Daniel Boyacioglu gör som Brad Pitt i Höstlegender / därför cyklar han till Gibraltar


Daniel Boyacioglu är poeten som bestämt sig för att cykla från Stockholm till Gibraltar. På onsdag klockan 10.30 sätter han sig på cykeln i Aspudden och börjar sin färd mot Sydeuropa. Packväskorna har han fyllt med extra kläder, fem stockar Ettans lössnus, tält, gaskök, en pockettrumpet, pc och en smartphone. Totalt kommer han att avverka 450 mil på femtio dagar. Utmaningen är ett samarbete mellan Daniel och Microsoft.

DU SKA ENSAM CYKLA FRÅN STOCKHOLM TILL GIBRALTAR. HUR KOM DU PÅ IDÉN OCH VILKET ÄR DITT SYFTE  MED RESAN?

- Idén att cykla dit fick jag för fyra år sedan. Men det blev aldrig av då för jag hade varken tid eller resurser till det. När Microsoft sen frågade mig om jag hade någon dröm som jag skulle vilja genomföra, tänkte jag: Dröm, jag har väl ingen dröm? Jag har allt jag behöver, mitt liv är bra. Men så kom jag på: Ja! Jag ska cykla till Gibraltar. Min ingång är litterär – att undersöka vad utmattningen och ensamheten gör med dikten. Jag vill göra något annat än att sitta på en soffa i åtta timmar och vänta på en dikt. Det är för många dagar som är så och jag trivs för bra på den där jädra soffan.

VARFÖR PÅ CYKEL – OCH VARFÖR TILL GIBRALTAR?

- Att cykla är en bra metafor; man tar sig framåt av egen kraft. Hjulet som uppfinning, och metaforen att bära sin egen vikt. Man måste vara kvar där man är då man trampar. Europa är ett bra fält och här finns en historia. Gibraltar är brytpunkten mellan nord och syd. Två världar har uppstått mellan den rika och den fattiga världen. Människor som drömmer om ett bättre liv. Kroppar flyter omkring där, för folk vill ta sig över till ”den bättre världen”. Det finns en skevhet i världen att undersöka. Sen att Gibraltar är skitlångt bort är ännu en aspekt som gör mig nyfiken. Cykla skitlångt, skriva på kvällarna och undra vad fan man gör.

DET ÄR EN TUFF UTMANING, VARFÖR UTSÄTTER DU DIG FÖR DET HÄR?

- För mig som älskar poesi mer än allt, så är det helt förståeligt varför man utsätter sig för allt det här, bara för att undersöka om man kan hitta en ny ton i sitt språk. Jag åker på den här resan som poet. Inte som upptäcktsresande eller extremidrottare, även om uppgiften är lite extrem. Meningen är inte att visa att jag är en av få poeter som cyklar så här långt. Det handlar om att jag som poet offrar bekvämlighet för att hitta poesi. Alla gör egentligen det, men jag gör det på det här sättet. Jag gör det för poesins skull och i slutänden också min egen, eftersom det ligger i mitt intresse att poesin mår bra. Inte bara min egen utan hela poesisverige.

DANIEL FORTSÄTTER:

- Det är för många inklusive jag själv, som spenderar för många timmar och flyttar kommatecken och kliar sig i skägget. Det går för mycket tid till det. Det är bra att lägga tid på sånt. Och klia sig i skägget, men inte att lägga mycket tid.

VAD ÄR DET DU ÄLSKAR MED POESIN?

- Jag vet inte. Frågar du en nioåring varför han gillar att spela hockey, så säger han att det är för att det är kul… Jag har inget bättre svar där. Jag skriver för att det är kul. Jag vill undersöka en formulering och se om den kan bli bättre än vad jag trodde.

BRA OCH ”BÄTTRE” DIKT – VAD HANDLAR DET OM EGENTLIGEN?

- Det är också godtyckligt. Man kan på kvällen tycka att något man har skrivit är skitbra, men sen morgonen efter tycka att det är skit. Men det kan finnas något annat där, förutom att vara bra.  Dikten kan beskriva ens förhållningssätt till världen eller litteraturen på ett bra sätt, eller beskriva politiken. Jag tycker att det finns en miljon sorters poesi och att de alla är bra på olika sätt. Ingen av mina diktsamlingar är konsekventa eller homogena. Jag gillar att skriva olika sorters dikter – en sonett, en ögonblicksdikt och så vidare.

DU HAR VARIT VERKSAM SOM POET I ÖVER TIO ÅR. BLIR ORDEN BÄTTRE OCH BÄTTRE MED ÅLDERN?

- Det är skillnad nu mot förut. Förut utforskade jag alla idéer som kom till mig, men när man får lite mer erfarenhet blir man mer snobbig med idéerna och kan avfärda dem innan man testat dem. Nu utforskar jag bara en idé om jag verkligen tror på den. Förr trodde jag att allt kunde bli bra, nu vet jag bättre. Man kan säga att nyfikenheten försvinner lite grann som en naturlig utveckling och den ersätts av någonting annat. Jag skriver kanske inte lika ofta som förut, men det blir bra varje gång typ. Nästan varje gång i alla fall!

HUR FÖDS DIKTEN HOS DIG?

- Jag har ännu inte förstått hur den där första raden kommer till mig. När det där första uppslaget uppstår. Däremot kan jag väldigt utförligt beskriva hur man sen går tillväga då den första raden finns där. Då handlar det om teknik, ambition och arbete. De första raderna kommer av att man sitter och väntar. Så kommer det någonting till slut. Jag sitter och dricker kaffe, lyssnar på P2 eller nån skiva ur min skivsamling. Klassisk musik och jazz funkar bäst, instrumentalmusik ska det vara i alla fall. Jag blir störd av vokalister. Jättestörd. Det är oftast så dåliga texter och jag är arbetsskadad. Det vokala uttrycket är viktigt för mig. Rap funkar också bra. Det är min ungdomskärlek.

HAR DU NÅGRA FAVORITER?

- Planet Asia och Busta Rhymes. Busta Rhymes har överlägset de bästa verserna.

DU LYSSNAR MYCKET PÅ MUSIK OCH HAR SJÄLV GETT UT TRE SKIVOR – VAD KOMMER DU ATT SPELA I HÖRLURARNA PÅ LANDSVÄGARNA I EUROPA?

- De La Soul! De La Soul kan man aldrig bli besviken på. Det är aldrig en femma det de gör men alltid fyra plus. Allting är fyra plus! De har en hög lägsta nivå. De har en låt från -94 som handlar om mjäll. De rabblar bara upp alla de vet som har mjäll. Skitroligt! I en annan låt på samma platta rappar de på låtsasjapanska.

VAD HOPPAS DU FÅ UT AV DEN HÄR UPPLEVELSEN?

- Efter att det här är klart hoppas jag att jag aldrig mer ska drivas av den här typen av utmaning eller idé om att jag – Daniel Boyaciouglu – ska utföra såna här idiotprojekt. Som i Höstlegender när den där gamla indianen i voice over säger om Brad Pitt att ”den inre björnen i honom tystande”. Det hoppas jag ska hända. Att min inre björn ska tystna.

VAD VILL DIN INRE BJÖRN MENAR DU?

- Det är något sjukt det här. Jag får för mig saker. Jag har aldrig cyklat men jag får för mig att jag kan – cykla till Gibraltar – och med ganska orimliga krav på hur många mil jag ska klara av varje dag. Först planerade jag tretton mil om dan, men efter mitt premiäråk till Uppsala igår, insåg jag att jag inte var så vältränad som jag trodde. Jag blev helt slut efter sju! Klarade mig nätt och jämt fram till stan. Så nu tror jag inte att jag ska klara tretton. Det här vittnar om min självbild; att jag klarar hur mycket som helst. Jag kommer de första dagarna cykla sju, åtta mil om dagen, sen gå upp till tio eller elva… Jag kommer cykla två dar och vila den tredje. Så kommer jag hålla på i början. Annars kommer mina knän att pajja, och rumpan också!

NÄR MAN CYKLAT SÅ LÅNGT VARJE DAG, HUR SPENDERAR MAN SEN KVÄLLARNA TROR DU?

- Då spelar jag Spindelharpa, bloggar och skriver en dikt. Jag är beroende av Spindelharpan. Förut var det Sudoku, nu är det Spindelharpa. Jag behöver nån hjärndöd verksamhet som inte gör anspråk på min tankeverksamhet, nåt som inte har med ord att göra. Det är för att ha någonting att göra medan jag väntar. Det eviga väntandet som fyller ens liv som poet…

VAD RÖR SIG I DITT HUVUD SÅ HÄR INFÖR AVRESAN – KÄNNER DU ORO FÖR NÅGOT?

- Att jag ska vara skitdålig. Att jag inte alls är så stark som jag tror! Det är skitsvårt för när man vet att man har varit bra tränad och förstår att man inte är det längre, den insikten är jättejobbig. Jag tror fortfarande att jag är bra, till och med jättestark, men i så bra form som jag tidigare har varit är jag inte längre. Men jag kör till det blir svart, till jag inte längre kan stå på benen. Det har hänt mig några gånger att jag får ”error” i kroppen. Det är inte normalt att inte veta när man ska lägga av. Jag känner inte av den gränsen. Men nu måste jag disponera kraften under en längre period, så då måste jag agera annorlunda.

DET VÄRSTA SOM SKULLE KUNNA HÄNDA UNDER DE HÄR FEMTIO DAGARNA, VAD ÄR DET?

- Om kroppen går sönder och jag blir inlagd på sjukhus så har jag mycket att skriva om. Om det går bättre än jag trott så har jag mycket att skriva om. Eftersom jag åker i ett litterärt syfte är det värsta som skulle kunna hända att jag inte orkar skriva alls. Men det tror jag inte kommer hända. Nånting tror jag att jag kommer att skriva, om inte annat kan jag skriva om hur trött jag är. Eller vilken idiot jag är som ger mig iväg på en sån här grej.

HUR HAR DU PLANERAT INFÖR RESAN?

- Jag har inte planerat så mycket. Jag måste sätta igång och utvärdera allt eftersom, sen så kan jag förstå. Jag har inte tränat så mycket inför det här så jag vet inte vilken nivå jag är på.

HAR DU FÖRSTÅTT VAD DU GETT DIG IN PÅ VERKLIGEN?

- Inte riktigt. Men så är det alltid. Jag skrev en opera utan att någonsin sett en opera. Så där gör jag rätt ofta. Jag får för mig att jag kan saker, fast jag inte kan det. En fördel och på samma sätt en nackdel är att jag är bra på att sälja in grejer. Sen måste jag ju också klara av uppgiften. Som det här med att cykla. Just nu känner jag att det här är en dum idé. Men jag måste känna så. Vad finns det för mening om jag redan visste att jag klarade av det? Vissa går en utbildning i fem år och säger sedan att de kan något. Jag är inte lagd åt det hållet, jag gör tvärtom. Jag upptäcker någonting som jag vill göra, så säger jag till mig själv att jag kan göra det och då gör jag det.

TROR DU ATT DEN HÄR UPPLEVELSEN KOMMER ATT PÅVERKA DITT SPRÅK OCH DINA ORD PÅ NÅGOT SÄTT?

- Ja, jag tror det. Men jag har ingen aning om vad det skulle kunna vara. Jag har skrivit fem böcker och i slutet av varje bok har jag alltid hittat en ny ton, som jag ville gå vidare med i nästa bok. Förutom när jag gav ut den senaste boken. Då hittade jag ingenting. Det har varit rörigt de senaste två åren att veta vilken ton eller uppslag jag skulle gå vidare med. Så det här hoppas jag ska dra ett streck över allt som har varit och hur man själsligen har mått och inleda någonting nytt. Att jag cyklar ifrån onödiga frågeställningar vad gäller språk- vad gäller att vara poet och att vara människa och istället ha kvar de nödvändiga frågeställningarna. Jag vill cykla ifrån allt! Kärlekssorg och andra tankar som uppehåller en.

HUR VILL DU MÖTA FRAMTIDEN?

- Ren. Jag tror det här kommer att ha en renande effekt. Ren som att man inte bryr sig om onödiga grejer. Att man inte har åsikter om det här bordet till exempel. Det är inte ens ditt bord! Varför ha åsikter om allt? När jag kommer tillbaka i augusti hoppas jag att jag inte har några åsikter av den typen något mer.

VAD ÄR DET BÄSTA DU VET I LIVET?

- Barn. Därför att de är rena. Om de är ledsna är de ledsna för att de är ledsna. Inte för att de tänker att det antingen är bra eller dåligt, eller för att det ska tjäna en situation. De är uppriktiga. Är de glada är de glada för att det är roligt. Om de inte vill kramas finns det inget här på jorden som kan få dem att kramas. De fuskar inte med känslor!

Foto för Rodeo: Christian Gustavsson

Daniel om sin resa:
Blogg

Twitter
Facebook

Mer om samarbetet med Microsoft och Generation7

 

Nina Stenberg
Promotion

Bodil Malmsten: ”Jag hatar kommersialiseringen av litteraturen och avglamouriseringen av författarrrollen”

Fotograf: Jesper Brandt Agentur: Rockson

För ett tag sedan gjorde jag en intervju med Fredrik Strage där han uppger att han sett siffror på att 30% av den svenska mannen aldrig läst en bok. Aj. Där trampades på ömma tår vilket gav upphov till hetsiga diskussioner både på jobbet och i mail till höger och vänster. Ok, efter ett samtal med Eva Gedin – förlagschef på Norstedts – går tesen om den svenska mannens ointresse för böcker på tvär med hennes åsikter. Eva menar att intresset för litteraturen är större idag än för några år sen. Också i den yngre generationen. Hon menar att efterfrågan på böcker är stor. Publiken vill också möta – och till viss del lära känna – författaren bakom boken. ”Vissa författare har nästan nått en rockstjärnestatus idag”.

Jag tar upp diskussionen här. Inte för att på något sätt skänka sanningar kring statusen på det manliga behovet/ickebehovet av böcker – utan snarare för att undersöka motsatsförhållandet:

SVENSKEN LÄSER ALLT MINDRE OCH MINDRE
och
EFTERFRÅGAN PÅ BÖCKER ÄR STÖRRE IDAG ÄN TIDIGARE

Bodil Malmsten har precis avslutat sin turné med succéföreställningen Enligt Bodil Malmsten. I uppläsningsföreställningen talade hon om ordet, skrivandet och effekterna av det. Med anledning av hennes roll som ordkonstnär kontaktar jag Bodil i New York där hon just nu är på semester. Jag gillar Bodil. Mycket. Hennes syn på litteraturen, dess status och vikt för samhället är vad man kan kalla glasklar.

Hur ser du på litteratursverige idag? Saknas något eller är det rent av ”bra som det är”?

- Jag har aldrig tyckt att det är bra som det är. Inte ens när det var bättre. Det enda blomstrande med litteratursverige är att det finns fler och fler småförlag som översätter och ger ut litteratur som de stora förlagen tror att folk inte vill ha; den självuppfyllande profetian – att ge folk vad de vill ha. Ett exempel som är lite off-pist, men ändå: Hade franska folket fått vad de ville ha, hade dödsstraffet varit kvar i Frankrike.

Du släppte din första diktsamling på 70-talet. Hur ansågs dikten på den tiden jämfört med idag?

- Jag kände mig väl missgynnad av tidsandan som vanligt. Men poesiuppläsningarna – det var events som hade fyllt Globen om den hade funnits, den kanske fanns men ingen tänkte på det. Alla var upptagna med att stå i kö till poesiuppläsningar eller själva läsa. Det var alltid kö. Poeternas estrad på Mosebacke, massor med små ställen som poppade upp i Vasastan och förorterna, Kafé 44; an på Tjärhovsgatan där kön en midvinterkväll kunde ringla ner förbi Slussen och Gamla Stan, för att tvärvända vid Slottet. Läsande människor på den tiden blev fortfarande chockade över chockerande företeelser som monarkin. Angående hur dikten ansågs av läsarna så verkade det inte som om de blev lika uppskrämda av om det kallades dikt. Det verkade mest vara innehållet och formen som räknades, inte hur det rubriceras. Tidningen Vi intervjuade mig och satte rubriken ”Poeten som säljer.” Jag blev rasande för att det lät som om jag var kommersiell, men det var sant. Mina diktsamlingar i mitten på 80-talet sålde mer än en normal roman i dag. Vad nu en normal roman är, jag vet vad jag menar men kan inte formulera det.

Varför ord? Varför diktar/skriver du?

- Det är just vad jag turnerat Sverige runt med tvåtimmarsföreställningen ”Enligt Bodil Malmsten” för att reda ut. Och det gick ju inte. Jag ångrar att jag inte använde turnén till att göra reklam för författare som har gjort det – satt sig ner och skrivit sina böcker i stället för att grubbla över varför. Författare som  Thomas Bernhard, Roberto Bolaño, Tjechov, Dostojevskij, Vila-Matas, Melville, Beckett, Duras, Tobias Wolff, Raymond Chandler, Jane Austen, Montaigne, Proust. Varför jag skriver, varför skriver jag? Det måste vara straff för något onämnbart brott jag begått i medvetslöst tillstånd, det vill säga när jag var ung.

Vilken roll anser du ordet ha i samhället? Vilken är dess uppgift?

- Ordets uppgift är att inte ha någon uppgift, ingen roll, inget mål utom letandet efter det rätta tilltalet, det rätta ordet. Väldigt ansvarsfullt och omöjligt att lägga ut på entreprenad. Prousts På spaning efter den tid som flytt var inte ett projekt som Marcel Prousts agent sålde in till trettiotvå länder innan någon hade läst ett enda ord. Jag hatar kommersialiseringen av litteraturen och avglamouriseringen av författarrrollen. Om vem som helst med marknadsmässig framåtanda kan bli författare vill inte jag vara det. Jag vill vara en som försöker göra det omöjliga som mina favoritförfattare fast på min nivå. William Faulkner sade om dem som sysslade med litteratur på hans tid, och det gäller än: ”I rate us on the basis of our splendid failure to do the impossible.”

Tror du att svensken läser allt mindre och mindre?

- Jag tycker det ser ut som om svensken läser mer och mer dåligt och eländigt skrivet skräp. I alla fall på tunnelbanan i Stockholm.  I USA tror bokbranschen och läsarna att Stieg Larsson är litteratur och till och med den odödliga tidskriften The New Yorker har haft stor artikel om samhällskritiken i Stieg Larssonprodukterna så jag tog för givet att det var likadant på tunnelbanan i New York, att folk satt med sina iPads och Kindles och konsumerade skräp, men jag såg bara en. De andra läste  Down and out in London and Paris av George Orwell och andra riktiga författare, någon studerade ett språk med svåra tecken, någon läste till läkare. Men bara för att jag råkat observera det här är det inte statistiskt säkerställt.

Kontakten författare och läsare emellan, hur viktig är den? Har det blivit viktigare på senare år för författaren att närma sig sin publik?

- Viktigare tyvärr. Och jag är lika skyldig till det som alla andra som spelar med – man tror att man måste det för att tala om att man kommit ut med en bok. Och det kanske man måste, men eftersom ingen vägrar så vet man ju inte hur det hade gått för boken om författaren inte hade närmat sig sin publik. I USA måste man antingen vara död och k-märkt som David Foster Wallace för att slippa göra uppläsningsturné när man kommer ut med en bok. JD Salinger försökte hålla sig borta från allt det där och se hur det gick för honom – hans besatthet av anonymitet tog över och han dog lika missnöjd som om han hade fortsatt ge ut böcker och suttit i varenda så kallad morgonsoffa och talkshow och pladdrat om dem.

Hur tror du framtidens litteratursverige kommer att se ut?

- Jag tror ingenting, jag har inte den läggningen. Jag hoppas på polarisering – mera vrede hos dem som tar skrivandet på allvar, mer humor, mera angrepp, mera bråk, mer sanning. Jag hoppas att någon som skriver lika bra som Kristian Lundberg skriver en Yarden om Arbetsförmedlingen, att någon med Måns Wadensjös observationsförmåga skriver om psykvården, Försäkringskassan och Soc. Att många olika författare kan och vill försöka sätta ord på det som finns. Och inte finns. Litterära, egna och roligt hopfogade ord!

Jag vet inte, faktiskt. Läser svensken mindre och mindre? Har det kanske blivit ”omodernt” att plöja böcker? Å andra sidan är program som Babel mer populära än någonsin. ”Det talas mycket om böcker – men vilka böcker talas det om egentligen?”, menar Eva Gedin på Norstedts. Topplistlitteratur, deckare och chicklitt? Bodil Malmsten menar att vi läser mer och mer eländigt skrivet skräp. Någonstans läste jag i en blogg att föräldrar inte läser sagor för sina barn på samma sätt idag som tidigare. Och det förändrar i sin tur våra läsvanor i vuxen ålder – mycket. Är boken given eller icke-given?

Nina Stenberg

Idag; Tranströmer


foto

” Jag ärvde en mörk skog dit jag sällan går.

Men det kommer en dag när de döda och levande byter plats.

Då sätter sig skogen i rörelse.

Vi är utan hopp.

De svåraste brotten förblir ouppklarade trots insats av många poliser.

På samma sätt finns någonstans i våra liv en stor ouppklarad kärlek.

Jag ärvde en mörk skog men idag går jag i en annan skog,

den ljusa.

Allt levande som sjunger slingrar viftar och kryper!

Det är vår och luften är mycket stark.

Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket.”

Tack för år av fin poesi.

 

Nina Stenberg

”Ensamheten är en förutsättning för betraktandet”

”Between the computer, a pencil, and a typewriter

half my day passes. One day it will be half a century.

I live in strange cities and sometimes talk

with strangers about matters strange to me.

I’m no longer young, but someone else is always older.

I like deep sleep, when I cease to exist,

and fast bike rides on country roads when poplars and houses

dissolve like cumuli on sunny days.

I‘m truly not a child of the ocean,

as Antonio Machado wrote about himself,

but a child of air, mint and cello

and not all the ways of the high world

cross paths with the life that–so far–

belongs to me.”

Häromkvällen besökte en av vår tids största poeter – Adam Zagajewski - Dramaten för att tala om sin senaste diktsamling ”Antenner i regn”. Väldigt fint. Var det.

Nina Stenberg

Carl Johan Vallgren / naturligt flow och en sann berättarglädje

Carl Johan Vallgren är en ordens man. Han är författare till nio böcker och artisten bakom sju album. Som ung reste han runt i världen med sin gitarr, spelade några låtar för att ha råd att skriva, och reste vidare. Efter en nyligen avslutad turné runt Sverige, är han åter tillbaka i Stockholm. Vi träffas på hans kontor för att tala om resor, böcker, musik och lite till.

VAR DU INTRESSERAD AV ATT SPELA OCH SKRIVA REDAN SOM LITEN? 

- Jag började att spela piano och gitarr på den fantastiska inrättningen Kommunala Musikskolan som åttaåring, det gjorde många på den tiden. Jag kommer från en by utanför Falkenberg där det var så fruktansvärt tråkigt, att man inte kunde göra något annat än att läsa och spela. Hos mig var det mycket av ett flyktbeteende, jag var ganska ledsen som barn, så böcker och musik blev något jag kunde fly in i.

DU RESTE VÄLDIGT MYCKET SOM UNG – HUR KOMMER DET SIG?

- Från det att jag var tjugo till tjugofem, reste jag runt i Europa, Asien och Nordafrika. Jag var tjugo när jag kom till Indien första gången. Jag hade hört att man kunde leva på en dollar om dagen och tänkte ”då har jag tillräckligt mycket pengar för att ha råd att skriva en roman”. Så gjorde jag det. Det var mitt första romanförsök.

MED VILKA ÖGON SER DU PÅ DINA TIDIGA BÖCKER I DAG?

- Jag bläddrade i min första bok Nomaderna häromdan. Jag kan nog tycka att den är bättre än min andra och tredje bok. Den har något slags naturligt flow, en sann berättarglädje. Eftersom jag inte hade någon tidigare erfarenhet kände jag heller inte till spelreglerna. Jag kommer ihåg att jag tänkte ”nu när jag skrivit en bok, kan jag ju lika gärna skriva en till… och efter det en till… ”. När jag hade skrivit tre böcker, då började jag betrakta mig själv som författare. Innan dess var det mer något jag sysslade med eftersom jag inte kunde komma på något bättre att göra.

HUR BYGGER DU BERÄTTELSEN I DINA BÖCKER?

- Jag ser ofta en slags ”urbild” som en inre syn, en fantasibild som jag vill utreda och ta reda på mer om. De här bilderna är bärande för att jag ska vilja ta historien framåt. Vad är det som har hänt? Vad är på väg att hända? Och vem är den här personen och så vidare. Då lämnar jag en gåta öppen som jag vill ta reda på för mig själv… Utifrån det bygger jag historien vidare åt båda håll.

UPPLEVER DU DET SVÅRT ATT SKRIVA EN ROMAN?

- Ja i allra högsta grad! Du måste vara väldigt auktoritär som författare för att tvinga läsaren att tro på det du skriver. Och för att vara auktoritär måste man vara väldigt noga med de små detaljerna. Att skriva Kunzelmann & Kunzelmann krävde mycket research om allt från konstförfalskning till homofobins utbredning under tredje riket. Man får inte darra med pennan.

SPRÅKET, ÄR DET NÅGOT DU TROR MAN ÄR FÖDD MED SOM FÖRFATTARE?

- Det är något som man vinner. Träning ger färdighet. Jag kommer inte från en akademisk bakgrund, mina föräldrar är inte särskilt litterära av sig, så språket är något som jag har fått vinna.

FAVORITBOK, FINNS DET NÅGON DU ALDRIG FÅR NOG AV?

- Det finns ett par stycken. Buddenbrooks av Thomas Mann är en roman jag alltid kan återkomma till, även Anna Karenina av Tolstoy är en sådan bok och Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf. Klassiker har allt på något sätt, de sammanfattar all litteratur…är universalromaner.

HÄNDER DET ATT DU JÄMFÖR DIG MED DESSA FÖRFATTARE?

- O nej! Det skulle jag aldrig våga!

DU VÄLJER ATT NÄSTAN UTESLUTANDE SKRIVA PÅ SVENSKA, HUR KOMMER DET SIG?

- Jag har testat att skriva på andra språk. Men det funkade inte, det kändes inte sant på något sätt. Jag vill skriva uppriktiga historier, där varje ord exakt motsvarar en känsla hos mig själv, inte minst viktigt är det i musiken där man har begränsat med tid att uttrycka sig. Det handlar om en slags trovärdighet inför mig själv. Jag är jätteskeptisk mot svenska artister som sjunger på engelska till exempel. Jag tror inte på dem helt enkelt, om de inte har språket som sitt modersmål. Det finns ett visst mått av lögn inbäddat i en låt skriven på engelska, av en artist som inte är engelsk.

HUR SER DU PÅ FANTASI I FÖRHÅLLANDE TILL DITT JOBB?

- Tankar och fantasi pågår hela tiden. Jag har ständigt idéer, bilder, ord, meningar, toner och harmonier i tankarna. Men numera har jag lärt mig att stänga av det där, att trycka på off-knappen. Förr om åren pågick det jämt, nästan dygnet runt, men nu vet jag hur jag ska hantera det där och stänga av. Det behövs när man har familj.

DRABBAS DU NÅGONSIN AV SKRIVKRAMP NÄR DU ARBETAR?

- Man får inte glömma att det gäller som artist och författare att vara öppen för livet. Det är livet och det man är med om, som genererar de bästa idéerna. Att leva är det bästa knepet mot skrivkramp!

TROR DU ATT DU HAR BLIVIT EN BÄTTRE FÖRFATTARE GENOM MUSIKEN OCH VICE VERSA?

- Ja det tror jag. Av musiken har jag  lärt mig mycket om form. Musiker och kompositörer har ofta en extrem formkänsla, och känsla för timing, det har jag haft stor nytta av som författare. Och även omvänt, som låtskrivare har jag haft nytta av litteraturen, hur man formulerar sig och blir kärnfull. Men framförallt är det att jag kan vila i det ena, från det andra. Jag skulle inte stå ut med att sitta här och skriva litteratur året om, jag måste göra något annat också, tillsammans med andra. Där är musik väldigt fint, en slags kollektiv känsla! Samtidigt kan jag tröttna på att vara ute och turnera. På turné lever du i ett ständigt nu. Det är ingen verklig värld. Det blir så otroligt fixerat vid mig, och det får jag svårt för efter ett tag. När det gått en månad kan jag känna att jag tröttnar på det där, att alltid stå i centrum. Då är det skönt att sätta sig och skriva igen. Man kan säga att växelverkan mellan författandet och musiken är väldigt positiv.

VARIFRÅN KOM INSPIRATIONEN TILL DIN SENASTE SKIVA ”NATTBOK”?

- Det passerade ett par hemska år, då det hände många tragiska saker i mitt liv, och det kan man inte gå och vara opåverkad av. Det måste komma ut någonstans, det själsliga och mänskliga mörkret, så blev ”Nattbok” till. En känsla av sorg och skräck som jag ville förmedla på något sätt. Jag började skriva dagbok om allt som hände, så tänkte jag att jag måste skriva en nattbok också… och det blev till musik.

HAR DU NÅGOT FAVORITSPÅR PÅ PLATTAN?

- Jag är allra mest nöjd med det långa episka spåret som heter ”En hälsning från en pojke (Ukraina 1941)”. Dels för att den bygger på en släktings historia och dels för att det kräver mycket att skriva en låt som är över tio minuter lång,  att syresätta den musikalisk och textmässigt.

SÅ NÄR KOMMER NÄSTA PLATTA?

- Man lever ihop till nya album och nya böcker på något sätt. Så det är omöjligt att svara på.

HAR DU NÅGRA TIPS OCH RÅD ATT DELA MED DIG AV?

- Öva mycket! Du får ingenting gratis. Det finns inga genvägar. Beethoven blev en lika stor kompositör som Mozart, trots att han inte hade i närheten av Mozarts talang…

OM DU ALDRIG FICK SKRIVA IGEN, VAD SKULLE DU GÖRA DÅ?

- Ingen aning! Jag skulle vara en djupt frustrerad människa i alla fall. Eller kanske en religiös mystiker eller nåt.

YouTube Preview Image
Besök Vallgren.nu Lyssna på Carl  Johan Vallgren här.
Nina Stenberg

Om fotboll, punk och gemenskap / För att du ska förstå

Hm. Det finns så mycket att prata om. Kring mycket. I synnerhet fotboll. Därför vill jag prata om det; fotboll. Och vad hela grejen är med att vara supporter. Magnus Hagström, Peter Johansson och Carl Jurell är författarna till boken ”Va för jävla pack e ni?”. Boken är överst på kurslistan för den som vill förstå Stockholmsklackarnas, och hela den svenska fankulturens framväxt.

VILKA ÄR NI OCH HUR KOM IDÉN MED DEN HÄR BOKEN TILL?

Magnus: Jag är född 1961 och är Hammarbyare. Jobbar som frilansjournalist och har tidigare skrivit om fankulturen.
Peter
: Jag är född ´65. Djurgårdare. Jag jobbar som webbredaktör på SVT. Jag är väldigt svag för subkulturer…
Carl
: Jag är junioren i sammanhanget, är fyrtio år. AIK´are. Jag är mångsysslare, entreprenör kan man nog säga.
Magnus
: Idén med boken kom upp för tio år sen när jag träffade Calle. Någonstans då började vi prata om idén att skriva om den här kulturen på ett sätt som inte gjorts tidigare. Calle och jag kände att vi ville ha alla tre klubbar representerade om vi skulle skriva boken. Då kom Peter in i projektet.

VAD ÄR DET FÖR BOK OCH VEM RIKTAR DEN SIG TILL?

Magnus: Vi skriver om och för dem som någon gång har varit med i den här subkulturen och levt den. Men också för den som är nyfiken, som mer har läst om den i tidningarna. Boken är ganska bred på det sättet. Vi har inte velat göra en massa skrönor, vi har tonat ner det för att berätta mer kring historiken i samklang med det omgivande samhället, med utgångspunkt i hur och varför den här subkulturen har utvecklats och varför den har utvecklats på det sättet den har gjort.
Carl: Vi ville helt enkelt ge en mer rättvisande bild av läktarkulturen!

DEN SVENSKA FOTBOLLSKULTUREN, VAR HÄRSTAMMAR DEN IFRÅN?

Carl: Kulturen som man ser idag uppstod någon gång på tidigt 70-tal så som vi ser det, med en direkt influens från England. Det började i Sverige med Tipsextras lördagssändningar under vintrarna och tipsextra. De här två fungerade som en katalysator för sporten. Så kom ju punken med i allt. De passade som hand-i-handske.
Peter
: Fotboll och punk var två rebelliska rörelser. När punken kom var Sverige väldigt fyrkantigt. Det fanns en eller två TV kanaler. Punken var revolutionerande, det var samma sak med fotbollen. Folk ville skrika på läktaren, så det passade på något sätt bra i tidsandan. Man ville göra upp med det gamla, med föräldrarna.
Magnus
: Alltså halva befolkningen gillar väl fotboll egentligen, men det vi beskriver är väl de människor som velat göra sitt fotbollsengagemang till en livsstil, och det har ju som Calle säger, med tipsextra och punken att göra.

LAGTILLHÖRIGHET – VARIFRÅN KOMMER DEN, ÄR DEN NEDÄRVD –ELLER?

Magnus: Det går nog rätt mycket i arv, men det geografiska betyder också mycket. Det är väl inte särskilt många i Solna som inte håller på AIK.

OM ERA BARN KOMMER HEM EN DAG OCH INTE HÅLLER PÅ SAMMA LAG, HUR SKULLE DET KÄNNAS?

Magnus: Det var ett av mina största bekymmer innan jag fick mitt första barn: hur gör man för att få sitt barn att välja ”rätt” lag? Alltså, jag kan ju pracka på dem mina åsikter och så, men jag vill ju helst att de ska tro att de har valt själva… Men ens barn är ju ändå ens barn.
Carl
: Jag har en vän som brottas med frågan dagligen, han är ju AIK´are trots sin farsa och storebrorsa, och han är livrädd för att hans barn ska komma på andra tankar. Annat än AIK. Ja, det skulle ju kännas konstigt. Väldigt konstigt.
Magnus
: Jo, för man vill ju ha den här gemenskapen med sina barn.

HUR VIKTIG ÄR EGENTLIGEN FOTBOLLEN I SUPPORTRARS LIV? JAG MENAR I FÖRHÅLLANDE TILL ANDRA SAKER SOM FAMILJ OCH JOBB…

Carl: Jag vet en gammal AIK räv som hade köpt boken till sin mamma med lappen: ”För att du ska förstå”.
Peter
: Viktig alltså.

SÅ SPORTEN KONTRA KLUBBEN, VAD ÄR VIKTIGAST?

Magnus: Fotboll är gemenskap, kärlek och kompisskap. De här sakerna väger ju enormt tungt. Som en kille sa i en av Calles intervjuer: ”Jag är inte supporter, jag är AIK supporter”. Alltså är man så här engagerad som vi är och som de här människorna vi beskriver är, så är klubben mycket, mycket viktigare än sporten. Och förmodligen, åtminstone lika viktig som jobb och familj.
Carl
: Om jag skulle få välja mellan att gå på en AIK match i mer obetydliga Superettan, eller en Champions  League match, så skulle jag ju hellre gå på AIK matchen…
Peter
: Ja visst är det så.
Magnus
: Verkligen.
Carl
: Lojaliteten är ju på något sätt större mot AIK än något annat, så att säga.

HUR ÄR KÄNSLAN INFÖR DERBYMATCHERNA?

Peter: Det är på gott och ont det där. Man mår ju skitdåligt innan. Rädslan för att förlora… Speciellt om det är AIK. Hammarby tar man ju inte riktigt på allvar. Just AIK matcherna är ju verkligen hemska. De gör fysiskt ont.
Magnus
: Det verkar som att Stockholmsderbyna generellt har varit ganska drivande i det här uppsvinget som fotbollen har fått under en tioårsperiod. Då har alla tre Stockholmsklubbarna varit i högsta serien i ganska viktiga och betydelsefulla matcher. De har gjort att fotbollen som ”festföreteelse” nått ut på ett väldigt tydligt sätt.

VILKET ÄR ERAT BÄSTA FOTBOLLSMINNE?

Magnus: Jag måste säga den gången vi vann guld, 2001, då jag var fyrtio år. Vi hade varit med om väldigt mycket det året.  Jag hade väntat på det där guldet hela mitt liv. Min son föddes ju senare det året, och jag tyckte ju att det var väldigt skönt att det vi tog det där guldet innan min son kom, så jag kunde känna i hjärtat och i hela min kropp att ”det här är det största jag har varit med om”. Helt ärligt, det ändrade hela mitt liv, min livskänsla.
Carl
: Ja mitt bästa minne är ju inte när Hammarby vann guld i alla fall… Men det finns väldigt många av de där bra minnena.

HUR KÄNNS DET ATT VINNA ALLSVENSKAN?

Magnus: Stort, högtidligt, omtumlande.
Carl: Det är vansinnigt svårt att sätta ord på det men ungefär så.

KLÄDKODERNA OCH MODET, HUR FUNGERAR DET?

Carl: Det kommer och går lite. Förut var modet jätteviktigt. Från att på 80-talet ha haft en stor betydelse, har det gått till att bli mer att man inte vill klä sig som en ”julgran”, alltså som dom som har på sig mycket lagfärger och attribut och sånt. Casualmodet; C.P Company, Stone Island och Lacoste…det finns ju koder där. Man vill inte skicka fel signaler.
Magnus: Det är antagligen ingen slump att vi alla tre kan ses i pikettröjor av märket Fred Perry, men generellt har väl modet ingen större betydelse för andra än huligangrupperna?

MATCH I SOFFAN / MATCH PÅ LÄKTAREN?

Alla: På läktarn!

SM GULD FÖR LAGET / VM GULD FÖR SVERIGE?

Carl: Alla dar i veckan så tar man SM guldet för AIK. Utan tvekan! På landslagsnivå är det ju Kalle Anka, det finns ingen kultur. Bilden av Pippilångstrumpflätor och vikingahjälmar…
Peter
: Ja den är odräglig. Jag tycker det är ovärdigt.
Magnus: Jag har egentligen inget emot vare sig pippiperuker eller vikingahjälmar. Tycker folk det är kul med dessa attribut, så okej. Men svaret på frågan är givetvis att klubben är oändligt mycket större än landslaget. I princip är en träningsmatch med Hammarby viktigare än en kvalmatch för Sverige. Det betyder inte att jag inte vill att det ska gå bra för Sverige.

BRASILIEN / SPANIEN?

Carl: Tyskland kanske snarare.
Magnus: Håller med Calle. När det gäller läktarkultur känns det som att Tyskland har hittat en bra modell. Där har det varken blivit för dyrt och städat som i England eller för våldsamt och galet som i Italien.

SVERIGES BÄSTA SPELARE  GENOM TIDERNA?

Peter: Kim Källström.
Carl: Med hjärtat säger jag Gary Sundgren. Objektivt sett antar jag att det är nån i Grenoli och på samma nivå finns även Kurre Hamrin.
Magnus: Gunnar Nordahl.

VARFÖR ÄR FOTBOLL SÅ KUL EGENTLIGEN?

Peter: Fotboll är passion! Och kamratskap!
Carl
: Fotboll är gemenskap och även någon form av lojalitet. Man får såna jävla kickar ibland. Går det åt helvete finns det ändå något fint i det, då mår man dåligt tillsammans…
Magnus: Håller med mina kollegor. Det är ett fantastiskt bra sätt att hålla ihop med sina kompisar. Har man en gemenskap kring ett fotbollslag säger man inte bara ”vi måste träffas och ta en öl nån gång” – man tar verkligen den där ölen. Och sitter man fem timmar tillsammans i en bil på väg till bortamatch hinner man prata rätt mycket.


foto Emil Jönsson

Bra tips för oss som inte är så insatta i supporterkulturen är den brittiska filmen Fever Pitch med Colin Firth i rollen som fanatisk Arsenalsupporter. Den formulerar det här samtalet ganska bra, med tips från författarna. Fotboll är inte på liv eller död. Det är mycket viktigare än så. Det förstår jag nu. På vårens derbyn kommer jag vara fullast på läktarn och skrika högst. För fotboll verkar så jävla kul…

Mer info om boken ”Va för jävla pack e ni?” här. Beställ boken här.

Nina Stenberg