Man

Min granne är inge trevlig. Han är över 80 år och bor i porten bredvid. När jag ringde på häromdan för att höra med honom om hans elektricitet funkade – min brann efter kortslutning – hör jag någon flåsa bakom nyckellåset. Öppnar inte. Vänder och rullar tillbaka in till TV´n(?). Herr B Kjellson, den här är till dig. Jag fantiserar om vad du heter  förnamn…Bruno? Börje..?

Nina Stenberg

snart kommer värmen. då går vi ut på fälten och dansar.

YouTube Preview Image
YouTube Preview Image
Från filmen ”Platoon goes to heaven”, 1976

Nina Stenberg

nattuggla-nattgrubbla

YouTube Preview Image
Wavves / Horse Shoes = enkel låt är bra låt

Nina Stenberg

Barbara Rix Sieff / Om Jeanloup Sieff och konsten att fotografera


Den franske fotografen Jeanloup Sieff började fotografera på 1950-talet. Han blev erkänd för sina mode- och reklamfotografier, men det finns mer till hans bilder än så. Han älskade att fotografera landskap, dans och porträtt och han tenderade att endast skapa något vackert av det han tyckte var mycket vackert.

Barbara Rix Sieff är Jeanloups änka, också hon fotograf och tidigare modell. Tillsammans med deras två gemensamma barn har hon kommit till Stockholm för öppningen av Moderna Museets utställning av Jeanloup Sieffs fotografier. Vi tar tillfället i akt att tala med Barbara om hennes minnen av sin man, om utställningen och om konsten att fotografera.

VAD MINNS DU TYDLIGAST AV JEANLOUP SIEFF?

- Han var en väldigt imponerande man. Väldigt närvarande. Var han i rummet, tog han aldrig stor plats, men han hade en fantastisk karisma och aura runt sig. Alla märkte av denna. Hela vårat liv tillsammans var jag väldigt tagen av den.

HUR SKULLE DU BESKRIVA HONOM SOM PERSON?

-Som en katt. En stor katt! Han ville arbeta ensam och hade en enorm integritet i sin proffession.

DET ANDRA RUMMET I UTSTÄLLNINGEN FOKUSERAR PÅ DANS OCH RÖRELSE. VAR DANSEN EN STOR DEL AV JEANLOUPS LIV?

- När jag tänker på rörelse i kombination med Jeanloup tänker jag på dans. Jeanloup älskade att vara närvarande vid dansrepetitioner. Han var väldigt fascinerad vid deras rörelser, deras grace och det hårda arbetet bakom varje rörelse.  Här syns tydligt hans känsla för form, rörelse och kropp. Han spenderade många timmar av sitt liv i danslokaler.

BARBARA FORTSÄTTER…

- En av hans stora begåvningar var förståelsen för dispositionen av bilden. Känslan för ljuset. Den gav han ofta utlopp för i bilder där himlen är extra framträdande. Betrakta fotot med landsvägen och himmeln. En magisk bild av något så enkelt…

HAR DU SJÄLV NÅGOT FAVORITFOTO PÅ UTSTÄLLNINGEN?

- Bilden på vår dotter Sonia som hänger i första rummet. Men jag älskar alla bilder på utställningen!

VAD SKULLE DU SÄGA GÖR ETT BRA FOTOGRAFI?

-Ett bra foto är något du vill hänga på väggen och aldrig tröttnar på. Det finns inga specifika ramar för ett ”perfekt” foto.

HÄNDER DET NÅGOT MED VÄRLDEN SEDD GENOM EN KAMERALINS?

- Världen förändras på ett sätt sedd genom kameralinsen, då du väljer att ta en bild ur en viss vinkel och med ett visst fokus.  Jeanloup arbetade  med vidvinkelobjektiv. På det sättet kom modellerna nära bildplanet och bilderna ger en ”intim” känsla.

HUR VAR DET ATT JOBBA IHOP SOM FOTOGRAF OCH MODELL?

- Jag såg honom aldrig som fotograf, och han såg aldrig mig som modell. Vi var ju ett par! Han var min man. Kom jag hem och såg ut som en modell med massa smink i ansiktet sa han bara: ”take it off!”.

FOTOGRAFERING SOM KONSTFORM – HAR DEN FÖRÄNDRATS ÖVER ÅREN?

- För 50 år sedan ansågs fotografering så ”enkelt”. Att bara trycka på en knapp! Det var på den här tiden inte en accepterad konstform. När sedan de stora modetidningarna satsade på modefotografering gav det utrymme och möjlighet för fotografer att verkligen praktisera sin konst. Det utvecklade hela konstformen till vad den är idag. Bilden Jeanloup tog av Yves Saint Laurent fick ett enormt genomslag 1971!

HUR SER DU PÅ MODEJOURNALISTIKEN IDAG?

- Jag köper hur mycket tidningar som helst! Elle, Numéro, Vogue, Bazaar… allt, allt, allt! Jag älskar modetidningar. Det finns så mycket bra fotografer nu för tiden. Det är väldigt stimulerande att se.

VILKEN EGENSKAP TROR DU ÄR VIKTIG ATT BESITTA SOM KONSTNÄR/FOTOGRAF?

- En egen stil. Det måste finnas en konstnärlig, egen stil. Det är A och O.

HAR DU NÅGOT RÅD DU KAN DELA MED DIG AV TILL UNGA FOTOGRAFER?

-Lyssna inte på råd av något slag! Bara gör!


Familjen Sieff
Bilder för Rodeo: Beata Holmgren

Jeanloup Sieff: Fotografier på Moderna Museet 19/2 – 22/5
Besök utställningen här.

Nina Stenberg

Ólöf Arnalds / Island är så mycket mer än bara sagor


Foto för Rodeo: Christian Gustavsson

Ólöf Arnalds spelning på Lejonkulan på Dramaten i onsdags gav smak om våren. Den här kvinnan är verkligen helt fantastisk. Hon fyller rummet med sin spröda, hypnotiska sång och påminner både om Kate Bush och en isländsk Ane Brun. Med allt vad det innebär. Mellansnackar lite om isländska sagor och hur kärlek och död är ”det enda” återkommande temat i isländsk vistradition. ”Nästa låt handlar om tårar av guld” -inte för att hon gråter så ofta, kanske två-tre gånger per år, menar hon. Mer behöver man inte på Island.

Bär ”alla” isländska artister på berättelser lika storslagna som Eyjafjallajökull? Den frågan dyker upp varenda gång jag hör artister från det här landet. Sigur Rós, Björk, Jóhann Jóhannsson, Ólafur Arnalds och Ólöf Arnalds…(observera att de två senaste inte är samma person). En ö bestående av 300.000 människor omgivna av geisrar, vulkaner och kargt landskap och där ponnys ränner runt, måste tala för att de är coola personer som om de gör musik, ”alltid” gör magisk musik. Här är min uppfattning tydligen väldigt inskränkt och generaliserande. I alla fall om du frågar Ólöf .

VEM ÄR DU?

- Jag är sångerska det är allt. Jag kan inte skaka hand på nåt annat. Musik kommer inifrån. Jag har alltid gjort musik, jag kan inte hjälpa det. Ibland vill jag sluta men det går inte.

VARFÖR SLUTA MENAR DU?

- Idén om musik är så oerhört vacker att jag ibland inte kan förenas med tanken på att skapa den. Som att jag inte kan nå ända vägen fram…

MÅNGA FANTASTISKA ARTISTER OCH BAND KOMMER FRÅN ISLAND. FINNS DET ETT SPECIELLT ISLÄNDSK FRAMGÅNGSKONCEPT TROR DU?

- Individualitet, hårt arbete och det kreativa sökandet hos var och en. Lusten att kommunicera det man skapar… Det är din uppgift att hitta din egen röst som musiker och sångare, då måste du tänka alternativt. Inte lyssna på den stora gruppen. Det tror jag isländska artister och musiker har gemensamt. Men det finns otroligt många band på Island, i synnerhet i huvudstaden. Och långt ifrån alla är bra! Långt ifrån…! Det lustiga är att journalister över hela världen verkar tro att alla är som Björk…

ÓLÖF FORSÄTTER…

- Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte erkänner att Island är mitt hemland och att det har format mig som musiker att komma från Island. Vårt hem formar oss alla, men däremot vill jag separera min konst från min nationalitet. Jag tror att musikalitet kommer från djupet av själen. Ett universellt språk där landsgränser inte existerar. Folk verkar tycka att Island är som taget ur sagorna.. Det är så mycket mer till Island än så. Reykjavik har blivit som Ibiza, med turister överallt. Och bilden av mystiken är motpolen till det moderna Island och Reykjavik.

HUR UPPLEVER DU SJÄLV MUSIK?

- Jag upplever musik visuellt. Jag ser bilder i toner och melodier…det har jag alltid gjort. När jag pluggade på konstskola klickade jag bättre med konsteleverna än vad jag gjort med musiker. Jag ser nummer och färger i musik. Jag har något som heter synesthesia…


Innundir Skinni

Surrender
Ólöf Arnalds har precis påbörjat sin Europaturné i Stockholm. Mer info här.
Se konserten från Lejonkulan här.

Nina Stenberg

Wildbirds and Peacedrums / think different


I senaste numret av Rodeo går det att läsa ”historien om Acne”, där Johan Wirfält bland annat undrar huruvida svenskt modes främsta flaggskepp fått hybris, eller inte? I slutsatsen framgår det att företaget är präglat av individualistiskt självförverkligande och helt enkelt går sin egen väg.

Vid samtal med utländska vänner förklarar de hur vi svenskar beter oss. ”Ni är på något sätt sedda i grupp, som kollektiv, där alla klär sig och beter sig exakt likadant”. Men det här stämmer väl ändå inte? Det känns som att det händer saker i det nu-svenska samhället som kastar omkull våra tidigare mellanmjölkensland-attityder och lagom-är-bäst-normer . Svensken har generellt varit duktig på att tuffa på i gamla utstakade spår. Individualism har liksom aldrig varit synonymt med det svenska. Tidigare bröt vi ogärna med våra inlärda föreställningar om hur saker och ting borde se ut och vara, ja. Nu för tiden är det snarare mer regel än undantag att bryta sig loss från dessa och hitta något eget, kalla det annorlunda eller ”nytt” om du vill.

Wildbirds and Peacedrums är ett band som utmanar vår idé om vad musik är och kan vara. De verkar inte inom ramarna för vad vi är vana att lyssna till. Inte heller bryr de sig om att infoga sig i leden. Bandet är också en del av det svenska musikundret som successivt intar den internationella musikscenen, tillsammans med artister som Robyn, Lykke Li, JJ, This is Head etc. För att de är grymma på att göra sin grej.

NI GÖR VAD VISSA KAN TYCKA ÄR ”UDDA” MUSIK. HUR SER NI SJÄLVA PÅ DET NI GÖR?

Mariam: Jag gillar minimalism. Att behärska det lilla och göra det stora.
Andreas
: Det vi har gjort är att skapa en plattform för i stort sätt vadsomhelst. Musikaliskt sätt. Vi vill vara fria i vårt skapande.

HUR VIKTIG ÄR MUSIKEN I ERA LIV?

Mariam: Insikten om att ”det är det här jag ska göra” kom tidigt. Musiken var min tillflyktsort. Jag har alltid haft ett enormt behov av att uttrycka mig. Ända sen jag var liten. För min egen del var det viktigt eftersom jag hade låg självkänsla och kände stor ensamhet tidigt. Därför var det viktigt att hitta sången, där kunde jag nå ut och samtidigt känna att jag räckte till.
Andreas
: Att hitta sig själv i det man gör är en fantastisk känsla. Häri ligger den stora utmaningen, och det driver mig att skapa och utvecklas. Därför håller jag på med det här.

GENREMÄSSIGT, HUR FÖRHÅLLER NI ER TILL ATT SÄTTA EN STÄMPEL PÅ ER MUSIK?

Mariam: Vi har aldrig definierat oss inom en viss genre. Spelar vi på en popfestival så tenderar folk att se oss som improvisativ pop. I jazzsammanhang så drar det åt frijazz eller hård blues… Omständigheterna avgör vad folk sätter för genrebenämning på oss. Vi väljer att inte göra det inte själva. Det tar udden av vad det faktiskt är.
Andreas
: Vi är två personer som med väldigt små medel försöker göra ”stor” musik. Trummor, röst och andra enklare instrument… Sen om det är improviserad jazz, pop eller något annat har ingen betydelse.

VAD ÄR ROLIGAST MED JOBBET?

Mariam: Att få möjlighet att resa över världen och stå på scen och spela. Möten med dem som intresserar sig för vår musik, men samtidigt också de som kanske inte tidigare kommit i kontakt med oss är en enorm kick.
Andreas: Du träffar människor du inte känner. Och möter dem genom vår musik. Det uppstår saker…

BERÄTTA MER…

Mariam: Varje låt kan sjungas på hundra olika sätt. För en improvisationsmusiker innebär det en ny utmaning varje gång du uppträder inför en publik. Musiken är uppbyggd på energi, och då man står på scen och möter sin publik blir energin som starkast. Man ger och får samtidigt något tillbaka. Det gör att vi aldrig tröttnar på det vi gör. För låtarna blir olika för varje spelning.  Jag tror popmusiker lättare blir trötta på sig själva ibland när de måste upprepa sig själva gång på gång… Genom improvisation är vi känner vi oss mer fria.

FINNS DET NÅGON BAKSIDA MED TURNÉLIVET?

Mariam: När man kommer hem från en turné känner man sig tom.

TOM, HUR?

Mariam: Deppigheten när man är klar med något. Och att ha gett allt för det, som sen tar slut…

HUR KOMMER IDÉERNA TILL LÅTARNA?

Mariam: Det har sett olika ut för skiva till skiva. Jag har behövt skriva mycket om tillhörighet och ensamhet tidigare. Konstrasten mellan att känna sig fri och att känna sig låst, att bryta sig loss. Senaste skivan handlar om känslor konkretiserade kring vatten…på ett abstrakt sätt.

HUR SER VÅREN UT FÖR ER?

Mariam: Vi åker ut på turné nu. Först Australien, sen Östeuropa och senare i vår USA. I sommar blir det mer festivalspelningar på hemmaplan.

HUR SER NI PÅ FRAMTIDEN?

Mariam: Vi har pratat mycket om lycka kontra att vara lyckad. Om framgång och vad det innebär och vad man söker för mening med allt. De här två blandas ofta ihop. Jobbet blir så synonymt med att vara lyckad för folk. Och det är ju inte så…
Andreas
: Jag vill fortsätta få vara fri i mitt skapande. Att känna en lust att skapa så som vi gör just nu om tio, femton år.


Foto för Rodeo: Christian Gustavsson
YouTube Preview Image
wildbirdsandpeacedrums.com
Lyssna på Wildbird and Peacedrums här.

Nina Stenberg

det är något visst med mörka röster om kärlek

YouTube Preview Image
Cold Cave / Love comes close

Nina Stenberg

musik bitte!

The Vaccines / Post break-up sex

Nina Stenberg