Jordi Ribera / Alkoholen är som att ha hörlurar på sig hela tiden och lyssna på Rachmaninov i stället för att dras med Britney Spears

En man står och sjunger italiensk opera i en av Gamla Stans gränder. Han är glad och berusad och verkar gilla ordet amore extra mycket för han håller ut tonen längre på det runda o:et. Han skiter i att det regnar. Den gråsvarta jackan hänger på sned över axeln och med ena handen håller han fram Situation Sthlm för att visa förbipasserande att den är till salu – den kostar bara fyrtio kronor. Ingen stannar för att köpa tidningen.

Någon timme tidigare möter han en person jag känner. Han tycker att hon ser ut som en ”riktig människa” och när hon köper tidningen berättar han att han varit en stor balettstjärna en gång i tiden och var solist på flera av världens finaste operahus.

Jordi Ribera – numera alkoholist och hemlös – kom tillbaka till Stockholm för tio månader sedan från en pappkartong på Skid Row i Los Angeles. Vi tar en pizza på Söder och pratar om livet, om framgång och fall, och vad som händer med tankarna då man hamnar i helvetet.

HUR KOMMER DET SIG ATT DU BÖRJADE DANSA BALETT?

– Min mamma var dansare. Hon såg att jag hade en balettkropp, och när jag var elva år släpade hon iväg mig till en danslektion. Jag ville vara hemma och spela fotboll med grabbarna – jag älskade Pelé över allt annat – men hon tog med mig dit. Så såg jag alla vackra tjejer i sina tighta trikåer och leotards, och jag sa: ”Ok mamma, jag stannar kvar här ett tag då”.

VILKEN ROLL HAR BALETTEN SPELAT I DITT  LIV?

– Den har varit mitt liv. Det är en livsstil att vara dansare. Dansen blir hela ditt liv. Den du är.


DU BÖRJADE PÅ KUNGLIGA SVENSKA BALETTSKOLAN SOM BARN – HUR MINNS DU DIN BARNDOM?

– Jag hade ingen vidare bra barndom. Farsan stack och jag växte upp med min mamma. Hon var alkoholist och inte särskilt trevlig när hon drack; hon stängde in mig på mitt rum och slog mig. En gång gick det så illa att jag hamnade på sjukhus och fick sy. Jag rymde hemifrån när jag var fjorton år. Klättrade upp i ett träd i Kungsträdgården bredvid Operan och in genom ett fönster till en balettsal. Där låg jag och sov till barnavårdsnämnden fick tag på mig. De letade upp min morbror som hade en etta på söder och där bodde vi, jag och han.

VAD ÄR DET SVÅRASTE MED BALETT DANSMÄSSIGT OCH VAD KRÄVS RENT PSYKISKT AV EN BALETTDANSÖR?

– Att göra tekniskt svåra saker och samtidigt se vacker ut; perfekta linjer och utstrålning. Du måste agera som att det ser lätt ut i ansiktet fast det är supersvårt egentligen. Spela teater, allt ska stämma på en gång. Det krävs hårt arbete varje dag både psykiskt och fysiskt. Samma övningar dag ut och dag in, år efter år efter år… Du måste vara extremt disciplinerad. Alla som lyckas är narcissister och expressionister, det hör till på något sätt. Många älskar att träna men vissa blir för nervösa när de går upp på scen och snubblar eller har scenskräck. Och du måste prestera ännu bättre på scen än på träning. Jag älskade att stå på scen – adrenalinet tog över, inte nerverna.

DIN KARRIÄR HÖLL I SIG I MÅNGA ÅR. VAD HÄNDE DÅ DU FICK SLUTA OCH VAR KOMMER ALKOHOLEN IN I BILDEN?

– Som sjuttonåring blev jag professionell dansare och karriären höll i sig i tjugoett år. Men efter två knäoperationer insåg jag att jag var slut som artist. Jag kunde inte längre dansa på elitnivå. Det finns ett klipp på Youtube som är taget precis innan knät pajade. Efter det var jag knäckt över att karriären var slut – jag älskade att stå på scen. Så började jag att undervisa istället. Ska du tjäna pengar på att undervisa måste du undervisa även dem som dansar på hobbynivå. Jag pallade inte det. Jag är perfektionist. Helt plötsligt stod jag och undervisade barn som stod och petade sig i näsan och tuggade tuggummi. På den tiden var jag inte redo för det, det var en för stor mental omställning. Så jag började dricka mer och mer och till slut tog jag med en termos med sprit in på lektionerna för att orka. Så drack jag från morgon till kväll. Jag fick sparken då folk började förstå vad jag höll på med, men med min resumé kunde jag bara dra vidare till nästa stad där samma sak hände. Så höll jag på i tio år, som en geografisk flykt över hela Amerika.

JORDI FORTSÄTTER…

– Jag var i USA när det här hände och där finns inget nätverk att falla tillbaka på. Där förlorar du jobbet och lägenheten och hamnar på gatan i en pappkartong och dör. Det finns ingen socialism i kapitalismens högborg. You make it or you break it. Sverige blev min räddning. När jag kom till Sverige i september förra året hade jag inte varit här på trettio år. Några månader innan satt jag i fängelset Twin Towers i L.A. efter att ha åkt fast för rattfyllor. Det var den värsta upplevelsen i mitt liv. I en månad gick jag omkring och spelade tuffing för att inte råka ut för nåt. Jag är ganska bra på att spela Scarface om jag behöver så jag hamnade bara i ett riktigt stort slagsmål. När jag kom ut därifrån ville jag ta livet av mig. Men jag vågade inte. Kunde inte. Jag har det inte i mig… Så jag gick och köpte tequila för resten av pengarna jag hade och söp som bara den. Gick till soppköket och sov i en pappkartong.

HUR LYCKADES DU TA DIG HEM TILL SVERIGE FRÅN GATAN I L.A.?

– Att vara hemlös i Los Angeles är inte som att vara uteliggare i Stockholm. I USA är det hundra gånger värre – på liv och död, varje dag. Efter ett tag lyckades folk jag kände spåra upp mig där jag var i min pappkartong på Skid Row. Jag hade mitt svenska pass och min mamma köpte en flygbiljett hem till Sverige. Polisen körde mig från Arlanda för jag hade ju inga pengar kvar, och så åkte jag rakt till socialjouren och enheten för hemlösa på Östgötagatan på Södermalm.


HUR SER EN DAG UT I DITT LIV NU FÖR TIDEN?

– Att bo på Krinolinen är som att bo på gubbdagis. Det är svårt att aktivt hålla igång ett normalt liv för du måste flänga fram och tillbaka med tunnelbanan till Fruängen och passa mattider och blåsa en gång om dagen. Folk sitter ofta och degar på de här ställena; äter, ser på TV och gör ingenting. Jag tycker det är helt knäppt för man skulle kunna jobba då istället. Om du inte blåser 0,0 varje dag åker du ut. Då hamnar du på riktiga katastrofställen, värre än djurstallar på Zoo. Ett stort problem är att det tar väldigt lång tid för missbrukare att få en så kallad försökslägenhet. Folk tappar tålamodet och gör bort sig lite då och då och så är du tillbaka där du började… Ett steg fram och två steg bak. Det finns väldigt liten progressiv framdrift vad gäller att få folk att komma ifrån den här typen av liv. Missbrukare måste tillbaka ut i samhället igen och det börjar med jobben. Få folk i arbete god damn it! Inte sitta och glo framför en TV.

MÖTEN MED MÄNNISKOR MÅSTE VARA ANNORLUNDA NU, JÄMFÖRT MED NÄR DU VAR ETT STORT NAMN. HUR BLIR DU BEMÖTT SOM HEMLÖS?

– Likadant som alla i min situation. Många tror att uteliggare är dumma i huvudet. De tar sig inte tid att snacka med oss. Jag önskar att folk kunde kommunicera bättre. För vi kan det. Många i alla fall. Ensamheten är det värsta med att vara hemlös.


DANSARE TILLHÖR SOM MÅNGA ANDRA KULTURARBETARE INTE EN HÖGAVLÖNAD YRKESGRUPP. VAD HÄNDER DÅ MAN GÅR I PENSION?

– Du måste vara anställd många år på samma ställe för att få ut pension. Som stjärndansare lever du inte så. Då åker du runt i världen och dansar på olika operahus och då får du ingen pension. De som haft en större karriär som dansare blir ofta balettchef, balettmästare eller lärare i ett fint balettkompani. Jag var odiplomatisk och opolitisk under min karriär – hade kontroversiella åsikter och en väldig attityd. Jag tror den egenskapen var direkt relaterat till min uppfostran, eller avsaknaden av den. Du måste vara snäll och klappa folk på huvudet, inte som jag var – frispråkig och som bad folk dra åt helvete till höger och vänster.

VILKEN ROLL SER DU ATT KULTUREN HAR I SVERIGE?

– Sverige har utvecklat en amerikaniserad kultur under många år. Specialeffects, glitter och tuttar. Nordeuropa har utvecklat det här i större utsträckning för Sydeuropa har en längre historia där kulturen var oerhört bärande. Sverige var ett kallt land, folk levde med påkar medan sydligare länder utvecklade en civilisation. Kultur är liv. Mångfald och uttryck. Inte bara muskler och sex – sånt som amerikansk kultur går ut på: att sälja nåt som alla vill ha. Kultur är mänsklighet och universum. Det finns inte så många dimensioner i folks liv numera. Livet har blivit reducerat till en tvådimensionell värld. Räddningen är att samhället blir mer kulturellt igen. Inte mer materialistiskt och kapitalistiskt.

FINNS DU NÅGOT DU TYCKER POLITIKERNA BÖR TÄNKA PÅ I FÖRHÅLLANDE TILL MISSBRUKARE, NÅGOT SOM BÖR ÄNDRAS ETC?

– Sverige är ett paradis jämfört med många andra länder. Men det finns en stor brist. Då du fått dina socialpengar, tak över huvudet och mat, har du redan fått en stämpel som missbrukare. För att ta dig vidare behöver du komma ut i samhället och börja jobba. Där får du ingen hjälp. Ett arbete gör att du får annat att tänka på och hjälper till att hålla dig från att dricka. Socialen resonerar inte så; vilket av hönan och ägget kom först? De hjälper med boende och mat men inte att komma tillbaka till arbetslivet. Det är det som är katastrof.

HAR DU NÅGON ÖNSKAN JUST NU?

– Det enda jag tänker på just nu är att jag vill ha någonting att göra. Ett jobb. Jag är inte kravstor just nu. Med min resumé som balettdansare är det svårt, jag har bara dansen på mitt CV. Vet inget annat. Sen kan du lägga till min nuvarande situation. Då har du inga större chanser att få jobb.  Är det någon på ditt jobb som vill att jag ska komma och bära kartonger så kommer jag och gör det!

OM DU INTE BLIVIT BALETTDANSÖR – VAD HADE DU VELAT JOBBA MED DÅ?

– Jag har alltid älskat djur och natur! När jag hade semester från balettkompanierna åkte jag och fiskade. Jag hade velat utbilda mig till marinbiolog. Eller en sån där National Geographic-snubbe som springer runt och plockar upp lejonbajs för att kolla på det.

VAD TROR DU OM DINA CHANSER ATT FÅ JOBBA MED DANSEN IGEN?

– Jag har tänkt mycket på det men jag skäms så otroligt för att berätta för människor i branschen om vad som hänt. Jag har varit så skamsen för jag var en person som folk såg upp till. För dem skäms jag något fruktansvärt. Nu har jag börjat träna lite för att kanske kunna undervisa igen. Jag måste hitta styrkan att bemöta alla frågor om vad jag har gjort de senaste åren. Jag är fruktansvärt rädd för att få ett nej och bli ännu mer deprimerad. Inför den här intervjun tänkte jag att jag kanske inte vill gå ut och berätta om mitt misslyckande. Men så bestämde jag mig för att göra det. Jag kan inte gå runt och gömma mig som en struts och stoppa huvudet i sanden. Då kommer jag inte vidare. Det är så här har mitt liv har blivit. Kanske kan det komma något bra ur det här?

HADE DIN FAMILJ OCH DINA VÄNNER KUNNAT AGERA ANNORLUNDA ELLER GJORT NÅGOT SOM FÅTT DIG ATT INTE HAMNA DÄR DU TILL SLUT HAMNADE?

– Det finns inget man kan göra för en alkoholist. Slå en i huvudet och tvinga in en på avvänjning i såna fall. Men det får man inte göra… Man börjar lyssna när man är halvdöd. Det är så för alla missbrukare. Många klara aldrig att komma ur det. Du får väldigt starka impulser av att vilja dricka – det är dem du måste orka stå emot om du ska bli frisk. Folk har de senaste tio åren försökt få mig att sluta. Alkoholister är envisa och lyssnar inte på nån. Du behöver en öl för att slippa abstinensen och gå upp ur sängen… Det blir en vana. Allt går så successivt att du inte märker det själv. Du ser inte tid, du blir desperat efter att få supa. Aldrig tänker du ett steg fram utan bara hur du ska få nästa öl. Så är det för missbrukare – you gotta learn the hard way.

VARFÖR TROR DU ATT DET HÄR DRABBADE DIG – KAN VEM SOM HELST HAMNA I DIN SITUATION?

– Alkoholism är genetiskt, det är vetenskapligt bevisat – någon gen av nåt slag. Nästan alla alkoholister har alkoholism i familjen. När normala människor dricker och känner att de fått nog, börjar det brinna kroppen på mig och jag vill bara ha mer. Jag slutar inte förrän jag ramlar ner och tuppar av. Vad det egentligen handlar om är att du måste ha den där grunduppfostran och tryggheten, annars kan det gå som med mig – eller som för Michael Jackson för den delen. Han var ett ruskigt geni men inte helt bra i huvudet. Tablettmissbrukare… Det dog han av till slut.

SÅ DU MENAR ATT MYCKET HÄNGER IHOP MED UPPVÄXTEN…?

– Jag hade ingen bra barndom. I efterhand förstår jag att det svåra var att jag gick från en riktig katastrofbarndom till att bli en stjärna på balettskolan. Allt hände på en gång. Jag var inte mogen för det, jag hade inte fått någon bra uppfostran. Det var så viktigt för mig när jag var liten att bli bra jättefort för att få ett bättre liv… Det blev ett sätt att komma ifrån den eländiga verkligheten. Man blir ofta bra på något för att man mår dåligt. Man flyr in i det. Så jag blev bra. Riktigt bra. Men när det tog slut klarade jag inte av att befinna mig i den riktiga världen då jag inte längre var på elitnivå och lyckad.

JORDI FUNDERAR EN STUND OCH TILLÄGGER:

– Nu måste jag möta den verkligheten och ta itu med tio års försummelse. Men jag gillar inte riktigt det jag ser. Jag avskyr var samhället är på väg. Allt handlar om kvantitet framför kvalitet. Att ha stora bröst och att vara sexig. Tjäna pengar. Artister kan knappt sjunga idag, allt har blivit artificiellt. Jag önskar att folk kunde se mer till kvalitet än kvantitet i det de gör. Alkoholen är för mig som att ha hörlurar på sig hela tiden och lyssna på Rachmaninov i stället för att dras med Britney Spears… Idag har jag accepterat det som har hänt och förstått varför det har hänt. Det har blivit mycket tänkande.



Foto för Rodeo: Christian Gustavsson

 

 

Nina Stenberg
Promotion

Sun by the lake / I sällskap med Bach och Wu-Tang Clan


Vissa människor är födda att göra konst. Utan den skulle de inte existera. Alex Maksic och Giovanni Bucchieri är demonpoeter med storhetsvansinne och napoleonkomplex. I alla fall enligt sig själva (och under ölens påverkan). Efter år som artister, dansare, koreografer och skådespelare har cirkeln slutits. Ut kommer till våren resultatet av flera års arbete, byggt på minnen från alla år som de varit bästa vänner.

VAD ÄR SUN BY THE LAKE?

Giovanni: Sun by the lake är ett projekt som inrymmer en platta, ett scenkonstverk och en film. Man kan säga att det är tre olika konstformer som alla inspirerat varandra. Utgångspunkten har alltid varit musiken. Den är vår grund.

HUR HAR PROJEKTET VUXIT FRAM?

Alex: Vi har egentligen bara iscensatt våra barndomsdrömmar med kung-fu filmer och ninjakrigare. Jag och Giovanni drömde om samma sak när vi var små, och nu har projektet tagit den här formen. Lite på lek, lite på låtsas, men det rymms också väldigt mycket allvar i det vi gör.
Giovanni
: Sun by the lake är ledtrådar av minnen och de sorger vi haft. Minnena har vi har tagit med oss in i både musiken, scenkonsten och filmen.  Man kan säga att vi kidnappar olika situationer och sätter dem i olika konstsammanhang. Allting är parenteser och ledtrådar. Musiken har legat till grund för allt annat som fötts ur den.

HUR LÅTER MUSIKEN NI GÖR OCH VAD HANDLAR DEN OM?

Alex: Ibland kan musiken vara extremt romantiskt. Ofta väldigt känslig. Men samtidigt med en tydlig motsats till detta. Jag skulle vilja säga att vår musik är hård och vacker. Den inrymmer allt av minnen kring kärlek och död. Båda våra fäder kommer Medelhavet, där finns både temperament och romantik, det märks nog i musiken.

BLIR DET INTE RÖRIGT ATT HA TRE OLIKA KONSTPROJEKT IGÅNG SAMTIDIGT?

Giovanni: Inom popen har det alltid varit så viktigt att man ska nischa sig för att nå ut med det man gör. Att kunna säga: ”det här är jag”. Vi har valt att skita i det. Vi jobbar så här! Det här är det systemet som funkar för oss och som vi får inspiration av.

VAD BETYDER MUSIKEN I ERA LIV?

Giovanni: Musik är vad livet handlar om. Utgångspunkten för oss har alltid legat i musiken. Vi skapar musik, och världar till vår musik. För mig och Alex så står musiken närmast. Det har den alltid gjort. Framför kärlek till och med.

VAD HOPPAS NI FÖRMEDLA SOM KONSTNÄRER?

Giovanni: Man hoppas att det man gör ska ge publiken någonting. Att folk känner det. Men det är tråkigt när man annonserar för publiken vad de ska känna. Det är snarare ledtrådar av någonting.

VAD ÄR MENINGEN MED KONSTEN, FÖR ER EGEN DEL?

Giovanni: För min del är konst tröst. Det handlar inte om att göra någonting för att synas. Den där direktuppskattningen som man ofta ser på TV. Det spelar ingen roll om det är ett religiöst, orkestralt verk av Bach, eller om det är Michael Jackson i Billie Jean. För mig är konsten något som skänker tröst, och det är på två plan. Rent egoistiskt, för mig själv; att bearbeta någonting som man inte vågar bearbeta förutom i musiken, samtidigt som man kan hoppas att andra känner det. Det kan vara tröst för mig men något helt annat för dig. Det handlar om en känsla. Och för mig är det en ärlig tröst som ofta är egoistisk, samtidigt som terapeutiskt.

VAR HITTAR NI INSPIRATION?

Giovanni: Jag kan alltid återgå till Bach, särskilt Matteuspassionen. Den använder vi i scenkonstverket Sun by the lake, föreställningen vi döpt till Cantus in memory of the dancing queen. Till det projektet har vi jobbat ihop med Diana Orving. Hon är en stor konstnärinna, vi älskar henne!
Alex
: Att jobba med vår producent Stefan Levin har också hjälpt oss att hitta nya infallsvinklar i arbetet med musiken. Han är en viktig del av projektet Sun by the lake.

KOMMER NI IHÅG DEN FÖRSTA SKIVAN NI KÖPTE?

Alex: Det var definitivt en hiphop-platta. Jag lyssnade mycket på fransk hiphop när jag var liten. Och Wu-Tang Clan!
Giovanni
: Jag kommer inte ihåg hur gammal jag var, men det var singeln ”Running up that hill” med Kate Bush. Den är fortfarande helt otrolig. Hon är min husgud, jag älskar henne! Andra idoler är Dolly Parton och Maria Callas. Och Bowie och Prince måste jag lägga till.

BÄSTA STÄLLET NI VARIT PÅ?

Båda: New York i början på 90´talet! Det var en sjukt rolig klubbkultur där. Fantastisk hiphop och housekultur. Då var New York skitigare och stökigare.


Foto från Operans scen: Petter Brandt

YouTube Preview Image

Sun by the lake; And they sang
Se video från Cantus in memory of the dancing queen här.

Den 26/12 (annandag jul) spelar Sun by the lakeDebaser Slussen.
Lyssna på Sun by the lake här. www.sunbythelake.com

Nina Stenberg

Nathalie Nordquist / Balett och en svag kaffe latte

I en värld som just nu består av snöblandat regn och ett begynnande vintermörker känns glamour minst sagt efterlängtat. Var bättre kan man hitta den än på Kungliga Operan? O.M.G besöker premiärdansaren Nathalie Nordquist för att prata dans. Och passion.

Nathalie tar emot i sköna tofflor som ser ut som mjuka moonboots och ett leende man sällan ser i Stockholm den här årstiden.

– Jag minns inte mitt liv innan jag dansade. Jag identifierar mig med dansen. Den är mitt kall. Min passion. Jag började redan när jag var två år på dagis. Tyckte inte om det då, men fortsatte sedan med klassisk baletträning när jag var fyra och har hållit på sedan dess.

VARFÖR DANS, OCH JUST BALETT?

– Man får utrymme att uttrycka sig. Nå alla olika känslonivåer… Det krävs en enorm disciplin och jobbetik att ha det här yrket. Jag tror disciplinen väcker känslan att det känns meningsfullt. Man är bra på något! Utvald! Jag kommer ihåg första gången jag tänkte ”jag är nog bra på det här…”. Det gör att man vill utvecklas. Och växa!

DU HAR GJORT MÅNGA ROLLER PÅ OPERAN OCH NU TITELROLLEN I MANON MED PREMIÄR PÅ FREDAG. HUR GÖR DU FÖR ATT HÅLLA NERVOSITETEN I SCHACK?

– Det ger energi att vara nervös. Det behövs. Nervositet kommer ur att man vill prestera och prestera bra. Jag har hållit på länge så jag är van. Jag gjorde min första roll på Operan när jag var tio, i Svansjön. Det är ett par år sen. Allt handlar om träning. Att hitta känslan. Så att allt sitter.

HUR GLAMOURÖST ÄR DET EGENTLIGEN ATT VARA BALETTDANSÖS?

– Inte så värst! Jag tänker nog att ”det här är ett glamouröst yrke” bara när andra säger åt mig att det är det. Och att stå på scen. I verkligheten är det ett hårt jobb. Mycket slit. Folk fattar inte att det är sport vi håller på med! Det finns oändliga utmaningar med yrket. Påfrestande ja, men samtidigt otroligt givande.

NÄR DU INTE JOBBAR EN FREDAGSKVÄLL, VAD GÖR DU DÅ?

– Träffar vänner, går på middagar, bio eller går ut. Mitt liv skiljer sig inte så mycket från andras. Bortsett från att jag inte dricker kvällen innan en föreställning. Jag har varit på operan i Monte Carlo i tre år. Kom hem i somras och har just upptäckt att alla mina tidigare favoritställen inte finns kvar längre. Det verkar vara en trend i Stockholm. Alla har stängt! Tipsa mig gärna om var jag ska gå…

FINNS DET NÅGOT DU NJUTER AV LIKA MYCKET SOM DANSEN?

– En svag kaffe latte.


Foto från repetitioner, Emma Svensson

Nathalie dansar huvudrollen i Manon med premiär 12/11. För mer information, besök www.operan.se/manon eller www.nathalienordquist.com. Just nu kan du köpa en t-shirt på Weekday och få en biljett till Manon på köpet. Läs mer här.


Nina Stenberg