Daniel Boyacioglu gör som Brad Pitt i Höstlegender / därför cyklar han till Gibraltar


Daniel Boyacioglu är poeten som bestämt sig för att cykla från Stockholm till Gibraltar. På onsdag klockan 10.30 sätter han sig på cykeln i Aspudden och börjar sin färd mot Sydeuropa. Packväskorna har han fyllt med extra kläder, fem stockar Ettans lössnus, tält, gaskök, en pockettrumpet, pc och en smartphone. Totalt kommer han att avverka 450 mil på femtio dagar. Utmaningen är ett samarbete mellan Daniel och Microsoft.

DU SKA ENSAM CYKLA FRÅN STOCKHOLM TILL GIBRALTAR. HUR KOM DU PÅ IDÉN OCH VILKET ÄR DITT SYFTE  MED RESAN?

- Idén att cykla dit fick jag för fyra år sedan. Men det blev aldrig av då för jag hade varken tid eller resurser till det. När Microsoft sen frågade mig om jag hade någon dröm som jag skulle vilja genomföra, tänkte jag: Dröm, jag har väl ingen dröm? Jag har allt jag behöver, mitt liv är bra. Men så kom jag på: Ja! Jag ska cykla till Gibraltar. Min ingång är litterär – att undersöka vad utmattningen och ensamheten gör med dikten. Jag vill göra något annat än att sitta på en soffa i åtta timmar och vänta på en dikt. Det är för många dagar som är så och jag trivs för bra på den där jädra soffan.

VARFÖR PÅ CYKEL – OCH VARFÖR TILL GIBRALTAR?

- Att cykla är en bra metafor; man tar sig framåt av egen kraft. Hjulet som uppfinning, och metaforen att bära sin egen vikt. Man måste vara kvar där man är då man trampar. Europa är ett bra fält och här finns en historia. Gibraltar är brytpunkten mellan nord och syd. Två världar har uppstått mellan den rika och den fattiga världen. Människor som drömmer om ett bättre liv. Kroppar flyter omkring där, för folk vill ta sig över till ”den bättre världen”. Det finns en skevhet i världen att undersöka. Sen att Gibraltar är skitlångt bort är ännu en aspekt som gör mig nyfiken. Cykla skitlångt, skriva på kvällarna och undra vad fan man gör.

DET ÄR EN TUFF UTMANING, VARFÖR UTSÄTTER DU DIG FÖR DET HÄR?

- För mig som älskar poesi mer än allt, så är det helt förståeligt varför man utsätter sig för allt det här, bara för att undersöka om man kan hitta en ny ton i sitt språk. Jag åker på den här resan som poet. Inte som upptäcktsresande eller extremidrottare, även om uppgiften är lite extrem. Meningen är inte att visa att jag är en av få poeter som cyklar så här långt. Det handlar om att jag som poet offrar bekvämlighet för att hitta poesi. Alla gör egentligen det, men jag gör det på det här sättet. Jag gör det för poesins skull och i slutänden också min egen, eftersom det ligger i mitt intresse att poesin mår bra. Inte bara min egen utan hela poesisverige.

DANIEL FORTSÄTTER:

- Det är för många inklusive jag själv, som spenderar för många timmar och flyttar kommatecken och kliar sig i skägget. Det går för mycket tid till det. Det är bra att lägga tid på sånt. Och klia sig i skägget, men inte att lägga mycket tid.

VAD ÄR DET DU ÄLSKAR MED POESIN?

- Jag vet inte. Frågar du en nioåring varför han gillar att spela hockey, så säger han att det är för att det är kul… Jag har inget bättre svar där. Jag skriver för att det är kul. Jag vill undersöka en formulering och se om den kan bli bättre än vad jag trodde.

BRA OCH ”BÄTTRE” DIKT – VAD HANDLAR DET OM EGENTLIGEN?

- Det är också godtyckligt. Man kan på kvällen tycka att något man har skrivit är skitbra, men sen morgonen efter tycka att det är skit. Men det kan finnas något annat där, förutom att vara bra.  Dikten kan beskriva ens förhållningssätt till världen eller litteraturen på ett bra sätt, eller beskriva politiken. Jag tycker att det finns en miljon sorters poesi och att de alla är bra på olika sätt. Ingen av mina diktsamlingar är konsekventa eller homogena. Jag gillar att skriva olika sorters dikter – en sonett, en ögonblicksdikt och så vidare.

DU HAR VARIT VERKSAM SOM POET I ÖVER TIO ÅR. BLIR ORDEN BÄTTRE OCH BÄTTRE MED ÅLDERN?

- Det är skillnad nu mot förut. Förut utforskade jag alla idéer som kom till mig, men när man får lite mer erfarenhet blir man mer snobbig med idéerna och kan avfärda dem innan man testat dem. Nu utforskar jag bara en idé om jag verkligen tror på den. Förr trodde jag att allt kunde bli bra, nu vet jag bättre. Man kan säga att nyfikenheten försvinner lite grann som en naturlig utveckling och den ersätts av någonting annat. Jag skriver kanske inte lika ofta som förut, men det blir bra varje gång typ. Nästan varje gång i alla fall!

HUR FÖDS DIKTEN HOS DIG?

- Jag har ännu inte förstått hur den där första raden kommer till mig. När det där första uppslaget uppstår. Däremot kan jag väldigt utförligt beskriva hur man sen går tillväga då den första raden finns där. Då handlar det om teknik, ambition och arbete. De första raderna kommer av att man sitter och väntar. Så kommer det någonting till slut. Jag sitter och dricker kaffe, lyssnar på P2 eller nån skiva ur min skivsamling. Klassisk musik och jazz funkar bäst, instrumentalmusik ska det vara i alla fall. Jag blir störd av vokalister. Jättestörd. Det är oftast så dåliga texter och jag är arbetsskadad. Det vokala uttrycket är viktigt för mig. Rap funkar också bra. Det är min ungdomskärlek.

HAR DU NÅGRA FAVORITER?

- Planet Asia och Busta Rhymes. Busta Rhymes har överlägset de bästa verserna.

DU LYSSNAR MYCKET PÅ MUSIK OCH HAR SJÄLV GETT UT TRE SKIVOR – VAD KOMMER DU ATT SPELA I HÖRLURARNA PÅ LANDSVÄGARNA I EUROPA?

- De La Soul! De La Soul kan man aldrig bli besviken på. Det är aldrig en femma det de gör men alltid fyra plus. Allting är fyra plus! De har en hög lägsta nivå. De har en låt från -94 som handlar om mjäll. De rabblar bara upp alla de vet som har mjäll. Skitroligt! I en annan låt på samma platta rappar de på låtsasjapanska.

VAD HOPPAS DU FÅ UT AV DEN HÄR UPPLEVELSEN?

- Efter att det här är klart hoppas jag att jag aldrig mer ska drivas av den här typen av utmaning eller idé om att jag – Daniel Boyaciouglu – ska utföra såna här idiotprojekt. Som i Höstlegender när den där gamla indianen i voice over säger om Brad Pitt att ”den inre björnen i honom tystande”. Det hoppas jag ska hända. Att min inre björn ska tystna.

VAD VILL DIN INRE BJÖRN MENAR DU?

- Det är något sjukt det här. Jag får för mig saker. Jag har aldrig cyklat men jag får för mig att jag kan – cykla till Gibraltar – och med ganska orimliga krav på hur många mil jag ska klara av varje dag. Först planerade jag tretton mil om dan, men efter mitt premiäråk till Uppsala igår, insåg jag att jag inte var så vältränad som jag trodde. Jag blev helt slut efter sju! Klarade mig nätt och jämt fram till stan. Så nu tror jag inte att jag ska klara tretton. Det här vittnar om min självbild; att jag klarar hur mycket som helst. Jag kommer de första dagarna cykla sju, åtta mil om dagen, sen gå upp till tio eller elva… Jag kommer cykla två dar och vila den tredje. Så kommer jag hålla på i början. Annars kommer mina knän att pajja, och rumpan också!

NÄR MAN CYKLAT SÅ LÅNGT VARJE DAG, HUR SPENDERAR MAN SEN KVÄLLARNA TROR DU?

- Då spelar jag Spindelharpa, bloggar och skriver en dikt. Jag är beroende av Spindelharpan. Förut var det Sudoku, nu är det Spindelharpa. Jag behöver nån hjärndöd verksamhet som inte gör anspråk på min tankeverksamhet, nåt som inte har med ord att göra. Det är för att ha någonting att göra medan jag väntar. Det eviga väntandet som fyller ens liv som poet…

VAD RÖR SIG I DITT HUVUD SÅ HÄR INFÖR AVRESAN – KÄNNER DU ORO FÖR NÅGOT?

- Att jag ska vara skitdålig. Att jag inte alls är så stark som jag tror! Det är skitsvårt för när man vet att man har varit bra tränad och förstår att man inte är det längre, den insikten är jättejobbig. Jag tror fortfarande att jag är bra, till och med jättestark, men i så bra form som jag tidigare har varit är jag inte längre. Men jag kör till det blir svart, till jag inte längre kan stå på benen. Det har hänt mig några gånger att jag får ”error” i kroppen. Det är inte normalt att inte veta när man ska lägga av. Jag känner inte av den gränsen. Men nu måste jag disponera kraften under en längre period, så då måste jag agera annorlunda.

DET VÄRSTA SOM SKULLE KUNNA HÄNDA UNDER DE HÄR FEMTIO DAGARNA, VAD ÄR DET?

- Om kroppen går sönder och jag blir inlagd på sjukhus så har jag mycket att skriva om. Om det går bättre än jag trott så har jag mycket att skriva om. Eftersom jag åker i ett litterärt syfte är det värsta som skulle kunna hända att jag inte orkar skriva alls. Men det tror jag inte kommer hända. Nånting tror jag att jag kommer att skriva, om inte annat kan jag skriva om hur trött jag är. Eller vilken idiot jag är som ger mig iväg på en sån här grej.

HUR HAR DU PLANERAT INFÖR RESAN?

- Jag har inte planerat så mycket. Jag måste sätta igång och utvärdera allt eftersom, sen så kan jag förstå. Jag har inte tränat så mycket inför det här så jag vet inte vilken nivå jag är på.

HAR DU FÖRSTÅTT VAD DU GETT DIG IN PÅ VERKLIGEN?

- Inte riktigt. Men så är det alltid. Jag skrev en opera utan att någonsin sett en opera. Så där gör jag rätt ofta. Jag får för mig att jag kan saker, fast jag inte kan det. En fördel och på samma sätt en nackdel är att jag är bra på att sälja in grejer. Sen måste jag ju också klara av uppgiften. Som det här med att cykla. Just nu känner jag att det här är en dum idé. Men jag måste känna så. Vad finns det för mening om jag redan visste att jag klarade av det? Vissa går en utbildning i fem år och säger sedan att de kan något. Jag är inte lagd åt det hållet, jag gör tvärtom. Jag upptäcker någonting som jag vill göra, så säger jag till mig själv att jag kan göra det och då gör jag det.

TROR DU ATT DEN HÄR UPPLEVELSEN KOMMER ATT PÅVERKA DITT SPRÅK OCH DINA ORD PÅ NÅGOT SÄTT?

- Ja, jag tror det. Men jag har ingen aning om vad det skulle kunna vara. Jag har skrivit fem böcker och i slutet av varje bok har jag alltid hittat en ny ton, som jag ville gå vidare med i nästa bok. Förutom när jag gav ut den senaste boken. Då hittade jag ingenting. Det har varit rörigt de senaste två åren att veta vilken ton eller uppslag jag skulle gå vidare med. Så det här hoppas jag ska dra ett streck över allt som har varit och hur man själsligen har mått och inleda någonting nytt. Att jag cyklar ifrån onödiga frågeställningar vad gäller språk- vad gäller att vara poet och att vara människa och istället ha kvar de nödvändiga frågeställningarna. Jag vill cykla ifrån allt! Kärlekssorg och andra tankar som uppehåller en.

HUR VILL DU MÖTA FRAMTIDEN?

- Ren. Jag tror det här kommer att ha en renande effekt. Ren som att man inte bryr sig om onödiga grejer. Att man inte har åsikter om det här bordet till exempel. Det är inte ens ditt bord! Varför ha åsikter om allt? När jag kommer tillbaka i augusti hoppas jag att jag inte har några åsikter av den typen något mer.

VAD ÄR DET BÄSTA DU VET I LIVET?

- Barn. Därför att de är rena. Om de är ledsna är de ledsna för att de är ledsna. Inte för att de tänker att det antingen är bra eller dåligt, eller för att det ska tjäna en situation. De är uppriktiga. Är de glada är de glada för att det är roligt. Om de inte vill kramas finns det inget här på jorden som kan få dem att kramas. De fuskar inte med känslor!

Foto för Rodeo: Christian Gustavsson

Daniel om sin resa:
Blogg

Twitter
Facebook

Mer om samarbetet med Microsoft och Generation7

 

Nina Stenberg

Sven-Harry Karlsson | gillar man skönhet så kan man finna det i allt


Sven-Harrys (konstmuseum) invigdes för en dryg månad sen och står nu som ett glänsande guldskepp vid sidan av Vasaparken i Stockholm. Upphovsmannen till konsthallen är byggmästaren Sven-Harry Karlsson, mannen som grundade Folkhem på 60-talet.

Sven-Harrys tanke med huset är att visa ”den underbara konst som Sverige har att erbjuda”. Och detta gör han i privat regi. Att mecenater är så få i Sverige är en fråga inte ens politiker verkar ha svaret på. Det är inte många inom svensk industri och näringsliv som vågar investera i kulturen – kanske förstår de inte värdet av den? Sven-Harry älskar konst och han har modet att satsa på vad han anser världen inte kan vara utan.

HUR KOM DU PÅ IDÉN ATT BYGGA ETT KONSTMUSEUM?

- Många museer har länge visat intresse för min konstsamling. Men skulle jag låta den till ett museum skulle den bara hamna i källaren för de har inte plats att visa all konst de har. Och det finns ingen vits med att ha en fin samling konst om människor aldrig får ta del av den! Kommunen ville ha ett kulturhus här fick jag veta. Så jag kopplade in Wingårdh arkitektkontor och så gjorde vi ett hus ihop. 60 % av ytan här i huset är bostäder och 40 % är konst. Det gör att hyrorna från lägenheterna finansierar övrig yta och ekonomin hålls stabil över tid. Vi kommer att ha en trygg och rullande verksamhet här. Det behöver konsten.

ATT NI ÄR FÅ MECENATER I SVERIGE, FINNS DET NÅGON ANLEDNING TILL DET TROR DU?

- De kommer fler. Intresset för konst har ökat markant i Sverige de senaste åren och idag finns det design i nästan allt som produceras. Men tyvärr kan många inte tillräckligt om konst. De kanske har pengar men man måste också ha tid på sig för att samla kunskap och sätta sig in i det.


DITT KONSTINTRESSE – VAR KOMMER DET IFRÅN?

- Min far var också konstsamlare så vi hade mycket konst på väggarna hemma. Sen är jag gravt ordblind. Min första styvmorsa tog mig till en professor i Lund och ville få mig sinnesundersökt. Men doktorn sa nej. Det positiva med att vara ordblind är att man enligt experterna utvecklar andra sinnen. Så jag utvecklade den estetisk sidan istället. Skönhet har alltid intresserat mig.

EN DEL SYRLIGA KOMMENTARER HAR FÄLLTS KRING BYGGET AV SVEN-HARRYS – VAD TÄNKER DU OM DET?

- Vissa verkar tro att mitt syfte med bygget har varit att skapa ett mausoleum. De förstår ju inte mer än så. Klart att det är ett minnesmärke över mig och mitt byggande men främst vill jag att konst ska intressera andra. Jag vill att människor ska få ta del av min konst och att det i sin tur kan få folk att inse konstens värde. Att bygga ett konstmuseum var för mig ett sätt att avdramatisera konsten. Ett hus som för konsten närmre människor.


VILKEN TYP AV KONST KOMMER ATT VISAS HÄR?

- I de tre gallerierna i nedre delen av huset kommer jag främst att visa ung, svensk och mer modern konst. Museet som öppnar i december på sjätte våningen kommer att visa den konst som jag har haft i mitt hem, det vill säga min konstsamling.

VAD AVGÖR EGENTLIGEN OM EN MÅLNING ÄR BRA ELLER INTE?

- Det inre engagemanget! Finns det, finns det själ. Jag kan se om en av mina favoritmålare mådde dåligt när han målade den, eller om han för den skull var lycklig. Sen handlar det också om bredd. Om en konstnär inte har bredd i sitt utövande, så är en konstnär inte särskilt bra. Carl Fredrik Hill till exempel. Han var bra även på sin lägsta nivå och när han var riktigt bra var han outstanding. Han höll en hög och jämn kvalitet på sin konst. Angående det som ställs ut… Ernst Josephson målade ”Strömkarlen” som Prins Eugen köpte av honom. Den skulle skänkas till Nationalmuseum, men Nationalmuseum ville inte ha den. De tackade nej. Av det förstår vi vad de så kallade experterna kan. De vill bara bevaka sina egna intressen och så är det även idag. De bevakar sina egna intressen, sticker något ut för mycket och är för annorlunda, då vill man inte ha det.


DU HAR TIDIGARE SAGT I EN INTERVJU FÖR EXPRESSEN ATT ”VI KAN INTE LEVA UTAN KULTUR” – HAR DU LUST ATT UTVECKLA DET NÅGOT?

- Vi kan inte ha en värld utan kultur. Det går inte. Sverige behöver konsten och det finns riktigt bra konst här! Utan kultur fortsätter den här girigheten där allt styrs av pengar och makt. Det finns inget innehåll i det. Industrin måste förstå att de måste satsa på kultur. Det får inte bli så att IKEA tar över all produktion av svensk design, för kommersen får aldrig ta över. Vi kan inte ha de här girigbukarna som säger till sina medarbetare att ”ni är vår främsta tillgång”, så sticker de pengarna i egna fickor.

HUR SER DU PÅ PRIVATA RESPEKTIVE STATLIGT DRIVNA MUSEER OCH KULTURINSTITUTIONER?

- Staten ska inte bestämma över konsten därför konsten måste vara fri! Staten ska inte ha monopol. Då är det politiken som styr. Det ska inte vara politik i konst! Det ska vara konsten som styr konsten; människorna som styr konsten. Konsthallar och museum måste göra bra utställningar, annars kommer inte publiken. Staten har råd att ta hit den kinesiska terrakottaarmén och Incafolkets guld. Och det är jättebra för det kan inte jag hjälpa till med. Men jag kan däremot hjälpa unga konstnärer att ställa ut och finna sin publik.

NU HAR VI PRATAT VÄLDIGT MYCKET OM KONSTEN I SIG. KONST OCH KLÄDER, HÄNGER DE IHOP TYCKER DU?

- Ja, gillar man skönhet så kan man finna det i allt. Jag gillar färg! Kläder som sitter snyggt på kroppen, men främst färg är viktigt för mig! Jag tycker att det är så jädra tråkigt att folk går omkring som pingviner i stan. Det är bara svart överallt! Och jeans… Jeans är så himla tråkigt. ”Har de varit i stallet”, tänker jag.

Foto för Rodeo: Christian Gustavsson

Mer info, besök Sven-Harrys.se

Nina Stenberg