Christoffer Roth / svenskarna är europas japaner

Som liten drömde Christoffer Roth om att bli bagare som sin morfar. Det blev han inte. Han hoppade av gymnasiet för att dra ut på turné med ett punkband och har sedan dess jobbat med musiken på heltid. Christoffer har producerat och spelat in svenska artister som Markus Krunegård, Moneybrother och Those Dancing Days, och mixat Håkan Hellström. Genom åren har han hunnit spela i åtskilliga band, nu senast Kriget. För några veckor sen kom hans solodebut – Best In A Mess. En platta som vuxit fram ur punken och sedan växlat in mot popen.

Vi möter en ödmjuk Christoffer Roth i Studio Dubious på Södermalm i Stockholm för att tala om hur det är att skapa musik, både framför och bakom mixerbordet. Så tar vi pulsen på den svenska musikscenen, en värld han kan mycket om efter  sina sjutton år i branschen.

SOLOSLÄPP ÄNTLIGEN – VARFÖR DRÖJDE DET SÅ LÄNGE?

- Jag har hållit på med annat helt enkelt. Nu behövde jag göra den här skivan för att få ur mig massa saker. Jag jobbar ju hela tiden med andra människors musik och kände att jag behövde göra något eget. Utmana mig själv.

VARI LÅG DEN STÖRSTA UTMANINGEN?

- Att prioritera min tid. Att ta mig tid för att jobba med mitt eget.

VAD ÄR ROLIGAST, ATT JOBBA MED EGNA ELLER ANDRAS GREJER?

- Jag vill inte fastna i något för länge utan trivs med att göra massor med olika saker. Spela bas, vara ljudtekniker, producent och nu sångare. Jag är en rastlös person.

HUR SKULLE DU BESKRIVA DITT SOLOPROJEKT?

- Så här låter jag, Christoffer Roth. Jag har varit rätt dålig på att censurera mig själv. Både musikaliskt och textmässigt. Mina vänner förstår nog precis vad jag menar i mina texter. Jag ville inte göra en banbrytande skiva, hitta nya ljud och tillvägagångssätt för att spela in musik. Det får jag göra med andra projekt. Med Kriget exempelvis. Jag har gjort en ganska tidlös skiva som man inte kan sätta någon direkt årgång på. Den ska låta enkel om du inte lyssnar efter noga.

VAD HANDLAR MUSIK OM FÖR DIG?

- Om att väcka känslor.

NÄR SKRIVER DU MUSIK SOM BÄST?

- När saker kommer av sig själva. Då blir det bäst. Genom begränsningar kan det uppstå bra saker. Som när man håller sig till två, tre ackord eller nåt i den stilen.

PUNKEN – HUR KOM DEN IN I BILDEN?

- Jag fick ett blandband när jag var liten som jag lyssnade på hur många gånger som helst. Det mesta jag lyssnar på har ofta något inslag av det. Jag tror det har att göra med den där energin. Den har jag alltid gillat. Jag har bott länge i förorten, Huddinge, och där var det en extremt aggressiv känsla. I min klass mobbade folk varandra till höger och vänster. Det satte sig i min musiksmak på något sätt. Punk är aggressiv, men inte elakt. Jag levde ut aggressiviteten genom punken.

HUR HAR DEN SVENSKA MUSIKSCENEN UTVECKLATS SEN 90-TALET TYCKER DU?

- Utbudet har framförallt blivit mycket större. Mycket musik försvinner i mängden. Folk musikzappar mer. Man lyssnar inte på en hel skiva på samma sätt som när man gick ut och köpte ett album. En annan grej jag tänkt på är att det känns som att människor som håller på med musik idag samarbetar mycket mer. Gränsöverskridande i olika band och genres…

SÅ FOLK HJÄLPER VARANDRA MER?

- Det är inte en lika stor grej längre att spela i band och släppa skiva. Det är mycket enklare idag att spela in sin musik och släppa den. Med allt från utrustning till att starta egen skivbolag.

HUR TROR DU ATT DET PÅVERKAR UTBUDET AV MUSIK?

- Det blir oändligt mycket mer att lyssna på. Och det kräver mer av lyssnaren. Att hitta det man gillar. Ibland önskar jag att det fanns ett större filter. Mycket är inte bra helt klart.

VAD TROR DU KONSEKVENSERNA BLIR AV DETTA…?

- Utbudet blir så enormt och folk orkar inte ta till sig allt. Därför blir Melodifestivalen gigantisk. För det blir så enkelt för konsumenten att få musiken levererad. En spännande tävling där musiken egentligen är sekundär till själva showen. Folk tar till sig det direkt och plötsligt blir 90 procent av all skivförsäljning relaterad till Melodifestivalen. För många val gör det svårt för folk. Förvirrat. Melodifestivalen blir lösningen.

HUR SKULLE DU SÄGA ATT DEN SVENSKA MUSIKSCENEN MÅR IDAG?

- Den är lite ängslig. Folk är oroliga för vad andra människor ska tycka. ”Hur mottas det här?” ”Ligger det rätt i tiden?” Få vill sticka ut egentligen. Livescenen mår inte så bra. Det finns få ställen i Sverige för nya band. Ställen är mer intresserade av att sälja öl än just själva konserten. Jag vet inte när det hände, men någonstans slutade fokus vara på musiken och blev istället riktad mot försäljning. Det är tråkigt.

SÅ DU VÄLKOMNAR FLER STÄLLEN SOM VÅGAR MER..?

- Absolut. Folk som driver ställen för att de är genuint intresserade av musik eller vad det nu är, och inte av pengarna.

”DET SVENSKA” HAR BLIVIT TRENDIGT UTE I VÄRLDEN PLÖTSLIGT– HUR KOMMER DET SIG TROR DU?

- Jag hörde att svenskar har blivit kallade Europas japaner. Kanske ligger något i det. Vi kanske är väldigt trendmedvetna över lag.

SER DU NÅN TREND I MUSIKSVERIGE JUST NU?

- Vet inte om man kan kalla det trend men det har förekommit en debatt om könskvotering. Jag tycker det är för djävligt att den diskussionen behövs dock är jag glad för att den finns. Det är viktigt att ta den så att vi i framtiden slipper prata om tjejband eller killband. Det är ju musiken som räknas inte könet.

VAD HAR VARIT ROLIGAST I JOBBET MED BEST IN A MESS?

- Att se hur musiken växte fram ur en grundstomme. Jag visste faktiskt inte själv hur skivan skulle låta förrän den nästan var klar.

NÅT MAN INTE FÅR MISSA PÅ MUSIKFRONTEN I VÅR?

- The Serenades och så släpper Kriget ny platta. Och glöm inte bort att ringa mig när ni hör något bra som jag missat såklart.

YouTube Preview Image
Video: Jens Sjögren
Foto för Rodeo: Beata Holmgren

Nina Stenberg

den ensamme mannen

YouTube Preview Image
Nina Stenberg

Bodi Bill second skin


(bild)
YouTube Preview Image
Undrade lite löst för ett tag sen vad som rör sig i huvudet på Bodi Bill, Berlinbandet som nyligen släppte fina singeln Brand New Carpet… Det här är dom. Enligt sig själva.

What is Bodi Bill?

- It´s an old story, 3 guys squeezing the laptop and some old-fashioned instruments, never pretending to be too serious about, while trying to stay critical in terms of music and sound.

How would you describe your own work?

- What we have is our sound material: analogue synths, everyday objects, violin, percussion instruments, voices, piano and  guitars- manupulated and modified on our laptops, the heart of the electronic music, that we produce and perform.

Basically we approach each song from a different point of view- starting with a beat, a guitar or piano. We morph and change their forms many times before we decide they’re finished for a Bodi Bill-album. Once the album is released, we start to work out the songs for the liveshow, where they often change again. The songs emerge from abstract intros, each song often building and climaxing into pure dance music. The format of the live show songs allows our audience to take part in the process of making the music, not just reproducing and consuming it.

About the lyrics… What’s it saying? Is it a political statement/social criticism?

”the newspaper´s older than my jokes… keep me updated…”

a) god, I’m always too late… where is my raincoat, is it raining outside again?
b) my humor is very up to date indeed, I hope the newspaper was right
c) keep me in the loop, tell me when, hey goo what’s new?

”…people dressed up in pyjamas made of steel…”

a) second skin made of dry bread (knäcke)
b) breadcrumbs in the bed or iron plated dark circles under the eyes
c) hard facts vs. soft thoughts

Ok. Alltså tankar kring…trötthet…varandet…softa…bakfylla…människan…hey goo what’s new?

 

Nina Stenberg

pyjamas av stål


Bodi Bill / Brand new carpet
Häri ligger nåt och pyr… Och jag kan inte släppa vad det kan va. Måste ta reda på vad. Återkommer.

Nina Stenberg

Malin Stenberg / Vargtimmen i ny kostym

”Han sover inte på nätterna, därför så tål han så lite”. Filmen Vargtimmen är en psykologisk skräckis från 1968 där Ingmar Bergman ger ångesten ett ansikte. Under en sömnlös natt möter konstnären Johan sina demoner. Hans fru Alma har läst hans dagbok, om otroheten och våldet. Han har fler hemligheter och hon lyssnar…

I Malin Stenbergs regi ges filmen nytt liv på Dramaten. Tillsammans med Karin Dreijer Andersson och Andreas Nilsson har de satt upp en hybridföreställning med teater, musik och film.

HUR HAR DITT, KARINS OCH ANDREAS SAMARBETE MED PJÄSEN FORTLÖPT?

- Arbetet med Karin och Andreas har byggt på en genuin och stor respekt för varandra som konstnärer. En nyfikenhet från min sida på vad de skulle kunna tillföra och en egen vilja och längtan efter utveckling. Att kliva ut i områden som inte är traditionell teater, utan att istället skapa ett helt eget språk… Om teatern inte lyckas locka in folk från andra konstnärliga områden så är den dödsdömd.

MALIN FORTSÄTTER…

- Att våga famla sig fram – själva sökandeprocessen – är väldigt viktigt för mig. Men det gör också att man många gånger känner sig hudlös och skör. Att följa sin intuition kan för många vara provocerande, särskilt för de intellektuella som behöver lagar, regler och fack för att må bra. Där kan jag ofta känna mig utsatt, faktiskt ifrågasatt. Jag kan många gånger till en början ha svårt att exakt sätta ord på vad jag vill undersöka och i vilken riktning jag vill gå. Då är det viktigt att ha folk omkring sig som inser värdet i det man gör och respekterar det. Människor som visar tillit och tro till att jag kommer att leda projektet i land.

DIN RELATION TILL INGMAR BERGMAN HUR SER DEN UT?

- Krånglig, knepig och bökig. Svår. Att ständigt slåss med regi-rollen och mig själv. Vem jag är som person gör också vem jag är som regissör. De två rollerna kan jag inte skilja åt. Jag vill inte skilja dem åt! Därför söker jag hela tiden ny kunskap och vidareutbildning. Då kan det vara väldigt provocerande för mig med regi-myter och föreställningar kring hur en regissör ska vara. Jag var på Frippes häromdagen och drack öl. Två män i baren kom fram till mig och min kompis. De var rätt fulla och skulle väl stöta på oss antar jag. De frågade mig vad jag jobbade med, och jag sa att jag arbetade på Dramaten. Jaha, sa den ena mannen – i biljettkassan då? Det gör mig bara så fruktansvärt trött. Kan inte mänskligheten utvecklas inom min livstid? Ska jag behöva trycka upp en t-shirt med tryck där det står ”jag är regissör”. Ja. Jag vet att jag inte ser ut som en regissör, men jag är ju faktiskt det. Och jag ska inte behöva uppföra mig som ett svin för att folk ska kunna förstå det.

DET HAR SKRIVITS MYCKET I MEDIERNA KRING VARGTIMMEN. SPÄNNING OCH FÖRVÄNTAN ÄR NÅGRA ORD SOM UPPKOMMIT I SNACKET KRING PJÄSEN – HUR FÖRHÅLLER DU DIG TILL DETTA SOM REGISSÖR?

- Jag är för dum för att ha ångest över det.

TROR DU KÖNSROLLERNA PÅVERKAR GESTALTNINGEN AV TEATERN?

- Det är svårt att svara på.  Jag är ju jag. Om du förstår vad jag menar. Kan aldrig komma ifrån det. Att jag är tjej och knappt 1,60 har hela tiden legat mig i fatet. Däremot är jag trött på blicken på mig. Den kan jag inte göra något åt. Och att det förväntas att jag ska göra feminist-teater. Jag är människa och ser mig främst som konstnär. Inte kvinna. För övrigt hatar jag det ordet. För mig är feminism retro.

VAD INSPIRERAR DIG I DITT ARBETE OCH VARFÖR?

- En väldigt stor och pockande rastlöshet driver mig framåt. Den är fullkomligt oresonlig och glupsk. Varje gång det närmar sig premiär – inget är klart och alla har ångest och är rädda. Kommer vi lyckas? Kommer det bli bra? Då tröttnar jag alltid och börjar fantisera om nästa projekt. Hade verkligen önskat att jag någon gång bara kunde luta mig tillbaka. Vara lite nöjd och vila… Men det går ju inte. Jag är alltid så jäkla frustrerad och ska pröva nåt nytt. Någon ny historia. Nya uttryck… Sen finns det ju så mycket intressant forskning i Sverige. Om allt! Jag har insett att jag tycker allra mest om professorer. De har jag förmånen att träffa ofta i mitt yrke. Det spelar liksom ingen roll inom vilket område de arbetar…jag är sjukligt nyfiken.

VAD HAR ARBETET MED VARGTIMMEN INNEBURIT FÖR DIG PERSONLIGEN?

- Det kan jag inte svara på än. Inte förrän efteråt ser jag varför jag gjort vissa val och vad de betytt. Däremot ser jag hela tiden ett tydligt avtryck och korsverkan mellan mina produktioner och mitt liv. Till exempel håller jag just nu på att gå igenom en skilsmässa, vilket har gjort att den smärtsamma relationen mellan Johan och Alma i Vargtimmen i vissa hänseenden varit svår att repetera.

FINNS DET NÅGOT SÄRSKILT MINNE SOM DU KOMMER ATT TA MED DIG FRÅN ARBETET MED VARGTIMMEN?

- Mötet med mina modiga skådespelare. Tänk att de vågade kasta sig ut i detta tillsammans med mig! De har gett mig så mycket. Så mycket kärlek och förtroende, men de har också skapat hela den här föreställningen. Det allra bästa är att bara få låta dem hålla på. Den bästa regissören är en tyst regissör. Ju mindre man kan lägga sig i desto bättre resultat. De är verkligen en enormt begåvad och intressant ensemble, det har varit ett nöje att få möta dem.

OM BERGMAN LEVDE IDAG OCH NI STÖTTE PÅ VARANDRA I KORRIDORERNA PÅ DRAMATEN – HUR SKULLE SNACKET GÅ MELLAN ER TROR DU?

- Under premiären – i föreställningens enda tysta parti – så hördes tydliga klampande steg från taket över Målarsalen där det gamla snickeriet ligger. Jag blev så himla rädd. Nej, tänkte jag. Han är skitarg!


Foto för Rodeo: Christian Gustavsson
Hybridföreställningen Vargtimmen i regi av Malin Stenberg, musik av Karin Dreijer Andersson och video/scenografi av Andreas Nilsson spelas nu på Dramaten. Biljetter här.

Nina Stenberg

friday p.m

YouTube Preview Image
Videopremiär Det Vackra Livet ”Viljan”.
Intervju med Det vackra livet här.

 

Nina Stenberg

joan.

YouTube Preview Image
En strand. En gitarr. Så var det bara sommaren som saknades.

Nina Stenberg

franskt hjärta

YouTube Preview Image
Cascadeur / Walker

Nina Stenberg

Jay-Jay Johanson / motsatsen till popdrömmen


Det finns en artist som för oss svenskar är något av en doldis. En artist som gjorde sig känd på hemmaplan för tio år sedan i långt, assymetriskt rött hår, smink och videos i neon. Bilden av Jay-Jay Johanson är annorlunda idag. Efter flera år av turnéer världen över – ett liv som i mångt och mycket bestod av nattljus – har han hittat hem. Han trivs som bäst just nu. Där han är och med den han är. I april släpper han sitt nionde album Spellbound.

HUR SKULLE DU BESKRIVA DIG SJÄLV?

- Jag är en kreativ person. Det har jag alltid varit. Som barn tecknade jag mycket och var tidigt fascinerad av grafisk formgivning. Och så tyckte jag väldigt mycket om musik. Pappa är typograf och jazzfantast och de båda områdena har alltid inspirerat mig väldigt mycket. Jag kommer ihåg att när jag som barn skulle på kalas eller fira någon som fyllde år, skrev jag en låt till personen som jag spelade in på kassett eller framförde, eller så målade jag ett porträtt av dem.

HUR TOG MUSIKKARRIÄREN FART?

- Jag hoppade av musikgymnasiet och började plugga till arkitekt i stället. Efter det flyttade jag upp till Stockholm och gick konstskola. Det var första gången då som min kreativa kärna triggades och utvecklades och mitt låtskrivande tog form på riktigt. 1994 hade jag flera låtar som jag spelade in. När jag slutade på Beckmans 1995 startade jag, Björn Kusoffsky och Joel Berg en liten designbyrå. Samma sommar skulle Björn ha trettioårsfest och frågade om jag ville spela. Jag gjorde det och en tjej från BMG var där och gillade vad jag gjorde. Så spelade vi in demos och jag blev signad. Sedan dess har jag i stort sett hållit på med musiken på heltid.

VARFÖR GÖR DU MUSIK?

- För att jag inte, inte kan göra det. Det har alltid varit så. Det första mina föräldrar gjorde när de fick barn, var att köpa ett piano till vardagsrummet. Som en möjlig leksak, om vi ville det. Musiken var aldrig påtvingad. För mig hade det egentligen lika gärna kunnat bli något annat konstnärligt uttryck. Men det blev musik. Jag har aldrig lagt av att måla, eller plåta och jag gör alla skivomslag och videos själv.

HAR DU NÅGOT SÄRSKILT MUSIKALISKT MINNE FRÅN NÄR DU VAR UNG?

- När jag såg Chet Baker live 1984. Där förändrades mitt sätt att se och tänka på musik. Jag insåg att man kunde vara blyg, tyst och försiktig och ändå stå på scen. Jag trodde att man var tvungen att vara extrovert för att göra det. Chet Baker motbevisade mina föreställningar, och jag kände att ”det där kan jag också göra”. Sitta i skuggan, tyst och försiktigt och sjunga om något som är viktigt.  Jag kände att jag hade så mycket att säga och berätta.

BERÄTTA OM DINA SKIVOR. DE SKILJER SIG ÅT MUSIKALISKT EN DEL?

- De första tre plattorna var min första trilogi eller triptyk. Whiskey, Tattoo och Poison gick i rakt nedåtgående spiral. De blev deppigare och deppigare och hårdare och hårdare. Efter de tre plattorna var jag tvungen att byta arbetssätt. Jag började jobba mer elektroniskt. Jag var superintresserad av Aphex Twin och kände att jag ville gå till väga mer elektroniskt. Det resulterade i Antenna som producerades av Funkstörung i Rosenheim Tyskland. När plattan var klar kände jag att den var alldeles för hård och kall. Vi adderade stråk i Stockholm och fick ett mjukare sound. Efter det jobbade jag med en houseproducent i Frankrike vilket resulterade i den dansanta hälften av plattan Rush.

JAY-JAY FORTSÄTTER…

- Både Antenna och Rush var för mig någon typ av sidoprojekt. Snarare var de idéer än riktiga album, och gick egentligen emot det sätt jag ville jobba. Det var också de enda gångerna jag arbetade med utomstående producenter. Annars producerar och arrangerar jag allting själv. Efter Rush, ringde jag mina tidigare bandmedlemmar från de första tre plattorna. Så spelade vi in The Long Term Physical Effects Are Not Yet Known. Efter det Selfportrait och nu Spellbound. De sista tre ser jag som min andra triptyk egentligen. De är i samma linje. Om min första triptyk blev längre och hårdare blev min andra istället naknare och vackrare.

DU SLÄPPER DIN NIONDE PLATTA ”SPELLBOUND” I VÅR. VAD KAN DU SÄGA OM DEN?

- Kärnan för det här albumet har varit den ”ensamma mannen med sitt instrument”. Den största inspirationen till Spellbound har varit gamla kasettband som hittats av avlidna artister. Yoko Ono hittade gamla demos av John Lennon. Och Nick Drakes mamma hittade kasetter på vinden med råa, nakna, enkla och raka låtar… Det är det intressanta. Det totalt essentiella, alltså så som det låter när låten först skrivs och så som den först är tänkt. Att nå in till kärnan, själva essensen av skapandet, är det som det handlar om för mig. Det går alltid att dölja så mycket med arrangemang och produktion, men den där kärnan, det är precis så jag skulle vilja göra en skiva en vacker dag.

…SÅ DU HAR INTE NÅTT DIT?

- Flera av låtarna på skivan är nästan där. Men det är svårt att göra det medvetet. Det är ju trots allt omedvetenheten som gör det så bra.


HUR SER DITT LIV UT NU, JÄMFÖRT MED FÖR TIO ÅR SEN?

- För åtta, tio år sedan kände jag att jag hade varit ute och rest så mycket. Jag hade ett väldigt ostrukturerat liv. Det existerade överhuvudtaget ingen vardag för mig under flera år. Det var likadant för min fru, vi var båda väldigt sugna på något annat. Vi ville inte bo i Paris eller New York, utan ta det lugnt. Få en vardag. Ställa väckarklockan och göra precis motsatsen till popdrömmen. Jag har testat det och jag gillade det inte. Vi ville båda få uppleva en vanlig vardag och helg. Helt enkelt ”touch base”.

SOM ARTIST HAR DU ALLTID GÅTT DIN EGEN VÄG. ÄR DET VIKTIGT FÖR DIG ATT AVVIKA FRÅN EN NORM?

- Jag tror inte jag kan vara något annat än mig själv. Jag har aldrig försökt att vara norm, jag har aldrig försökt att inte vara norm. När vi gjorde omslaget till Antenna passade det att koppla in andra människor, men det blev heller inte så mycket ”jag” som mina andra skivor då jag gjort allting själv. Det blev något annat. Den plattan var enda gången jag fick gehör i Sverige, samtidigt som jag fick mindre gehör i resten av världen. Märkligt ändå… Det är intressant att när jag inte var mig själv, då lyssnade svensken, men inte resten av världen. Men när jag gör det som är jag, är intresset inte lika stort här.

DU HAR MÅNGA ÅRS ERFARENHET I BRANSCHEN. VAD HAR DU LÄRT DIG FRÅN DESSA?

- Att familjen är viktigare än allt annat. Men i mitt musikaliska arbete har jag börjat våga att inte gömma mig bakom tunga beats, samplingar och stora arrangemang. Jag blir istället mer och mer attraherad av tanken på att ha så få ingredienser som möjligt. Det skulle vara jättespännande att göra en skiva som är helt vokal. Ensam. Helt naken. Endast sång. Det kräver att låtarna är så starka att de verkligen räcker… Men samtidigt måste du som artist tänka: ”hur intressant är det här för någon annan än mig själv?”.

DINA TEXTER HANDLAR MYCKET OM KÄRLEK OCH LÄNGTAN. HUR KOMMER DET SIG?

- Alla texter föds när jag är ensam. Jag skriver ingenting under tiden jag spenderar med min familj. När jag är ute och reser, sitter på hotellrummet, i turnébuss eller i väntan på presskonferenser. Då kommer idéerna. Små fragment, som klotter. Ofta med melodi.

SÅ HUR TAR DU DET VIDARE?

- Det är mest nattetid som jag sätter mig och går igenom dessa papperslappar. Förädlar visa idéer. Konstruerar låtarna. Jag forcerar aldrig fram en melodi, utan låter det komma helt naturligt. Det går ofta väldigt snabbt att få dem klara. Jag filtrerar dem så många gånger i huvudet innan de ens finns på papper…

LYSSNAR DU MYCKET PÅ ANNAN MUSIK?

- Ganska lite konstigt nog. Jag kan inte lyssna på musik utan att analysera den. Och jag tänker för mycket när jag lyssnar på popmusik. Ambient musik däremot fyller ett rum mer som en möbel. Klassisk musik likaså. Steve Reich exempelvis. Det blir mer som en högljudd tystnad vilket oftast är att föredra.

BERÄTTA MER…

- Den största delen av min skivsamling är soundtracks. De har en tydlig dramaturgi över sig som jag gillar. Film är den optimala konstformen, som innehåller både foto, litteratur och musik, och samarbete med stylister och skådespelare. Film är något jag verkligen skulle vilja göra…

BEHÖVER DU NÅGOT SÄRSKILT FÖR ATT KUNNA SKAPA?

- Ensamhet och tystnad. Fokus. Nätterna är perfekta. Jag skulle jobba varje natt, om det gick.

VAD GÖR DU NÄR DU INTE GÖR MUSIK?

- Jag försöker vara en god far till min son. Men sen fortsätter jag som vanligt att måla, fotografera och ”tänka” film. Jag har kontinuerligt utställningar med mina verk runt om i världen. Det var mest i Frankrike förr, men nu även i Tyskland, Ryssland och förhoppningsvis snart även här i Sverige.


Foto för Rodeo: Christian Gustavsson

YouTube Preview Image
Första singeln Dilemma släpps 10/3. Nya albumet Spellbound släpps senare i vår.

Lyssna på Jay-Jay Johanson. Mer info här.

Nina Stenberg