Ann Petrén: ”Det stora utrymmet har alltid varit mannens – det är dags att vi skaffar oss ett nytt perspektiv!”


I november arrangerade WIFT (Women in Film and Television) tillsammans med Filmbasen och Rättviseförmedlingen ett event på Berns som handlade om jämställdhet i filmbranschen. Den stora frågan gällde: Vad kan vi göra för att komma ifrån det faktum att det är männen som dominerar filmbranschen?

Ann Petrén är en av vår tids mest lysande skådespelare. Hon vågar sätta ner foten och driva med det uppenbara och faktiska i det ojämställda klimatet som råder på kulturområdet. Och så vågar hon iklä sig roller som är osympatiska och oattraktiva när kvinnor annars ofta får rollen som femme fatales på filmduken. Det här samtalet handlar om avsaknaden av starka kvinnoporträtt på film och dominansen av det motsatta. Den aldrig sinande strömmen av kvinnor som klichéer och stereotyper…suck.  Minns ni när Ann delade ut priset för bästa manliga huvudroll på Guldbaggegalan 2005, själv utklädd till man? Ann behövs. Och gärna fler som hon.

Ett starkt porträtt på film – manligt som kvinnligt – vad handlar det om tror du?

- Det är en svår fråga. Jag tror att det handlar om gestaltning och perspektiv. En blick. Och på film handlar det som i alla andra sammanhang om den manliga blicken. Roller man kommer ihåg på film är de där man är med på karaktärens resa. Huvudrollen bär berättelsen och man sympatiserar med honom eller henne. Det är också den personens perspektiv som historien utgår ifrån och som publiken följer och därmed tar parti för. Filmer berättar om människor och om vår värld. Till viss del handlar det om identifikation samtidigt som man vill bli omskakad och få se saker ur andra perspektiv. Vad innebär det för oss och vår utveckling om majoriteten som skapar dessa världar och berättelser är män?

Om vi ser till litteraturen, vetenskapen och makten bland andra så är det mannen som format historien…

- Ja, jag läste någonstans att av 247 namn som haft betydelse för vår historia och vårt samhälle så är bara tretton av dessa kvinnor. Vi vet att bakom de här framgångsrika männen har det funnits starka kvinnor. Men det stora utrymmet har alltid varit mannens och fortfarande finns det bara manliga genier till exempel. Mannens blick är dominerande. Kvinnan har alltid varit en person som står i relation till honom, hans behov och aktiviteter. Vi har blivit tränade i att känna igen oss i män för det är deras perspektiv som varit det framträdande. Men det verkliga livet ser inte ut så. Därför måste det komma fram kvinnor för att driva historier och det var det som diskuterades på Berns i november: vad vi kan göra för att lyfta fram kvinnliga filmskapare.

Dags att bryta gamla mönster på film med andra ord?

- När jag tänker på tillbakablickande, historiska filmer så kan jag inte låta bli att tro att man gör dessa för att kunna behålla ordningen där männen har makten. För då kan man alltid skylla på den historiska förklaringen att det såg ut på det sättet och att det helt enkelt måste vara en massa män i den filmen. Jag tänker främst på TV-serien Anno 1790. Av alla huvudkaraktärer så är det en kvinna som agerar och sen kommer resten av kvinnorna in i bihistorierna. Man hade kunnat välja att skildra den här tiden ur ett annat perspektiv. Ett exempel på en film som jag däremot tycker har gett oss ett nytt perspektiv och brutit mönster är Lisa Aschans Apflickorna. Den smyger sig på det nya perspektivet på ett väldigt delikat och bra sätt just därför att den skildrar en typ av tjej som man inte tidigare sätt: en person som tar grepp om och tar ansvar för sitt liv. Apflickorna porträtterar en kvinna med hög integritet – en tjej som sätter sig i förarsätet. Hon vill någonting väldigt tydligt. Scenen i badhuset när de två killarna kommer och sätter sig bredvid tjejerna i poolen och den ena frågar om hennes nummer är helt fantastisk. Hon svarar nej, men säger att hon kan ta hans. Så memorerar hon det utantill. En kort och stark scen.


Med undantag för till exempel Apflickorna – hur tycker du generellt att kvinnor porträtteras på film idag?

- Manliga huvudroller har alltid dominerat och det som exponeras mycket tror vi automatiskt är bäst. Det har ju spelats in så många filmer med kvinnor som blivit lämnade, som gråtit och dött. Man skulle behöva göra ”bakomfilmen” med tanke på att det bakom varje framgångsrik man finns en kvinna som stöttar och vårdar. Varför gör vi inte filmer om hon där bakom? Jag saknar de komplexa porträtten! Med en ny typ av kvinna menar jag en som talar om världen och som inte bara befinner sig i den privata sfären som den stereotypa klichébilden vi sett så oändligt många gånger. Pojkflickan har annars varit den som tar kontrollen över en situation och som bryter de här mönstren. Det är som att kvinnor inte får prata om annat än män. Som att vi inte kan tala om de stora frågorna! Det är männen som för diskussionen om världen och samhället, så har det varit sen tidernas begynnelse och vi lever fortfarande kvar i det tycker jag. Det finns ett test: ”finns det mer än två kvinnor i filmen, pratar de med varandra och pratar de om något annat än män?”. Det är sorgligt vad många filmer inte klarar dessa frågor.

De roller som du gör på film är starka och självständiga karaktärer. Är det tillfälligheter eller medvetna beslut från din sida att välja just dem?

- Jag har haft en himla tur och valt mina sammanhang och roller. Jag vill känna att jag tillför någonting i historien och att jag står bakom det jag gör.  Kanske var jag tvungen att göra det för att överleva som skådespelare på något sätt? Jag kände väldigt tidigt att jag inte tillhörde den gruppen av femme fatales, alltså bildsköna, sexiga kvinnor. Den bilden är som en saga för mig. I mitt fall var det en befrielse, jag såg helt enkelt inte ut så och har heller aldrig identifierat mig med dem. När jag tänker på det är det få karaktärer på film som jag känner att jag kan identifiera mig med. Det är ju också det som det här samtalet handlar om: avsaknaden av vissa typer av kvinnoporträtt.



Kan avsaknaden ha att göra med ängslighet från filmbranschens sida för hur en sån karaktär skulle mottas av publiken?

- Jag skulle säga att det handlar om att det är obekant. Och det obekanta upplevs ofta som hotfullt rent instinktivt.  Det är inte nyfikenheten som tar över i första hand, utan vi väljer automatiskt den trygga och säkra banan. Att vara överraskande kostar på för det är så att säga en chansning. Jag tror att man likställer en stor roll med en bra roll, och mindre roll som att den skulle vara lite sämre. Så har vi några få skådespelare som ges alla roller fast vi har en väldigt stor och bred skådespelarensemble i Sverige – branschen dränerar sig själv på det sättet. Jag tycker det är hemskt att det obekanta ofta avfärdas som dålig kvalitet. Och från publikens sida handlar det om samma sak. När jag såg Till det som är vackert på bio satt två kvinnor framför oss i salongen. Efter filmen reste de sig upp och frågade mig och min väninna om vi också tycket att den var dålig? Nä, vi tycket den var jättebra, sa vi, för det tycket vi ju. Jag bannar mig själv för att jag inte ställde frågan om varför de inte tyckte om den. För jag kan inte låta bli att tro att missnöjet berodde på att deras förbestämda bild av hur en kärlekshistoria ser ut på film, inte stämde överens med huvudrollens agerande i den filmen. Ett annat tydligt exempel är när jag spelade i Björn Runges film Om jag vänder mig om för ett par år sen. Jag tyckte inte alls att den rollen var särskilt sensationell och uppseendeväckande! Men det blev en oerhörd uppmärksamhet och starka reaktioner kring min karaktär för de känslor som hon uttryckte. ”En kvinna med en så enorm aggressivitet och så vidare…”. Det hade man inte reagerat över på teaterscenen tror jag.

Att många starka kvinnoöden skildras på teatern till skillnad från på filmduken – vad beror det på tror du?

- På teatern finns en rad kvinnoporträtt som inte är insmickrande eller som drivs av klassiska skönheter. Här finns kvinnor som tar till känslor som är förbehållna mannen, och i Om jag vänder mig om blev det här väldigt uppenbart. Teatern tänker gestaltning – en skådespelare ska gestalta någon annan. På film tror man att skådespelaren är den samma som den hon spelar. Så rollsätts karaktärerna. Man tror mer eller mindre att du är som du ser ut och du castas därefter. Det tar fem sekunder för en människa att avläsa ett ansikte och ge oss en bild av en människa. Och där stannar dessvärre många filmer tycker jag. I pjäsen Fröke Julie finns det ingen anvisning om att Julie ska se ut på något särskilt sätt. På teatern har vi i alla fall börjat diskutera detta och i viss mån börjat ifrågasätta normen. Filmen håller på med rollsättningen av ”typer” mycket mer. Och det bygger på så mycket fördomar. Jag tror att det handlar om att man vill tillfredställa någonting. Skönhetsidealen på film är så starka. Man ska vara vacker utefter normen med en perfekt kropp. Människor är så mycket större än vad de är på film oftast. Och man har ju verkligen chansen i film att visa på alternativ! Att visa att människan är oförutsägbar i många sammanhang. Våra liv är ju så. Ologiska och oförutsägbara.

Utseendet är alltså det som blir avgörande på film? Min kollega Johan skrev för ett tag sen om förskjutningen av kvinnan från sexobjekt till sexsubjekt. Han tar Lisbeth Salander som exempel…

- Ja. Men. Lisbeth förknippas med en störning. Hon är ingen ”normal” kvinna utan har drag mer av en seriehjälte. Är det inte märkligt att hon genom att vara ett subjekt betraktas ha en störning? Man skulle kunna läsa det så att hon har ett drag av autism eller aspergers syndrom. Hennes karaktär blir på det sättet oempatisk och en overklig hjälte. Det är komiskt tycker jag och ett jätteknepigt porträtt. Men visst blir jag också attraherad av henne för det är så härligt att se någon som tar makten och agerar och som är subjektet. Men summan av det hela är att det fortfarande rör sig om en manlig blick. Tänk vad härligt det skulle vara att se en kvinna på film som behandlar de stora filosofiska frågorna! Det är så jäkla många berättelser om framstående kvinnor som inte är gjorda. I en TV-produktion om Selma Lagerlöf för några år sen valde man att fokusera väldigt mycket på hennes privata, lesbiska relation. Något som har väldigt lite att göra med hennes författarskap. Det är enormt synd att man väljer det perspektivet tycker jag.

Nu har vi talat om den manliga blicken. Vad handlar den kvinnliga blicken om?

- Egentligen vill jag inte dela in det i manligt och kvinnligt. De män som har insett finessen med feminismens värdegrund – det vill säga att se till varje persons lika värde – tror jag har den blicken lika mycket som en kvinna har den. Sen är det så mycket i vår samhällsstruktur som gör att man inte ser vad som är en manlig och en kvinnlig blick. Man säger ”Å Gud vad bra”, inte ”Å Gudinna vad bra”! Eller cykelskyltarna på gatan – visar de bilden av en kvinnlig eller manlig cykel?

Vad tror du kan vara ett steg i rätt riktning för att komma tillrätta med avsaknaden av starka kvinnoporträtt på film?

- Jag tror att kvotering kan vara ett jättebra verktyg för hur man på lång sikt kan förändra det manliga perspektiv som ligger till grund för så mycket i vår samhällsstruktur. Det handlar om att kvinnor måste ges plats som filmskapare. Att filmhögskolorna ger dem utrymme och att produktionsbolagen vågar satsa på nya namn! Moralpanik uppstår då man ifrågasätter hur etiskt korrekt det är att ge kvinnor 50% av platserna på en filmutbildning om det bara är 28% som söker… Det är klart att någon måste ge plats – det här måste ju ske någon gång! Studier har visat att kvotering i styrelser och andra organisationer haft positiva resultat, blicken har börjat förändras. I vissa fall är kvotering nödvändig.

Har du nåt filmtips till folket så här inför julhelgen?

- Gena Rowlands är min stora favorit. Och så vill jag rekommendera Mike Leighs film som fick en sån urusel svensk titel: ”Medan åren går” tror jag att den hette. Det är en fantastisk film! Så jäkla spännande och den skildrar något som rör oss som är äldre än trettio. Just nu är det en väldig trettioårs dominans tycker jag, det är väldigt lite som talar om att det finns kompetens i min generation. Som visar att människor i min ålder kan agera, som fortfarande vill saker och som inte bara lagt av. För vi är många som inte lagt av!

Finns det något du längtar efter att få göra, eller har du gjort ditt livs roll?

- Nej! Jag känner mig underutnyttjad. Jag tycker att jag har kapacitet att göra roller som jag hittills inte fått göra: ett mångfacetterat, intelligent kvinnoporträtt som rör stora livsfrågor. En modig berättelse som fördjupar sig i något där man har en tilltro till att vi är intelligenta betraktare. Så tycker jag att det skulle vara väldigt roligt att se en film som handlar om kvinnlig vänskap och inte om konkurrens och rivalitet. Det är skitsnack att kvinnor inte skulle vara solidariska.


Foto för Rodeo: Christian Gustavsson

Missa inte Ann i Vit, rik, fri på Stadsteatern i vår. Svårslagen föreställning.

Nina Stenberg

Jordi Ribera / Alkoholen är som att ha hörlurar på sig hela tiden och lyssna på Rachmaninov i stället för att dras med Britney Spears

En man står och sjunger italiensk opera i en av Gamla Stans gränder. Han är glad och berusad och verkar gilla ordet amore extra mycket för han håller ut tonen längre på det runda o:et. Han skiter i att det regnar. Den gråsvarta jackan hänger på sned över axeln och med ena handen håller han fram Situation Sthlm för att visa förbipasserande att den är till salu – den kostar bara fyrtio kronor. Ingen stannar för att köpa tidningen.

Någon timme tidigare möter han en person jag känner. Han tycker att hon ser ut som en ”riktig människa” och när hon köper tidningen berättar han att han varit en stor balettstjärna en gång i tiden och var solist på flera av världens finaste operahus.

Jordi Ribera – numera alkoholist och hemlös – kom tillbaka till Stockholm för tio månader sedan från en pappkartong på Skid Row i Los Angeles. Vi tar en pizza på Söder och pratar om livet, om framgång och fall, och vad som händer med tankarna då man hamnar i helvetet.

HUR KOMMER DET SIG ATT DU BÖRJADE DANSA BALETT?

– Min mamma var dansare. Hon såg att jag hade en balettkropp, och när jag var elva år släpade hon iväg mig till en danslektion. Jag ville vara hemma och spela fotboll med grabbarna – jag älskade Pelé över allt annat – men hon tog med mig dit. Så såg jag alla vackra tjejer i sina tighta trikåer och leotards, och jag sa: ”Ok mamma, jag stannar kvar här ett tag då”.

VILKEN ROLL HAR BALETTEN SPELAT I DITT  LIV?

– Den har varit mitt liv. Det är en livsstil att vara dansare. Dansen blir hela ditt liv. Den du är.


DU BÖRJADE PÅ KUNGLIGA SVENSKA BALETTSKOLAN SOM BARN – HUR MINNS DU DIN BARNDOM?

– Jag hade ingen vidare bra barndom. Farsan stack och jag växte upp med min mamma. Hon var alkoholist och inte särskilt trevlig när hon drack; hon stängde in mig på mitt rum och slog mig. En gång gick det så illa att jag hamnade på sjukhus och fick sy. Jag rymde hemifrån när jag var fjorton år. Klättrade upp i ett träd i Kungsträdgården bredvid Operan och in genom ett fönster till en balettsal. Där låg jag och sov till barnavårdsnämnden fick tag på mig. De letade upp min morbror som hade en etta på söder och där bodde vi, jag och han.

VAD ÄR DET SVÅRASTE MED BALETT DANSMÄSSIGT OCH VAD KRÄVS RENT PSYKISKT AV EN BALETTDANSÖR?

– Att göra tekniskt svåra saker och samtidigt se vacker ut; perfekta linjer och utstrålning. Du måste agera som att det ser lätt ut i ansiktet fast det är supersvårt egentligen. Spela teater, allt ska stämma på en gång. Det krävs hårt arbete varje dag både psykiskt och fysiskt. Samma övningar dag ut och dag in, år efter år efter år… Du måste vara extremt disciplinerad. Alla som lyckas är narcissister och expressionister, det hör till på något sätt. Många älskar att träna men vissa blir för nervösa när de går upp på scen och snubblar eller har scenskräck. Och du måste prestera ännu bättre på scen än på träning. Jag älskade att stå på scen – adrenalinet tog över, inte nerverna.

DIN KARRIÄR HÖLL I SIG I MÅNGA ÅR. VAD HÄNDE DÅ DU FICK SLUTA OCH VAR KOMMER ALKOHOLEN IN I BILDEN?

– Som sjuttonåring blev jag professionell dansare och karriären höll i sig i tjugoett år. Men efter två knäoperationer insåg jag att jag var slut som artist. Jag kunde inte längre dansa på elitnivå. Det finns ett klipp på Youtube som är taget precis innan knät pajade. Efter det var jag knäckt över att karriären var slut – jag älskade att stå på scen. Så började jag att undervisa istället. Ska du tjäna pengar på att undervisa måste du undervisa även dem som dansar på hobbynivå. Jag pallade inte det. Jag är perfektionist. Helt plötsligt stod jag och undervisade barn som stod och petade sig i näsan och tuggade tuggummi. På den tiden var jag inte redo för det, det var en för stor mental omställning. Så jag började dricka mer och mer och till slut tog jag med en termos med sprit in på lektionerna för att orka. Så drack jag från morgon till kväll. Jag fick sparken då folk började förstå vad jag höll på med, men med min resumé kunde jag bara dra vidare till nästa stad där samma sak hände. Så höll jag på i tio år, som en geografisk flykt över hela Amerika.

JORDI FORTSÄTTER…

– Jag var i USA när det här hände och där finns inget nätverk att falla tillbaka på. Där förlorar du jobbet och lägenheten och hamnar på gatan i en pappkartong och dör. Det finns ingen socialism i kapitalismens högborg. You make it or you break it. Sverige blev min räddning. När jag kom till Sverige i september förra året hade jag inte varit här på trettio år. Några månader innan satt jag i fängelset Twin Towers i L.A. efter att ha åkt fast för rattfyllor. Det var den värsta upplevelsen i mitt liv. I en månad gick jag omkring och spelade tuffing för att inte råka ut för nåt. Jag är ganska bra på att spela Scarface om jag behöver så jag hamnade bara i ett riktigt stort slagsmål. När jag kom ut därifrån ville jag ta livet av mig. Men jag vågade inte. Kunde inte. Jag har det inte i mig… Så jag gick och köpte tequila för resten av pengarna jag hade och söp som bara den. Gick till soppköket och sov i en pappkartong.

HUR LYCKADES DU TA DIG HEM TILL SVERIGE FRÅN GATAN I L.A.?

– Att vara hemlös i Los Angeles är inte som att vara uteliggare i Stockholm. I USA är det hundra gånger värre – på liv och död, varje dag. Efter ett tag lyckades folk jag kände spåra upp mig där jag var i min pappkartong på Skid Row. Jag hade mitt svenska pass och min mamma köpte en flygbiljett hem till Sverige. Polisen körde mig från Arlanda för jag hade ju inga pengar kvar, och så åkte jag rakt till socialjouren och enheten för hemlösa på Östgötagatan på Södermalm.


HUR SER EN DAG UT I DITT LIV NU FÖR TIDEN?

– Att bo på Krinolinen är som att bo på gubbdagis. Det är svårt att aktivt hålla igång ett normalt liv för du måste flänga fram och tillbaka med tunnelbanan till Fruängen och passa mattider och blåsa en gång om dagen. Folk sitter ofta och degar på de här ställena; äter, ser på TV och gör ingenting. Jag tycker det är helt knäppt för man skulle kunna jobba då istället. Om du inte blåser 0,0 varje dag åker du ut. Då hamnar du på riktiga katastrofställen, värre än djurstallar på Zoo. Ett stort problem är att det tar väldigt lång tid för missbrukare att få en så kallad försökslägenhet. Folk tappar tålamodet och gör bort sig lite då och då och så är du tillbaka där du började… Ett steg fram och två steg bak. Det finns väldigt liten progressiv framdrift vad gäller att få folk att komma ifrån den här typen av liv. Missbrukare måste tillbaka ut i samhället igen och det börjar med jobben. Få folk i arbete god damn it! Inte sitta och glo framför en TV.

MÖTEN MED MÄNNISKOR MÅSTE VARA ANNORLUNDA NU, JÄMFÖRT MED NÄR DU VAR ETT STORT NAMN. HUR BLIR DU BEMÖTT SOM HEMLÖS?

– Likadant som alla i min situation. Många tror att uteliggare är dumma i huvudet. De tar sig inte tid att snacka med oss. Jag önskar att folk kunde kommunicera bättre. För vi kan det. Många i alla fall. Ensamheten är det värsta med att vara hemlös.


DANSARE TILLHÖR SOM MÅNGA ANDRA KULTURARBETARE INTE EN HÖGAVLÖNAD YRKESGRUPP. VAD HÄNDER DÅ MAN GÅR I PENSION?

– Du måste vara anställd många år på samma ställe för att få ut pension. Som stjärndansare lever du inte så. Då åker du runt i världen och dansar på olika operahus och då får du ingen pension. De som haft en större karriär som dansare blir ofta balettchef, balettmästare eller lärare i ett fint balettkompani. Jag var odiplomatisk och opolitisk under min karriär – hade kontroversiella åsikter och en väldig attityd. Jag tror den egenskapen var direkt relaterat till min uppfostran, eller avsaknaden av den. Du måste vara snäll och klappa folk på huvudet, inte som jag var – frispråkig och som bad folk dra åt helvete till höger och vänster.

VILKEN ROLL SER DU ATT KULTUREN HAR I SVERIGE?

– Sverige har utvecklat en amerikaniserad kultur under många år. Specialeffects, glitter och tuttar. Nordeuropa har utvecklat det här i större utsträckning för Sydeuropa har en längre historia där kulturen var oerhört bärande. Sverige var ett kallt land, folk levde med påkar medan sydligare länder utvecklade en civilisation. Kultur är liv. Mångfald och uttryck. Inte bara muskler och sex – sånt som amerikansk kultur går ut på: att sälja nåt som alla vill ha. Kultur är mänsklighet och universum. Det finns inte så många dimensioner i folks liv numera. Livet har blivit reducerat till en tvådimensionell värld. Räddningen är att samhället blir mer kulturellt igen. Inte mer materialistiskt och kapitalistiskt.

FINNS DU NÅGOT DU TYCKER POLITIKERNA BÖR TÄNKA PÅ I FÖRHÅLLANDE TILL MISSBRUKARE, NÅGOT SOM BÖR ÄNDRAS ETC?

– Sverige är ett paradis jämfört med många andra länder. Men det finns en stor brist. Då du fått dina socialpengar, tak över huvudet och mat, har du redan fått en stämpel som missbrukare. För att ta dig vidare behöver du komma ut i samhället och börja jobba. Där får du ingen hjälp. Ett arbete gör att du får annat att tänka på och hjälper till att hålla dig från att dricka. Socialen resonerar inte så; vilket av hönan och ägget kom först? De hjälper med boende och mat men inte att komma tillbaka till arbetslivet. Det är det som är katastrof.

HAR DU NÅGON ÖNSKAN JUST NU?

– Det enda jag tänker på just nu är att jag vill ha någonting att göra. Ett jobb. Jag är inte kravstor just nu. Med min resumé som balettdansare är det svårt, jag har bara dansen på mitt CV. Vet inget annat. Sen kan du lägga till min nuvarande situation. Då har du inga större chanser att få jobb.  Är det någon på ditt jobb som vill att jag ska komma och bära kartonger så kommer jag och gör det!

OM DU INTE BLIVIT BALETTDANSÖR – VAD HADE DU VELAT JOBBA MED DÅ?

– Jag har alltid älskat djur och natur! När jag hade semester från balettkompanierna åkte jag och fiskade. Jag hade velat utbilda mig till marinbiolog. Eller en sån där National Geographic-snubbe som springer runt och plockar upp lejonbajs för att kolla på det.

VAD TROR DU OM DINA CHANSER ATT FÅ JOBBA MED DANSEN IGEN?

– Jag har tänkt mycket på det men jag skäms så otroligt för att berätta för människor i branschen om vad som hänt. Jag har varit så skamsen för jag var en person som folk såg upp till. För dem skäms jag något fruktansvärt. Nu har jag börjat träna lite för att kanske kunna undervisa igen. Jag måste hitta styrkan att bemöta alla frågor om vad jag har gjort de senaste åren. Jag är fruktansvärt rädd för att få ett nej och bli ännu mer deprimerad. Inför den här intervjun tänkte jag att jag kanske inte vill gå ut och berätta om mitt misslyckande. Men så bestämde jag mig för att göra det. Jag kan inte gå runt och gömma mig som en struts och stoppa huvudet i sanden. Då kommer jag inte vidare. Det är så här har mitt liv har blivit. Kanske kan det komma något bra ur det här?

HADE DIN FAMILJ OCH DINA VÄNNER KUNNAT AGERA ANNORLUNDA ELLER GJORT NÅGOT SOM FÅTT DIG ATT INTE HAMNA DÄR DU TILL SLUT HAMNADE?

– Det finns inget man kan göra för en alkoholist. Slå en i huvudet och tvinga in en på avvänjning i såna fall. Men det får man inte göra… Man börjar lyssna när man är halvdöd. Det är så för alla missbrukare. Många klara aldrig att komma ur det. Du får väldigt starka impulser av att vilja dricka – det är dem du måste orka stå emot om du ska bli frisk. Folk har de senaste tio åren försökt få mig att sluta. Alkoholister är envisa och lyssnar inte på nån. Du behöver en öl för att slippa abstinensen och gå upp ur sängen… Det blir en vana. Allt går så successivt att du inte märker det själv. Du ser inte tid, du blir desperat efter att få supa. Aldrig tänker du ett steg fram utan bara hur du ska få nästa öl. Så är det för missbrukare – you gotta learn the hard way.

VARFÖR TROR DU ATT DET HÄR DRABBADE DIG – KAN VEM SOM HELST HAMNA I DIN SITUATION?

– Alkoholism är genetiskt, det är vetenskapligt bevisat – någon gen av nåt slag. Nästan alla alkoholister har alkoholism i familjen. När normala människor dricker och känner att de fått nog, börjar det brinna kroppen på mig och jag vill bara ha mer. Jag slutar inte förrän jag ramlar ner och tuppar av. Vad det egentligen handlar om är att du måste ha den där grunduppfostran och tryggheten, annars kan det gå som med mig – eller som för Michael Jackson för den delen. Han var ett ruskigt geni men inte helt bra i huvudet. Tablettmissbrukare… Det dog han av till slut.

SÅ DU MENAR ATT MYCKET HÄNGER IHOP MED UPPVÄXTEN…?

– Jag hade ingen bra barndom. I efterhand förstår jag att det svåra var att jag gick från en riktig katastrofbarndom till att bli en stjärna på balettskolan. Allt hände på en gång. Jag var inte mogen för det, jag hade inte fått någon bra uppfostran. Det var så viktigt för mig när jag var liten att bli bra jättefort för att få ett bättre liv… Det blev ett sätt att komma ifrån den eländiga verkligheten. Man blir ofta bra på något för att man mår dåligt. Man flyr in i det. Så jag blev bra. Riktigt bra. Men när det tog slut klarade jag inte av att befinna mig i den riktiga världen då jag inte längre var på elitnivå och lyckad.

JORDI FUNDERAR EN STUND OCH TILLÄGGER:

– Nu måste jag möta den verkligheten och ta itu med tio års försummelse. Men jag gillar inte riktigt det jag ser. Jag avskyr var samhället är på väg. Allt handlar om kvantitet framför kvalitet. Att ha stora bröst och att vara sexig. Tjäna pengar. Artister kan knappt sjunga idag, allt har blivit artificiellt. Jag önskar att folk kunde se mer till kvalitet än kvantitet i det de gör. Alkoholen är för mig som att ha hörlurar på sig hela tiden och lyssna på Rachmaninov i stället för att dras med Britney Spears… Idag har jag accepterat det som har hänt och förstått varför det har hänt. Det har blivit mycket tänkande.



Foto för Rodeo: Christian Gustavsson

 

 

Nina Stenberg

Sven-Harry Karlsson | gillar man skönhet så kan man finna det i allt


Sven-Harrys (konstmuseum) invigdes för en dryg månad sen och står nu som ett glänsande guldskepp vid sidan av Vasaparken i Stockholm. Upphovsmannen till konsthallen är byggmästaren Sven-Harry Karlsson, mannen som grundade Folkhem på 60-talet.

Sven-Harrys tanke med huset är att visa ”den underbara konst som Sverige har att erbjuda”. Och detta gör han i privat regi. Att mecenater är så få i Sverige är en fråga inte ens politiker verkar ha svaret på. Det är inte många inom svensk industri och näringsliv som vågar investera i kulturen – kanske förstår de inte värdet av den? Sven-Harry älskar konst och han har modet att satsa på vad han anser världen inte kan vara utan.

HUR KOM DU PÅ IDÉN ATT BYGGA ETT KONSTMUSEUM?

- Många museer har länge visat intresse för min konstsamling. Men skulle jag låta den till ett museum skulle den bara hamna i källaren för de har inte plats att visa all konst de har. Och det finns ingen vits med att ha en fin samling konst om människor aldrig får ta del av den! Kommunen ville ha ett kulturhus här fick jag veta. Så jag kopplade in Wingårdh arkitektkontor och så gjorde vi ett hus ihop. 60 % av ytan här i huset är bostäder och 40 % är konst. Det gör att hyrorna från lägenheterna finansierar övrig yta och ekonomin hålls stabil över tid. Vi kommer att ha en trygg och rullande verksamhet här. Det behöver konsten.

ATT NI ÄR FÅ MECENATER I SVERIGE, FINNS DET NÅGON ANLEDNING TILL DET TROR DU?

- De kommer fler. Intresset för konst har ökat markant i Sverige de senaste åren och idag finns det design i nästan allt som produceras. Men tyvärr kan många inte tillräckligt om konst. De kanske har pengar men man måste också ha tid på sig för att samla kunskap och sätta sig in i det.


DITT KONSTINTRESSE – VAR KOMMER DET IFRÅN?

- Min far var också konstsamlare så vi hade mycket konst på väggarna hemma. Sen är jag gravt ordblind. Min första styvmorsa tog mig till en professor i Lund och ville få mig sinnesundersökt. Men doktorn sa nej. Det positiva med att vara ordblind är att man enligt experterna utvecklar andra sinnen. Så jag utvecklade den estetisk sidan istället. Skönhet har alltid intresserat mig.

EN DEL SYRLIGA KOMMENTARER HAR FÄLLTS KRING BYGGET AV SVEN-HARRYS – VAD TÄNKER DU OM DET?

- Vissa verkar tro att mitt syfte med bygget har varit att skapa ett mausoleum. De förstår ju inte mer än så. Klart att det är ett minnesmärke över mig och mitt byggande men främst vill jag att konst ska intressera andra. Jag vill att människor ska få ta del av min konst och att det i sin tur kan få folk att inse konstens värde. Att bygga ett konstmuseum var för mig ett sätt att avdramatisera konsten. Ett hus som för konsten närmre människor.


VILKEN TYP AV KONST KOMMER ATT VISAS HÄR?

- I de tre gallerierna i nedre delen av huset kommer jag främst att visa ung, svensk och mer modern konst. Museet som öppnar i december på sjätte våningen kommer att visa den konst som jag har haft i mitt hem, det vill säga min konstsamling.

VAD AVGÖR EGENTLIGEN OM EN MÅLNING ÄR BRA ELLER INTE?

- Det inre engagemanget! Finns det, finns det själ. Jag kan se om en av mina favoritmålare mådde dåligt när han målade den, eller om han för den skull var lycklig. Sen handlar det också om bredd. Om en konstnär inte har bredd i sitt utövande, så är en konstnär inte särskilt bra. Carl Fredrik Hill till exempel. Han var bra även på sin lägsta nivå och när han var riktigt bra var han outstanding. Han höll en hög och jämn kvalitet på sin konst. Angående det som ställs ut… Ernst Josephson målade ”Strömkarlen” som Prins Eugen köpte av honom. Den skulle skänkas till Nationalmuseum, men Nationalmuseum ville inte ha den. De tackade nej. Av det förstår vi vad de så kallade experterna kan. De vill bara bevaka sina egna intressen och så är det även idag. De bevakar sina egna intressen, sticker något ut för mycket och är för annorlunda, då vill man inte ha det.


DU HAR TIDIGARE SAGT I EN INTERVJU FÖR EXPRESSEN ATT ”VI KAN INTE LEVA UTAN KULTUR” – HAR DU LUST ATT UTVECKLA DET NÅGOT?

- Vi kan inte ha en värld utan kultur. Det går inte. Sverige behöver konsten och det finns riktigt bra konst här! Utan kultur fortsätter den här girigheten där allt styrs av pengar och makt. Det finns inget innehåll i det. Industrin måste förstå att de måste satsa på kultur. Det får inte bli så att IKEA tar över all produktion av svensk design, för kommersen får aldrig ta över. Vi kan inte ha de här girigbukarna som säger till sina medarbetare att ”ni är vår främsta tillgång”, så sticker de pengarna i egna fickor.

HUR SER DU PÅ PRIVATA RESPEKTIVE STATLIGT DRIVNA MUSEER OCH KULTURINSTITUTIONER?

- Staten ska inte bestämma över konsten därför konsten måste vara fri! Staten ska inte ha monopol. Då är det politiken som styr. Det ska inte vara politik i konst! Det ska vara konsten som styr konsten; människorna som styr konsten. Konsthallar och museum måste göra bra utställningar, annars kommer inte publiken. Staten har råd att ta hit den kinesiska terrakottaarmén och Incafolkets guld. Och det är jättebra för det kan inte jag hjälpa till med. Men jag kan däremot hjälpa unga konstnärer att ställa ut och finna sin publik.

NU HAR VI PRATAT VÄLDIGT MYCKET OM KONSTEN I SIG. KONST OCH KLÄDER, HÄNGER DE IHOP TYCKER DU?

- Ja, gillar man skönhet så kan man finna det i allt. Jag gillar färg! Kläder som sitter snyggt på kroppen, men främst färg är viktigt för mig! Jag tycker att det är så jädra tråkigt att folk går omkring som pingviner i stan. Det är bara svart överallt! Och jeans… Jeans är så himla tråkigt. ”Har de varit i stallet”, tänker jag.

Foto för Rodeo: Christian Gustavsson

Mer info, besök Sven-Harrys.se

Nina Stenberg

Sagt om konsten del 3. / Om lust och last

Just nu pågår utställningen Lust och LastNationalmuseum i Stockholm. Utställningen visar hur synen på sexualitet, dygd, och moral har förändrats från 1500-talet fram till idag. Kropp och erotik har i flera hundra års tid stått i centrum för konsten. Utställningen har sin utgångspunkt i det manliga berättarperspektivet, då män dominerat konsten under lång tid. I de delar av utställningen som däremot gestaltar samtiden, finns både manliga- och kvinnliga konstnärer representerade, och det gör det hela mer spännande. Frågan är vad utställningen har för syfte?

I DN häromdagen diskuterades huruvida Lust och Last enbart griper tag i den estetiska delen av konsten, och inte den reflekterande. Konstvetarna Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm menar att utställningen har en ideologisk grund som är heteronormativ och ytlig, och anser att den är historielös och banal. Deras debattartikel har många poänger. ”Bristen på förklaringar förutsätter en besökare som redan på förhand har den kunskap som krävs för att förstå de olika estetiska, sociala, funktionella och ideologiska sammanhang som konsten och föremålen en gång ingick i – liksom de nuvarande. Utan detta är utställningen obegriplig…”.

Det finns oändligt mycket att diskutera kring synen på sexualitet och synd, och med en utställning som den här kommer också höga förväntningar. Om dessa uppfylls är svårt att säga. Konsten finns där, och den är extremt talande, men det är upp till var och en att ta diskussionen vidare. Jag och konstnären Daniel Jouseff träffas på Nationalmuseum för att prata om det manliga- och kvinnliga perspektivet i konsten.

VAD ÄR KONST FÖR DIG?

Daniel: Konst för mig är allting runtomkring ett verk. De tankar som föds då man betraktar det man tittar på. Något man vill prata om och diskutera kring. Det kan vara en gaffel. En gaffel som har tillhört en viss person. En gaffel som har en historia som väcker tankar hos en. Men vad som är konst för mig, kanske inte är konst för dig. Det är det fina. Din vision om konsten är din egen.

”BETRAKTAREN SOM SMYGTITTARE” – VAD VÄCKER DET HÄR VERKET FÖR TANKAR HOS DIG?

Daniel: Du ser direkt en naken, sensuell kvinna. Den omedelbara känslan av vad hon är och vad hon representerar. Sen har du spegeln bakom henne, du kollar närmre och ser att hon har en snopp. Hon är hermafrodit… Det man först ser kan bedra en.

FÖRR I TIDEN VAR ALLA KONSTNÄRER NÄSTAN UTESLUTANDE MÄN, OCH DE MÅLADE KVINNOKROPPAR; NAKNA BRÖST OCH RUMPOR. HUR HAR DET PÅVERKAT KONSTEN TROR DU?

Daniel: De här konstnärerna har förmedlat sin syn på kvinnokroppen såklart. Alltså männens syn, och männens lust mot kvinnan. Vad som generellt finns att se i den tidens konst är en värld sedd ur ett manligt perspektiv.

OCH IDAG?

Daniel: Idag finns för det första både manliga och kvinnliga etablerade konstnärer visar en bredare bild av sexualiteten och kroppen. Mänsklig sexualitet. Det syndfulla fanns på den tiden i en annan bemärkelse för att kvinnan stod underställd mannen. Kvinnans sexualitet var tabu. Männen hade fantasier, inte kvinnan. I alla fall ville nog inte männen tro eller acceptera det.

Av en slump springer vi in i Gisela Schink, konstnären bakom det största verket på utställningen, där fotografier utgör en stor bild av en naken kvinna bakifrån…

BERÄTTA OM DITT VERK.

Gisela: Verket heter ”Vem vore jag om jag inte försökte?” Ursprungligen var verket till en fototidning där varje prenumerant på tidningen fick varsin liten bild. Jag har tidigare jobbat mycket med sexualitet i min konst och Nationalmuseum ringde upp mig och frågade om jag ville visa mitt verk i ”Lust och Last”. ”Vem vore jag om jag inte försökte” bygger på nätkontaktsvärlden; hur män och kvinnor söker kontakt med varandra på nätet och vilka bilder man presenterar av sig själv. Ofta använder man väldigt schablonartade bilder och om jag skulle vilja presentera mig på ett annat sätt så funkar inte det. Min trovärdighet är synonym med bildens. Som redskap för att nå ut och bli nådd har jag ord och bilder. Jag får inte vara för snygg och bilden får inte se för proffsig ut. För den är en garanti på min förmåga att realisera. Allt är bara upprepningar, stereotypa uttryck och ord. Tautologier som gör oss trygga… Ju sannare jag är desto overkligare framstår jag. Då hade jag troligen tagit någon annans bild. Men då blir jag dissad eller blir bara en runk-fantasi.

GISELA FORTSÄTTER…

- Knulla, kuk, kåt- är de ord som skapar världen? Klitta, fitta, våt- är de ord som skapar mening? De bilder som florerar på kontaktsidor och som byts över mail är ofta likriktade, platta och klichéeartade. Men när jag använder mig av dem så får jag ett svar. Bilden är länken som öppnar upp för ett möte. Men jag målar in mig i ett hörn, för i min ambition att vara till lags stryper jag också mitt handlingsutrymme. När jag väljer min representation på mina villkor blir jag sedd som övertydlig, jobbig och krävande. Jag vill inte styra eller manipulera, men kanske är min önskan att förklara både befängd och fåfäng?

VARIFRÅN KOMMER TITELN?

Gisela: Titeln är inspirerad av P O Enquist som uttalat sig om behovet att försöka gestalta det omöjliga; ”Kärleken, som inte låter sig beskrivas. Men vilka vore vi om vi inte försökte? Jag har alltid tyckt att sex är ett själstillstånd – ett gömställe? Man kryper in dit och kanske följer någon efter, om personen vill.

DU PRATAR OM SCHABLONBILDEN KRING KROPPEN OCH SEXUALITETEN – VAD TROR DU FOLK FÖRSÖKER SÄGA MED EN SÅDAN BILD?

Gisela: Man anspelar på sexualitet och vill visa att man är intresserad av det. ”Så här ser jag ut”, ungefär. Går man utanför klichéebilden så förstår inte mottagaren vad man är ute efter. Jag upplever det som en frustrerande situation. Mitt verk blir som en kontaktannons in absurdum. Alla som köpte tidningen fick en liten del som var obegriplig, och när bilden sätts ihop, framträder en gigantisk bild som också är ohanterlig.

HUR TROR DU MÄNS OCH KVINNORS SYN PÅ SEXUALITET SKILJER SIG ÅT? KAN MAN UTLÄSA NÅGOT OM DETTA GENOM VERKEN PÅ UTSTÄLLNINGEN?

Gisela: Jag vill inte tror det, men det är nog mer en önskan. Förutsättningarna för att uttrycka sig sexuellt har varit rätt olika genom åren för män och kvinnor. Konsekvenserna av att vara sexuellt aktivt har varit olika. Så det vore konstigt om det inte skulle påverka vårt synsätt. När jag sökte sexuella kontakter på nätet hade jag ibland en känsla av att jag också gjorde mig rättslös. Killarna jag sökte kontakt med var mest rädda för att jag skulle var ful och efterhängsen, så jag riskerade kanske större kränkningar än så i forma av oönskat våld och förakt. Om jag ska koppla tillbaka till utställningen och de moderna verken, så finns det en frustration hos båda könen; att vara fångad i stereotyper. Där vi har olika barlaster att göra upp med.

KONTRASTEN MELLAN RENÄSSANSMÅLINGEN FRÅN 1500-TALET (NAKEN RUMPA) OCH DITT VERK (NAKEN RUMPA) – VAD TÄNKER DU DÄR?

Gisela: Jag ser en bild av en schabloniserad kvinna. Vi ser en rumpa på en kvinna i modern tid och en rumpa på en kvinna målad för hundratals år sen och budskapet är detsamma; sex. Visar man rumpan betyder det sex. Punkt slut.

Gisela försvinner bort till sitt sällskap.




FINNS DET EN FIXERING KRING SEX INOM KONSTEN TROR DU?

Daniel: Det har alltid varit en bra utgångspunkt för en konstnär att måla kroppen. Att måla, skulptera och fota. Det blir laddat väldigt fort. När jag själv målar naket så handlar det om att få utlopp för en känsla. Det blir lätt pornografiskt, erotiskt och sensuellt.

DU MENAR ATT NÄR EN KONSTNÄR KÄNNER SIG KÅT, MÅLAR HAN AV SIG DEN KÄNSLAN?

Daniel: Ja, jag tror det. Jag tror det kan vara så enkelt.

OCH VARFÖR DENNA FIXERING KRING KÖNET?

Daniel: För att det alltid har varit tabu. Förr i tiden gjorde de exempelvis en maskin som producerade stereoskopbilder med halvsnuskiga motiv. Då smög man mer med vad man tittade på. Nu för tiden är det helt ok att måla ”En stor snippa” som det där verket heter, och man gör det för att man kan och till viss del vill provocera.

VI TITTAR PÅ MÅLNINGEN ”KNÄBÖJANDE NUNNA” FRÅN 1699. SNUSKIG BILD PÅ DEN TIDEN – ELLER?

Daniel: Jag tror att den här målningen, handlar om drömmen eller fantasin som killar har om kvinnan; sjuksköterskan, polisen, nunnan…

DRÖMMEN OM KVINNAN?

Daniel: Alla killar, ok inte alla men många, fantiserar om den sexiga sjuksköterskan som kommer in och ska ta hand om dig lite. Ta pulsen på dig. Det är en klassisk fantasi… Att bli omhändertagen eller vad det nu handlar om.

FÖR MÄN, VAD ÄR DET SOM ÄR SÅ FASCINERANDE MED KVINNOKROPPEN EGENTLIGEN?

Daniel: Bortsett från att kvinnokroppen är extremt vacker och sexig? Jag tror fixeringen ser likadan ut idag som då. Nakna rumpor och bröst. Det sitter här uppe i skallen på en! Erotiken. Den ser och kommer alltid att se likadan ut. Fast nu är det mer ok att gestalta vad som helst i konsten. För hundra år sedan fick man nöja sig med så mycket mindre, och istället använda fantasin mer.

MEN TROR DU ATT DEN HÄR TAVLAN SKULLE VARA LIKA EROTISKT LADDAD FÖR KVINNOR OM DET ISTÄLLET VAR EN MAN SOM PORTRÄTTERADES MED NAKEN BAK?

Daniel: Inte säkert. Jag tror män är mer direkta i sina känslor. En naken rumpa och plötsligt så vill vi ligga. På en gång! Jag misstänker att kvinnor inte fungerar på samma sätt. Tror det handlar mer om stämningen omkring och känslan av mannen hon ser eller umgås med. Vad tror du?

JAG TROR DU ÄR NÅT PÅ SPÅRET DÄR… DEN HÄR TAVLAN ”I CAN SEE YOU BUT YOU CAN´T SEE ME” ÄR ETT FOTO FÖRESTÄLLANDE EN TJEJ SOM VISAR SITT KÖN OCH SAMTIDIGT DÖLJER SITT ANSIKTE, VAD TROR DU KONSTNÄREN VILL SÄGA MED DEN HÄR BILDEN?

Daniel: I och med att hon döljer ansiktet helt, tar hon på nåt sätt bort den erotiska laddningen i verket. Alltså könet blir som ett i mängden och du vet inte vem personen är bakom. Så uppfattar jag det i alla fall. Känslan av kåthet är svår att få fram om du inte visar ansiktet. Nu är det bara ett kön. Jag skulle chansa direkt på att det är en kvinnlig konstnär som gjort det här verket, just för att det inte finns någon erotik i bilden. Killar betraktar, spanar. Kanske är det vad hon vill påvisa?


VILKET VERK TYCKTE DU BÄST OM PÅ UTSTÄLLNINGEN?

Daniel: Kyskhetsbältet av järn i glasmontern. Utan tvekan. För att den väcker tankar. Den får mig att fundera över hur förbjudet det var för kvinnor att känna sexualitet och ge in för sina lustar. Hur mycket kvinnor har fått genomlida…Och faktiskt gör än idag på sina håll i världen.

”KYSKHET” – VARFÖR TROR DU DET VAR DEN HÖGSTA DYGDEN?

Daniel: På den tiden stod kvinnan för renhet. Och gör, som jag sa tidigare, i vissa kulturer fortfarande det. Renhet och till viss del ägandeskap. Jag tror det handlade om rädsla för en självständig kvinna som tar för sig. En kvinna som egentligen inte ”behöver” sin man.

DANIEL AVSLUTAR…

- Det är tankarna omkring ett verk, som för mig är själva verket. Duchamps pissoar till exempel. En pissoar. Rakt upp och ner. Det är det som gör konst häftigt. Att man börjar tänka och fundera över saker. Gå tillbaka och kanske ta reda på nåt. En sanning. Kanske om sig själv?


Foto för Rodeo: Christian Gustavsson. Övriga foton: Nationalmuseum.
Gisela Schink
Daniel Jouseff
Besök Nationalmuseum här.

Nina Stenberg

sagt om konsten del 2

YouTube Preview Image
Nina Stenberg

sagt om konsten del 1

YouTube Preview Image
Nina Stenberg

namnbyte och så

YouTube Preview Image

Jag fick mail från en person igår.
En bekant som tycker att det är ”fascinerande, snudd på konstigt”
att man kan gilla att gå på så mycket konstiga saker på teatrar och annat…
Han bad mig förklara lite varför jag gör det.

Ok. Jo. För att jag gillar väldigt mycket att känna saker.
Vet inte om det är det som är ”kultur”, men för mig är det
det som får mig att känna. Leva. Ibland så banalt som att jag
fattar att Julia tog kål på sig själv när hon insåg att Romeo
inte levde längre. För de var så extremt peppade på varann.
Tretton år eller inte – de lever än.

Och sen en helt annan sak – Oh My God har bytt namn. Till Nina Stenberg. Alltså samma blogg och innehåll som förut, det vill säga artiklar om spännande folk som på ett eller annat sätt håller på med kultur.  Hepp hepp.

Nina Stenberg

Fredrik Strage / Melodifestivalen påminner oss om att vi är ett efterblivet land vid polcirkeln


Imorgon är det final i Melodifestivalen 2011. Den här tävlingen följs av ungefär tre miljoner tittare, gamla som unga, år efter år. Schlagern är kanske den största populärkulturella händelsen i Sverige under hela året, sedd till tittarsiffror, mediautrymme och allmänt snack-på-stan. Vad säger det oss?

Fredrik Strage är musikjournalist, författare och populärkulturens guru. OMG vill prata med honom om fenomenet Melodifestivalen. Och för att kunna göra det måste vi först reda ut vad populärkulturen faktiskt är.

GÅR DET ATT DEFINIERA VAD POPULÄRKULTUR ÄR?

- Det finns två helt olika linjer, eller skolor om vad populärkultur egentligen är; den passiviserande modellen, och den som handlar om att populärkulturen under vissa omständigheter låter människor få kontroll över sina liv. Frankfurtskolan och Theodore Adorno representerar den negativa synen på hur populärkulturen påverkar människan. De ansåg att människan var ett kugghjul i ett stort kapitalistiskt system och att populärkulturen bidrar till ett passiviserande av folket där de bara sitter och blänger på TV och inte gör något med sitt liv… Den inställningen till populärkulturen höll i sig ett bra tag, till dess att britterna började forska på området. Då uppstod en annan akademisk skola som handlade om att populärkulturen snarare bidrar till att människor skapar sin egen mening och använder den här kulturen för att göra motstånd mot samhället.

EN SKILLNAD MELLAN KLASSISK KULTUR OCH POPULÄRKULTUR, FINNS DET?

- Pratar du med Horace Engdahl i Svenska Akademin, kommer han att säga att det är en enorm skillnad mellan Strindberg och Stephen King. Att Strindberg kommer att vara ihågkommen för alltid, medan Stephen King kommer att bli bortglömd. Där finns en gräns mellan klassisk kultur eller finkultur, och populärkultur. Det hierarkitänkandet som finns inom klassisk kultur – att viss kultur skulle vara finare eller betyda mer – existerar inte i forskningen runt populärkulturen.


HAR SYNEN PÅ POPULÄRKULTUR FÖRÄNDRATS GENOM ÅREN?

- För tjugo år sedan var det inte självklart att Svd eller DN skulle ha ett uppslag om en popstjärnas liv eller en recension av Madonnas nya platta. Under 90-talet blev det nästan ett slagord att man skulle ta populärkulturen på allvar. Och kultursidorna skrev mer om mer om populärkultur. Nu är det snarare den klassiska kulturen som istället behöver en chans att synas lite mer. Den är lite skumpad åt sidan på vissa kultursidor tycker jag…jag kan inte tro att jag själv säger det här eftersom jag inte bryr mig så mycket om den klassiska kulturen.

DEN NÅGOT TRISTA BENÄMNINGEN PÅ KULTUREN SOM FIN- OCH FUL, FUNKAR DEN?

- Jag tror att man snarare ska behandla kulturen som ett smörgåsbord och bara plocka de bästa bitarna. Vilket de flesta kulturredaktioner gör nu för tiden. Hellre än att benämna något som fin eller fulkultur kan man prata om bra och dålig kultur. Tidningen Odd at Large dömde ut de här begreppen för ett tag sedan och föreslog att man skulle börja kalla allt för skarpkultur, det tycker jag funkar.

DET GÖRS MÅNGA FÖRSÖK ATT BLANDA KLASSISK KULTUR MED POPULÄRKULTUR NU FÖR TIDEN. HAR DU NÅGRA ERFARENHETER AV DET?

- Jag har sett ganska många förfärliga resultat av detta. Konstiga kulturblandningar där hårdrockare bestämmer sig för att spela med en symfoniorkester eller så. Mycket blir inte bra, men det finns exempel där resultatet är väldigt lyckat. Och det är helt klart bättre att försöken görs än att de inte görs. Jag tycker det finns en poäng med att intressera sig för hiphop även om man sitter i Svenska Akademien och för hiphopare att intressera sig för klassisk musik.

HAR DU NÅGOT LYCKAT EXEMPEL PÅ EN SÅN HÄR ”KULTURBLANDNING”?

- Jag såg en föreställning på Dramaten en gång. Ingmar Bergmans koreograf – Donya Feuer – hade använt låtar av Nitzer Ebb och Prodigy som de dansade till i föreställningen. Det funkade väldigt bra. Donya var tydligen ett stort fan av Prodigy.

FREDRIK FORTSÄTTER…

- Jag var faktiskt på en Prodigykonsert med Donya en gång på Hovet. Hon var nog en bit över 70 år. En liten kvinna med långt, grått hår som har dansat hela sitt liv och jobbat som koreograf. Hon stod där bland alla rave-kids och drog igång med sina avancerade rörelser. Jag stod bara och tittade för hon dansade helt fantastiskt. Folk stirrade på henne. Jag såg hur de tänkte: ”Gud vad håller hon på med…?!”. Hon gjorde något slags schamanrörelser… Någon frågade mig om jag hade tagit med mig min mormor? ”Har din mormor tagit e eller nåt?” Det var bisarrt men väldigt roligt.


SER DU SJÄLV MYCKET TEATER ELLER ANNAN KLASSISK KULTUR?

- Jag hade en ganska traumatisk upplevelse på Dramaten för tio år sen när jag såg pjäsen Dröm om Hösten av norrmannen Jon Fosse. Den började med att Börje Ahlstedt hasade runt i grus i två och en halv timme. Det hände egentligen inget mer i den pjäsen. Efter det tog det väldigt många år innan jag gick på teater igen. Inte förrän jag såg Killinggänget för ett år sen faktiskt.

ÄR DET DÄRFÖR DU INTE SKRIVER OM TEATER OCH SÅNT SÅ OFTA – ELLER ALLS(?)?

- Det handlar mer om att jag inte är bra på området. Jag kan inte så mycket om det helt enkelt. När jag skriver om film har det blivit väldigt mycket skräckfilmer. Jag älskar skräckfilmer och jag vet att det finns många andra som gärna skriver om kinesiska familjedramer där folk springer över risfält med långa sidenlakan med fin musik i bakgrunden. Såna filmer som får fem plus. Det är inte alls min grej. Därför tycker jag att det är så kul att recensera skräckfilmer. Som sist när jag såg fantastiska Drag me to hell! Det är kul att kunna lyfta fram något som betraktades som skräpkultur när jag gick på högstadiet. Det handlar lite grann om att ge igen på alla svensklärarna som man hade då, som ansåg att det var betydelselöst.

TROR DU MAN ÄNDRAR SMAK MED ÅREN?

- Jag trodde väldigt länge att det hände något i kroppen när man fyllde trettio. Att man slutade lyssna på popmusik och skulle bry sig mer om klassisk, men det har fortfarande inte hänt. Det enda jag märker är att jag har väldigt svårt att lyssna till musik som vänder sig till barn. Som Justin Bieber. Den är inte gjord för mig alls…

LADY GAGA DÅ?

- Hon är en annan femma. Kanske inte musiken, men hennes sätt att vara och hela projektet Lady Gaga är helt klart intressant. Oavsett varifrån man kommer egentligen. Den nya låten Born this way är väl sådär egentligen. Det är inte dåligt, men när man ser videon tror man att den ska låta så otroligt mycket bättre.


VAD TROR DU KULTUREN GÖR FÖR NYTTA?

- När vi uppfyllt våra basbehov som människor tror jag att vi vill hitta på någonting. Som för att markera att vi har levt. Vi vet att vi kommer dö, och man vill lämna något efter sig som visar att man faktiskt presterat något. Kultur får oss att möta andra människor och blir som ett kitt som skapar gemenskap.

HÄR ÄR DU RÖRANDE ÖVERENS MED KULTURMINISTERN LENA ADELSOHN LILJEROTH...

- Nä, är jag?! Helvete! Det irriterande med deras syn på kultur är att de anser att det ska vara ”något trevligt”. Det får inte vara någonting som sticker ut och gör ont.

BERÄTTA MER…

- Det finns ett kulturförakt som genomsyrar alliansens politik. Ett förakt mot alla kulturarbetare som är lagda åt vänster. Jag kan i och för sig förstå att de måste ha blivit trötta på hur vänstern dominerat kulturpolitiken i så många år. Men de är så måna om fel saker. Att slopa konstnärslöner till exempel. Det finns en fara i kommersialisering av kultur. Kommersialisering leder ofta till likriktning. När alliansregeringen ger kronprinsessan Victoria en platt-TV istället för ett konstverk i present som de gjorde för ett tag sedan, markerar de väldigt tydligt att ”vi gillar inte konst” eller ”vi bryr oss inte så mycket om kultur”. Jag tycker att alliansen gör sig själva en stor otjänst genom att framställa sig själva som så obildade och ointresserade av ny kultur som de faktiskt gör. Alla deras försök att få bibliotek att bli någon slags coffeeshop är ett stort misstag.

SVENSK POPULÄRKULTUR, HUR STÅR DEN SIG I KONKURRENSEN?

- De senaste tio åren har svensk popmusik låtit bättre än någonsin. Det går inte att jämföra med hur det lät på 90-talet.  Det hände någonting ungefär när The Knife släppte plattan Deep Cuts. Därifrån blev det bara bättre och bättre. Min fosterlandskärlek kickar igång när jag lyssnar på Anna von Hausswolff, Lykke Li eller Robyn. Där har Sverige definitivt ett rikt kulturellt liv. Jag har sett statistik som visar att typ 30 procent av alla svenska män aldrig har läst en bok. Det är deprimerande. Då kan man ställa sig samma fråga och komma fram till en annan slutsats. Det är oroväckande att det växer fram en stor, välmående över-medelklass som överhuvudtaget inte läser litteratur…


FINNS DET NÅGOT POPULÄRKULTURELLT FENOMEN JUST NU SOM DU ÄR FASCINERAD AV?

- Jag tycker fortfarande om häxhouserörelsen. Band som håller på med ockultism och mystiska symboler. Salem och White Ring… Jag gillar musik som medvetet försöker vara underjordisk och mystisk. Och jag är fortfarande väldigt fascinerad av norsk blackmetal. Sen har jag återupptäckt hiphop. Jag ÄLSKAR gruppen Stockholmssyndromet. Och jag älskar Basutbudet, särskilt låten ”Låna Pengar” som samplar Rebecka och Fiona: ”Brukar glida runt, låna pengar…”.

FRÅN ETT FENOMEN TILL ETT ANNAT – TITTAR DU PÅ MELODIFESTIVALEN?

- Jag måste erkänna att jag kollade i lördags. Skjut mig. Men jag tittade och ringde och röstade. Jag röstade på en bekant, Sebastian Karlsson som är bästis med en av mina vänner. Jag ringde också och röstade på Johan Kinde och Lustans Lakejer när de körde. Och Addis Black Widdow, det gamla svenska hiphopbandet, som kom sist för några år sen. Jag tycker att deras första album kanske är något av det bästa som gjorts inom svensk hiphop. En fullständigt galen hiphopskiva som hette Battle of Adwa. När de var med i Melodifestivalen kände jag på mig att det inte skulle gå så bra, så jag röstade på dem.


HELA MELODIFESTIVALFENOMENET – VAD SÄGER DET OM SVENSKA FOLKET EGENTLIGEN?

- På sätt och vis är det bra att Melodifestivalen finns. Det är så lätt att få hybris som svensk när man lyssnar på jj, Anna von Hausswolff, Kent och The Knife. Man blir patriotisk och tycker att Sverige är bäst. Melodifestivalen påminner oss om att vi är ett efterblivet land vid polcirkeln. Så jag tror faktiskt att Melodifestivalen kan fylla en funktion, att den hindrar oss från att bli självbelåtna. Vi inser att vi faktiskt har mer gemensamt med Ukraina än med England och att vi trots allt inte har kommit så långt i vår popkulturella utveckling. Melodifestivalen har blivit den viktigaste populärkulturella händelsen under hela året. Och vi borde någonstans skämmas över det. Skam är underskattat. Jag tror skam kan få folk att prestera. Vi får inte bli för pösmagade och tror att vi är bäst…

VARFÖR TROR DU FOLK ÖVERHUVUDTAGET TITTAR PÅ SCHLAGERN?

- Kanske har vi ett behov av att samlas kring stora händelser. Schlagern stärker antagligen något slags nationell gemenskap. Men framför allt beror det nog på att folk inte bryr sig speciellt mycket om musik.

KAN DU FÖRSTÅ DEN MEDIALA BEVAKNINGEN AV FESTIVALEN?

- Det är lustigt att Melodifestivalen dominerar i så många veckor, när det finns så mycket annat fantastiskt att upptäcka. Varför kan inte Aftonbladet ha ett uppslag om gruppen Syket från Umeå, när de har ett uppslag om Melodifestivalen? Hanna Fahl skrev en väldigt bra krönika i DN om att schlagerfestivalen inte handlar om musik, utan den snarare kan jämföras med Super Bowl i USA. Som ett stort sportspektakel! Alla måste titta, alla måste ha en åsikt om det, och det som alla snackar om i medierna. Och hon har helt rätt i det! Hon skrev i texten: ”Schlagerfestivalen handlar inte om musik. Den handlar om grälla färger, åsikter, ballonger och konfetti….”. Och rubriken blev konstigt nog: ”Schlagerfestivalen handlar inte bara om musik”. Rubriksättarna vägrade skriva att melodifestivalen inte skulle handla om musik… Eller så är det bara jag som är konspiratorisk.

KÄNNER DU SYMPATI FÖR DE ARTISTER SOM STÄLLER UPP?

- Jag vill inte vara elak mot artisterna som ställer upp i Melodifestivalen. Jag tror att om jag själv var artist och ville nå ut så skulle jag nog i alla fall överväga att vara med. Problemet är att man slukas upp – som i skräckfilmen The Blob – där ett stort gelémonster tar över hela världen och alla som kommer i närheten av den här blobben, blir en del av den. Det går inte att kämpa mot något sånt. Även om du skriver en kritisk krönika om schlagern så blir du en del av spektaklet. Men jag tycker inte att man kan kritisera artisterna som är med, att vi tvingas se dem i Melodifestivalen är priset vi får betala för all nedladdning. Om vi inte hade laddat ner deras musik gratis hela dagarna hade de inte behövt göra det.

SLUTLIGEN, VILKEN ÄR DIN FAVORITSCHLAGER GENOM TIDERNA?

- Bland de svenska bidragen tycker jag bäst om Veronas eurodiscolåt ”La musica” som kom sist i en deltävling 2007, trots att jag röstade på den. Bland de internationella bidragen väljer jag France Galls ”Poupée de cire, poupée de son” från 1965.


Foto för Rodeo: Viktor Grahn

Nina Stenberg

blank



Det finns något fint över de här bilderna. Och vad de bevisar. Att Stockholm saknar. Undra bara när någon faktiskt tar tag i frågan på allvar.

Här händer det saker.10/1
Och idag.11/1
17/1

Nina Stenberg

Lena Adelsohn Liljeroth / konstnärlig frihet, korsbefruktningar och ett nyårslöfte

Under det senaste året har det stormat kring bland annat konstnären Lars Vilks verk, filmaren och regissören Fredrik Gerttens ”Bananas”, och italienska Vogues modereportage ”Water & Oil”. Personer som har något att berätta om hur vårt samhälle ser ut, som ställer frågor och som avslöjar sanningar ifrågasätts och utsätts för protester. Det finns långt många fler som skapar än så, och tur är väl det. Att konst skildras på alla möjliga sätt. Det viktiga är att det finns människor som sätter saker i nya sammanhang och ger oss nya perspektiv. Det finns inga rätt eller fel. Kulturpolitiken påverkar förutsättningarna för skapandet, vare sig det handlar om mode, teater, foto, musik, design, konst, film eller litteratur. Det finns många kulturarbetare som öppet visar sitt missnöje över kulturpolitikens riktning i Sverige. Kulturutredningen, kulturbonusar, entreprenörskap och självfinansiering är ord som klingar illa i många konstnärers öron. En viss oro för framtiden har uppstått. Kulturministern borde ”vilja värna om kulturen” – inte försvåra för den – eller? OMG möter Lena Adelsohn Liljeroth på Kulturdepartementet i Stockholm för att ta reda på vilka tankar som ligger bakom de kulturpolitiska besluten.

VAD ÄR KULTUR FÖR DIG?

- För mig är kultur föda och en språngbräda för själen. Kultur är ett grundläggande behov hos alla människor, medvetet eller omedvetet.

VARFÖR ÄR KULTUREN SÅ VIKTIG FÖR VÅRT SAMHÄLLE?

- Kulturen är ett slags kitt som skapar samhörighet. Människan har alltid skapat. Kultur har alltid funnits. Det kan man se genom att gå tillbaka många tusen år i tiden, även hos grottmänniskorna. Se vad som händer i krig till exempel. Förutom våldet, är det kulturen man ger sig på. Man bränner böcker, bibliotek och kyrkor, och raserar minnesmonument, därför att man vet att man skingrar samhörigheten och människorna.

HUR TROR DU SAMHÄLLET SKULLE SE UT OM DET INTE INNEHÖLL KULTUR?

- Sådana samhällen finns inte. Även hårt totalitära stater har någon form av kultur, även om kulturen används i propagandistiskt syfte. Forna Östeuropa hade också kulturer och Nordkorea, därför att man vet att kultur skapar stolthet och samhörighet. Kultur finns överallt, sen kan man gilla och ogilla det.

VAD ÄR KULTURPOLITIKENS UPPGIFT ANSER DU?

- Kulturpolitikens uppgift är att se till att det finns möjligheter för kulturen att verka. Att det finns utbildningar, institutioner.Att man så gott det bara går främjar utbyte mellan länder. Att det finns konventioner på plats när det gäller kulturarv och att vi har bibliotek, konsthallar, teatrar och museer. Att det finns resurser och förutsättningar för detta. Det är kulturpolitikens uppgift. Sen har vi ett antal nationella mål för att uppfylla det här.

ÄR DET VIKTIGT ATT DET FINNS ETT BRETT UTBUD AV KULTUR, OCH HUR SER DU PÅ OFFENTLIG FINANSIERING?

- Från medborgarnas perspektiv är bredd så klart viktigt. Men för den saken skull kan inte staten gå in och finansiera allt. Det har alltid funnits offentlig finansiering, ibland genom kejsare och kungar eller institutioner och ibland av mecenater av privata slag. Även Michelangelo och Leonardo da Vinci hade mecenater som såg till att de kunde skapa. Dramaten och Operan till exempel skulle få väldigt svårt att finansiera sin verksamhet själva, utan statligt stöd, det skulle kosta dem oerhört mycket pengar.

HUR SER DU PÅ DEN KONSTNÄRLIGA FRIHETEN – ÄR DEN VIKTIG?

- Konstnärligt skapande ska vara så fri som det överhuvudtaget går. Sen finns det ju lagar och regler. Du kan inte slå ihjäl någon och hävda att det är konst. Men ofta tänjer ju konsten gränser och då blir folk upprörda. Med tiden förändras också synen på vad som är konst och inte. Picasso och Sigrid Hjertén är bara några av alla konstnärer som blev oerhört utskällda. De sålde ingenting till en början.

KAN DU SJÄLV BLI UPPRÖRD ÖVER EN VISS TYP AV KONST?

- Personligen blir jag inte särskilt ofta upprörd över det jag ser. En viss graffiti kan göra mig förbannad. Ibland är det ”rumslig våldtäkt”. Det är komplicerat det där. Ska det på somliga platser vara ok för att den har en viss form, eller ska den inte vara ok? Gränsdragningen blir svår. Det går inte att dra en sådan gräns. Jag kan tycka att det finns mycket häftig graffiti, men då är den ofta beställd och betald. Men det är kontroversiellt i graffitivärlden, att ta betalt. När jag ser det på husfasader, kyrkor, tågvagnar, parkbänkar och statyer…då tycker jag att det känns som ett angrepp. Som att någon har tagit sig friheten och skändat en gemensam miljö.

DET HÄR MED ENTREPRENÖRSKAP INOM KULTUREN – VAD MENAR ALLIANSEN MED DET?

- Det uppstår en viss oro inom vissa kulturkretsar när man talar om kulturen och vår vilja att den ska närma sig marknaden och näringslivet. Folk tror att genom att vara mer marknadsmässig så kommer konsten att kanske få ett lägre värde. När man talar om pengar uppstår en viss oro i kulturkretsar, och det beklagar jag. Jag begär inte att alla ska vara lika orädda att pröva nya uttryck, som exempelvis Ernst Billgren gör. Var och en har ju sin egen personlighet. Vad jag däremot har sagt om det här med entreprenörskap är att – vill du leva på din konst, måste du bli bättre på att möta din publik. Hur ska de annars hitta till det du gör, om du inte vet hur du ska nå ut till dem?

OCH HUR KAN KONSTNÄRERNA GÖRA DETTA MENAR DU?

- De bör kunna viss grundläggande affärsjuridik så att de kan sina rättigheter. De måste bli bättre på att nätverka! Elementa, för att kunna överleva. Sen ska de inte behöva finnas med i reklamsammanhang för den saken skull. Jag möts av kritik från folk som tycker det är fel då kulturpolitiken uppmanar konstnärer till att vara företagare. Det man glömt bort är att sex av tio kulturarbetare faktiskt är egenföretagare. Man måste kunna sköta sin firma!

MÅNGA INOM KULTURBRANSCHEN ANSER ATT REGLERNA FÖRSVÅRAR FÖR KULTUREN, TILL EXEMPEL OM VI JÄMFÖR MED IDROTTSVÄRLDEN. VARFÖR ÄR KULTURSPONSRING INTE AVDRAGSGILL I SVERIGE?

- Det är faktiskt samma regler för kultur som för idrott. Det går att hitta om man har en dialog med skattemyndigheterna om vad som är accepterat avdragsgillt och inte! Här tror jag åter igen att folk inte tycker att det är lika bekvämt att sponsra kultur. Lundin Oil sponsrade Internationella bokmässan i Genève, ett samarbete som innebar oerhörd kritik. Varför ska litteraturen samarbeta med ett oljebolag…?

MECENATER KUNDE VÄL VARA ETT BRA SÄTT FÖR KULTUREN ATT VERKA? VARFÖR ÄR DE INTE SÅ VANLIGA I SVERIGE?

-Ja, det beror inte på att det inte finns pengar. Arvs- och gåvoskatten samt förmögenhetsskatten är avskaffade. Fastighetsskatten är sänkt liksom inkomstskatten och bolagsskatten. Det går att sponsra men allt går inte att dra av. Jag börjar allt mer tro att det faktiskt inte handlar om pengar, utan att det mer handlar om att många känner sig obekväma inför kulturen, därför sponsrar man hellre idrotten. Det blir mycket enklare, och du får inte lika många frågor.
Sen tror jag att vi är lite ovana vid kultur i Sverige, trots att vi är väldigt kulturaktiva. Vi är inte vana att betala så mycket för kulturen här. Många tycker till exempel att det är jättedyrt att betala 250 kronor för ett besök på Dramaten, när biljettpriset egentligen är mycket högre än så, utan subvention. I många andra länder kostar det mellan 1500 och 3000 kronor för ett besök på en stor teater eller opera. Det skulle aldrig gå i Sverige, här har vi en annan syn på kultur och vad den är värd.

VAD KAN OVANAN BERO PÅ TROR DU?

- Många kan inte tillräckligt mycket om konst, och man kanske inte känner någon som är verksam på området. Det är helt enkelt inte en värld man rör sig i. Umgänget i Sverige är oerhört homogent. Både generationsmässigt, etniskt, socialt och yrkesmässigt. Då uppstår inte de här korsbefruktningarna, som jag tror att det hela handlar om. Många tror jag heller inte stoltserar med att de finansierar kultur. Robert Weil gör det i Judiska teatern och Magasin 3 och Sven-Harry Karlsson skänker en konsthall till minne av sig själv. Björn Jakobson för Baby Björn är en annan som bygger en konsthall på Värmdö. Det finns några men de är väldigt få.

SÅ DU TROR ATT ETT PROBLEM ÄR DÅLIG KUNSKAP OM ÄMNET…?

- Det finns kanske inte ett tillräckligt starkt intresse för kulturen i andra branscher och näringar. Man ger pengar till vetenskapen, forskning, fotboll eller segling, och instiftar priser av olika slag. Där får man inga stora frågor. Men om du vill instifta ett stort konstnärspris på låt säga en miljon kronor per år, så kan du få en massa underliga frågor: Till vem..? Varför? Är detta kvalité…? Det finns alltid någon som skäller på dig för att de tycker att det du gör är fel eller att kriterierna är fel. Konstnärskollektivet är inte alltid så generöst.

VAD TROR DU LÖSNINGEN KAN VARA FÖR ATT FÅ MÄNNISKOR OCH FÖRETAG ATT INTRESSERA SIG OCH KANSKE VÅGA SPONSRA KULTUREN I STÖRRE UTSTRÄCKNING?

- Jag tror inte att det finns en politisk quick-fix-lösning. Vi har gett folk större ekonomiska möjligheter. Vi satsar också på mäklarfunktioner som är så viktiga för att få kulturen och näringslivet att hitta varandra. Det är jätteviktigt att det finns personkontakter mellan chefer inom näringslivet och kulturbranschen. Annars uppstår inte de här samarbetena, korsbefruktningarna! Många som har kreativa idéer vet inte var de ska hitta sin mottagare. Där kan mäklarna gå in. Men det här kommer att ta tid. Det skulle vara bra om fler gick ut och berättade om hur de skänker pengar och att det gör det!

HUR SKULLE DESSA SAMARBETEN KUNNA SE UT?

- Vi har satt upp ”Rådet för kreativa och kulturella näringar” ledd av kommunikationsstrategen Sven-Olof Bodenfors för att göra möten möjliga. Det handlar om att kunna ge lån, råd och tillhandahålla mäklarfunktioner och incubatorer. Men det handlar också om att öka intresset hos kulturen att närma sig näringslivet, och för näringslivet att närma sig kulturen. Personer med andra sätt att tänka, som ställer andra typer av frågor ska in i styrelser och bidra med andra visioner och andra frågeställningar.

ETT STORT PROBLEM SOM JAG SER DET, ÄR ATT KULTURPOLITIKEN FÖRUTSÄTTER ATT ALLA KONSTNÄRER INGÅR I EN GRUPP AV POTENTIELLA ENTREPRENÖRER. FÖR MÅNGA ÄR DETTA EN REN OMÖJLIGHET MED TANKE PÅ NÖDVÄNDIG TID OCH FOKUS RIKTAD MOT SKAPANDEPROCESSEN, OCH ÄVEN AVSAKNAD AV EN SÅDAN LÄGGNING. VAD KAN MAN GÖRA FÖR DEN HÄR (MYCKET STORA) GRUPPEN AV KONSTNÄRER?

- De skulle behöva en agent som sköter dessa bitar åt dem. Som kan hjälpa dem att nå ut, så de kan leva av sitt skapande. För konstnärer är gallerister en väg till detta, men dessa ”mellanhänder” finns inte för alla. De flesta vill ju ändå skapa för att visa världen, och att andra ska ta del av musiken de komponerat eller den bok de skrivit. En konstnär behöver hjälp med de bitarna. Vi har kommit en bit på vägen, för nu kan vi ju i alla fall prata om det här. Jag hoppas att ”Rådet för kreativt och konstnärligt skapande” kommer ta oss ytterligare vidare i den typen av samverkan som behövs inom kultur och näringsliv.

AV DET HÄR SAMTALET ATT DÖMA, KAN DET VARA SÅ ATT SYNEN PÅ KULTUREN I SVERIGE MÅSTE FÖRÄNDRAS?

- Ja kulturen måste i alla fall bli mer inkluderande. Vi måste få bort rädslan för kultur hos stora delar av näringslivet, etablissemanget, för jag tycker det finns en rädsla. Det handlar om möten. Det finns inget annat än dialog och möten för att få de här två världarna att mötas och förstå varandra!

FINNS DET NÅGOT DU ÖNSKAR I ALLT DET VI PRATAT OM?

- Jag skulle önska att fler kulturmänniskor engagerade sig i politiken!

ÅR 2010 ÄR SNART SLUT. VAD ÖNSKAR DU AV ÅR 2011?

- Av kulturen önskar jag fortsatt kaxighet, mindre snobbism på kulturredaktionerna och mer utbyte över alla gränser.

HUR SER DITT NYÅRSFIRANDE UT?

- I många år firade vi nyår uppe i ett halvmodernt torp i Hälsingland. Där fanns snö, tystnad, gnistrande stjärnhimmel och sparkturer. Det saknar jag. Nu måste jag hålla mig i Stockholm men gläds åt att vara bjuden på kalas med gamla politiska vänner från ungdomsåren. Det lär bli häftiga diskussioner i kombination med skaldjur och champagne. Men det blir nog ingen dans, tyvärr… Jag älskar att dansa!

VÅGAR DU DIG PÅ ATT GE ETT KULTURPOLITISKT LÖFTE FÖR ÅR 2011?

- Absolut! Att arbeta för att kulturen smittar av sig på fler områden; i skolan, i vården, i näringslivet, i biståndet. Jag skulle vilja ha en rejäl kulturinfluensa!

SLUTLIGEN, VILKEN ÄR ALLIANSENS KULTURPOLITISKA VISION?

- Att kulturen ska ta mycket mer plats i samhället.


Foto för Rodeo: Viktor Grahn

Följ diskussionen kultur/politik:
Regissören Jurij Lederman
Andreas Liljeholm/Fredrik Söderberg

Nina Stenberg