Daniel Boyacioglu gör som Brad Pitt i Höstlegender / därför cyklar han till Gibraltar


Daniel Boyacioglu är poeten som bestämt sig för att cykla från Stockholm till Gibraltar. På onsdag klockan 10.30 sätter han sig på cykeln i Aspudden och börjar sin färd mot Sydeuropa. Packväskorna har han fyllt med extra kläder, fem stockar Ettans lössnus, tält, gaskök, en pockettrumpet, pc och en smartphone. Totalt kommer han att avverka 450 mil på femtio dagar. Utmaningen är ett samarbete mellan Daniel och Microsoft.

DU SKA ENSAM CYKLA FRÅN STOCKHOLM TILL GIBRALTAR. HUR KOM DU PÅ IDÉN OCH VILKET ÄR DITT SYFTE  MED RESAN?

- Idén att cykla dit fick jag för fyra år sedan. Men det blev aldrig av då för jag hade varken tid eller resurser till det. När Microsoft sen frågade mig om jag hade någon dröm som jag skulle vilja genomföra, tänkte jag: Dröm, jag har väl ingen dröm? Jag har allt jag behöver, mitt liv är bra. Men så kom jag på: Ja! Jag ska cykla till Gibraltar. Min ingång är litterär – att undersöka vad utmattningen och ensamheten gör med dikten. Jag vill göra något annat än att sitta på en soffa i åtta timmar och vänta på en dikt. Det är för många dagar som är så och jag trivs för bra på den där jädra soffan.

VARFÖR PÅ CYKEL – OCH VARFÖR TILL GIBRALTAR?

- Att cykla är en bra metafor; man tar sig framåt av egen kraft. Hjulet som uppfinning, och metaforen att bära sin egen vikt. Man måste vara kvar där man är då man trampar. Europa är ett bra fält och här finns en historia. Gibraltar är brytpunkten mellan nord och syd. Två världar har uppstått mellan den rika och den fattiga världen. Människor som drömmer om ett bättre liv. Kroppar flyter omkring där, för folk vill ta sig över till ”den bättre världen”. Det finns en skevhet i världen att undersöka. Sen att Gibraltar är skitlångt bort är ännu en aspekt som gör mig nyfiken. Cykla skitlångt, skriva på kvällarna och undra vad fan man gör.

DET ÄR EN TUFF UTMANING, VARFÖR UTSÄTTER DU DIG FÖR DET HÄR?

- För mig som älskar poesi mer än allt, så är det helt förståeligt varför man utsätter sig för allt det här, bara för att undersöka om man kan hitta en ny ton i sitt språk. Jag åker på den här resan som poet. Inte som upptäcktsresande eller extremidrottare, även om uppgiften är lite extrem. Meningen är inte att visa att jag är en av få poeter som cyklar så här långt. Det handlar om att jag som poet offrar bekvämlighet för att hitta poesi. Alla gör egentligen det, men jag gör det på det här sättet. Jag gör det för poesins skull och i slutänden också min egen, eftersom det ligger i mitt intresse att poesin mår bra. Inte bara min egen utan hela poesisverige.

DANIEL FORTSÄTTER:

- Det är för många inklusive jag själv, som spenderar för många timmar och flyttar kommatecken och kliar sig i skägget. Det går för mycket tid till det. Det är bra att lägga tid på sånt. Och klia sig i skägget, men inte att lägga mycket tid.

VAD ÄR DET DU ÄLSKAR MED POESIN?

- Jag vet inte. Frågar du en nioåring varför han gillar att spela hockey, så säger han att det är för att det är kul… Jag har inget bättre svar där. Jag skriver för att det är kul. Jag vill undersöka en formulering och se om den kan bli bättre än vad jag trodde.

BRA OCH ”BÄTTRE” DIKT – VAD HANDLAR DET OM EGENTLIGEN?

- Det är också godtyckligt. Man kan på kvällen tycka att något man har skrivit är skitbra, men sen morgonen efter tycka att det är skit. Men det kan finnas något annat där, förutom att vara bra.  Dikten kan beskriva ens förhållningssätt till världen eller litteraturen på ett bra sätt, eller beskriva politiken. Jag tycker att det finns en miljon sorters poesi och att de alla är bra på olika sätt. Ingen av mina diktsamlingar är konsekventa eller homogena. Jag gillar att skriva olika sorters dikter – en sonett, en ögonblicksdikt och så vidare.

DU HAR VARIT VERKSAM SOM POET I ÖVER TIO ÅR. BLIR ORDEN BÄTTRE OCH BÄTTRE MED ÅLDERN?

- Det är skillnad nu mot förut. Förut utforskade jag alla idéer som kom till mig, men när man får lite mer erfarenhet blir man mer snobbig med idéerna och kan avfärda dem innan man testat dem. Nu utforskar jag bara en idé om jag verkligen tror på den. Förr trodde jag att allt kunde bli bra, nu vet jag bättre. Man kan säga att nyfikenheten försvinner lite grann som en naturlig utveckling och den ersätts av någonting annat. Jag skriver kanske inte lika ofta som förut, men det blir bra varje gång typ. Nästan varje gång i alla fall!

HUR FÖDS DIKTEN HOS DIG?

- Jag har ännu inte förstått hur den där första raden kommer till mig. När det där första uppslaget uppstår. Däremot kan jag väldigt utförligt beskriva hur man sen går tillväga då den första raden finns där. Då handlar det om teknik, ambition och arbete. De första raderna kommer av att man sitter och väntar. Så kommer det någonting till slut. Jag sitter och dricker kaffe, lyssnar på P2 eller nån skiva ur min skivsamling. Klassisk musik och jazz funkar bäst, instrumentalmusik ska det vara i alla fall. Jag blir störd av vokalister. Jättestörd. Det är oftast så dåliga texter och jag är arbetsskadad. Det vokala uttrycket är viktigt för mig. Rap funkar också bra. Det är min ungdomskärlek.

HAR DU NÅGRA FAVORITER?

- Planet Asia och Busta Rhymes. Busta Rhymes har överlägset de bästa verserna.

DU LYSSNAR MYCKET PÅ MUSIK OCH HAR SJÄLV GETT UT TRE SKIVOR – VAD KOMMER DU ATT SPELA I HÖRLURARNA PÅ LANDSVÄGARNA I EUROPA?

- De La Soul! De La Soul kan man aldrig bli besviken på. Det är aldrig en femma det de gör men alltid fyra plus. Allting är fyra plus! De har en hög lägsta nivå. De har en låt från -94 som handlar om mjäll. De rabblar bara upp alla de vet som har mjäll. Skitroligt! I en annan låt på samma platta rappar de på låtsasjapanska.

VAD HOPPAS DU FÅ UT AV DEN HÄR UPPLEVELSEN?

- Efter att det här är klart hoppas jag att jag aldrig mer ska drivas av den här typen av utmaning eller idé om att jag – Daniel Boyaciouglu – ska utföra såna här idiotprojekt. Som i Höstlegender när den där gamla indianen i voice over säger om Brad Pitt att ”den inre björnen i honom tystande”. Det hoppas jag ska hända. Att min inre björn ska tystna.

VAD VILL DIN INRE BJÖRN MENAR DU?

- Det är något sjukt det här. Jag får för mig saker. Jag har aldrig cyklat men jag får för mig att jag kan – cykla till Gibraltar – och med ganska orimliga krav på hur många mil jag ska klara av varje dag. Först planerade jag tretton mil om dan, men efter mitt premiäråk till Uppsala igår, insåg jag att jag inte var så vältränad som jag trodde. Jag blev helt slut efter sju! Klarade mig nätt och jämt fram till stan. Så nu tror jag inte att jag ska klara tretton. Det här vittnar om min självbild; att jag klarar hur mycket som helst. Jag kommer de första dagarna cykla sju, åtta mil om dagen, sen gå upp till tio eller elva… Jag kommer cykla två dar och vila den tredje. Så kommer jag hålla på i början. Annars kommer mina knän att pajja, och rumpan också!

NÄR MAN CYKLAT SÅ LÅNGT VARJE DAG, HUR SPENDERAR MAN SEN KVÄLLARNA TROR DU?

- Då spelar jag Spindelharpa, bloggar och skriver en dikt. Jag är beroende av Spindelharpan. Förut var det Sudoku, nu är det Spindelharpa. Jag behöver nån hjärndöd verksamhet som inte gör anspråk på min tankeverksamhet, nåt som inte har med ord att göra. Det är för att ha någonting att göra medan jag väntar. Det eviga väntandet som fyller ens liv som poet…

VAD RÖR SIG I DITT HUVUD SÅ HÄR INFÖR AVRESAN – KÄNNER DU ORO FÖR NÅGOT?

- Att jag ska vara skitdålig. Att jag inte alls är så stark som jag tror! Det är skitsvårt för när man vet att man har varit bra tränad och förstår att man inte är det längre, den insikten är jättejobbig. Jag tror fortfarande att jag är bra, till och med jättestark, men i så bra form som jag tidigare har varit är jag inte längre. Men jag kör till det blir svart, till jag inte längre kan stå på benen. Det har hänt mig några gånger att jag får ”error” i kroppen. Det är inte normalt att inte veta när man ska lägga av. Jag känner inte av den gränsen. Men nu måste jag disponera kraften under en längre period, så då måste jag agera annorlunda.

DET VÄRSTA SOM SKULLE KUNNA HÄNDA UNDER DE HÄR FEMTIO DAGARNA, VAD ÄR DET?

- Om kroppen går sönder och jag blir inlagd på sjukhus så har jag mycket att skriva om. Om det går bättre än jag trott så har jag mycket att skriva om. Eftersom jag åker i ett litterärt syfte är det värsta som skulle kunna hända att jag inte orkar skriva alls. Men det tror jag inte kommer hända. Nånting tror jag att jag kommer att skriva, om inte annat kan jag skriva om hur trött jag är. Eller vilken idiot jag är som ger mig iväg på en sån här grej.

HUR HAR DU PLANERAT INFÖR RESAN?

- Jag har inte planerat så mycket. Jag måste sätta igång och utvärdera allt eftersom, sen så kan jag förstå. Jag har inte tränat så mycket inför det här så jag vet inte vilken nivå jag är på.

HAR DU FÖRSTÅTT VAD DU GETT DIG IN PÅ VERKLIGEN?

- Inte riktigt. Men så är det alltid. Jag skrev en opera utan att någonsin sett en opera. Så där gör jag rätt ofta. Jag får för mig att jag kan saker, fast jag inte kan det. En fördel och på samma sätt en nackdel är att jag är bra på att sälja in grejer. Sen måste jag ju också klara av uppgiften. Som det här med att cykla. Just nu känner jag att det här är en dum idé. Men jag måste känna så. Vad finns det för mening om jag redan visste att jag klarade av det? Vissa går en utbildning i fem år och säger sedan att de kan något. Jag är inte lagd åt det hållet, jag gör tvärtom. Jag upptäcker någonting som jag vill göra, så säger jag till mig själv att jag kan göra det och då gör jag det.

TROR DU ATT DEN HÄR UPPLEVELSEN KOMMER ATT PÅVERKA DITT SPRÅK OCH DINA ORD PÅ NÅGOT SÄTT?

- Ja, jag tror det. Men jag har ingen aning om vad det skulle kunna vara. Jag har skrivit fem böcker och i slutet av varje bok har jag alltid hittat en ny ton, som jag ville gå vidare med i nästa bok. Förutom när jag gav ut den senaste boken. Då hittade jag ingenting. Det har varit rörigt de senaste två åren att veta vilken ton eller uppslag jag skulle gå vidare med. Så det här hoppas jag ska dra ett streck över allt som har varit och hur man själsligen har mått och inleda någonting nytt. Att jag cyklar ifrån onödiga frågeställningar vad gäller språk- vad gäller att vara poet och att vara människa och istället ha kvar de nödvändiga frågeställningarna. Jag vill cykla ifrån allt! Kärlekssorg och andra tankar som uppehåller en.

HUR VILL DU MÖTA FRAMTIDEN?

- Ren. Jag tror det här kommer att ha en renande effekt. Ren som att man inte bryr sig om onödiga grejer. Att man inte har åsikter om det här bordet till exempel. Det är inte ens ditt bord! Varför ha åsikter om allt? När jag kommer tillbaka i augusti hoppas jag att jag inte har några åsikter av den typen något mer.

VAD ÄR DET BÄSTA DU VET I LIVET?

- Barn. Därför att de är rena. Om de är ledsna är de ledsna för att de är ledsna. Inte för att de tänker att det antingen är bra eller dåligt, eller för att det ska tjäna en situation. De är uppriktiga. Är de glada är de glada för att det är roligt. Om de inte vill kramas finns det inget här på jorden som kan få dem att kramas. De fuskar inte med känslor!

Foto för Rodeo: Christian Gustavsson

Daniel om sin resa:
Blogg

Twitter
Facebook

Mer om samarbetet med Microsoft och Generation7

 

Nina Stenberg
  1. bästa bilderna och orden « Daniel Boyacioglu skriver

    [...] var med i Rodeo idag. jag har tänkt på det många gånger, dom bästa bilderna blir när man inte tänker att man ska [...]

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Promotion