Bea Åkerlund / I Europa finns en medvetenhet kring hur man klär sina barn


Bea Åkerlund
är stylisten som alla drar i. Hon jobbar med världens främsta artister och har haft ett hektiskt schema i många år. Ibland landar hon hemma i Stockholm, stan som ger henne inspiration. Här kom idén till samarbetet med Mini Rodini till, och nu släpps deras första kollektion för barn- Rebel with a Cause – i butik.

Du har en enorm passion för kläder. Vad fascinerar dig i hur vi klär oss?

- Hur jag klädde mig var en fixering redan som tonåring, det är en obsession som blivit ett yrke. När jag var ung baserade jag varje dags outfit på olika karaktärer och roller. En dag var jag nunna, en annan boy-scout eller klädd i indisk sari och så vidare. Jag klädde mig olika beroende på min känsla och mitt humör just den dagen. För mig är färger en stor del av känslan kring vad vi har på oss. De skickar ut signaler som plockas upp på olika sätt i omgivningen… Själv är jag en samlare – jag samlar på vad som helst. Att gå in på Apoteket, ICA eller en riktig skitaffär spelar ingen roll, jag kan ändå köpa hela affären. Jag är helt enkelt shoppoholic.

Shoppoholic säger du…vad menar du då?

- Går jag in i en matbutik så ser det ut som att jag shoppar för ett helt fotbollslag fast det bara är en vanlig vardag med familjen. Jag tror att det är idén av valmöjligheterna som jag går igång på, jag vill ha allt! Jag köper aldrig skitgrejer, men valmöjligheterna går hand-i-hand med mitt yrke som stylist. Jag önskar ibland att jag vore en enklare människa och hade ett lättare liv. Ska jag och min familj resa bort har vi larvigt många resväskor med oss och behöver en buss till flygplatsen. Jag tar med mig hela garderoben även om jag bara är borta ett par dar, för jag vet aldrig var nästa destination kan vara.


Har ditt yrkesval som stylist varit en självklarhet?

- Kläder är min livsstil. Jag hade störst garderob av alla redan på högstadiet och ett enormt behov av att uttrycka mig själv i hur jag klädde mig. Det är ett kreativt kall som får mig att jobba vidare och må bra. Skulle jag hålla det inom mig så exploderar jag nog till slut.

Nu har du gjort ett designsamarbete med svenska Mini Rodini. Kan du berätta lite om kollektionen?

- Jag hittade inspirationen till kollektionen i mina barn. De är tvillingar och älskar att klä ut sig till olika karaktärer hela dagarna. Så jag gjorde kläderna efter deras intressen och hur de vill klä sig. För ett par år sedan gjorde jag ett samarbete med BRIO barnvagnar där vi jobbade med skinn och dödskallemönster i olika detaljer. Att göra barnkläder är ett naturligt steg och att det sen blev för Mini Rodini var självklart för jag tycker de är överlägset bäst på området. Kollektionen har vi valt att döpa till Rebel with a Cause och den handlar om att våga uttrycka något från dag till dag. Helt enkelt våga experimentera med det man sätter på sig, redan som liten.

Vad tycker du om utbudet av barnkläder i Sverige och hur intresserade är svenskar av hur de klär sina barn?

- I allmänhet tycker jag att barnkläder i Sverige är väldigt moderna till skillnad från runt om i världen. I USA är det väldigt kategoriskt; alla tjejkläder är rosa och pumpade med branding från olika håll – Disney, Hello Kitty och så vidare. För pojkar är det samma sak fast i blått och med bilar… I Europa finns en större medvetenhet i vad du sätter på dina barn och här klär man dem inte som reklampelare. Utbudet är större och de stora kedjorna har helt ok plagg för ett bra pris. Mini Rodini har en rock ´n roll-chic känsla över sig och en hög modekänsla och kvalitet på sina kläder, det är nog ganska typiskt svenskt.


Det här med att klä sina barn… Bestämmer du över vad de sätter på sig eller låter du dem styra det själva?

- Som regel brukar jag tänka att jag aldrig köper något jag tycker är fult till mina barn. Då kan de sätta på sig vad som helst utan att jag är med – det kan inte gå fel helt enkelt. Men för det mesta är det jag som bestämmer och de är med på dagens tema. Just nu klär de sig likadant till vardags, det är något de har valt själva. Med tiden  kommer de nog vilja hitta sina egna identiteter och då får de så klart bestämma själva hur de vill klä sig.

Du talar om att du redan som ung uttryckte dina känslor genom din stil. Går vår identitet hand-i-hand med vad vi väljer att sätta på oss tror du?

- För mig är kläder konst. Det finns en känsla bakom vackra kläder – en gammal militärjacka eller en klänning från 1800-talet. De kommunicerar något och har sin egen story. Det har alltid fascinerat mig och att titta på hur folk väljer att gå klädda. Jag anser att skorna säger allt om en människa. Baserat på vad folk har på fötterna, vet du lite grann om var du har dem.

Hur många par skor har du själv i garderoben?

- Minst femhundra par! Skor är min största obsession. Jag kan köpa ett par skor bara för att titta på dem, speciellt klackar. Höga klackar är jobbiga att gå i men jag gillar idén med dem – de ger ett självförtroende och en attityd som man aldrig kan uppnå med ett par platta skor.

Med tanke på att du har hela världen som arbetsplats…hur tycker du Sverige fungerar som plattform för att skapa?

- Jag inspireras av allt här; byggnader, människorna, skärgården och naturen… Det är en otroligt inspirerande miljö att vara i. När man reser runt så mycket som jag gör är det skönt att landa i lugnet och det hittar jag i Stockholm. Det är skillnad mot USA där jag annars jobbar väldigt mycket, där allt går så otroligt fort.

Hur skulle du beskriva en typisk Bea-styling?

- Jag har alltid försökt inkorporera lite humor i det jag gör – jag tycker modevärlden kan vara lite väl seriös ibland. Generellt gillar jag berättelsen bakom i hur man klär sig. Costume-design kan vara väldigt underskattat inom industrin. Men styling för mig varierar från dag till dag och år till år. När vi spelade in filmen Spun för tio år sen var Brittany Murphy klädd som mig i princip, rent stilmässigt. Jag hade en förkärlek för white-trash looken då… Hade vi gjort filmen idag hade jag klätt henne helt annorlunda, mer Goth .

Du har hunnit med mycket i din karriär hittills – har du några drömmar som ännu inte slagit in?

- Jag vill göra ett konstprojekt! Någon slags konst-mode installation med helt fria händer, helt utan begränsningar. Och så älskar jag att ta bilder. Jag tar jämt kort på barnen i olika situationer. Kanske kommer jag att göra något av det i framtiden, vem vet? Time will tell.


Foto för Rodeo: Christian Gustavsson

B4Mini Rodini -  Rebel with a cause – släpps i butik den 21/9. Säljs bland annat på NK och Selfridges i London.
Mer info här.

Nina Stenberg
Promotion

Filip Hammar / ”Det finns en idé om att man ska skämta om folk som är pretentiösa”

”Hej Filip Hammar. Jag tycker du är briljant. Jag undrar hur du gör för att övertyga en seg bransch om att det behövs fritänkare som du och Fredrik?” Ungefär så gick tankarna inför mötet med Filip. TV-branschen är inte synonym med snabba förändringar och nytänk. Så tänker jag att istället för att önska kioskvältare som Solsidan eller en sitcom i stil med Two and a Half Men, kan väl energin läggas på att premiera de som vågar göra annorlunda och löpa linan ut med inställningen: det får bära eller brista?

Häromdan vann Filip och Fredrik priset Årets manlige programledare i TV-galan Kristallen. Just nu är de aktuella med Breaking News på Kanal5 och senare i höst blir det premiär för deras nästa projekt Får jag följa med?

Du och Fredrik Wikingsson har skapat ett eget slags humor-Sverige. Hur har resan hit varit?

- Många verkar tro att det handlar om tur. Vi har slitit som djur i många år. Man måste alltid anstränga sig för att få chansen att göra det man vill, ingenting sker per automatik. Vi har gjort TV som ingen tyckte om, program som gått halvdant och andra grejer som blivit succé. Det har varit en lång process från då till nu men vi har alltid haft övertygelsen om att vi har något att säga och hållit kvar vid det. Det har betalat sig nu.

Ni har vunnit flera utmärkelser och priser för era program genom åren. Vilken tror du anledningen är till att folk gillar det ni gör?

- I vårt fall handlar det nog om att publiken känner att vi är ärliga och att vi gör TV av lust och nyfikenhet. Jag tror folk känner att de kan lita på oss. Vi skulle aldrig stå där som några jäkla marionetter utan vi gör saker vi själva gillar. Det har nog gjort att folk respekterar oss. Så finns det självklart folk som inte gillar våra program, det finns det alltid. Men jag sover gott på nätterna för jag undrar sällan vilken anledningen är till att jag gör TV. Jag har nästan alltid svaret på det.

Hur lätt är det egentligen som ny att få in en fot i TV branschen?

- Man får tjata och försöka övertyga folk om sin briljans, i den mån den finns. Att ha kontakter är så himla överskattat. Du når aldrig hela vägen fram på grund av att du känner någon. Klart att det kan öppna en dörr och du så byter ni visitkort. Men i slutänden handlar allt om att du måste kunna sälja bra grejer. Ha bra idéer! Kvalitet och rätt produkt på rätt plats. Jag tror att jag och Fredrik har störst frihet i hela Sverige vad gäller TV-skapande. Att vi fått ett så stort förtroende från ledningen och har så fria tyglar som vi faktiskt har är väldigt ovanligt i den här branschen. Kanal5 är ett lysande exempel på vad kommersiell TV kan vara, utan restriktioner. Här slipper vi köpslå om vad vi vill göra. Det får aldrig bli TV till varje pris, utan det måste vara TV av ren lust. Jag känner att vi gör TV som inga andra gör. Jag är så jäkla lycklig över att vi på något sätt faktiskt bevisat att när man tror på något och kör på det, så får en sån idé utrymme. Men som jag sa, det har varit en lång väg dit. Hårt arbete. Många ger upp utan att kämpa. Folk måste fan anstränga sig mer!


Du var journalist på Aftonbladet tidigare, vad var det som fick dig att sadla om till TV?

- I grund och botten rör det sig om någon form av narcissism och att man vill att folk ska konsumera det man gör. Inte till vilket pris som helst, men jag har alltid trott på att jag har något att säga. Som journalist är du begränsad. Så jag kände att jag ville frilansa och vara ännu mer personlig. Testa saker i rörlig form. Jag tror att många halkar in i ett yrke efter studenten och nöjer sig med det. Det har jag full respekt för. Den tryggheten är säkert jätteviktig för många men jag tror att fler skulle må bra av att göra något som man verkligen gillar vid sidan av. Förlora sig själv i det man gillar – ha en hobby! Som att kolla på fotboll och dricka bärs eller vad det nu kan vara.

Nu håller du och Fredrik på och spelar in Får jag följa med? – en ny serie för femman som har premiär senare i höst. Vad handlar den om?

- Programmet kom till ur den där tanken som lätt kommer när man sitter på en uteservering och tittar på folk. När man ser på människor och undrar vilken deras historia är…vad de gör och var de är på väg. Det finns nåt kittlande och allmänmänskligt i det. Vi har implementerat den drömmen; att vi faktiskt går fram till folk och frågar vilka de är och var de är på väg. Samtidigt blir det en berättelse om Sverige och om svenskarna. Det börjar med att jag och Fredrik står vid en busskur utanför Gävle där vi frågar första personen på första bussen som kommer om vi får följa med honom eller henne. Någon är på väg att träffa sin flickvän som precis kommit hem från Thailand. Någon har sin sista dag innan de ska in i fängelse… Det här har varit ett drömprojekt för oss länge.

Det låter som ett typisk Filip och Fredrik program… Ni verkar ha ett outsinligt intresse för att nosa upp udda karaktärer?

- Istället för att spekulera i vad Sverige är, är vi där ute och undersöker vilka folk är. Jag tror jag och Fredrik är bra samhällsskildrare på det sättet. Vi gör jobbet utan teorier och tid vid skrivbordet. Vår fascination för att träffa vanligt folk som aldrig annars skulle porträtteras upphör aldrig. Det finns en spänning i det där att man aldrig vet vad folk kan berätta. En grunduppfyllning är att alla människor har en historia – en historia som är värd att berätta. Jag tycker att det är så intressant att se vad människor väljer att göra av sina liv. Vissa gör inga direkta aktiva val medan vissa väljer sina vägar hela tiden. Jag kan känna en oerhörd fascination och medlidande över människorna. Jag vet själv hur viktigt drömmar är för folk och jag blir fascinerad av människor som faktiskt misslyckats. Vilket också har fött den här dödsångesten som jag också känner, för jag värderar det här livet så fruktansvärt högt. Jag känner verkligen med folk som inte gjort något vettigt av sitt liv. Om man är pragmatisk och inte tror på ett liv efter detta måste man ju känna att man vill göra någonting av det – livet alltså.

Du och din fru flyttade till USA för ett tag sen. Hur kommer det sig?

- Jag ville andas lite frisk luft och få perspektiv på grejer. Vi hade egentligen lika gärna kunnat flytta till Polen, men så blev det USA. Jag är exceptionellt rastlös och vill alltid vara på väg mot nya saker. Min fru brukar säga att jag måste lugna ner mig lite men för mig är det som att jag är ute på en konstant resa och kommer vara det hela livet. Jag vill inte kasta bort den dyra tid jag har här på jorden – jag vill ha en mening eller ett syfte med det jag gör. Det folk sysslar med i USA – chillar, som en aktiv handling  – jag hatar det.

Du gillar alltså inte att ta det lugnt?

- Den enda gången jag inte gör något är när jag super. Jag har svårt att bara sitta hemma och titta på TV. Glo på fotboll. Det är så hjärndött. Jag måste veta varför jag gör det jag gör. Jag är nog överaktiv i huvudet.. Jag har asmånga korkade tankar men en och annan bra. Fredrik brukar säga att det bara är korkade människor som tycker det är kul att knulla. Han menar nog det så att han tror att det är farligt att förlora sig i det. Alkohol och sex har förlamat så många karriärer och sett till det har han rätt.

Vad går du igång på för typ av TV underhållning?

- När man inte vet vad som händer härnäst. Saker måste överraska mig. Färdiglagda pussel är ingenting att ha. Därför gillar jag inte sport…för jag vet att bollen ska gå i mål. Jag blir inte överraskad. Men ibland kan jag gilla talangprogram. Att inte veta vad som kommer härnäst, den idén är briljant. Halv åtta hos mig förstår jag inte alls. Folk som lagar mat allt efter en redan given mall… Urtråkigt!

Går det någonting på TV just nu som du tycker är provocerande dåligt?

- Program där folk klär ut sig i hattar och inte tar något på allvar! Det finns ett problem i det som är jävligt trist – det har blivit någon slags fjäder i hatten i att våga säga att dansbandskampen är trevligt… ”Jag lyssnar bara på hitmusik, och jag ÄLSKAR Stieg Larsson. Jag hatar den inställningen. Människor som stoltserar med att de bara konsumerar sånt som är lättsmält! Det finns en idé om att man ska skämta om folk som är pretentiösa. Det är förkastligt tycker jag! Människor som är svåra och har höga ambitioner, såna som kan allt om nåt udda jävla ämne – jag älskar det! Det är helt fantastiskt att det finns såna människor. Folk som helt förlorar sig i sin grej… Jag hatar hur fort folk ska börja snacka om elitism och snobberi. Det är härligt med folk som har fått en gåva och är exceptionellt duktiga på någonting. Däremot kan man ju vara ödmjuk med det, men det är verkligen behjärtansvärt med folk som hittar något och rotar lite mer i det och. Man borde privilegiera dem som anstränger sig oavsett vad det handlar om.



Foto för Rodeo: Christian Gustavsson

Nina Stenberg