Ann Petrén: ”Det stora utrymmet har alltid varit mannens – det är dags att vi skaffar oss ett nytt perspektiv!”


I november arrangerade WIFT (Women in Film and Television) tillsammans med Filmbasen och Rättviseförmedlingen ett event på Berns som handlade om jämställdhet i filmbranschen. Den stora frågan gällde: Vad kan vi göra för att komma ifrån det faktum att det är männen som dominerar filmbranschen?

Ann Petrén är en av vår tids mest lysande skådespelare. Hon vågar sätta ner foten och driva med det uppenbara och faktiska i det ojämställda klimatet som råder på kulturområdet. Och så vågar hon iklä sig roller som är osympatiska och oattraktiva när kvinnor annars ofta får rollen som femme fatales på filmduken. Det här samtalet handlar om avsaknaden av starka kvinnoporträtt på film och dominansen av det motsatta. Den aldrig sinande strömmen av kvinnor som klichéer och stereotyper…suck.  Minns ni när Ann delade ut priset för bästa manliga huvudroll på Guldbaggegalan 2005, själv utklädd till man? Ann behövs. Och gärna fler som hon.

Ett starkt porträtt på film – manligt som kvinnligt – vad handlar det om tror du?

- Det är en svår fråga. Jag tror att det handlar om gestaltning och perspektiv. En blick. Och på film handlar det som i alla andra sammanhang om den manliga blicken. Roller man kommer ihåg på film är de där man är med på karaktärens resa. Huvudrollen bär berättelsen och man sympatiserar med honom eller henne. Det är också den personens perspektiv som historien utgår ifrån och som publiken följer och därmed tar parti för. Filmer berättar om människor och om vår värld. Till viss del handlar det om identifikation samtidigt som man vill bli omskakad och få se saker ur andra perspektiv. Vad innebär det för oss och vår utveckling om majoriteten som skapar dessa världar och berättelser är män?

Om vi ser till litteraturen, vetenskapen och makten bland andra så är det mannen som format historien…

- Ja, jag läste någonstans att av 247 namn som haft betydelse för vår historia och vårt samhälle så är bara tretton av dessa kvinnor. Vi vet att bakom de här framgångsrika männen har det funnits starka kvinnor. Men det stora utrymmet har alltid varit mannens och fortfarande finns det bara manliga genier till exempel. Mannens blick är dominerande. Kvinnan har alltid varit en person som står i relation till honom, hans behov och aktiviteter. Vi har blivit tränade i att känna igen oss i män för det är deras perspektiv som varit det framträdande. Men det verkliga livet ser inte ut så. Därför måste det komma fram kvinnor för att driva historier och det var det som diskuterades på Berns i november: vad vi kan göra för att lyfta fram kvinnliga filmskapare.

Dags att bryta gamla mönster på film med andra ord?

- När jag tänker på tillbakablickande, historiska filmer så kan jag inte låta bli att tro att man gör dessa för att kunna behålla ordningen där männen har makten. För då kan man alltid skylla på den historiska förklaringen att det såg ut på det sättet och att det helt enkelt måste vara en massa män i den filmen. Jag tänker främst på TV-serien Anno 1790. Av alla huvudkaraktärer så är det en kvinna som agerar och sen kommer resten av kvinnorna in i bihistorierna. Man hade kunnat välja att skildra den här tiden ur ett annat perspektiv. Ett exempel på en film som jag däremot tycker har gett oss ett nytt perspektiv och brutit mönster är Lisa Aschans Apflickorna. Den smyger sig på det nya perspektivet på ett väldigt delikat och bra sätt just därför att den skildrar en typ av tjej som man inte tidigare sätt: en person som tar grepp om och tar ansvar för sitt liv. Apflickorna porträtterar en kvinna med hög integritet – en tjej som sätter sig i förarsätet. Hon vill någonting väldigt tydligt. Scenen i badhuset när de två killarna kommer och sätter sig bredvid tjejerna i poolen och den ena frågar om hennes nummer är helt fantastisk. Hon svarar nej, men säger att hon kan ta hans. Så memorerar hon det utantill. En kort och stark scen.


Med undantag för till exempel Apflickorna – hur tycker du generellt att kvinnor porträtteras på film idag?

- Manliga huvudroller har alltid dominerat och det som exponeras mycket tror vi automatiskt är bäst. Det har ju spelats in så många filmer med kvinnor som blivit lämnade, som gråtit och dött. Man skulle behöva göra ”bakomfilmen” med tanke på att det bakom varje framgångsrik man finns en kvinna som stöttar och vårdar. Varför gör vi inte filmer om hon där bakom? Jag saknar de komplexa porträtten! Med en ny typ av kvinna menar jag en som talar om världen och som inte bara befinner sig i den privata sfären som den stereotypa klichébilden vi sett så oändligt många gånger. Pojkflickan har annars varit den som tar kontrollen över en situation och som bryter de här mönstren. Det är som att kvinnor inte får prata om annat än män. Som att vi inte kan tala om de stora frågorna! Det är männen som för diskussionen om världen och samhället, så har det varit sen tidernas begynnelse och vi lever fortfarande kvar i det tycker jag. Det finns ett test: ”finns det mer än två kvinnor i filmen, pratar de med varandra och pratar de om något annat än män?”. Det är sorgligt vad många filmer inte klarar dessa frågor.

De roller som du gör på film är starka och självständiga karaktärer. Är det tillfälligheter eller medvetna beslut från din sida att välja just dem?

- Jag har haft en himla tur och valt mina sammanhang och roller. Jag vill känna att jag tillför någonting i historien och att jag står bakom det jag gör.  Kanske var jag tvungen att göra det för att överleva som skådespelare på något sätt? Jag kände väldigt tidigt att jag inte tillhörde den gruppen av femme fatales, alltså bildsköna, sexiga kvinnor. Den bilden är som en saga för mig. I mitt fall var det en befrielse, jag såg helt enkelt inte ut så och har heller aldrig identifierat mig med dem. När jag tänker på det är det få karaktärer på film som jag känner att jag kan identifiera mig med. Det är ju också det som det här samtalet handlar om: avsaknaden av vissa typer av kvinnoporträtt.



Kan avsaknaden ha att göra med ängslighet från filmbranschens sida för hur en sån karaktär skulle mottas av publiken?

- Jag skulle säga att det handlar om att det är obekant. Och det obekanta upplevs ofta som hotfullt rent instinktivt.  Det är inte nyfikenheten som tar över i första hand, utan vi väljer automatiskt den trygga och säkra banan. Att vara överraskande kostar på för det är så att säga en chansning. Jag tror att man likställer en stor roll med en bra roll, och mindre roll som att den skulle vara lite sämre. Så har vi några få skådespelare som ges alla roller fast vi har en väldigt stor och bred skådespelarensemble i Sverige – branschen dränerar sig själv på det sättet. Jag tycker det är hemskt att det obekanta ofta avfärdas som dålig kvalitet. Och från publikens sida handlar det om samma sak. När jag såg Till det som är vackert på bio satt två kvinnor framför oss i salongen. Efter filmen reste de sig upp och frågade mig och min väninna om vi också tycket att den var dålig? Nä, vi tycket den var jättebra, sa vi, för det tycket vi ju. Jag bannar mig själv för att jag inte ställde frågan om varför de inte tyckte om den. För jag kan inte låta bli att tro att missnöjet berodde på att deras förbestämda bild av hur en kärlekshistoria ser ut på film, inte stämde överens med huvudrollens agerande i den filmen. Ett annat tydligt exempel är när jag spelade i Björn Runges film Om jag vänder mig om för ett par år sen. Jag tyckte inte alls att den rollen var särskilt sensationell och uppseendeväckande! Men det blev en oerhörd uppmärksamhet och starka reaktioner kring min karaktär för de känslor som hon uttryckte. ”En kvinna med en så enorm aggressivitet och så vidare…”. Det hade man inte reagerat över på teaterscenen tror jag.

Att många starka kvinnoöden skildras på teatern till skillnad från på filmduken – vad beror det på tror du?

- På teatern finns en rad kvinnoporträtt som inte är insmickrande eller som drivs av klassiska skönheter. Här finns kvinnor som tar till känslor som är förbehållna mannen, och i Om jag vänder mig om blev det här väldigt uppenbart. Teatern tänker gestaltning – en skådespelare ska gestalta någon annan. På film tror man att skådespelaren är den samma som den hon spelar. Så rollsätts karaktärerna. Man tror mer eller mindre att du är som du ser ut och du castas därefter. Det tar fem sekunder för en människa att avläsa ett ansikte och ge oss en bild av en människa. Och där stannar dessvärre många filmer tycker jag. I pjäsen Fröke Julie finns det ingen anvisning om att Julie ska se ut på något särskilt sätt. På teatern har vi i alla fall börjat diskutera detta och i viss mån börjat ifrågasätta normen. Filmen håller på med rollsättningen av ”typer” mycket mer. Och det bygger på så mycket fördomar. Jag tror att det handlar om att man vill tillfredställa någonting. Skönhetsidealen på film är så starka. Man ska vara vacker utefter normen med en perfekt kropp. Människor är så mycket större än vad de är på film oftast. Och man har ju verkligen chansen i film att visa på alternativ! Att visa att människan är oförutsägbar i många sammanhang. Våra liv är ju så. Ologiska och oförutsägbara.

Utseendet är alltså det som blir avgörande på film? Min kollega Johan skrev för ett tag sen om förskjutningen av kvinnan från sexobjekt till sexsubjekt. Han tar Lisbeth Salander som exempel…

- Ja. Men. Lisbeth förknippas med en störning. Hon är ingen ”normal” kvinna utan har drag mer av en seriehjälte. Är det inte märkligt att hon genom att vara ett subjekt betraktas ha en störning? Man skulle kunna läsa det så att hon har ett drag av autism eller aspergers syndrom. Hennes karaktär blir på det sättet oempatisk och en overklig hjälte. Det är komiskt tycker jag och ett jätteknepigt porträtt. Men visst blir jag också attraherad av henne för det är så härligt att se någon som tar makten och agerar och som är subjektet. Men summan av det hela är att det fortfarande rör sig om en manlig blick. Tänk vad härligt det skulle vara att se en kvinna på film som behandlar de stora filosofiska frågorna! Det är så jäkla många berättelser om framstående kvinnor som inte är gjorda. I en TV-produktion om Selma Lagerlöf för några år sen valde man att fokusera väldigt mycket på hennes privata, lesbiska relation. Något som har väldigt lite att göra med hennes författarskap. Det är enormt synd att man väljer det perspektivet tycker jag.

Nu har vi talat om den manliga blicken. Vad handlar den kvinnliga blicken om?

- Egentligen vill jag inte dela in det i manligt och kvinnligt. De män som har insett finessen med feminismens värdegrund – det vill säga att se till varje persons lika värde – tror jag har den blicken lika mycket som en kvinna har den. Sen är det så mycket i vår samhällsstruktur som gör att man inte ser vad som är en manlig och en kvinnlig blick. Man säger ”Å Gud vad bra”, inte ”Å Gudinna vad bra”! Eller cykelskyltarna på gatan – visar de bilden av en kvinnlig eller manlig cykel?

Vad tror du kan vara ett steg i rätt riktning för att komma tillrätta med avsaknaden av starka kvinnoporträtt på film?

- Jag tror att kvotering kan vara ett jättebra verktyg för hur man på lång sikt kan förändra det manliga perspektiv som ligger till grund för så mycket i vår samhällsstruktur. Det handlar om att kvinnor måste ges plats som filmskapare. Att filmhögskolorna ger dem utrymme och att produktionsbolagen vågar satsa på nya namn! Moralpanik uppstår då man ifrågasätter hur etiskt korrekt det är att ge kvinnor 50% av platserna på en filmutbildning om det bara är 28% som söker… Det är klart att någon måste ge plats – det här måste ju ske någon gång! Studier har visat att kvotering i styrelser och andra organisationer haft positiva resultat, blicken har börjat förändras. I vissa fall är kvotering nödvändig.

Har du nåt filmtips till folket så här inför julhelgen?

- Gena Rowlands är min stora favorit. Och så vill jag rekommendera Mike Leighs film som fick en sån urusel svensk titel: ”Medan åren går” tror jag att den hette. Det är en fantastisk film! Så jäkla spännande och den skildrar något som rör oss som är äldre än trettio. Just nu är det en väldig trettioårs dominans tycker jag, det är väldigt lite som talar om att det finns kompetens i min generation. Som visar att människor i min ålder kan agera, som fortfarande vill saker och som inte bara lagt av. För vi är många som inte lagt av!

Finns det något du längtar efter att få göra, eller har du gjort ditt livs roll?

- Nej! Jag känner mig underutnyttjad. Jag tycker att jag har kapacitet att göra roller som jag hittills inte fått göra: ett mångfacetterat, intelligent kvinnoporträtt som rör stora livsfrågor. En modig berättelse som fördjupar sig i något där man har en tilltro till att vi är intelligenta betraktare. Så tycker jag att det skulle vara väldigt roligt att se en film som handlar om kvinnlig vänskap och inte om konkurrens och rivalitet. Det är skitsnack att kvinnor inte skulle vara solidariska.


Foto för Rodeo: Christian Gustavsson

Missa inte Ann i Vit, rik, fri på Stadsteatern i vår. Svårslagen föreställning.

Nina Stenberg

Andrei Zvyagintsev / våga lita på din intuition


Den ryske regissören Andrei Zvyagintsev beskrivs av många som en av vår tids mest intressanta filmskapare. Efter succédebuten med den prisbelönade filmen The Return, utnämnde New York Times Zvyagintsev till arvtagare av den stora ryska filmkonsten. I höst är han Sverigeaktuell med Elena – filmen som tidigare i år mottog Special Jury Prize i Cannes.

Elena är en berättelse om ett åldrande par med en affärsliknande inställning till varandra. ”Detta är vad världen handlar om idag, relationer är inget undantag”, menar Zvyagintsev och beskriver karaktären Elena som ett lackmuspapper som sugit i sig allt som hänt Sovjet de senaste tjugo åren. Frågan om huruvida romantik är en flyktig del av livet medan pengar är en konstant del av den, genomsyrar berättelsen som ställer monetära och mänskliga värden mot varandra. Den ryske regissören förklarar detta med att humanistiska ideal har förlorat sin popularitet – inte bara i Ryssland utan i hela världen - och lämnat plats för kapitalismens långa fingrar.

I somras besökte Andrei Zvyagintsev Bergmanveckan på Fårö för att tala om sin tredje film och om konsten att inte säga för mycket. Han beskriver dagarna på Gotland som ett varande av konstant rus, där han körde runt i idolen Ingmar Bergmans röda gamla Volvo 240 och besökte alla tidigare inspelningsplatser på ön. En dimmig sommarkväll ger han sin syn på filmkonsten.

DU HAR EN BAKGRUND SOM SKÅDESPELARE OCH HAR TIDIGARE SAGT ATT DITT HJÄRTA ÖMMAR FÖR DEN TRADITIONELLA RYSKA TEATERN. HUR KOMMER DET SIG ATT DU BÖRJADE FILMA?

- Som barn drömde jag om att vara skådespelare på teaterscenen. Jag växte upp i Novosibirsk och där fanns inga som helst möjligheter att hålla på med film, det var bara en abstrakt dröm. Så flyttade jag till Moskva och utbildade mig till skådespelare. Men det yrket var inte ödet för mig. Under skoltiden hade jag tillbringat många timmar på Filmmuseet i Moskva och sett hundratals filmer. Och jag kände så starkt att jag att visste hur jag skulle kunna göra det. Att filma har sen blivit den naturligaste och mest självklara saken i världen för mig. På inspelningsplatsen känner jag en absolut lycka. Likaså när jag monterar film eller sitter och skriver ett manus. Allt annat i mitt liv betyder ingenting utan är bara detaljer. Det är mitt liv.


HUR UPPLEVDE DU ÖVERGÅNGEN FRÅN ATT TIDIGARE STÅ FRAMFÖR KAMERAN TILL ATT HAMNA BAKOM DEN?

- När jag såg Michelangelo Antonioni och Ingmar Bergmans filmer första gången tänkte jag att film är ett underverk. Så fick jag chansen att regissera tre avsnitt av TV-serien Svarta Rummet. Min skådespelarerfarenhet var en extra trygghet i början, men rollen som regissör är helt annorlunda. Att göra film är ju ingen gudomlig handling! Tekniskt sätt är det en relativt enkel sak… Men det är väldigt krävande för alla inblandade att få allt att stämma under arbetsprocessen. Det är detaljarbete under en mycket lång period och du måste vara extremt närvarande hela tiden för din berättelse ska bli som den du har inom dig.

DRIVKRAFTEN TILL ATT ARBETA MED DETTA, VAR KOMMER DEN IFRÅN?

- Jag liknar den vid en röst inom mig. En röst som är tvungen att komma ut och förverkliga det jag ser och känner. Den känslan är något du är född med som konstnär. Den sitter i kroppen – i tanken, hjärtat och i fingerspetsarna. Du kan ha studerat pianomusik i tio år, men har du den inte i dig uppstår inte magin. Konst handlar om något ytterst individuellt  och varje person behöver hitta hur hans röst låter. Någon tar ett instrument i händerna, någon annan en pensel, någon skriver…jag gör film. Jag älskar att berätta och det är din skyldighet som konstnär att förmedla denna röst.

HUR SER DU PÅ DIN ROLL SOM REGISSÖR?

- Mitt jobb är att samla ihop alla som jobbar med produktionen och agera dirigent. Jag tar bort överflödiga saker och låter annat vara mer framträdande. Det här är viktigt, det här mindre viktigt…och så vidare. Allt hänger på att du har rätt team. Jag har spenderat otroligt mycket tid på att hitta exakt rätt person på rätt uppgift.

DU PRATAR OM ATT KUNNA FÖRMEDLA EN BILD AV DEN INRE RÖSTEN, OCH I DITT FALL HANDLAR DET OM ATT SKAPA VISUELLA BILDER – HUR VIKTIG ANSER DU ATT FOTOGRAFEN ÄR I DITT ARBETE?

- Vi bestämmer allt tillsammans; vilken optik och vilken vinkel vi ska använda i varje scen. Samma sak om det ska vara still- eller rörlig bild. Fotografens ögon är regissörens ögon, de måste stämma med varandra. Som regissör är det din högsta önskan att hitta en fotograf som har samma konstnärliga vision som du. Vad hade Ingmar Bergman varit utan Sven Nykvist till exempel? Jag har hittat mina ögon och är extremt tacksam för att jag av en slump hittade Mikhail Kritchman.


DINA FILMER GRUNDAR SIG OFTA I STORA PSYKOLOGISKA KONFLIKTER KARAKTÄRERNA EMELLAN – VAD BRINNER DU FÖR ATT BERÄTTA?

- Jag känner när ett manus har substans och tyngd. Om det inte finns, vill jag inte arbeta med det. Karaktärerna i berättelsen måste ha ett djup som går att utveckla – något som beskriver dem i förhållande till sin omvärld och samtid. Då en historia inte släpper taget om dig utan dröjer sig kvar, vet du att den är bra. Den typen av berättelse börjar växa inom dig och skriver nästan sig själv.

DET FÅR DU GÄRNA UTVECKLA LITE…

- Du måste vara seende och ta in världen omkring dig. Leva och känna. För mig har det aldrig funkat att sitta vid ett skrivbord och fundera på vad du ska skriva. Om du lever kommer bra idéer och historier intuitivt och spontant. Det handlar om en berättelse som utvecklas av sig själv och som fullständigt etsar sig fast och lever inom dig. Där uppstår magi. En explosion som känns i tanken, hjärtat och i hela kroppen. Jag kan likna den vid en undervattensexplosion… Så plötsligt förstår du vad historien handlar om – början, mitten och slutet. Du kan alltid lita på din intuition.

DU HAR TIDIGARE SAGT ATT ”VI TROR OSS VETA SAKER, MEN ALLT KAN EGENTLIGEN VARA EN ILLUSION”. VILKA ÄR DINA TANKAR KRING EXISTENTIALISM OCH ANDLIGHET?

- Jag vet inte om det finns någon mening med livet, men det finns ett sätt att existera. Jag är säker på att det finns en väg för människan och den är olika för oss alla. Man behöver hitta sin egen väg. Min är att skapa skönhet och göra film. Vår uppgift är att försöka motsvara gudarnas jobb i allt det vackra på jorden – att skapa och ge människor möjlighet att andas, gråta och känna medlidande. Om vi inte gör det förvandlas vi till växter. Grönsaker.

HAR DU NÅGOT RÅD TILL ANDRA FILMSKAPARE SOM DU VILL DELA MED DIG AV?

- När jag och David Lynch lärde känna varandra gav han mig ett bra råd. Det var att aldrig tillåta andra med sina långa fingrar att ta sig in i din tanke och din idé. Folk som tror sig veta hur det ska vara. Strunta i människor som säger till dig ”så här ska det se ut” eller ”du borde göra så här”! Låt din ursprungsidé finnas kvar och tro på den. Tro på dig själv och det du vill säga. Du måste våga lita på det. Kompromissa aldrig med ditt konstnärskap!


Foto från Bergmanveckan
Tack till Sisela Rosén Ignatkova

Nina Stenberg

Malin Stenberg / Vargtimmen i ny kostym

”Han sover inte på nätterna, därför så tål han så lite”. Filmen Vargtimmen är en psykologisk skräckis från 1968 där Ingmar Bergman ger ångesten ett ansikte. Under en sömnlös natt möter konstnären Johan sina demoner. Hans fru Alma har läst hans dagbok, om otroheten och våldet. Han har fler hemligheter och hon lyssnar…

I Malin Stenbergs regi ges filmen nytt liv på Dramaten. Tillsammans med Karin Dreijer Andersson och Andreas Nilsson har de satt upp en hybridföreställning med teater, musik och film.

HUR HAR DITT, KARINS OCH ANDREAS SAMARBETE MED PJÄSEN FORTLÖPT?

- Arbetet med Karin och Andreas har byggt på en genuin och stor respekt för varandra som konstnärer. En nyfikenhet från min sida på vad de skulle kunna tillföra och en egen vilja och längtan efter utveckling. Att kliva ut i områden som inte är traditionell teater, utan att istället skapa ett helt eget språk… Om teatern inte lyckas locka in folk från andra konstnärliga områden så är den dödsdömd.

MALIN FORTSÄTTER…

- Att våga famla sig fram – själva sökandeprocessen – är väldigt viktigt för mig. Men det gör också att man många gånger känner sig hudlös och skör. Att följa sin intuition kan för många vara provocerande, särskilt för de intellektuella som behöver lagar, regler och fack för att må bra. Där kan jag ofta känna mig utsatt, faktiskt ifrågasatt. Jag kan många gånger till en början ha svårt att exakt sätta ord på vad jag vill undersöka och i vilken riktning jag vill gå. Då är det viktigt att ha folk omkring sig som inser värdet i det man gör och respekterar det. Människor som visar tillit och tro till att jag kommer att leda projektet i land.

DIN RELATION TILL INGMAR BERGMAN HUR SER DEN UT?

- Krånglig, knepig och bökig. Svår. Att ständigt slåss med regi-rollen och mig själv. Vem jag är som person gör också vem jag är som regissör. De två rollerna kan jag inte skilja åt. Jag vill inte skilja dem åt! Därför söker jag hela tiden ny kunskap och vidareutbildning. Då kan det vara väldigt provocerande för mig med regi-myter och föreställningar kring hur en regissör ska vara. Jag var på Frippes häromdagen och drack öl. Två män i baren kom fram till mig och min kompis. De var rätt fulla och skulle väl stöta på oss antar jag. De frågade mig vad jag jobbade med, och jag sa att jag arbetade på Dramaten. Jaha, sa den ena mannen – i biljettkassan då? Det gör mig bara så fruktansvärt trött. Kan inte mänskligheten utvecklas inom min livstid? Ska jag behöva trycka upp en t-shirt med tryck där det står ”jag är regissör”. Ja. Jag vet att jag inte ser ut som en regissör, men jag är ju faktiskt det. Och jag ska inte behöva uppföra mig som ett svin för att folk ska kunna förstå det.

DET HAR SKRIVITS MYCKET I MEDIERNA KRING VARGTIMMEN. SPÄNNING OCH FÖRVÄNTAN ÄR NÅGRA ORD SOM UPPKOMMIT I SNACKET KRING PJÄSEN – HUR FÖRHÅLLER DU DIG TILL DETTA SOM REGISSÖR?

- Jag är för dum för att ha ångest över det.

TROR DU KÖNSROLLERNA PÅVERKAR GESTALTNINGEN AV TEATERN?

- Det är svårt att svara på.  Jag är ju jag. Om du förstår vad jag menar. Kan aldrig komma ifrån det. Att jag är tjej och knappt 1,60 har hela tiden legat mig i fatet. Däremot är jag trött på blicken på mig. Den kan jag inte göra något åt. Och att det förväntas att jag ska göra feminist-teater. Jag är människa och ser mig främst som konstnär. Inte kvinna. För övrigt hatar jag det ordet. För mig är feminism retro.

VAD INSPIRERAR DIG I DITT ARBETE OCH VARFÖR?

- En väldigt stor och pockande rastlöshet driver mig framåt. Den är fullkomligt oresonlig och glupsk. Varje gång det närmar sig premiär – inget är klart och alla har ångest och är rädda. Kommer vi lyckas? Kommer det bli bra? Då tröttnar jag alltid och börjar fantisera om nästa projekt. Hade verkligen önskat att jag någon gång bara kunde luta mig tillbaka. Vara lite nöjd och vila… Men det går ju inte. Jag är alltid så jäkla frustrerad och ska pröva nåt nytt. Någon ny historia. Nya uttryck… Sen finns det ju så mycket intressant forskning i Sverige. Om allt! Jag har insett att jag tycker allra mest om professorer. De har jag förmånen att träffa ofta i mitt yrke. Det spelar liksom ingen roll inom vilket område de arbetar…jag är sjukligt nyfiken.

VAD HAR ARBETET MED VARGTIMMEN INNEBURIT FÖR DIG PERSONLIGEN?

- Det kan jag inte svara på än. Inte förrän efteråt ser jag varför jag gjort vissa val och vad de betytt. Däremot ser jag hela tiden ett tydligt avtryck och korsverkan mellan mina produktioner och mitt liv. Till exempel håller jag just nu på att gå igenom en skilsmässa, vilket har gjort att den smärtsamma relationen mellan Johan och Alma i Vargtimmen i vissa hänseenden varit svår att repetera.

FINNS DET NÅGOT SÄRSKILT MINNE SOM DU KOMMER ATT TA MED DIG FRÅN ARBETET MED VARGTIMMEN?

- Mötet med mina modiga skådespelare. Tänk att de vågade kasta sig ut i detta tillsammans med mig! De har gett mig så mycket. Så mycket kärlek och förtroende, men de har också skapat hela den här föreställningen. Det allra bästa är att bara få låta dem hålla på. Den bästa regissören är en tyst regissör. Ju mindre man kan lägga sig i desto bättre resultat. De är verkligen en enormt begåvad och intressant ensemble, det har varit ett nöje att få möta dem.

OM BERGMAN LEVDE IDAG OCH NI STÖTTE PÅ VARANDRA I KORRIDORERNA PÅ DRAMATEN – HUR SKULLE SNACKET GÅ MELLAN ER TROR DU?

- Under premiären – i föreställningens enda tysta parti – så hördes tydliga klampande steg från taket över Målarsalen där det gamla snickeriet ligger. Jag blev så himla rädd. Nej, tänkte jag. Han är skitarg!


Foto för Rodeo: Christian Gustavsson
Hybridföreställningen Vargtimmen i regi av Malin Stenberg, musik av Karin Dreijer Andersson och video/scenografi av Andreas Nilsson spelas nu på Dramaten. Biljetter här.

Nina Stenberg

namnbyte och så

YouTube Preview Image

Jag fick mail från en person igår.
En bekant som tycker att det är ”fascinerande, snudd på konstigt”
att man kan gilla att gå på så mycket konstiga saker på teatrar och annat…
Han bad mig förklara lite varför jag gör det.

Ok. Jo. För att jag gillar väldigt mycket att känna saker.
Vet inte om det är det som är ”kultur”, men för mig är det
det som får mig att känna. Leva. Ibland så banalt som att jag
fattar att Julia tog kål på sig själv när hon insåg att Romeo
inte levde längre. För de var så extremt peppade på varann.
Tretton år eller inte – de lever än.

Och sen en helt annan sak – Oh My God har bytt namn. Till Nina Stenberg. Alltså samma blogg och innehåll som förut, det vill säga artiklar om spännande folk som på ett eller annat sätt håller på med kultur.  Hepp hepp.

Nina Stenberg

snart kommer värmen. då går vi ut på fälten och dansar.

YouTube Preview Image
YouTube Preview Image
Från filmen ”Platoon goes to heaven”, 1976

Nina Stenberg

Ingmar Bergman: man kan bara få människor att göra sitt bästa genom att de tycker om att göra saker

Vissa porträtt av konstnärer kan jag sakna aldrig gjordes. Långa, nästan som tysta samtal, där allt mellan himmel och jord kan yppas och leda in på, ja vad som helst. Tänk att få ta del av Ingmar Bergmans drömmar, rädslor eller minnen, kanske från just den där kvällen på Fårö när strömmen gick och det var storm. Som ett snack över frukostbordet. Kanske finns det dokumenterat någonstans, tror i och för sig att han inte var så privat av sig i den typen av intervjuer, men om det nu finns, tipsa mig gärna om var isf.
Ingmar Bergman ägnade hela sitt professionella liv åt att ta reda på hur han kunde få fram det bästa ur varje skådespelare, som han ansåg var regissörens viktigaste instrument. Detta var den naturliga anledningen till att skådespelarna tyckte så mycket om att jobba med honom. De var aldrig rädda. ”Man kan bara få människor att göra sitt bästa genom att de tycker om att göra saker…”. Och det gäller för vilket yrke, eller syssla som helst. Såg en pjäs på en större teater häromdan. Det var inte bra. Upplevde det som att skådespelarna inte ville vara där. Som att de inte förstod sin uppgift på scen, och pjäsens själ. Jag satt i publikhavet i nästan två och en halv timme och skruvade på mig. Recensionerna dagen efter var mycket bra. Fattade ingenting. De såg inte trygga ut på scen och levererade sina repliker på löpande band. Regissören borde ha gjort bättre. Tror Ingmar Bergman hade hållit med mig. Jag tror det i alla fall.

Dokumentären Bergmans Lekstuga finns på SVT Play. Har du en halvtimme över, se den. Bitar ur Svensk filmhistoria, väldigt vacker och inspirerande. Här i SVT Play.

Nina Stenberg