Bodil Malmsten: ”Jag hatar kommersialiseringen av litteraturen och avglamouriseringen av författarrrollen”

Fotograf: Jesper Brandt Agentur: Rockson

För ett tag sedan gjorde jag en intervju med Fredrik Strage där han uppger att han sett siffror på att 30% av den svenska mannen aldrig läst en bok. Aj. Där trampades på ömma tår vilket gav upphov till hetsiga diskussioner både på jobbet och i mail till höger och vänster. Ok, efter ett samtal med Eva Gedin – förlagschef på Norstedts – går tesen om den svenska mannens ointresse för böcker på tvär med hennes åsikter. Eva menar att intresset för litteraturen är större idag än för några år sen. Också i den yngre generationen. Hon menar att efterfrågan på böcker är stor. Publiken vill också möta – och till viss del lära känna – författaren bakom boken. ”Vissa författare har nästan nått en rockstjärnestatus idag”.

Jag tar upp diskussionen här. Inte för att på något sätt skänka sanningar kring statusen på det manliga behovet/ickebehovet av böcker – utan snarare för att undersöka motsatsförhållandet:

SVENSKEN LÄSER ALLT MINDRE OCH MINDRE
och
EFTERFRÅGAN PÅ BÖCKER ÄR STÖRRE IDAG ÄN TIDIGARE

Bodil Malmsten har precis avslutat sin turné med succéföreställningen Enligt Bodil Malmsten. I uppläsningsföreställningen talade hon om ordet, skrivandet och effekterna av det. Med anledning av hennes roll som ordkonstnär kontaktar jag Bodil i New York där hon just nu är på semester. Jag gillar Bodil. Mycket. Hennes syn på litteraturen, dess status och vikt för samhället är vad man kan kalla glasklar.

Hur ser du på litteratursverige idag? Saknas något eller är det rent av ”bra som det är”?

- Jag har aldrig tyckt att det är bra som det är. Inte ens när det var bättre. Det enda blomstrande med litteratursverige är att det finns fler och fler småförlag som översätter och ger ut litteratur som de stora förlagen tror att folk inte vill ha; den självuppfyllande profetian – att ge folk vad de vill ha. Ett exempel som är lite off-pist, men ändå: Hade franska folket fått vad de ville ha, hade dödsstraffet varit kvar i Frankrike.

Du släppte din första diktsamling på 70-talet. Hur ansågs dikten på den tiden jämfört med idag?

- Jag kände mig väl missgynnad av tidsandan som vanligt. Men poesiuppläsningarna – det var events som hade fyllt Globen om den hade funnits, den kanske fanns men ingen tänkte på det. Alla var upptagna med att stå i kö till poesiuppläsningar eller själva läsa. Det var alltid kö. Poeternas estrad på Mosebacke, massor med små ställen som poppade upp i Vasastan och förorterna, Kafé 44; an på Tjärhovsgatan där kön en midvinterkväll kunde ringla ner förbi Slussen och Gamla Stan, för att tvärvända vid Slottet. Läsande människor på den tiden blev fortfarande chockade över chockerande företeelser som monarkin. Angående hur dikten ansågs av läsarna så verkade det inte som om de blev lika uppskrämda av om det kallades dikt. Det verkade mest vara innehållet och formen som räknades, inte hur det rubriceras. Tidningen Vi intervjuade mig och satte rubriken ”Poeten som säljer.” Jag blev rasande för att det lät som om jag var kommersiell, men det var sant. Mina diktsamlingar i mitten på 80-talet sålde mer än en normal roman i dag. Vad nu en normal roman är, jag vet vad jag menar men kan inte formulera det.

Varför ord? Varför diktar/skriver du?

- Det är just vad jag turnerat Sverige runt med tvåtimmarsföreställningen ”Enligt Bodil Malmsten” för att reda ut. Och det gick ju inte. Jag ångrar att jag inte använde turnén till att göra reklam för författare som har gjort det – satt sig ner och skrivit sina böcker i stället för att grubbla över varför. Författare som  Thomas Bernhard, Roberto Bolaño, Tjechov, Dostojevskij, Vila-Matas, Melville, Beckett, Duras, Tobias Wolff, Raymond Chandler, Jane Austen, Montaigne, Proust. Varför jag skriver, varför skriver jag? Det måste vara straff för något onämnbart brott jag begått i medvetslöst tillstånd, det vill säga när jag var ung.

Vilken roll anser du ordet ha i samhället? Vilken är dess uppgift?

- Ordets uppgift är att inte ha någon uppgift, ingen roll, inget mål utom letandet efter det rätta tilltalet, det rätta ordet. Väldigt ansvarsfullt och omöjligt att lägga ut på entreprenad. Prousts På spaning efter den tid som flytt var inte ett projekt som Marcel Prousts agent sålde in till trettiotvå länder innan någon hade läst ett enda ord. Jag hatar kommersialiseringen av litteraturen och avglamouriseringen av författarrrollen. Om vem som helst med marknadsmässig framåtanda kan bli författare vill inte jag vara det. Jag vill vara en som försöker göra det omöjliga som mina favoritförfattare fast på min nivå. William Faulkner sade om dem som sysslade med litteratur på hans tid, och det gäller än: ”I rate us on the basis of our splendid failure to do the impossible.”

Tror du att svensken läser allt mindre och mindre?

- Jag tycker det ser ut som om svensken läser mer och mer dåligt och eländigt skrivet skräp. I alla fall på tunnelbanan i Stockholm.  I USA tror bokbranschen och läsarna att Stieg Larsson är litteratur och till och med den odödliga tidskriften The New Yorker har haft stor artikel om samhällskritiken i Stieg Larssonprodukterna så jag tog för givet att det var likadant på tunnelbanan i New York, att folk satt med sina iPads och Kindles och konsumerade skräp, men jag såg bara en. De andra läste  Down and out in London and Paris av George Orwell och andra riktiga författare, någon studerade ett språk med svåra tecken, någon läste till läkare. Men bara för att jag råkat observera det här är det inte statistiskt säkerställt.

Kontakten författare och läsare emellan, hur viktig är den? Har det blivit viktigare på senare år för författaren att närma sig sin publik?

- Viktigare tyvärr. Och jag är lika skyldig till det som alla andra som spelar med – man tror att man måste det för att tala om att man kommit ut med en bok. Och det kanske man måste, men eftersom ingen vägrar så vet man ju inte hur det hade gått för boken om författaren inte hade närmat sig sin publik. I USA måste man antingen vara död och k-märkt som David Foster Wallace för att slippa göra uppläsningsturné när man kommer ut med en bok. JD Salinger försökte hålla sig borta från allt det där och se hur det gick för honom – hans besatthet av anonymitet tog över och han dog lika missnöjd som om han hade fortsatt ge ut böcker och suttit i varenda så kallad morgonsoffa och talkshow och pladdrat om dem.

Hur tror du framtidens litteratursverige kommer att se ut?

- Jag tror ingenting, jag har inte den läggningen. Jag hoppas på polarisering – mera vrede hos dem som tar skrivandet på allvar, mer humor, mera angrepp, mera bråk, mer sanning. Jag hoppas att någon som skriver lika bra som Kristian Lundberg skriver en Yarden om Arbetsförmedlingen, att någon med Måns Wadensjös observationsförmåga skriver om psykvården, Försäkringskassan och Soc. Att många olika författare kan och vill försöka sätta ord på det som finns. Och inte finns. Litterära, egna och roligt hopfogade ord!

Jag vet inte, faktiskt. Läser svensken mindre och mindre? Har det kanske blivit ”omodernt” att plöja böcker? Å andra sidan är program som Babel mer populära än någonsin. ”Det talas mycket om böcker – men vilka böcker talas det om egentligen?”, menar Eva Gedin på Norstedts. Topplistlitteratur, deckare och chicklitt? Bodil Malmsten menar att vi läser mer och mer eländigt skrivet skräp. Någonstans läste jag i en blogg att föräldrar inte läser sagor för sina barn på samma sätt idag som tidigare. Och det förändrar i sin tur våra läsvanor i vuxen ålder – mycket. Är boken given eller icke-given?

Nina Stenberg

Another Shirt Please / Glad påsk!


Sverige är ett traditionsrikt land. Under året firar vi svenskar ett antal olika högtider som inträffar med jämna mellanrum – frågan är bara:
Vet vi vad vi egentligen firar och varför?

För ett halvår sen tog Rodeo ett snack med grundarna till det nystartade skjortföretaget Another Shirt Please; Oskar Ödling, Carl Bergérus och Anders Lidberg. Då handlade samtalet om julen. Nu, så här ett par månader in på vårsäsongen vill vi prata med dem om den andra av svenska stortraditionen, nämligen; påsken.

GILLAR NI PÅSKEN ÖVER HUVUDTAGET?

Oskar: Klart man älskar påsk! Det är den bästa tiden på året. Början på allt.
Anders
: Jag gillar den inte.
Carl
: Jag är ambivalent. Den moderna påsken gillar jag. Inte den gamla.

VILKEN ÄR DEN GAMLA PÅSKEN?

Carl: Jag minns påsken från barndomen som så sjukt jävla tråkig. Det var bara klassisk musik och Jesusfilmer på TV. Man fick inte under några omständigheter vara lycklig. Man skulle sörja Jesus.

DET MÅSTE VÄL HÄNT ANDRA SAKER ÄN BARA DET?

Carl: Ja, men som jag sa, det var den gamla påsken. Nu ser den ju helt annorlunda ut.
Anders
: När jag var ung var man alltid tvungen att vara hemma på påsken. Vi smällde smällare och drack öl typ. Och tände påskeld.
Oskar
: Vem fan tänder påskeld?
Anders
: Ja vi gjorde det. I Borås.
Oskar
: Inte vi. Inte i Norrland! Men det andra förekom ju.
Anders
: Jag håller helt med Carl i det där med Jesusfilmerna. Herregud vad de var tråkiga! Men det fanns en sekvens som jag gillade. När Jesus går på Golgata och bär på korset. Det var så sjukt tungt för honom och så bjuder de honom på galla. Det var genomelakt. Det älskade jag.

DEN KRISTNA HÖGTIDEN, VAR TOG DEN VÄGEN?

Carl: Någonstans försvann allt det där fokuset på den kristna högtiden. Det gäller både julen och påsken. Det är en enorm skillnad då från nu. Idag håller butiker öppet. Folk går på stan och shoppar. Det hände inte för ett par år sedan. Idag handlar påsken om godis och ägg. Inget annat.

DET HÄR MED KYCKLINGAR, ÄGG OCH HARAR UNDER PÅSKEN – VAR TROR NI DE KOMMER IN I BILDEN?

Anders: Det har med den kristna traditionen att göra. Vi offrade lamm förr i tiden.
Carl
: Gjorde vi? Ja jag vågar inte gissa på varför. Och äggen?

TYDLIGEN HANDLAR DET OM METAFORER FÖR LIV OCH PÅNYTTFÖDELSE. FRUKTBARHET…

Carl: Så haren skulle vara en symbol för fertilitet?
Anders
: Ja. Det verkar ju troligt.

HUR FIRAR NI PÅSK?

Oskar: Norrläningarna drar till fjället! Jag åker till Tärnaby. För mig har alltid påsken varit den ultimata vårvändningen. Du åker till fjällen med ditt dreamteam. Fiskar, åker skidor och avnjuter det sista på vintern.
Anders
: Min mamma klär in allt i gult. Gula plyschgardiner…gula kycklingar och ägg. Överallt! Varje år tar hon fram en hare i plast som hon tror betyder jättemycket för mig och fyller med godis. Och jag som aldrig gillat godis.
Carl
: Jag gillar det där med att hänga upp nya gardiner. Då händer det nåt. Annars är jag inte så pyntig.
Anders
: Inte jag heller, men mamma är.

VAD INNEBÄR DE SVENSKA TRADITIONERNA FÖR ER?

Oskar: En möjlighet att få träffa släkten. Man firar ihop med familjen. Det händer ju aldrig annars att man umgås på det sättet. Svenskar är dåliga på det.
Carl
: Det intressanta är att någon gång under de här dagarna som infaller under jul eller påsk så måste man hitta på något som gör att man inte blir för uttråkad och slår på varandra. Det är då man målar ägg eller dansar runt granen.

SÅ DEN TYPEN AV TRADITION SKULLE VARA SOM EN AVLEDARE MOT VÅLD?

Carl: Ja.
Anders
: Nä det stämmer ju inte alls. Du låter skittråkig.
Carl
: Varför ska man annars ”pyssla”?
Oskar
: Nu låter du så där jävla negativ. Påsken är fantastisk. Jag försöker skaka liv i de här grabbarna! De är så platta och torra. De kommer att följa med upp till Tärnaby över påsk. Då ska vi både klä ut oss och måla ägg.

ATT BLÅSA OCH MÅLA ÄGG UNDER PÅSK, VARFÖR GÖR MAN DET TROR NI?

Carl: För att vi ska ha något att göra på årets tråkigaste dagar.
Anders
: Nej, det är för att samla familjen och göra någonting ihop.


ENLIGT TRADITION ÄR DE MÅLADE ÄGGEN EN GÅVA SOM MAN SKULLE GE BORT TILL NÅGON MED LYCKÖNSKNINGAR OM GOTT LIV. VEM SKULLE NI VILJA GE ERT ÄGG TILL?

Oskar: Till min bror Jon. Han behöver lite påskkänsla och vi träffas för sällan.
Anders
: Charlie Sheen. För han behöver ta sig igenom grejer och få hjälp på traven.
Carl
: Till min syster för hon är gravid och får hon en son kanske han döps till Carl?

VI HAR HUNNIT MED ATT PROVA SYSTEMETS FEM NYA PÅSKÖL UNDER DEN HÄR INTERVJUN – VILKEN VAR GODAST?

Anders: Wisby påsköl. Den hade lagom kolsyra, beska och ingen söt eftersmak. Den får fyra av fem i betyg.
Carl
: Instämmer helt. Egentligen ska Anders inte uttala sig, för han älskar allt efter en öl. Den här har han dock rätt i var god. Den funkar bra till sillen.
Oskar:
Några smakar grus. Wisbys klarar sig från det, så den får godkänt.
Anders
: Bryggmästarens påsköl var fruktansvärd…ett riktigt bottennapp. Se upp för den! Först smakar den ingenting, sen smakar den askkopp. Ett överkryssat strykjärn får den.

EN PÅSKHÄLSNING FRÅN A.S.P – VILL NI GE ER PÅ DET?

Anders: Omfamna det du lämnar.
Oskar
: Börja njuta. Kliv ut ur idet!
Carl
: Men ta det lite försiktigt. Snart börjar rosétiden.

Foto för Rodeo: Viktor Grahn

www.anothershirtplease.com

Nina Stenberg

Christoffer Roth / svenskarna är europas japaner

Som liten drömde Christoffer Roth om att bli bagare som sin morfar. Det blev han inte. Han hoppade av gymnasiet för att dra ut på turné med ett punkband och har sedan dess jobbat med musiken på heltid. Christoffer har producerat och spelat in svenska artister som Markus Krunegård, Moneybrother och Those Dancing Days, och mixat Håkan Hellström. Genom åren har han hunnit spela i åtskilliga band, nu senast Kriget. För några veckor sen kom hans solodebut – Best In A Mess. En platta som vuxit fram ur punken och sedan växlat in mot popen.

Vi möter en ödmjuk Christoffer Roth i Studio Dubious på Södermalm i Stockholm för att tala om hur det är att skapa musik, både framför och bakom mixerbordet. Så tar vi pulsen på den svenska musikscenen, en värld han kan mycket om efter  sina sjutton år i branschen.

SOLOSLÄPP ÄNTLIGEN – VARFÖR DRÖJDE DET SÅ LÄNGE?

- Jag har hållit på med annat helt enkelt. Nu behövde jag göra den här skivan för att få ur mig massa saker. Jag jobbar ju hela tiden med andra människors musik och kände att jag behövde göra något eget. Utmana mig själv.

VARI LÅG DEN STÖRSTA UTMANINGEN?

- Att prioritera min tid. Att ta mig tid för att jobba med mitt eget.

VAD ÄR ROLIGAST, ATT JOBBA MED EGNA ELLER ANDRAS GREJER?

- Jag vill inte fastna i något för länge utan trivs med att göra massor med olika saker. Spela bas, vara ljudtekniker, producent och nu sångare. Jag är en rastlös person.

HUR SKULLE DU BESKRIVA DITT SOLOPROJEKT?

- Så här låter jag, Christoffer Roth. Jag har varit rätt dålig på att censurera mig själv. Både musikaliskt och textmässigt. Mina vänner förstår nog precis vad jag menar i mina texter. Jag ville inte göra en banbrytande skiva, hitta nya ljud och tillvägagångssätt för att spela in musik. Det får jag göra med andra projekt. Med Kriget exempelvis. Jag har gjort en ganska tidlös skiva som man inte kan sätta någon direkt årgång på. Den ska låta enkel om du inte lyssnar efter noga.

VAD HANDLAR MUSIK OM FÖR DIG?

- Om att väcka känslor.

NÄR SKRIVER DU MUSIK SOM BÄST?

- När saker kommer av sig själva. Då blir det bäst. Genom begränsningar kan det uppstå bra saker. Som när man håller sig till två, tre ackord eller nåt i den stilen.

PUNKEN – HUR KOM DEN IN I BILDEN?

- Jag fick ett blandband när jag var liten som jag lyssnade på hur många gånger som helst. Det mesta jag lyssnar på har ofta något inslag av det. Jag tror det har att göra med den där energin. Den har jag alltid gillat. Jag har bott länge i förorten, Huddinge, och där var det en extremt aggressiv känsla. I min klass mobbade folk varandra till höger och vänster. Det satte sig i min musiksmak på något sätt. Punk är aggressiv, men inte elakt. Jag levde ut aggressiviteten genom punken.

HUR HAR DEN SVENSKA MUSIKSCENEN UTVECKLATS SEN 90-TALET TYCKER DU?

- Utbudet har framförallt blivit mycket större. Mycket musik försvinner i mängden. Folk musikzappar mer. Man lyssnar inte på en hel skiva på samma sätt som när man gick ut och köpte ett album. En annan grej jag tänkt på är att det känns som att människor som håller på med musik idag samarbetar mycket mer. Gränsöverskridande i olika band och genres…

SÅ FOLK HJÄLPER VARANDRA MER?

- Det är inte en lika stor grej längre att spela i band och släppa skiva. Det är mycket enklare idag att spela in sin musik och släppa den. Med allt från utrustning till att starta egen skivbolag.

HUR TROR DU ATT DET PÅVERKAR UTBUDET AV MUSIK?

- Det blir oändligt mycket mer att lyssna på. Och det kräver mer av lyssnaren. Att hitta det man gillar. Ibland önskar jag att det fanns ett större filter. Mycket är inte bra helt klart.

VAD TROR DU KONSEKVENSERNA BLIR AV DETTA…?

- Utbudet blir så enormt och folk orkar inte ta till sig allt. Därför blir Melodifestivalen gigantisk. För det blir så enkelt för konsumenten att få musiken levererad. En spännande tävling där musiken egentligen är sekundär till själva showen. Folk tar till sig det direkt och plötsligt blir 90 procent av all skivförsäljning relaterad till Melodifestivalen. För många val gör det svårt för folk. Förvirrat. Melodifestivalen blir lösningen.

HUR SKULLE DU SÄGA ATT DEN SVENSKA MUSIKSCENEN MÅR IDAG?

- Den är lite ängslig. Folk är oroliga för vad andra människor ska tycka. ”Hur mottas det här?” ”Ligger det rätt i tiden?” Få vill sticka ut egentligen. Livescenen mår inte så bra. Det finns få ställen i Sverige för nya band. Ställen är mer intresserade av att sälja öl än just själva konserten. Jag vet inte när det hände, men någonstans slutade fokus vara på musiken och blev istället riktad mot försäljning. Det är tråkigt.

SÅ DU VÄLKOMNAR FLER STÄLLEN SOM VÅGAR MER..?

- Absolut. Folk som driver ställen för att de är genuint intresserade av musik eller vad det nu är, och inte av pengarna.

”DET SVENSKA” HAR BLIVIT TRENDIGT UTE I VÄRLDEN PLÖTSLIGT– HUR KOMMER DET SIG TROR DU?

- Jag hörde att svenskar har blivit kallade Europas japaner. Kanske ligger något i det. Vi kanske är väldigt trendmedvetna över lag.

SER DU NÅN TREND I MUSIKSVERIGE JUST NU?

- Vet inte om man kan kalla det trend men det har förekommit en debatt om könskvotering. Jag tycker det är för djävligt att den diskussionen behövs dock är jag glad för att den finns. Det är viktigt att ta den så att vi i framtiden slipper prata om tjejband eller killband. Det är ju musiken som räknas inte könet.

VAD HAR VARIT ROLIGAST I JOBBET MED BEST IN A MESS?

- Att se hur musiken växte fram ur en grundstomme. Jag visste faktiskt inte själv hur skivan skulle låta förrän den nästan var klar.

NÅT MAN INTE FÅR MISSA PÅ MUSIKFRONTEN I VÅR?

- The Serenades och så släpper Kriget ny platta. Och glöm inte bort att ringa mig när ni hör något bra som jag missat såklart.

YouTube Preview Image
Video: Jens Sjögren
Foto för Rodeo: Beata Holmgren

Nina Stenberg

Idag; Tranströmer


foto

” Jag ärvde en mörk skog dit jag sällan går.

Men det kommer en dag när de döda och levande byter plats.

Då sätter sig skogen i rörelse.

Vi är utan hopp.

De svåraste brotten förblir ouppklarade trots insats av många poliser.

På samma sätt finns någonstans i våra liv en stor ouppklarad kärlek.

Jag ärvde en mörk skog men idag går jag i en annan skog,

den ljusa.

Allt levande som sjunger slingrar viftar och kryper!

Det är vår och luften är mycket stark.

Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket.”

Tack för år av fin poesi.

 

Nina Stenberg

den ensamme mannen

YouTube Preview Image
Nina Stenberg

Bodi Bill second skin


(bild)
YouTube Preview Image
Undrade lite löst för ett tag sen vad som rör sig i huvudet på Bodi Bill, Berlinbandet som nyligen släppte fina singeln Brand New Carpet… Det här är dom. Enligt sig själva.

What is Bodi Bill?

- It´s an old story, 3 guys squeezing the laptop and some old-fashioned instruments, never pretending to be too serious about, while trying to stay critical in terms of music and sound.

How would you describe your own work?

- What we have is our sound material: analogue synths, everyday objects, violin, percussion instruments, voices, piano and  guitars- manupulated and modified on our laptops, the heart of the electronic music, that we produce and perform.

Basically we approach each song from a different point of view- starting with a beat, a guitar or piano. We morph and change their forms many times before we decide they’re finished for a Bodi Bill-album. Once the album is released, we start to work out the songs for the liveshow, where they often change again. The songs emerge from abstract intros, each song often building and climaxing into pure dance music. The format of the live show songs allows our audience to take part in the process of making the music, not just reproducing and consuming it.

About the lyrics… What’s it saying? Is it a political statement/social criticism?

”the newspaper´s older than my jokes… keep me updated…”

a) god, I’m always too late… where is my raincoat, is it raining outside again?
b) my humor is very up to date indeed, I hope the newspaper was right
c) keep me in the loop, tell me when, hey goo what’s new?

”…people dressed up in pyjamas made of steel…”

a) second skin made of dry bread (knäcke)
b) breadcrumbs in the bed or iron plated dark circles under the eyes
c) hard facts vs. soft thoughts

Ok. Alltså tankar kring…trötthet…varandet…softa…bakfylla…människan…hey goo what’s new?

 

Nina Stenberg

Sofia Pekkari / måndag i vårens och kärlekens tecken

Sofia Pekkari spelar just nu Julia i dramat om Romeo och JuliaDramaten. Hon är en nytänd stjärna på den svenska teaterscenen och många känner igen henne från Dramatens uppsättning av Stormen i vintras, samt andra produktioner i TV som Wallander och Morden i Sandhamn.

Egentligen finns ingen bättre tidpunkt att se pjäsen Romeo och Julia än nu, med tanke på våren som äntligen kommit, och övertygelsen hos många att med våren – kommer kärleken. Romeo och Julia är historiens mest kära par. De pratar så oändligt länge, djupgående och vackert om kärlek att man i dagens samhälle skulle tro att det mer handlade om bostadsköp, middagsbjudningar eller semesterplaner. Jag inbillar mig att kärleksförklaringar nuförtiden hamnat i skymundan av andra ”viktigare” saker. Har den där superkärleken gått och blivit lite omodern. Eller?

HUR FÖRHÅLLER DU DIG TILL ROLLKARAKTÄREN JULIA – GÅR DU OMKRING OCH ”LEVER JULIA” DYGNET RUNT NU I ETT HALVÅR?

- Nä. Det gäller att förstå vem hon är och vad hon går igenom. Du måste som skådespelare ha gått så djupt in i rollen under repetitionsarbetet att du hänger med i alla val hon gör och förstår varför hon gör dem. Riktigt begripa konsekvenserna av hennes handlingar och så vidare. Talar hon om stjärnorna i himlen som en metafor för något, finns det något konkret som ligger där bakom, det är inte bara vackra ord.

SÅ VAD HÄNDER MED SOFIA NÄR DU TAR KLIVET UT PÅ SCEN?

- Någon form av transformering sker ju. Men man har ju jobbat med karaktären så lång tid innan premiären att det sitter i ryggraden vad man ska säga och hur man ska agera. Vem man är på scen.

ROMEO OCH JULIA ÄR ETT AV VÄRLDENS MEST BERÖMDA KÄRLEKSPAR. HUR ÄR DET ATT GÖRA TEATER AV EN KÄNSLA SOM KÄRLEK?

- Som med vilken känsla eller historia man än vill berätta om så måste man försöka sätta sig in i sin rolls känslor och val. Det är ju ganska vanligt att skådespelare så att säga försvarar sin roll – till och med om de spelar mördare eller pedofiler – i och med att de förstår vilken situation de befinner sig i och varför.

TROR DU ATT JULIAS INSTÄLLNING TILL KÄRLEK HADE SETT ANNORLUNDA UT OM PJÄSEN SKRIVITS I MODERN TID?

- Den här kärlekssagan är ställd på sin spets, för allting går så fort från det att Julias föräldrar berättar för henne att hon ska gifta sig med en man de valt ut åt henne, till det att hon tar beslutet att iscensätta sin egen skendöd för att få vara med den man hon valt själv. Romeo och Julia är två ungdomar som inte bara blir magiskt förälskade i varandra, utan också två personer som är ganska mörka i sinnet. De pratar båda om liv och död och använder metaforer för sina ”djupa” känslor. Det existerar så klart idag, men omständigheterna ser nog annorlunda ut för det mesta.

”SITT LIVS KÄRLEK” – VAD HANDLAR DET OM TROR DU?

- Förutsättningen med den här pjäsen tror jag är att Romeo och Julia är unga. De är tonåringar. De upplever det här för första gången och sen går allt utför väldigt fort. Det gör att de inte hinner tänka efter så mycket… Allting ställs på sin spets på ett sätt som inte är så vanligt. De lever mitt i en politisk konflikt där deras två släkten ligger i strid med varandra.

SOFIA FORTSÄTTER…

- Romeo och Julia träffas på en fest, samma dag som Julia fått veta att det är dags för henne att gifta sig. Hon möter Romeo och här har Shakespeare valt att skildra flirten dem emellan med en sonett. Det är en versbestämd diktform som består av ett visst antal rader och rim, i en viss rytm. Romeo börjar med ett par strofer och Julia svarar, hon fattar grejen så att säga. Plötsligt är de inte bara två människor som dras till varandra genom nyfikenhet och attraktion, utan de är två människor som faktiskt talar samma språk! Det är kärlek. Genom den här sonetten har Shakespeare verkligen visat att magi uppstått mellan dem.

KAN MAN LÄRA SIG NÅGOT AV EN PJÄS SOM ROMEO OCH JULIA?

- Man kan lära sig att människan obönhörligt står upp för sin kärlek och i det här fallet utan tvekan väljer döden som ett bättre alternativ än det att leva utan varandra. Det betraktas väl inte som helt normalt att gå i döden för sin kärlek, men varken Romeo eller Julia kände stöd hemifrån eller från sin omvärld, de såg förmodligen inget annat val än det beslut de tog.

VAD GÖR TEATERN TILL TEATER?

- Överenskommelsen om att allt är möjligt. I rummet kan vad som helst ske. Om jag säger att jag är sju år gammal så köper folk det. Vi är här för att vi vill berätta något som skådespelare och publiken är här för att lyssna. Vi försöker förmedla det vi vill säga och förhoppningsvis tar publiken emot det. Om kommunikationen funkar kan det bli bra teater.

VARFÖR BEHÖVER VI KÄRLEK TROR DU?

- Vi lever av det. Det är någon form av bekräftelse som jag tror vi alla behöver.

VAD INNEBÄR VÅREN FÖR DIG?

- Att man äntligen kommer ur mörkerbubblan. Våren är både hoppfull och skör tycker jag. Det är någonting med att allt ska vara så härligt. Och man är skör för att man går ut och liksom ser världen igen.

VAD GÖR DU HELST NÄR DU ÄR LEDIG?

- Lagar middag med vänner. Dricker öl på ett trevligt ställe. Men jag blir stressad när folk frågar ”ska vi gå ut?” Jag fattar inte vad de menar. Vad ska vi gå ut och göra…? Det är högljutt och jag hör inte vad du säger. Jag fattar inte poängen med det. Nä, det har aldrig varit min grej…

Foto för Rodeo: Christian Gustavsson

För biljetter klicka här.

Nina Stenberg

Sagt om konsten del 3. / Om lust och last

Just nu pågår utställningen Lust och LastNationalmuseum i Stockholm. Utställningen visar hur synen på sexualitet, dygd, och moral har förändrats från 1500-talet fram till idag. Kropp och erotik har i flera hundra års tid stått i centrum för konsten. Utställningen har sin utgångspunkt i det manliga berättarperspektivet, då män dominerat konsten under lång tid. I de delar av utställningen som däremot gestaltar samtiden, finns både manliga- och kvinnliga konstnärer representerade, och det gör det hela mer spännande. Frågan är vad utställningen har för syfte?

I DN häromdagen diskuterades huruvida Lust och Last enbart griper tag i den estetiska delen av konsten, och inte den reflekterande. Konstvetarna Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm menar att utställningen har en ideologisk grund som är heteronormativ och ytlig, och anser att den är historielös och banal. Deras debattartikel har många poänger. ”Bristen på förklaringar förutsätter en besökare som redan på förhand har den kunskap som krävs för att förstå de olika estetiska, sociala, funktionella och ideologiska sammanhang som konsten och föremålen en gång ingick i – liksom de nuvarande. Utan detta är utställningen obegriplig…”.

Det finns oändligt mycket att diskutera kring synen på sexualitet och synd, och med en utställning som den här kommer också höga förväntningar. Om dessa uppfylls är svårt att säga. Konsten finns där, och den är extremt talande, men det är upp till var och en att ta diskussionen vidare. Jag och konstnären Daniel Jouseff träffas på Nationalmuseum för att prata om det manliga- och kvinnliga perspektivet i konsten.

VAD ÄR KONST FÖR DIG?

Daniel: Konst för mig är allting runtomkring ett verk. De tankar som föds då man betraktar det man tittar på. Något man vill prata om och diskutera kring. Det kan vara en gaffel. En gaffel som har tillhört en viss person. En gaffel som har en historia som väcker tankar hos en. Men vad som är konst för mig, kanske inte är konst för dig. Det är det fina. Din vision om konsten är din egen.

”BETRAKTAREN SOM SMYGTITTARE” – VAD VÄCKER DET HÄR VERKET FÖR TANKAR HOS DIG?

Daniel: Du ser direkt en naken, sensuell kvinna. Den omedelbara känslan av vad hon är och vad hon representerar. Sen har du spegeln bakom henne, du kollar närmre och ser att hon har en snopp. Hon är hermafrodit… Det man först ser kan bedra en.

FÖRR I TIDEN VAR ALLA KONSTNÄRER NÄSTAN UTESLUTANDE MÄN, OCH DE MÅLADE KVINNOKROPPAR; NAKNA BRÖST OCH RUMPOR. HUR HAR DET PÅVERKAT KONSTEN TROR DU?

Daniel: De här konstnärerna har förmedlat sin syn på kvinnokroppen såklart. Alltså männens syn, och männens lust mot kvinnan. Vad som generellt finns att se i den tidens konst är en värld sedd ur ett manligt perspektiv.

OCH IDAG?

Daniel: Idag finns för det första både manliga och kvinnliga etablerade konstnärer visar en bredare bild av sexualiteten och kroppen. Mänsklig sexualitet. Det syndfulla fanns på den tiden i en annan bemärkelse för att kvinnan stod underställd mannen. Kvinnans sexualitet var tabu. Männen hade fantasier, inte kvinnan. I alla fall ville nog inte männen tro eller acceptera det.

Av en slump springer vi in i Gisela Schink, konstnären bakom det största verket på utställningen, där fotografier utgör en stor bild av en naken kvinna bakifrån…

BERÄTTA OM DITT VERK.

Gisela: Verket heter ”Vem vore jag om jag inte försökte?” Ursprungligen var verket till en fototidning där varje prenumerant på tidningen fick varsin liten bild. Jag har tidigare jobbat mycket med sexualitet i min konst och Nationalmuseum ringde upp mig och frågade om jag ville visa mitt verk i ”Lust och Last”. ”Vem vore jag om jag inte försökte” bygger på nätkontaktsvärlden; hur män och kvinnor söker kontakt med varandra på nätet och vilka bilder man presenterar av sig själv. Ofta använder man väldigt schablonartade bilder och om jag skulle vilja presentera mig på ett annat sätt så funkar inte det. Min trovärdighet är synonym med bildens. Som redskap för att nå ut och bli nådd har jag ord och bilder. Jag får inte vara för snygg och bilden får inte se för proffsig ut. För den är en garanti på min förmåga att realisera. Allt är bara upprepningar, stereotypa uttryck och ord. Tautologier som gör oss trygga… Ju sannare jag är desto overkligare framstår jag. Då hade jag troligen tagit någon annans bild. Men då blir jag dissad eller blir bara en runk-fantasi.

GISELA FORTSÄTTER…

- Knulla, kuk, kåt- är de ord som skapar världen? Klitta, fitta, våt- är de ord som skapar mening? De bilder som florerar på kontaktsidor och som byts över mail är ofta likriktade, platta och klichéeartade. Men när jag använder mig av dem så får jag ett svar. Bilden är länken som öppnar upp för ett möte. Men jag målar in mig i ett hörn, för i min ambition att vara till lags stryper jag också mitt handlingsutrymme. När jag väljer min representation på mina villkor blir jag sedd som övertydlig, jobbig och krävande. Jag vill inte styra eller manipulera, men kanske är min önskan att förklara både befängd och fåfäng?

VARIFRÅN KOMMER TITELN?

Gisela: Titeln är inspirerad av P O Enquist som uttalat sig om behovet att försöka gestalta det omöjliga; ”Kärleken, som inte låter sig beskrivas. Men vilka vore vi om vi inte försökte? Jag har alltid tyckt att sex är ett själstillstånd – ett gömställe? Man kryper in dit och kanske följer någon efter, om personen vill.

DU PRATAR OM SCHABLONBILDEN KRING KROPPEN OCH SEXUALITETEN – VAD TROR DU FOLK FÖRSÖKER SÄGA MED EN SÅDAN BILD?

Gisela: Man anspelar på sexualitet och vill visa att man är intresserad av det. ”Så här ser jag ut”, ungefär. Går man utanför klichéebilden så förstår inte mottagaren vad man är ute efter. Jag upplever det som en frustrerande situation. Mitt verk blir som en kontaktannons in absurdum. Alla som köpte tidningen fick en liten del som var obegriplig, och när bilden sätts ihop, framträder en gigantisk bild som också är ohanterlig.

HUR TROR DU MÄNS OCH KVINNORS SYN PÅ SEXUALITET SKILJER SIG ÅT? KAN MAN UTLÄSA NÅGOT OM DETTA GENOM VERKEN PÅ UTSTÄLLNINGEN?

Gisela: Jag vill inte tror det, men det är nog mer en önskan. Förutsättningarna för att uttrycka sig sexuellt har varit rätt olika genom åren för män och kvinnor. Konsekvenserna av att vara sexuellt aktivt har varit olika. Så det vore konstigt om det inte skulle påverka vårt synsätt. När jag sökte sexuella kontakter på nätet hade jag ibland en känsla av att jag också gjorde mig rättslös. Killarna jag sökte kontakt med var mest rädda för att jag skulle var ful och efterhängsen, så jag riskerade kanske större kränkningar än så i forma av oönskat våld och förakt. Om jag ska koppla tillbaka till utställningen och de moderna verken, så finns det en frustration hos båda könen; att vara fångad i stereotyper. Där vi har olika barlaster att göra upp med.

KONTRASTEN MELLAN RENÄSSANSMÅLINGEN FRÅN 1500-TALET (NAKEN RUMPA) OCH DITT VERK (NAKEN RUMPA) – VAD TÄNKER DU DÄR?

Gisela: Jag ser en bild av en schabloniserad kvinna. Vi ser en rumpa på en kvinna i modern tid och en rumpa på en kvinna målad för hundratals år sen och budskapet är detsamma; sex. Visar man rumpan betyder det sex. Punkt slut.

Gisela försvinner bort till sitt sällskap.




FINNS DET EN FIXERING KRING SEX INOM KONSTEN TROR DU?

Daniel: Det har alltid varit en bra utgångspunkt för en konstnär att måla kroppen. Att måla, skulptera och fota. Det blir laddat väldigt fort. När jag själv målar naket så handlar det om att få utlopp för en känsla. Det blir lätt pornografiskt, erotiskt och sensuellt.

DU MENAR ATT NÄR EN KONSTNÄR KÄNNER SIG KÅT, MÅLAR HAN AV SIG DEN KÄNSLAN?

Daniel: Ja, jag tror det. Jag tror det kan vara så enkelt.

OCH VARFÖR DENNA FIXERING KRING KÖNET?

Daniel: För att det alltid har varit tabu. Förr i tiden gjorde de exempelvis en maskin som producerade stereoskopbilder med halvsnuskiga motiv. Då smög man mer med vad man tittade på. Nu för tiden är det helt ok att måla ”En stor snippa” som det där verket heter, och man gör det för att man kan och till viss del vill provocera.

VI TITTAR PÅ MÅLNINGEN ”KNÄBÖJANDE NUNNA” FRÅN 1699. SNUSKIG BILD PÅ DEN TIDEN – ELLER?

Daniel: Jag tror att den här målningen, handlar om drömmen eller fantasin som killar har om kvinnan; sjuksköterskan, polisen, nunnan…

DRÖMMEN OM KVINNAN?

Daniel: Alla killar, ok inte alla men många, fantiserar om den sexiga sjuksköterskan som kommer in och ska ta hand om dig lite. Ta pulsen på dig. Det är en klassisk fantasi… Att bli omhändertagen eller vad det nu handlar om.

FÖR MÄN, VAD ÄR DET SOM ÄR SÅ FASCINERANDE MED KVINNOKROPPEN EGENTLIGEN?

Daniel: Bortsett från att kvinnokroppen är extremt vacker och sexig? Jag tror fixeringen ser likadan ut idag som då. Nakna rumpor och bröst. Det sitter här uppe i skallen på en! Erotiken. Den ser och kommer alltid att se likadan ut. Fast nu är det mer ok att gestalta vad som helst i konsten. För hundra år sedan fick man nöja sig med så mycket mindre, och istället använda fantasin mer.

MEN TROR DU ATT DEN HÄR TAVLAN SKULLE VARA LIKA EROTISKT LADDAD FÖR KVINNOR OM DET ISTÄLLET VAR EN MAN SOM PORTRÄTTERADES MED NAKEN BAK?

Daniel: Inte säkert. Jag tror män är mer direkta i sina känslor. En naken rumpa och plötsligt så vill vi ligga. På en gång! Jag misstänker att kvinnor inte fungerar på samma sätt. Tror det handlar mer om stämningen omkring och känslan av mannen hon ser eller umgås med. Vad tror du?

JAG TROR DU ÄR NÅT PÅ SPÅRET DÄR… DEN HÄR TAVLAN ”I CAN SEE YOU BUT YOU CAN´T SEE ME” ÄR ETT FOTO FÖRESTÄLLANDE EN TJEJ SOM VISAR SITT KÖN OCH SAMTIDIGT DÖLJER SITT ANSIKTE, VAD TROR DU KONSTNÄREN VILL SÄGA MED DEN HÄR BILDEN?

Daniel: I och med att hon döljer ansiktet helt, tar hon på nåt sätt bort den erotiska laddningen i verket. Alltså könet blir som ett i mängden och du vet inte vem personen är bakom. Så uppfattar jag det i alla fall. Känslan av kåthet är svår att få fram om du inte visar ansiktet. Nu är det bara ett kön. Jag skulle chansa direkt på att det är en kvinnlig konstnär som gjort det här verket, just för att det inte finns någon erotik i bilden. Killar betraktar, spanar. Kanske är det vad hon vill påvisa?


VILKET VERK TYCKTE DU BÄST OM PÅ UTSTÄLLNINGEN?

Daniel: Kyskhetsbältet av järn i glasmontern. Utan tvekan. För att den väcker tankar. Den får mig att fundera över hur förbjudet det var för kvinnor att känna sexualitet och ge in för sina lustar. Hur mycket kvinnor har fått genomlida…Och faktiskt gör än idag på sina håll i världen.

”KYSKHET” – VARFÖR TROR DU DET VAR DEN HÖGSTA DYGDEN?

Daniel: På den tiden stod kvinnan för renhet. Och gör, som jag sa tidigare, i vissa kulturer fortfarande det. Renhet och till viss del ägandeskap. Jag tror det handlade om rädsla för en självständig kvinna som tar för sig. En kvinna som egentligen inte ”behöver” sin man.

DANIEL AVSLUTAR…

- Det är tankarna omkring ett verk, som för mig är själva verket. Duchamps pissoar till exempel. En pissoar. Rakt upp och ner. Det är det som gör konst häftigt. Att man börjar tänka och fundera över saker. Gå tillbaka och kanske ta reda på nåt. En sanning. Kanske om sig själv?


Foto för Rodeo: Christian Gustavsson. Övriga foton: Nationalmuseum.
Gisela Schink
Daniel Jouseff
Besök Nationalmuseum här.

Nina Stenberg