Eija-Liisa Ahtila på Moderna!


foto

Vill tipsa om en av årets höjdpunkter – utställningen Parallella Världar av superkonstnären Eija-Liisa Ahtila! Främst är Eija-Liisa känd för sin videokonst och satt förra året i juryn under Venedigs filmfestival. Utställningen på Moderna Museet handlar om att hitta perspektiv i vardagen, att se saker ur nya vinklar.

Här är 3 snabba till konstnären:

OM DU KÖR LÄNGST EN VÄG I EN KURVA, HUR VET DU DÅ ATT INGEN ANNAN BIL KOMMER MOT DIG I SAMMA KÖRFÄLT…? EN VÄLDIGT BRA FRÅGA SOM DU STÄLLER I ETT AV VERKEN. VAD HANDLAR PARALLELLA VÄRLDAR OM FÖR DIG?

- Vi växer så mycket genom livet – förändras, utvecklas. Vi möter människor som påverkar oss på olika sätt. Det är viktigt att komma ihåg att det aldrig finns bara ett sätt att se på saker. Du måste ta reda på så mycket mer än det uppenbara. Jag jobbar mycket med videokonst och använder ofta flera bilder ur olika perspektiv för att ifrågasätta hur vi egentligen ser på saker…

DU BESKRIVER OLIKA MENTALA VÄRLDAR OCH UTGÅR OFTA I POESINS VÄRLD – VEM ÄR POETEN I VIDEOVERKEN?

- Jag älskar litteratur och jag läser väldigt mycket poesi som till exempel Rimbaud. Jag skriver manus till varje videoinstallation där karaktärerna är olika för varje verk. Atmosfären avgör vilken röst jag arbetar med. Ett verk handlar om att förlora någon du älskar – i det här fallet en hund – och jag skapade verket utifrån mina känslor kring den upplevelsen. När du skapar ett nytt verk måste du till en början skapa ramar för vad du vill göra. Men efter ett tag tar verket över och får ett eget liv, då dikterar verket vilken väg du måste välja för att slutföra det. På det sättet är rösten artificiell, skapas inom dig för att sedan bli en levande del av installationen.

I VERKET THE HOUSE SVÄVAR EN KVINNA I LUFTEN TILL ORDEN: ”TIME IS RANDOM AND SPACE HAS BECOME OVERLAPPING, THINGS HAVE NO CAUSE…”VAD HANDLAR DET OM?

- Verket handlar om en kvinna som blir sjuk i psykoser. Huset hon bor i faller ihop omkring henne, som en metafor för hennes kollaps och hon börjar reflektera över en mängd saker. Den delen jag visar här på utställningen är faktiskt den sista episoden av en längre film.

Som sagt, helt grym utställning! Go see!

Mer info här.

Nina Stenberg

Schnayderman´s / från James Bond till Stenbocksgatan



Espressotrenden blev startskottet för en folkrörelse i köpmedvetenhet för ett par år sen. Plötsligt började alla människor omkring en att dricka baristakaffe och köpa sin egen italiensktillverkade kaffemaskin för hemmabruk. Folk vill ha vardagslyx; färre men bra grejer. Visst kostar det lite extra men egentligen handlar det som det så tråkigt heter om en prioriteringsfråga. Inte att ha eller att inte ha en maskin, utan vad man väljer att köpa när man väl köper det. Trenden är inte längre bara matrelaterad, fler och fler specialistbutiker av olika slag dyker upp lite varstans. Den kommersiella anti-våg som drar över oss är på riktigt väg att bli en av galleria- och shoppingvaruhusinfernots största utmanare.

Imorgon slår de nya svenska skjortmakarna Schnayderman´s upp portarna för sin butik vid Humleträdgården i Stockholm. Upphovsmännen Joel Urwitz och Victor Press har startat företaget som förenar skräddartradition med en modern syn på retail och deras övertygelse är att expertkunskap vinner över bredd och volym i längden.

HUR KOMMER DET SIG ATT NI MED BAKGRUND I JURIDIK OCH EKONOMI PLÖTSLIGT SATSAR PÅ SKJORTMAKERI?

Joel: Det ligger i generna skulle jag tro. Min farmors släkt som härstammar från Tyskland hade en lång tradition som körsnärer. Farfars familj kom till Sverige från Ukraina via Estland och grundade en skärpfabrik i Oskarshamn. Fabriken blev framgångsrik och skärpet var med i James Bondfilmer och i dåtidens populära ”plocksidor” i modemagasin. Anledningen till att vi startade Schnayderman´s är att både jag och Victor haft idén om att förena hantverk med med en modernare syn på retail. Förr i tiden fanns småhandlare som verkligen visste vad de höll på med och man kunde lita på att det man köpte var av högsta kvalitet. Då handlade en affär om personlig service och yrkeskunnig personal. Jag tror människor börjar bli trötta på att allting ser likadant ut…som att du inte ser skogen för alla träd. Schnayderman’s är något annat, en liten butik fast som alla kan nå.


VARFÖR BLEV DET JUST SKJORTOR?

Joel: Det är nog tack vare kragen. Om jag kom ner till frukostbordet i t-shirt när jag var liten frågade pappa ofta om jag inte skulle sätta på mig något med en krage istället. Sen blev jag jurist för att mina föräldrar sa att ”med juristyrket som bas kan du göra vad som helst”. För ett tag sen insåg jag att jag ville göra något mer handfast och jag har alltid drömt om att bygga något eget. Tillsammans med Victors uppbackning kändes allt plötsligt väldigt självklart.

…VAD TILLFÖR KRAGEN ETT PLAGG MENAR NI?

Joel: Jag känner mig naken utan en krage. Och ju äldre jag blir desto mer håller jag med honom om det. Det finns ingen prestige i att bära en viss skjorta, men du är alltid klädd. Det är inte så att kläderna gör mannen, men man kan inte komma ifrån att ett plagg kan förstärka personligheten och man kan därmed vara tydligare mot sin omgivning om vem man är eller vart man är på väg.

KONKURRENSEN I KLÄDBRANSCHEN ÄR HÅRD SOM STEN – VAD SKILJER AGNARNA FRÅN VETET TROR NI?

Joel: Det är som när man går in i en brödbutik, du vet att de bästa brödsorterna finns där. Schnayderman´s är på det sättet – en one-stop shop för skjortor, både på webben och här på Stenbocksgatan. Du får riktigt bra service och hittar dina skjortfavoriter här.


VILKEN VÄG HAR NI VALT ATT GÅ FÖR ATT ETABLERA ETT LITET FÖRETAG BLAND DE STORA VARGARNA?

Victor: Schnayderman’s har inga affärsplaner eller traditionella mål. Bara en ambition om att skapa en enastående produkt. Det finns en trovärdighetsfråga i det. När man kommer in i en butik kan man ibland dofta sig till om drivkraften och fokus är på produkten eller enbart på affärer.
Joel: Fördelen med internethandeln idag är att det inte finns några restriktioner för var du ska etablera dig. Kärnan för Schnayderman´s är webben, men både jag och Victor är väldigt fästa vid att gå in i trevliga, inspirerande butiker och därför väljer vi att förlänga kanalen genom att öppna butiken här på Stenbocksgatan. Vi kommer främst att driva webbhandel som vi öppnar i slutet på februari, men weekend-butiken öppnar nu i veckan.

DET GÅR INTE ATT UNDGÅ BETYDELSEN AV REKLAM OCH MARKNADSFÖRING NU FÖR TIDEN – HUR VÄLJER NI ATT KOMMUNICERA ERT VARUMÄRKE?

Joel: Vi vill inte skriva ”kom och köp Schnayderman´s” i pannan på folk. Vår förhoppning är att göra bra saker och hoppas att i förlängningen andra också uppskattar det vi gör.


DET HÄR MED KVALITET KONTRA MODE OCH TRENDER – HUR TÄNKER NI DÄR?

Joel: Sverige är ett trendkänsligt land. Vi ser att folk börjar leta efter närproducerat kött och grönsaker och samma sak händer nu i andra branscher. Folk börjar på riktigt bli trötta på köphetsen som genomsyrar allt omkring oss. Alla klär sig likadant och det beror till stor del på de stora kedjorna. Jag tror efterfrågan i framtiden kommer att ligga på det genuina och det är här experten kommer in. Kvalitet är tidlöst medan trender kommer och går. Och folk är förhoppningsvis villiga att betala mer för det. Utbudet kommer att erbjuda både de storskaliga kedjorna och samtidigt expertbutikerna.

…SER NI ATT DET OFTA ”FUSKAS” MED KVALITET?

Joel: Jag vill inte romantisera bilden av gamla kläder, men faktum är att kvaliteten ofta var fantastisk förr i tiden. Många svenska märken har usel kvalitet idag, trots priset. Det resulterar i att man naturligtvis känner sig lurad som konsument. Jag förstår inte den filosofin – att hålla låg kvalitet och samtidigt ligga i ett övre prissegment, det gynnar varken konsumenten eller märket i sig. Kunden tappar förtroendet och kommer inte tillbaka.

HUR SKULLE NI BESKRIVA STILEN PÅ ERA SKJORTOR?

Joel: Vi jobbar med väverier från hela världen och inspireras av europeisk form samt amerikanska klassiska ”working shirts”. Skjortor som är funktionella och enkla i sitt uttryck. Vi vill ta vara på estetiken och kvalitén som den var förr, men samtidigt sätta traditionen och hantverket i en modern kontext. Folk som inte kan så mycket om skjortan kommer att lära sig om plagget när de kommer till Stenbocksgatan och om några veckor på Schnaydermans.com.

MAN KAN INTE KOMMA IFRÅN DET FAKTUM ATT KLÄDER ÄR BUSINESS – HUR HÄNGER BUSINESS IHOP MED KVALITET?

Victor: Svaret ligger i frågan. Historiskt sätt har det inte funnits någon koppling: låga priser – stora volymer har ju uppenbarligen varit det brukbara. Men. Det går att göra mycket bra kvalitet idag till ett rimligt pris. Det som krävs är produktfokus och att hitta bästa möjliga produktion för det du håller på med.

DET ÄR KUL ATT NI VÄLJER ATT SAMARBETA MED KONSTNÄREN JESPER NYRÉN. VAD HAR HAN TILLFÖRT SCHNAYDERMAN´S?

Victor: Vi ville gärna samarbeta med en ung svensk konstnär. Genom ett samtal med Moderna Museets tidigare chef Björn Springfeldt kom vi i kontakt med Jesper Nyrén. Jesper är fantastisk både som person och som konstnär och vi fann varandra på en gång. Det finns något enormt positivt, uttrycksfullt och inspirerande i hans konst som vi tycker rimmar väldigt bra med Schnayderman´s. För att citera Björn så har Jesper lyckats med något av det svåraste man kan göra: han har skapat ett nytt mönster och det är vi oerhört glada och stolta över att få presentera som en del av vår första kollektion.

NÅGRA TANKAR SÅ HÄR INFÖR ÖPPNINGEN?

Victor: Jag tror Churchill sa att ”greatness starts with responsibility”. Vi kanske kan addera ”och en anständig skjorta” haha.



Foto för Rodeo: Christian Gustavsson

Schnayderman´s öppnar fredag 10/2. Mer info här.

Nina Stenberg

Ann Petrén: ”Det stora utrymmet har alltid varit mannens – det är dags att vi skaffar oss ett nytt perspektiv!”


I november arrangerade WIFT (Women in Film and Television) tillsammans med Filmbasen och Rättviseförmedlingen ett event på Berns som handlade om jämställdhet i filmbranschen. Den stora frågan gällde: Vad kan vi göra för att komma ifrån det faktum att det är männen som dominerar filmbranschen?

Ann Petrén är en av vår tids mest lysande skådespelare. Hon vågar sätta ner foten och driva med det uppenbara och faktiska i det ojämställda klimatet som råder på kulturområdet. Och så vågar hon iklä sig roller som är osympatiska och oattraktiva när kvinnor annars ofta får rollen som femme fatales på filmduken. Det här samtalet handlar om avsaknaden av starka kvinnoporträtt på film och dominansen av det motsatta. Den aldrig sinande strömmen av kvinnor som klichéer och stereotyper…suck.  Minns ni när Ann delade ut priset för bästa manliga huvudroll på Guldbaggegalan 2005, själv utklädd till man? Ann behövs. Och gärna fler som hon.

Ett starkt porträtt på film – manligt som kvinnligt – vad handlar det om tror du?

- Det är en svår fråga. Jag tror att det handlar om gestaltning och perspektiv. En blick. Och på film handlar det som i alla andra sammanhang om den manliga blicken. Roller man kommer ihåg på film är de där man är med på karaktärens resa. Huvudrollen bär berättelsen och man sympatiserar med honom eller henne. Det är också den personens perspektiv som historien utgår ifrån och som publiken följer och därmed tar parti för. Filmer berättar om människor och om vår värld. Till viss del handlar det om identifikation samtidigt som man vill bli omskakad och få se saker ur andra perspektiv. Vad innebär det för oss och vår utveckling om majoriteten som skapar dessa världar och berättelser är män?

Om vi ser till litteraturen, vetenskapen och makten bland andra så är det mannen som format historien…

- Ja, jag läste någonstans att av 247 namn som haft betydelse för vår historia och vårt samhälle så är bara tretton av dessa kvinnor. Vi vet att bakom de här framgångsrika männen har det funnits starka kvinnor. Men det stora utrymmet har alltid varit mannens och fortfarande finns det bara manliga genier till exempel. Mannens blick är dominerande. Kvinnan har alltid varit en person som står i relation till honom, hans behov och aktiviteter. Vi har blivit tränade i att känna igen oss i män för det är deras perspektiv som varit det framträdande. Men det verkliga livet ser inte ut så. Därför måste det komma fram kvinnor för att driva historier och det var det som diskuterades på Berns i november: vad vi kan göra för att lyfta fram kvinnliga filmskapare.

Dags att bryta gamla mönster på film med andra ord?

- När jag tänker på tillbakablickande, historiska filmer så kan jag inte låta bli att tro att man gör dessa för att kunna behålla ordningen där männen har makten. För då kan man alltid skylla på den historiska förklaringen att det såg ut på det sättet och att det helt enkelt måste vara en massa män i den filmen. Jag tänker främst på TV-serien Anno 1790. Av alla huvudkaraktärer så är det en kvinna som agerar och sen kommer resten av kvinnorna in i bihistorierna. Man hade kunnat välja att skildra den här tiden ur ett annat perspektiv. Ett exempel på en film som jag däremot tycker har gett oss ett nytt perspektiv och brutit mönster är Lisa Aschans Apflickorna. Den smyger sig på det nya perspektivet på ett väldigt delikat och bra sätt just därför att den skildrar en typ av tjej som man inte tidigare sätt: en person som tar grepp om och tar ansvar för sitt liv. Apflickorna porträtterar en kvinna med hög integritet – en tjej som sätter sig i förarsätet. Hon vill någonting väldigt tydligt. Scenen i badhuset när de två killarna kommer och sätter sig bredvid tjejerna i poolen och den ena frågar om hennes nummer är helt fantastisk. Hon svarar nej, men säger att hon kan ta hans. Så memorerar hon det utantill. En kort och stark scen.


Med undantag för till exempel Apflickorna – hur tycker du generellt att kvinnor porträtteras på film idag?

- Manliga huvudroller har alltid dominerat och det som exponeras mycket tror vi automatiskt är bäst. Det har ju spelats in så många filmer med kvinnor som blivit lämnade, som gråtit och dött. Man skulle behöva göra ”bakomfilmen” med tanke på att det bakom varje framgångsrik man finns en kvinna som stöttar och vårdar. Varför gör vi inte filmer om hon där bakom? Jag saknar de komplexa porträtten! Med en ny typ av kvinna menar jag en som talar om världen och som inte bara befinner sig i den privata sfären som den stereotypa klichébilden vi sett så oändligt många gånger. Pojkflickan har annars varit den som tar kontrollen över en situation och som bryter de här mönstren. Det är som att kvinnor inte får prata om annat än män. Som att vi inte kan tala om de stora frågorna! Det är männen som för diskussionen om världen och samhället, så har det varit sen tidernas begynnelse och vi lever fortfarande kvar i det tycker jag. Det finns ett test: ”finns det mer än två kvinnor i filmen, pratar de med varandra och pratar de om något annat än män?”. Det är sorgligt vad många filmer inte klarar dessa frågor.

De roller som du gör på film är starka och självständiga karaktärer. Är det tillfälligheter eller medvetna beslut från din sida att välja just dem?

- Jag har haft en himla tur och valt mina sammanhang och roller. Jag vill känna att jag tillför någonting i historien och att jag står bakom det jag gör.  Kanske var jag tvungen att göra det för att överleva som skådespelare på något sätt? Jag kände väldigt tidigt att jag inte tillhörde den gruppen av femme fatales, alltså bildsköna, sexiga kvinnor. Den bilden är som en saga för mig. I mitt fall var det en befrielse, jag såg helt enkelt inte ut så och har heller aldrig identifierat mig med dem. När jag tänker på det är det få karaktärer på film som jag känner att jag kan identifiera mig med. Det är ju också det som det här samtalet handlar om: avsaknaden av vissa typer av kvinnoporträtt.



Kan avsaknaden ha att göra med ängslighet från filmbranschens sida för hur en sån karaktär skulle mottas av publiken?

- Jag skulle säga att det handlar om att det är obekant. Och det obekanta upplevs ofta som hotfullt rent instinktivt.  Det är inte nyfikenheten som tar över i första hand, utan vi väljer automatiskt den trygga och säkra banan. Att vara överraskande kostar på för det är så att säga en chansning. Jag tror att man likställer en stor roll med en bra roll, och mindre roll som att den skulle vara lite sämre. Så har vi några få skådespelare som ges alla roller fast vi har en väldigt stor och bred skådespelarensemble i Sverige – branschen dränerar sig själv på det sättet. Jag tycker det är hemskt att det obekanta ofta avfärdas som dålig kvalitet. Och från publikens sida handlar det om samma sak. När jag såg Till det som är vackert på bio satt två kvinnor framför oss i salongen. Efter filmen reste de sig upp och frågade mig och min väninna om vi också tycket att den var dålig? Nä, vi tycket den var jättebra, sa vi, för det tycket vi ju. Jag bannar mig själv för att jag inte ställde frågan om varför de inte tyckte om den. För jag kan inte låta bli att tro att missnöjet berodde på att deras förbestämda bild av hur en kärlekshistoria ser ut på film, inte stämde överens med huvudrollens agerande i den filmen. Ett annat tydligt exempel är när jag spelade i Björn Runges film Om jag vänder mig om för ett par år sen. Jag tyckte inte alls att den rollen var särskilt sensationell och uppseendeväckande! Men det blev en oerhörd uppmärksamhet och starka reaktioner kring min karaktär för de känslor som hon uttryckte. ”En kvinna med en så enorm aggressivitet och så vidare…”. Det hade man inte reagerat över på teaterscenen tror jag.

Att många starka kvinnoöden skildras på teatern till skillnad från på filmduken – vad beror det på tror du?

- På teatern finns en rad kvinnoporträtt som inte är insmickrande eller som drivs av klassiska skönheter. Här finns kvinnor som tar till känslor som är förbehållna mannen, och i Om jag vänder mig om blev det här väldigt uppenbart. Teatern tänker gestaltning – en skådespelare ska gestalta någon annan. På film tror man att skådespelaren är den samma som den hon spelar. Så rollsätts karaktärerna. Man tror mer eller mindre att du är som du ser ut och du castas därefter. Det tar fem sekunder för en människa att avläsa ett ansikte och ge oss en bild av en människa. Och där stannar dessvärre många filmer tycker jag. I pjäsen Fröke Julie finns det ingen anvisning om att Julie ska se ut på något särskilt sätt. På teatern har vi i alla fall börjat diskutera detta och i viss mån börjat ifrågasätta normen. Filmen håller på med rollsättningen av ”typer” mycket mer. Och det bygger på så mycket fördomar. Jag tror att det handlar om att man vill tillfredställa någonting. Skönhetsidealen på film är så starka. Man ska vara vacker utefter normen med en perfekt kropp. Människor är så mycket större än vad de är på film oftast. Och man har ju verkligen chansen i film att visa på alternativ! Att visa att människan är oförutsägbar i många sammanhang. Våra liv är ju så. Ologiska och oförutsägbara.

Utseendet är alltså det som blir avgörande på film? Min kollega Johan skrev för ett tag sen om förskjutningen av kvinnan från sexobjekt till sexsubjekt. Han tar Lisbeth Salander som exempel…

- Ja. Men. Lisbeth förknippas med en störning. Hon är ingen ”normal” kvinna utan har drag mer av en seriehjälte. Är det inte märkligt att hon genom att vara ett subjekt betraktas ha en störning? Man skulle kunna läsa det så att hon har ett drag av autism eller aspergers syndrom. Hennes karaktär blir på det sättet oempatisk och en overklig hjälte. Det är komiskt tycker jag och ett jätteknepigt porträtt. Men visst blir jag också attraherad av henne för det är så härligt att se någon som tar makten och agerar och som är subjektet. Men summan av det hela är att det fortfarande rör sig om en manlig blick. Tänk vad härligt det skulle vara att se en kvinna på film som behandlar de stora filosofiska frågorna! Det är så jäkla många berättelser om framstående kvinnor som inte är gjorda. I en TV-produktion om Selma Lagerlöf för några år sen valde man att fokusera väldigt mycket på hennes privata, lesbiska relation. Något som har väldigt lite att göra med hennes författarskap. Det är enormt synd att man väljer det perspektivet tycker jag.

Nu har vi talat om den manliga blicken. Vad handlar den kvinnliga blicken om?

- Egentligen vill jag inte dela in det i manligt och kvinnligt. De män som har insett finessen med feminismens värdegrund – det vill säga att se till varje persons lika värde – tror jag har den blicken lika mycket som en kvinna har den. Sen är det så mycket i vår samhällsstruktur som gör att man inte ser vad som är en manlig och en kvinnlig blick. Man säger ”Å Gud vad bra”, inte ”Å Gudinna vad bra”! Eller cykelskyltarna på gatan – visar de bilden av en kvinnlig eller manlig cykel?

Vad tror du kan vara ett steg i rätt riktning för att komma tillrätta med avsaknaden av starka kvinnoporträtt på film?

- Jag tror att kvotering kan vara ett jättebra verktyg för hur man på lång sikt kan förändra det manliga perspektiv som ligger till grund för så mycket i vår samhällsstruktur. Det handlar om att kvinnor måste ges plats som filmskapare. Att filmhögskolorna ger dem utrymme och att produktionsbolagen vågar satsa på nya namn! Moralpanik uppstår då man ifrågasätter hur etiskt korrekt det är att ge kvinnor 50% av platserna på en filmutbildning om det bara är 28% som söker… Det är klart att någon måste ge plats – det här måste ju ske någon gång! Studier har visat att kvotering i styrelser och andra organisationer haft positiva resultat, blicken har börjat förändras. I vissa fall är kvotering nödvändig.

Har du nåt filmtips till folket så här inför julhelgen?

- Gena Rowlands är min stora favorit. Och så vill jag rekommendera Mike Leighs film som fick en sån urusel svensk titel: ”Medan åren går” tror jag att den hette. Det är en fantastisk film! Så jäkla spännande och den skildrar något som rör oss som är äldre än trettio. Just nu är det en väldig trettioårs dominans tycker jag, det är väldigt lite som talar om att det finns kompetens i min generation. Som visar att människor i min ålder kan agera, som fortfarande vill saker och som inte bara lagt av. För vi är många som inte lagt av!

Finns det något du längtar efter att få göra, eller har du gjort ditt livs roll?

- Nej! Jag känner mig underutnyttjad. Jag tycker att jag har kapacitet att göra roller som jag hittills inte fått göra: ett mångfacetterat, intelligent kvinnoporträtt som rör stora livsfrågor. En modig berättelse som fördjupar sig i något där man har en tilltro till att vi är intelligenta betraktare. Så tycker jag att det skulle vara väldigt roligt att se en film som handlar om kvinnlig vänskap och inte om konkurrens och rivalitet. Det är skitsnack att kvinnor inte skulle vara solidariska.


Foto för Rodeo: Christian Gustavsson

Missa inte Ann i Vit, rik, fri på Stadsteatern i vår. Svårslagen föreställning.

Nina Stenberg

Bea Åkerlund / I Europa finns en medvetenhet kring hur man klär sina barn


Bea Åkerlund
är stylisten som alla drar i. Hon jobbar med världens främsta artister och har haft ett hektiskt schema i många år. Ibland landar hon hemma i Stockholm, stan som ger henne inspiration. Här kom idén till samarbetet med Mini Rodini till, och nu släpps deras första kollektion för barn- Rebel with a Cause – i butik.

Du har en enorm passion för kläder. Vad fascinerar dig i hur vi klär oss?

- Hur jag klädde mig var en fixering redan som tonåring, det är en obsession som blivit ett yrke. När jag var ung baserade jag varje dags outfit på olika karaktärer och roller. En dag var jag nunna, en annan boy-scout eller klädd i indisk sari och så vidare. Jag klädde mig olika beroende på min känsla och mitt humör just den dagen. För mig är färger en stor del av känslan kring vad vi har på oss. De skickar ut signaler som plockas upp på olika sätt i omgivningen… Själv är jag en samlare – jag samlar på vad som helst. Att gå in på Apoteket, ICA eller en riktig skitaffär spelar ingen roll, jag kan ändå köpa hela affären. Jag är helt enkelt shoppoholic.

Shoppoholic säger du…vad menar du då?

- Går jag in i en matbutik så ser det ut som att jag shoppar för ett helt fotbollslag fast det bara är en vanlig vardag med familjen. Jag tror att det är idén av valmöjligheterna som jag går igång på, jag vill ha allt! Jag köper aldrig skitgrejer, men valmöjligheterna går hand-i-hand med mitt yrke som stylist. Jag önskar ibland att jag vore en enklare människa och hade ett lättare liv. Ska jag och min familj resa bort har vi larvigt många resväskor med oss och behöver en buss till flygplatsen. Jag tar med mig hela garderoben även om jag bara är borta ett par dar, för jag vet aldrig var nästa destination kan vara.


Har ditt yrkesval som stylist varit en självklarhet?

- Kläder är min livsstil. Jag hade störst garderob av alla redan på högstadiet och ett enormt behov av att uttrycka mig själv i hur jag klädde mig. Det är ett kreativt kall som får mig att jobba vidare och må bra. Skulle jag hålla det inom mig så exploderar jag nog till slut.

Nu har du gjort ett designsamarbete med svenska Mini Rodini. Kan du berätta lite om kollektionen?

- Jag hittade inspirationen till kollektionen i mina barn. De är tvillingar och älskar att klä ut sig till olika karaktärer hela dagarna. Så jag gjorde kläderna efter deras intressen och hur de vill klä sig. För ett par år sedan gjorde jag ett samarbete med BRIO barnvagnar där vi jobbade med skinn och dödskallemönster i olika detaljer. Att göra barnkläder är ett naturligt steg och att det sen blev för Mini Rodini var självklart för jag tycker de är överlägset bäst på området. Kollektionen har vi valt att döpa till Rebel with a Cause och den handlar om att våga uttrycka något från dag till dag. Helt enkelt våga experimentera med det man sätter på sig, redan som liten.

Vad tycker du om utbudet av barnkläder i Sverige och hur intresserade är svenskar av hur de klär sina barn?

- I allmänhet tycker jag att barnkläder i Sverige är väldigt moderna till skillnad från runt om i världen. I USA är det väldigt kategoriskt; alla tjejkläder är rosa och pumpade med branding från olika håll – Disney, Hello Kitty och så vidare. För pojkar är det samma sak fast i blått och med bilar… I Europa finns en större medvetenhet i vad du sätter på dina barn och här klär man dem inte som reklampelare. Utbudet är större och de stora kedjorna har helt ok plagg för ett bra pris. Mini Rodini har en rock ´n roll-chic känsla över sig och en hög modekänsla och kvalitet på sina kläder, det är nog ganska typiskt svenskt.


Det här med att klä sina barn… Bestämmer du över vad de sätter på sig eller låter du dem styra det själva?

- Som regel brukar jag tänka att jag aldrig köper något jag tycker är fult till mina barn. Då kan de sätta på sig vad som helst utan att jag är med – det kan inte gå fel helt enkelt. Men för det mesta är det jag som bestämmer och de är med på dagens tema. Just nu klär de sig likadant till vardags, det är något de har valt själva. Med tiden  kommer de nog vilja hitta sina egna identiteter och då får de så klart bestämma själva hur de vill klä sig.

Du talar om att du redan som ung uttryckte dina känslor genom din stil. Går vår identitet hand-i-hand med vad vi väljer att sätta på oss tror du?

- För mig är kläder konst. Det finns en känsla bakom vackra kläder – en gammal militärjacka eller en klänning från 1800-talet. De kommunicerar något och har sin egen story. Det har alltid fascinerat mig och att titta på hur folk väljer att gå klädda. Jag anser att skorna säger allt om en människa. Baserat på vad folk har på fötterna, vet du lite grann om var du har dem.

Hur många par skor har du själv i garderoben?

- Minst femhundra par! Skor är min största obsession. Jag kan köpa ett par skor bara för att titta på dem, speciellt klackar. Höga klackar är jobbiga att gå i men jag gillar idén med dem – de ger ett självförtroende och en attityd som man aldrig kan uppnå med ett par platta skor.

Med tanke på att du har hela världen som arbetsplats…hur tycker du Sverige fungerar som plattform för att skapa?

- Jag inspireras av allt här; byggnader, människorna, skärgården och naturen… Det är en otroligt inspirerande miljö att vara i. När man reser runt så mycket som jag gör är det skönt att landa i lugnet och det hittar jag i Stockholm. Det är skillnad mot USA där jag annars jobbar väldigt mycket, där allt går så otroligt fort.

Hur skulle du beskriva en typisk Bea-styling?

- Jag har alltid försökt inkorporera lite humor i det jag gör – jag tycker modevärlden kan vara lite väl seriös ibland. Generellt gillar jag berättelsen bakom i hur man klär sig. Costume-design kan vara väldigt underskattat inom industrin. Men styling för mig varierar från dag till dag och år till år. När vi spelade in filmen Spun för tio år sen var Brittany Murphy klädd som mig i princip, rent stilmässigt. Jag hade en förkärlek för white-trash looken då… Hade vi gjort filmen idag hade jag klätt henne helt annorlunda, mer Goth .

Du har hunnit med mycket i din karriär hittills – har du några drömmar som ännu inte slagit in?

- Jag vill göra ett konstprojekt! Någon slags konst-mode installation med helt fria händer, helt utan begränsningar. Och så älskar jag att ta bilder. Jag tar jämt kort på barnen i olika situationer. Kanske kommer jag att göra något av det i framtiden, vem vet? Time will tell.


Foto för Rodeo: Christian Gustavsson

B4Mini Rodini -  Rebel with a cause – släpps i butik den 21/9. Säljs bland annat på NK och Selfridges i London.
Mer info här.

Nina Stenberg

Filip Hammar / ”Det finns en idé om att man ska skämta om folk som är pretentiösa”

”Hej Filip Hammar. Jag tycker du är briljant. Jag undrar hur du gör för att övertyga en seg bransch om att det behövs fritänkare som du och Fredrik?” Ungefär så gick tankarna inför mötet med Filip. TV-branschen är inte synonym med snabba förändringar och nytänk. Så tänker jag att istället för att önska kioskvältare som Solsidan eller en sitcom i stil med Two and a Half Men, kan väl energin läggas på att premiera de som vågar göra annorlunda och löpa linan ut med inställningen: det får bära eller brista?

Häromdan vann Filip och Fredrik priset Årets manlige programledare i TV-galan Kristallen. Just nu är de aktuella med Breaking News på Kanal5 och senare i höst blir det premiär för deras nästa projekt Får jag följa med?

Du och Fredrik Wikingsson har skapat ett eget slags humor-Sverige. Hur har resan hit varit?

- Många verkar tro att det handlar om tur. Vi har slitit som djur i många år. Man måste alltid anstränga sig för att få chansen att göra det man vill, ingenting sker per automatik. Vi har gjort TV som ingen tyckte om, program som gått halvdant och andra grejer som blivit succé. Det har varit en lång process från då till nu men vi har alltid haft övertygelsen om att vi har något att säga och hållit kvar vid det. Det har betalat sig nu.

Ni har vunnit flera utmärkelser och priser för era program genom åren. Vilken tror du anledningen är till att folk gillar det ni gör?

- I vårt fall handlar det nog om att publiken känner att vi är ärliga och att vi gör TV av lust och nyfikenhet. Jag tror folk känner att de kan lita på oss. Vi skulle aldrig stå där som några jäkla marionetter utan vi gör saker vi själva gillar. Det har nog gjort att folk respekterar oss. Så finns det självklart folk som inte gillar våra program, det finns det alltid. Men jag sover gott på nätterna för jag undrar sällan vilken anledningen är till att jag gör TV. Jag har nästan alltid svaret på det.

Hur lätt är det egentligen som ny att få in en fot i TV branschen?

- Man får tjata och försöka övertyga folk om sin briljans, i den mån den finns. Att ha kontakter är så himla överskattat. Du når aldrig hela vägen fram på grund av att du känner någon. Klart att det kan öppna en dörr och du så byter ni visitkort. Men i slutänden handlar allt om att du måste kunna sälja bra grejer. Ha bra idéer! Kvalitet och rätt produkt på rätt plats. Jag tror att jag och Fredrik har störst frihet i hela Sverige vad gäller TV-skapande. Att vi fått ett så stort förtroende från ledningen och har så fria tyglar som vi faktiskt har är väldigt ovanligt i den här branschen. Kanal5 är ett lysande exempel på vad kommersiell TV kan vara, utan restriktioner. Här slipper vi köpslå om vad vi vill göra. Det får aldrig bli TV till varje pris, utan det måste vara TV av ren lust. Jag känner att vi gör TV som inga andra gör. Jag är så jäkla lycklig över att vi på något sätt faktiskt bevisat att när man tror på något och kör på det, så får en sån idé utrymme. Men som jag sa, det har varit en lång väg dit. Hårt arbete. Många ger upp utan att kämpa. Folk måste fan anstränga sig mer!


Du var journalist på Aftonbladet tidigare, vad var det som fick dig att sadla om till TV?

- I grund och botten rör det sig om någon form av narcissism och att man vill att folk ska konsumera det man gör. Inte till vilket pris som helst, men jag har alltid trott på att jag har något att säga. Som journalist är du begränsad. Så jag kände att jag ville frilansa och vara ännu mer personlig. Testa saker i rörlig form. Jag tror att många halkar in i ett yrke efter studenten och nöjer sig med det. Det har jag full respekt för. Den tryggheten är säkert jätteviktig för många men jag tror att fler skulle må bra av att göra något som man verkligen gillar vid sidan av. Förlora sig själv i det man gillar – ha en hobby! Som att kolla på fotboll och dricka bärs eller vad det nu kan vara.

Nu håller du och Fredrik på och spelar in Får jag följa med? – en ny serie för femman som har premiär senare i höst. Vad handlar den om?

- Programmet kom till ur den där tanken som lätt kommer när man sitter på en uteservering och tittar på folk. När man ser på människor och undrar vilken deras historia är…vad de gör och var de är på väg. Det finns nåt kittlande och allmänmänskligt i det. Vi har implementerat den drömmen; att vi faktiskt går fram till folk och frågar vilka de är och var de är på väg. Samtidigt blir det en berättelse om Sverige och om svenskarna. Det börjar med att jag och Fredrik står vid en busskur utanför Gävle där vi frågar första personen på första bussen som kommer om vi får följa med honom eller henne. Någon är på väg att träffa sin flickvän som precis kommit hem från Thailand. Någon har sin sista dag innan de ska in i fängelse… Det här har varit ett drömprojekt för oss länge.

Det låter som ett typisk Filip och Fredrik program… Ni verkar ha ett outsinligt intresse för att nosa upp udda karaktärer?

- Istället för att spekulera i vad Sverige är, är vi där ute och undersöker vilka folk är. Jag tror jag och Fredrik är bra samhällsskildrare på det sättet. Vi gör jobbet utan teorier och tid vid skrivbordet. Vår fascination för att träffa vanligt folk som aldrig annars skulle porträtteras upphör aldrig. Det finns en spänning i det där att man aldrig vet vad folk kan berätta. En grunduppfyllning är att alla människor har en historia – en historia som är värd att berätta. Jag tycker att det är så intressant att se vad människor väljer att göra av sina liv. Vissa gör inga direkta aktiva val medan vissa väljer sina vägar hela tiden. Jag kan känna en oerhörd fascination och medlidande över människorna. Jag vet själv hur viktigt drömmar är för folk och jag blir fascinerad av människor som faktiskt misslyckats. Vilket också har fött den här dödsångesten som jag också känner, för jag värderar det här livet så fruktansvärt högt. Jag känner verkligen med folk som inte gjort något vettigt av sitt liv. Om man är pragmatisk och inte tror på ett liv efter detta måste man ju känna att man vill göra någonting av det – livet alltså.

Du och din fru flyttade till USA för ett tag sen. Hur kommer det sig?

- Jag ville andas lite frisk luft och få perspektiv på grejer. Vi hade egentligen lika gärna kunnat flytta till Polen, men så blev det USA. Jag är exceptionellt rastlös och vill alltid vara på väg mot nya saker. Min fru brukar säga att jag måste lugna ner mig lite men för mig är det som att jag är ute på en konstant resa och kommer vara det hela livet. Jag vill inte kasta bort den dyra tid jag har här på jorden – jag vill ha en mening eller ett syfte med det jag gör. Det folk sysslar med i USA – chillar, som en aktiv handling  – jag hatar det.

Du gillar alltså inte att ta det lugnt?

- Den enda gången jag inte gör något är när jag super. Jag har svårt att bara sitta hemma och titta på TV. Glo på fotboll. Det är så hjärndött. Jag måste veta varför jag gör det jag gör. Jag är nog överaktiv i huvudet.. Jag har asmånga korkade tankar men en och annan bra. Fredrik brukar säga att det bara är korkade människor som tycker det är kul att knulla. Han menar nog det så att han tror att det är farligt att förlora sig i det. Alkohol och sex har förlamat så många karriärer och sett till det har han rätt.

Vad går du igång på för typ av TV underhållning?

- När man inte vet vad som händer härnäst. Saker måste överraska mig. Färdiglagda pussel är ingenting att ha. Därför gillar jag inte sport…för jag vet att bollen ska gå i mål. Jag blir inte överraskad. Men ibland kan jag gilla talangprogram. Att inte veta vad som kommer härnäst, den idén är briljant. Halv åtta hos mig förstår jag inte alls. Folk som lagar mat allt efter en redan given mall… Urtråkigt!

Går det någonting på TV just nu som du tycker är provocerande dåligt?

- Program där folk klär ut sig i hattar och inte tar något på allvar! Det finns ett problem i det som är jävligt trist – det har blivit någon slags fjäder i hatten i att våga säga att dansbandskampen är trevligt… ”Jag lyssnar bara på hitmusik, och jag ÄLSKAR Stieg Larsson. Jag hatar den inställningen. Människor som stoltserar med att de bara konsumerar sånt som är lättsmält! Det finns en idé om att man ska skämta om folk som är pretentiösa. Det är förkastligt tycker jag! Människor som är svåra och har höga ambitioner, såna som kan allt om nåt udda jävla ämne – jag älskar det! Det är helt fantastiskt att det finns såna människor. Folk som helt förlorar sig i sin grej… Jag hatar hur fort folk ska börja snacka om elitism och snobberi. Det är härligt med folk som har fått en gåva och är exceptionellt duktiga på någonting. Däremot kan man ju vara ödmjuk med det, men det är verkligen behjärtansvärt med folk som hittar något och rotar lite mer i det och. Man borde privilegiera dem som anstränger sig oavsett vad det handlar om.



Foto för Rodeo: Christian Gustavsson

Nina Stenberg

Andrei Zvyagintsev / våga lita på din intuition


Den ryske regissören Andrei Zvyagintsev beskrivs av många som en av vår tids mest intressanta filmskapare. Efter succédebuten med den prisbelönade filmen The Return, utnämnde New York Times Zvyagintsev till arvtagare av den stora ryska filmkonsten. I höst är han Sverigeaktuell med Elena – filmen som tidigare i år mottog Special Jury Prize i Cannes.

Elena är en berättelse om ett åldrande par med en affärsliknande inställning till varandra. ”Detta är vad världen handlar om idag, relationer är inget undantag”, menar Zvyagintsev och beskriver karaktären Elena som ett lackmuspapper som sugit i sig allt som hänt Sovjet de senaste tjugo åren. Frågan om huruvida romantik är en flyktig del av livet medan pengar är en konstant del av den, genomsyrar berättelsen som ställer monetära och mänskliga värden mot varandra. Den ryske regissören förklarar detta med att humanistiska ideal har förlorat sin popularitet – inte bara i Ryssland utan i hela världen - och lämnat plats för kapitalismens långa fingrar.

I somras besökte Andrei Zvyagintsev Bergmanveckan på Fårö för att tala om sin tredje film och om konsten att inte säga för mycket. Han beskriver dagarna på Gotland som ett varande av konstant rus, där han körde runt i idolen Ingmar Bergmans röda gamla Volvo 240 och besökte alla tidigare inspelningsplatser på ön. En dimmig sommarkväll ger han sin syn på filmkonsten.

DU HAR EN BAKGRUND SOM SKÅDESPELARE OCH HAR TIDIGARE SAGT ATT DITT HJÄRTA ÖMMAR FÖR DEN TRADITIONELLA RYSKA TEATERN. HUR KOMMER DET SIG ATT DU BÖRJADE FILMA?

- Som barn drömde jag om att vara skådespelare på teaterscenen. Jag växte upp i Novosibirsk och där fanns inga som helst möjligheter att hålla på med film, det var bara en abstrakt dröm. Så flyttade jag till Moskva och utbildade mig till skådespelare. Men det yrket var inte ödet för mig. Under skoltiden hade jag tillbringat många timmar på Filmmuseet i Moskva och sett hundratals filmer. Och jag kände så starkt att jag att visste hur jag skulle kunna göra det. Att filma har sen blivit den naturligaste och mest självklara saken i världen för mig. På inspelningsplatsen känner jag en absolut lycka. Likaså när jag monterar film eller sitter och skriver ett manus. Allt annat i mitt liv betyder ingenting utan är bara detaljer. Det är mitt liv.


HUR UPPLEVDE DU ÖVERGÅNGEN FRÅN ATT TIDIGARE STÅ FRAMFÖR KAMERAN TILL ATT HAMNA BAKOM DEN?

- När jag såg Michelangelo Antonioni och Ingmar Bergmans filmer första gången tänkte jag att film är ett underverk. Så fick jag chansen att regissera tre avsnitt av TV-serien Svarta Rummet. Min skådespelarerfarenhet var en extra trygghet i början, men rollen som regissör är helt annorlunda. Att göra film är ju ingen gudomlig handling! Tekniskt sätt är det en relativt enkel sak… Men det är väldigt krävande för alla inblandade att få allt att stämma under arbetsprocessen. Det är detaljarbete under en mycket lång period och du måste vara extremt närvarande hela tiden för din berättelse ska bli som den du har inom dig.

DRIVKRAFTEN TILL ATT ARBETA MED DETTA, VAR KOMMER DEN IFRÅN?

- Jag liknar den vid en röst inom mig. En röst som är tvungen att komma ut och förverkliga det jag ser och känner. Den känslan är något du är född med som konstnär. Den sitter i kroppen – i tanken, hjärtat och i fingerspetsarna. Du kan ha studerat pianomusik i tio år, men har du den inte i dig uppstår inte magin. Konst handlar om något ytterst individuellt  och varje person behöver hitta hur hans röst låter. Någon tar ett instrument i händerna, någon annan en pensel, någon skriver…jag gör film. Jag älskar att berätta och det är din skyldighet som konstnär att förmedla denna röst.

HUR SER DU PÅ DIN ROLL SOM REGISSÖR?

- Mitt jobb är att samla ihop alla som jobbar med produktionen och agera dirigent. Jag tar bort överflödiga saker och låter annat vara mer framträdande. Det här är viktigt, det här mindre viktigt…och så vidare. Allt hänger på att du har rätt team. Jag har spenderat otroligt mycket tid på att hitta exakt rätt person på rätt uppgift.

DU PRATAR OM ATT KUNNA FÖRMEDLA EN BILD AV DEN INRE RÖSTEN, OCH I DITT FALL HANDLAR DET OM ATT SKAPA VISUELLA BILDER – HUR VIKTIG ANSER DU ATT FOTOGRAFEN ÄR I DITT ARBETE?

- Vi bestämmer allt tillsammans; vilken optik och vilken vinkel vi ska använda i varje scen. Samma sak om det ska vara still- eller rörlig bild. Fotografens ögon är regissörens ögon, de måste stämma med varandra. Som regissör är det din högsta önskan att hitta en fotograf som har samma konstnärliga vision som du. Vad hade Ingmar Bergman varit utan Sven Nykvist till exempel? Jag har hittat mina ögon och är extremt tacksam för att jag av en slump hittade Mikhail Kritchman.


DINA FILMER GRUNDAR SIG OFTA I STORA PSYKOLOGISKA KONFLIKTER KARAKTÄRERNA EMELLAN – VAD BRINNER DU FÖR ATT BERÄTTA?

- Jag känner när ett manus har substans och tyngd. Om det inte finns, vill jag inte arbeta med det. Karaktärerna i berättelsen måste ha ett djup som går att utveckla – något som beskriver dem i förhållande till sin omvärld och samtid. Då en historia inte släpper taget om dig utan dröjer sig kvar, vet du att den är bra. Den typen av berättelse börjar växa inom dig och skriver nästan sig själv.

DET FÅR DU GÄRNA UTVECKLA LITE…

- Du måste vara seende och ta in världen omkring dig. Leva och känna. För mig har det aldrig funkat att sitta vid ett skrivbord och fundera på vad du ska skriva. Om du lever kommer bra idéer och historier intuitivt och spontant. Det handlar om en berättelse som utvecklas av sig själv och som fullständigt etsar sig fast och lever inom dig. Där uppstår magi. En explosion som känns i tanken, hjärtat och i hela kroppen. Jag kan likna den vid en undervattensexplosion… Så plötsligt förstår du vad historien handlar om – början, mitten och slutet. Du kan alltid lita på din intuition.

DU HAR TIDIGARE SAGT ATT ”VI TROR OSS VETA SAKER, MEN ALLT KAN EGENTLIGEN VARA EN ILLUSION”. VILKA ÄR DINA TANKAR KRING EXISTENTIALISM OCH ANDLIGHET?

- Jag vet inte om det finns någon mening med livet, men det finns ett sätt att existera. Jag är säker på att det finns en väg för människan och den är olika för oss alla. Man behöver hitta sin egen väg. Min är att skapa skönhet och göra film. Vår uppgift är att försöka motsvara gudarnas jobb i allt det vackra på jorden – att skapa och ge människor möjlighet att andas, gråta och känna medlidande. Om vi inte gör det förvandlas vi till växter. Grönsaker.

HAR DU NÅGOT RÅD TILL ANDRA FILMSKAPARE SOM DU VILL DELA MED DIG AV?

- När jag och David Lynch lärde känna varandra gav han mig ett bra råd. Det var att aldrig tillåta andra med sina långa fingrar att ta sig in i din tanke och din idé. Folk som tror sig veta hur det ska vara. Strunta i människor som säger till dig ”så här ska det se ut” eller ”du borde göra så här”! Låt din ursprungsidé finnas kvar och tro på den. Tro på dig själv och det du vill säga. Du måste våga lita på det. Kompromissa aldrig med ditt konstnärskap!


Foto från Bergmanveckan
Tack till Sisela Rosén Ignatkova

Nina Stenberg

Jordi Ribera / Alkoholen är som att ha hörlurar på sig hela tiden och lyssna på Rachmaninov i stället för att dras med Britney Spears

En man står och sjunger italiensk opera i en av Gamla Stans gränder. Han är glad och berusad och verkar gilla ordet amore extra mycket för han håller ut tonen längre på det runda o:et. Han skiter i att det regnar. Den gråsvarta jackan hänger på sned över axeln och med ena handen håller han fram Situation Sthlm för att visa förbipasserande att den är till salu – den kostar bara fyrtio kronor. Ingen stannar för att köpa tidningen.

Någon timme tidigare möter han en person jag känner. Han tycker att hon ser ut som en ”riktig människa” och när hon köper tidningen berättar han att han varit en stor balettstjärna en gång i tiden och var solist på flera av världens finaste operahus.

Jordi Ribera – numera alkoholist och hemlös – kom tillbaka till Stockholm för tio månader sedan från en pappkartong på Skid Row i Los Angeles. Vi tar en pizza på Söder och pratar om livet, om framgång och fall, och vad som händer med tankarna då man hamnar i helvetet.

HUR KOMMER DET SIG ATT DU BÖRJADE DANSA BALETT?

– Min mamma var dansare. Hon såg att jag hade en balettkropp, och när jag var elva år släpade hon iväg mig till en danslektion. Jag ville vara hemma och spela fotboll med grabbarna – jag älskade Pelé över allt annat – men hon tog med mig dit. Så såg jag alla vackra tjejer i sina tighta trikåer och leotards, och jag sa: ”Ok mamma, jag stannar kvar här ett tag då”.

VILKEN ROLL HAR BALETTEN SPELAT I DITT  LIV?

– Den har varit mitt liv. Det är en livsstil att vara dansare. Dansen blir hela ditt liv. Den du är.


DU BÖRJADE PÅ KUNGLIGA SVENSKA BALETTSKOLAN SOM BARN – HUR MINNS DU DIN BARNDOM?

– Jag hade ingen vidare bra barndom. Farsan stack och jag växte upp med min mamma. Hon var alkoholist och inte särskilt trevlig när hon drack; hon stängde in mig på mitt rum och slog mig. En gång gick det så illa att jag hamnade på sjukhus och fick sy. Jag rymde hemifrån när jag var fjorton år. Klättrade upp i ett träd i Kungsträdgården bredvid Operan och in genom ett fönster till en balettsal. Där låg jag och sov till barnavårdsnämnden fick tag på mig. De letade upp min morbror som hade en etta på söder och där bodde vi, jag och han.

VAD ÄR DET SVÅRASTE MED BALETT DANSMÄSSIGT OCH VAD KRÄVS RENT PSYKISKT AV EN BALETTDANSÖR?

– Att göra tekniskt svåra saker och samtidigt se vacker ut; perfekta linjer och utstrålning. Du måste agera som att det ser lätt ut i ansiktet fast det är supersvårt egentligen. Spela teater, allt ska stämma på en gång. Det krävs hårt arbete varje dag både psykiskt och fysiskt. Samma övningar dag ut och dag in, år efter år efter år… Du måste vara extremt disciplinerad. Alla som lyckas är narcissister och expressionister, det hör till på något sätt. Många älskar att träna men vissa blir för nervösa när de går upp på scen och snubblar eller har scenskräck. Och du måste prestera ännu bättre på scen än på träning. Jag älskade att stå på scen – adrenalinet tog över, inte nerverna.

DIN KARRIÄR HÖLL I SIG I MÅNGA ÅR. VAD HÄNDE DÅ DU FICK SLUTA OCH VAR KOMMER ALKOHOLEN IN I BILDEN?

– Som sjuttonåring blev jag professionell dansare och karriären höll i sig i tjugoett år. Men efter två knäoperationer insåg jag att jag var slut som artist. Jag kunde inte längre dansa på elitnivå. Det finns ett klipp på Youtube som är taget precis innan knät pajade. Efter det var jag knäckt över att karriären var slut – jag älskade att stå på scen. Så började jag att undervisa istället. Ska du tjäna pengar på att undervisa måste du undervisa även dem som dansar på hobbynivå. Jag pallade inte det. Jag är perfektionist. Helt plötsligt stod jag och undervisade barn som stod och petade sig i näsan och tuggade tuggummi. På den tiden var jag inte redo för det, det var en för stor mental omställning. Så jag började dricka mer och mer och till slut tog jag med en termos med sprit in på lektionerna för att orka. Så drack jag från morgon till kväll. Jag fick sparken då folk började förstå vad jag höll på med, men med min resumé kunde jag bara dra vidare till nästa stad där samma sak hände. Så höll jag på i tio år, som en geografisk flykt över hela Amerika.

JORDI FORTSÄTTER…

– Jag var i USA när det här hände och där finns inget nätverk att falla tillbaka på. Där förlorar du jobbet och lägenheten och hamnar på gatan i en pappkartong och dör. Det finns ingen socialism i kapitalismens högborg. You make it or you break it. Sverige blev min räddning. När jag kom till Sverige i september förra året hade jag inte varit här på trettio år. Några månader innan satt jag i fängelset Twin Towers i L.A. efter att ha åkt fast för rattfyllor. Det var den värsta upplevelsen i mitt liv. I en månad gick jag omkring och spelade tuffing för att inte råka ut för nåt. Jag är ganska bra på att spela Scarface om jag behöver så jag hamnade bara i ett riktigt stort slagsmål. När jag kom ut därifrån ville jag ta livet av mig. Men jag vågade inte. Kunde inte. Jag har det inte i mig… Så jag gick och köpte tequila för resten av pengarna jag hade och söp som bara den. Gick till soppköket och sov i en pappkartong.

HUR LYCKADES DU TA DIG HEM TILL SVERIGE FRÅN GATAN I L.A.?

– Att vara hemlös i Los Angeles är inte som att vara uteliggare i Stockholm. I USA är det hundra gånger värre – på liv och död, varje dag. Efter ett tag lyckades folk jag kände spåra upp mig där jag var i min pappkartong på Skid Row. Jag hade mitt svenska pass och min mamma köpte en flygbiljett hem till Sverige. Polisen körde mig från Arlanda för jag hade ju inga pengar kvar, och så åkte jag rakt till socialjouren och enheten för hemlösa på Östgötagatan på Södermalm.


HUR SER EN DAG UT I DITT LIV NU FÖR TIDEN?

– Att bo på Krinolinen är som att bo på gubbdagis. Det är svårt att aktivt hålla igång ett normalt liv för du måste flänga fram och tillbaka med tunnelbanan till Fruängen och passa mattider och blåsa en gång om dagen. Folk sitter ofta och degar på de här ställena; äter, ser på TV och gör ingenting. Jag tycker det är helt knäppt för man skulle kunna jobba då istället. Om du inte blåser 0,0 varje dag åker du ut. Då hamnar du på riktiga katastrofställen, värre än djurstallar på Zoo. Ett stort problem är att det tar väldigt lång tid för missbrukare att få en så kallad försökslägenhet. Folk tappar tålamodet och gör bort sig lite då och då och så är du tillbaka där du började… Ett steg fram och två steg bak. Det finns väldigt liten progressiv framdrift vad gäller att få folk att komma ifrån den här typen av liv. Missbrukare måste tillbaka ut i samhället igen och det börjar med jobben. Få folk i arbete god damn it! Inte sitta och glo framför en TV.

MÖTEN MED MÄNNISKOR MÅSTE VARA ANNORLUNDA NU, JÄMFÖRT MED NÄR DU VAR ETT STORT NAMN. HUR BLIR DU BEMÖTT SOM HEMLÖS?

– Likadant som alla i min situation. Många tror att uteliggare är dumma i huvudet. De tar sig inte tid att snacka med oss. Jag önskar att folk kunde kommunicera bättre. För vi kan det. Många i alla fall. Ensamheten är det värsta med att vara hemlös.


DANSARE TILLHÖR SOM MÅNGA ANDRA KULTURARBETARE INTE EN HÖGAVLÖNAD YRKESGRUPP. VAD HÄNDER DÅ MAN GÅR I PENSION?

– Du måste vara anställd många år på samma ställe för att få ut pension. Som stjärndansare lever du inte så. Då åker du runt i världen och dansar på olika operahus och då får du ingen pension. De som haft en större karriär som dansare blir ofta balettchef, balettmästare eller lärare i ett fint balettkompani. Jag var odiplomatisk och opolitisk under min karriär – hade kontroversiella åsikter och en väldig attityd. Jag tror den egenskapen var direkt relaterat till min uppfostran, eller avsaknaden av den. Du måste vara snäll och klappa folk på huvudet, inte som jag var – frispråkig och som bad folk dra åt helvete till höger och vänster.

VILKEN ROLL SER DU ATT KULTUREN HAR I SVERIGE?

– Sverige har utvecklat en amerikaniserad kultur under många år. Specialeffects, glitter och tuttar. Nordeuropa har utvecklat det här i större utsträckning för Sydeuropa har en längre historia där kulturen var oerhört bärande. Sverige var ett kallt land, folk levde med påkar medan sydligare länder utvecklade en civilisation. Kultur är liv. Mångfald och uttryck. Inte bara muskler och sex – sånt som amerikansk kultur går ut på: att sälja nåt som alla vill ha. Kultur är mänsklighet och universum. Det finns inte så många dimensioner i folks liv numera. Livet har blivit reducerat till en tvådimensionell värld. Räddningen är att samhället blir mer kulturellt igen. Inte mer materialistiskt och kapitalistiskt.

FINNS DU NÅGOT DU TYCKER POLITIKERNA BÖR TÄNKA PÅ I FÖRHÅLLANDE TILL MISSBRUKARE, NÅGOT SOM BÖR ÄNDRAS ETC?

– Sverige är ett paradis jämfört med många andra länder. Men det finns en stor brist. Då du fått dina socialpengar, tak över huvudet och mat, har du redan fått en stämpel som missbrukare. För att ta dig vidare behöver du komma ut i samhället och börja jobba. Där får du ingen hjälp. Ett arbete gör att du får annat att tänka på och hjälper till att hålla dig från att dricka. Socialen resonerar inte så; vilket av hönan och ägget kom först? De hjälper med boende och mat men inte att komma tillbaka till arbetslivet. Det är det som är katastrof.

HAR DU NÅGON ÖNSKAN JUST NU?

– Det enda jag tänker på just nu är att jag vill ha någonting att göra. Ett jobb. Jag är inte kravstor just nu. Med min resumé som balettdansare är det svårt, jag har bara dansen på mitt CV. Vet inget annat. Sen kan du lägga till min nuvarande situation. Då har du inga större chanser att få jobb.  Är det någon på ditt jobb som vill att jag ska komma och bära kartonger så kommer jag och gör det!

OM DU INTE BLIVIT BALETTDANSÖR – VAD HADE DU VELAT JOBBA MED DÅ?

– Jag har alltid älskat djur och natur! När jag hade semester från balettkompanierna åkte jag och fiskade. Jag hade velat utbilda mig till marinbiolog. Eller en sån där National Geographic-snubbe som springer runt och plockar upp lejonbajs för att kolla på det.

VAD TROR DU OM DINA CHANSER ATT FÅ JOBBA MED DANSEN IGEN?

– Jag har tänkt mycket på det men jag skäms så otroligt för att berätta för människor i branschen om vad som hänt. Jag har varit så skamsen för jag var en person som folk såg upp till. För dem skäms jag något fruktansvärt. Nu har jag börjat träna lite för att kanske kunna undervisa igen. Jag måste hitta styrkan att bemöta alla frågor om vad jag har gjort de senaste åren. Jag är fruktansvärt rädd för att få ett nej och bli ännu mer deprimerad. Inför den här intervjun tänkte jag att jag kanske inte vill gå ut och berätta om mitt misslyckande. Men så bestämde jag mig för att göra det. Jag kan inte gå runt och gömma mig som en struts och stoppa huvudet i sanden. Då kommer jag inte vidare. Det är så här har mitt liv har blivit. Kanske kan det komma något bra ur det här?

HADE DIN FAMILJ OCH DINA VÄNNER KUNNAT AGERA ANNORLUNDA ELLER GJORT NÅGOT SOM FÅTT DIG ATT INTE HAMNA DÄR DU TILL SLUT HAMNADE?

– Det finns inget man kan göra för en alkoholist. Slå en i huvudet och tvinga in en på avvänjning i såna fall. Men det får man inte göra… Man börjar lyssna när man är halvdöd. Det är så för alla missbrukare. Många klara aldrig att komma ur det. Du får väldigt starka impulser av att vilja dricka – det är dem du måste orka stå emot om du ska bli frisk. Folk har de senaste tio åren försökt få mig att sluta. Alkoholister är envisa och lyssnar inte på nån. Du behöver en öl för att slippa abstinensen och gå upp ur sängen… Det blir en vana. Allt går så successivt att du inte märker det själv. Du ser inte tid, du blir desperat efter att få supa. Aldrig tänker du ett steg fram utan bara hur du ska få nästa öl. Så är det för missbrukare – you gotta learn the hard way.

VARFÖR TROR DU ATT DET HÄR DRABBADE DIG – KAN VEM SOM HELST HAMNA I DIN SITUATION?

– Alkoholism är genetiskt, det är vetenskapligt bevisat – någon gen av nåt slag. Nästan alla alkoholister har alkoholism i familjen. När normala människor dricker och känner att de fått nog, börjar det brinna kroppen på mig och jag vill bara ha mer. Jag slutar inte förrän jag ramlar ner och tuppar av. Vad det egentligen handlar om är att du måste ha den där grunduppfostran och tryggheten, annars kan det gå som med mig – eller som för Michael Jackson för den delen. Han var ett ruskigt geni men inte helt bra i huvudet. Tablettmissbrukare… Det dog han av till slut.

SÅ DU MENAR ATT MYCKET HÄNGER IHOP MED UPPVÄXTEN…?

– Jag hade ingen bra barndom. I efterhand förstår jag att det svåra var att jag gick från en riktig katastrofbarndom till att bli en stjärna på balettskolan. Allt hände på en gång. Jag var inte mogen för det, jag hade inte fått någon bra uppfostran. Det var så viktigt för mig när jag var liten att bli bra jättefort för att få ett bättre liv… Det blev ett sätt att komma ifrån den eländiga verkligheten. Man blir ofta bra på något för att man mår dåligt. Man flyr in i det. Så jag blev bra. Riktigt bra. Men när det tog slut klarade jag inte av att befinna mig i den riktiga världen då jag inte längre var på elitnivå och lyckad.

JORDI FUNDERAR EN STUND OCH TILLÄGGER:

– Nu måste jag möta den verkligheten och ta itu med tio års försummelse. Men jag gillar inte riktigt det jag ser. Jag avskyr var samhället är på väg. Allt handlar om kvantitet framför kvalitet. Att ha stora bröst och att vara sexig. Tjäna pengar. Artister kan knappt sjunga idag, allt har blivit artificiellt. Jag önskar att folk kunde se mer till kvalitet än kvantitet i det de gör. Alkoholen är för mig som att ha hörlurar på sig hela tiden och lyssna på Rachmaninov i stället för att dras med Britney Spears… Idag har jag accepterat det som har hänt och förstått varför det har hänt. Det har blivit mycket tänkande.



Foto för Rodeo: Christian Gustavsson

 

 

Nina Stenberg

Daniel Boyacioglu gör som Brad Pitt i Höstlegender / därför cyklar han till Gibraltar


Daniel Boyacioglu är poeten som bestämt sig för att cykla från Stockholm till Gibraltar. På onsdag klockan 10.30 sätter han sig på cykeln i Aspudden och börjar sin färd mot Sydeuropa. Packväskorna har han fyllt med extra kläder, fem stockar Ettans lössnus, tält, gaskök, en pockettrumpet, pc och en smartphone. Totalt kommer han att avverka 450 mil på femtio dagar. Utmaningen är ett samarbete mellan Daniel och Microsoft.

DU SKA ENSAM CYKLA FRÅN STOCKHOLM TILL GIBRALTAR. HUR KOM DU PÅ IDÉN OCH VILKET ÄR DITT SYFTE  MED RESAN?

- Idén att cykla dit fick jag för fyra år sedan. Men det blev aldrig av då för jag hade varken tid eller resurser till det. När Microsoft sen frågade mig om jag hade någon dröm som jag skulle vilja genomföra, tänkte jag: Dröm, jag har väl ingen dröm? Jag har allt jag behöver, mitt liv är bra. Men så kom jag på: Ja! Jag ska cykla till Gibraltar. Min ingång är litterär – att undersöka vad utmattningen och ensamheten gör med dikten. Jag vill göra något annat än att sitta på en soffa i åtta timmar och vänta på en dikt. Det är för många dagar som är så och jag trivs för bra på den där jädra soffan.

VARFÖR PÅ CYKEL – OCH VARFÖR TILL GIBRALTAR?

- Att cykla är en bra metafor; man tar sig framåt av egen kraft. Hjulet som uppfinning, och metaforen att bära sin egen vikt. Man måste vara kvar där man är då man trampar. Europa är ett bra fält och här finns en historia. Gibraltar är brytpunkten mellan nord och syd. Två världar har uppstått mellan den rika och den fattiga världen. Människor som drömmer om ett bättre liv. Kroppar flyter omkring där, för folk vill ta sig över till ”den bättre världen”. Det finns en skevhet i världen att undersöka. Sen att Gibraltar är skitlångt bort är ännu en aspekt som gör mig nyfiken. Cykla skitlångt, skriva på kvällarna och undra vad fan man gör.

DET ÄR EN TUFF UTMANING, VARFÖR UTSÄTTER DU DIG FÖR DET HÄR?

- För mig som älskar poesi mer än allt, så är det helt förståeligt varför man utsätter sig för allt det här, bara för att undersöka om man kan hitta en ny ton i sitt språk. Jag åker på den här resan som poet. Inte som upptäcktsresande eller extremidrottare, även om uppgiften är lite extrem. Meningen är inte att visa att jag är en av få poeter som cyklar så här långt. Det handlar om att jag som poet offrar bekvämlighet för att hitta poesi. Alla gör egentligen det, men jag gör det på det här sättet. Jag gör det för poesins skull och i slutänden också min egen, eftersom det ligger i mitt intresse att poesin mår bra. Inte bara min egen utan hela poesisverige.

DANIEL FORTSÄTTER:

- Det är för många inklusive jag själv, som spenderar för många timmar och flyttar kommatecken och kliar sig i skägget. Det går för mycket tid till det. Det är bra att lägga tid på sånt. Och klia sig i skägget, men inte att lägga mycket tid.

VAD ÄR DET DU ÄLSKAR MED POESIN?

- Jag vet inte. Frågar du en nioåring varför han gillar att spela hockey, så säger han att det är för att det är kul… Jag har inget bättre svar där. Jag skriver för att det är kul. Jag vill undersöka en formulering och se om den kan bli bättre än vad jag trodde.

BRA OCH ”BÄTTRE” DIKT – VAD HANDLAR DET OM EGENTLIGEN?

- Det är också godtyckligt. Man kan på kvällen tycka att något man har skrivit är skitbra, men sen morgonen efter tycka att det är skit. Men det kan finnas något annat där, förutom att vara bra.  Dikten kan beskriva ens förhållningssätt till världen eller litteraturen på ett bra sätt, eller beskriva politiken. Jag tycker att det finns en miljon sorters poesi och att de alla är bra på olika sätt. Ingen av mina diktsamlingar är konsekventa eller homogena. Jag gillar att skriva olika sorters dikter – en sonett, en ögonblicksdikt och så vidare.

DU HAR VARIT VERKSAM SOM POET I ÖVER TIO ÅR. BLIR ORDEN BÄTTRE OCH BÄTTRE MED ÅLDERN?

- Det är skillnad nu mot förut. Förut utforskade jag alla idéer som kom till mig, men när man får lite mer erfarenhet blir man mer snobbig med idéerna och kan avfärda dem innan man testat dem. Nu utforskar jag bara en idé om jag verkligen tror på den. Förr trodde jag att allt kunde bli bra, nu vet jag bättre. Man kan säga att nyfikenheten försvinner lite grann som en naturlig utveckling och den ersätts av någonting annat. Jag skriver kanske inte lika ofta som förut, men det blir bra varje gång typ. Nästan varje gång i alla fall!

HUR FÖDS DIKTEN HOS DIG?

- Jag har ännu inte förstått hur den där första raden kommer till mig. När det där första uppslaget uppstår. Däremot kan jag väldigt utförligt beskriva hur man sen går tillväga då den första raden finns där. Då handlar det om teknik, ambition och arbete. De första raderna kommer av att man sitter och väntar. Så kommer det någonting till slut. Jag sitter och dricker kaffe, lyssnar på P2 eller nån skiva ur min skivsamling. Klassisk musik och jazz funkar bäst, instrumentalmusik ska det vara i alla fall. Jag blir störd av vokalister. Jättestörd. Det är oftast så dåliga texter och jag är arbetsskadad. Det vokala uttrycket är viktigt för mig. Rap funkar också bra. Det är min ungdomskärlek.

HAR DU NÅGRA FAVORITER?

- Planet Asia och Busta Rhymes. Busta Rhymes har överlägset de bästa verserna.

DU LYSSNAR MYCKET PÅ MUSIK OCH HAR SJÄLV GETT UT TRE SKIVOR – VAD KOMMER DU ATT SPELA I HÖRLURARNA PÅ LANDSVÄGARNA I EUROPA?

- De La Soul! De La Soul kan man aldrig bli besviken på. Det är aldrig en femma det de gör men alltid fyra plus. Allting är fyra plus! De har en hög lägsta nivå. De har en låt från -94 som handlar om mjäll. De rabblar bara upp alla de vet som har mjäll. Skitroligt! I en annan låt på samma platta rappar de på låtsasjapanska.

VAD HOPPAS DU FÅ UT AV DEN HÄR UPPLEVELSEN?

- Efter att det här är klart hoppas jag att jag aldrig mer ska drivas av den här typen av utmaning eller idé om att jag – Daniel Boyaciouglu – ska utföra såna här idiotprojekt. Som i Höstlegender när den där gamla indianen i voice over säger om Brad Pitt att ”den inre björnen i honom tystande”. Det hoppas jag ska hända. Att min inre björn ska tystna.

VAD VILL DIN INRE BJÖRN MENAR DU?

- Det är något sjukt det här. Jag får för mig saker. Jag har aldrig cyklat men jag får för mig att jag kan – cykla till Gibraltar – och med ganska orimliga krav på hur många mil jag ska klara av varje dag. Först planerade jag tretton mil om dan, men efter mitt premiäråk till Uppsala igår, insåg jag att jag inte var så vältränad som jag trodde. Jag blev helt slut efter sju! Klarade mig nätt och jämt fram till stan. Så nu tror jag inte att jag ska klara tretton. Det här vittnar om min självbild; att jag klarar hur mycket som helst. Jag kommer de första dagarna cykla sju, åtta mil om dagen, sen gå upp till tio eller elva… Jag kommer cykla två dar och vila den tredje. Så kommer jag hålla på i början. Annars kommer mina knän att pajja, och rumpan också!

NÄR MAN CYKLAT SÅ LÅNGT VARJE DAG, HUR SPENDERAR MAN SEN KVÄLLARNA TROR DU?

- Då spelar jag Spindelharpa, bloggar och skriver en dikt. Jag är beroende av Spindelharpan. Förut var det Sudoku, nu är det Spindelharpa. Jag behöver nån hjärndöd verksamhet som inte gör anspråk på min tankeverksamhet, nåt som inte har med ord att göra. Det är för att ha någonting att göra medan jag väntar. Det eviga väntandet som fyller ens liv som poet…

VAD RÖR SIG I DITT HUVUD SÅ HÄR INFÖR AVRESAN – KÄNNER DU ORO FÖR NÅGOT?

- Att jag ska vara skitdålig. Att jag inte alls är så stark som jag tror! Det är skitsvårt för när man vet att man har varit bra tränad och förstår att man inte är det längre, den insikten är jättejobbig. Jag tror fortfarande att jag är bra, till och med jättestark, men i så bra form som jag tidigare har varit är jag inte längre. Men jag kör till det blir svart, till jag inte längre kan stå på benen. Det har hänt mig några gånger att jag får ”error” i kroppen. Det är inte normalt att inte veta när man ska lägga av. Jag känner inte av den gränsen. Men nu måste jag disponera kraften under en längre period, så då måste jag agera annorlunda.

DET VÄRSTA SOM SKULLE KUNNA HÄNDA UNDER DE HÄR FEMTIO DAGARNA, VAD ÄR DET?

- Om kroppen går sönder och jag blir inlagd på sjukhus så har jag mycket att skriva om. Om det går bättre än jag trott så har jag mycket att skriva om. Eftersom jag åker i ett litterärt syfte är det värsta som skulle kunna hända att jag inte orkar skriva alls. Men det tror jag inte kommer hända. Nånting tror jag att jag kommer att skriva, om inte annat kan jag skriva om hur trött jag är. Eller vilken idiot jag är som ger mig iväg på en sån här grej.

HUR HAR DU PLANERAT INFÖR RESAN?

- Jag har inte planerat så mycket. Jag måste sätta igång och utvärdera allt eftersom, sen så kan jag förstå. Jag har inte tränat så mycket inför det här så jag vet inte vilken nivå jag är på.

HAR DU FÖRSTÅTT VAD DU GETT DIG IN PÅ VERKLIGEN?

- Inte riktigt. Men så är det alltid. Jag skrev en opera utan att någonsin sett en opera. Så där gör jag rätt ofta. Jag får för mig att jag kan saker, fast jag inte kan det. En fördel och på samma sätt en nackdel är att jag är bra på att sälja in grejer. Sen måste jag ju också klara av uppgiften. Som det här med att cykla. Just nu känner jag att det här är en dum idé. Men jag måste känna så. Vad finns det för mening om jag redan visste att jag klarade av det? Vissa går en utbildning i fem år och säger sedan att de kan något. Jag är inte lagd åt det hållet, jag gör tvärtom. Jag upptäcker någonting som jag vill göra, så säger jag till mig själv att jag kan göra det och då gör jag det.

TROR DU ATT DEN HÄR UPPLEVELSEN KOMMER ATT PÅVERKA DITT SPRÅK OCH DINA ORD PÅ NÅGOT SÄTT?

- Ja, jag tror det. Men jag har ingen aning om vad det skulle kunna vara. Jag har skrivit fem böcker och i slutet av varje bok har jag alltid hittat en ny ton, som jag ville gå vidare med i nästa bok. Förutom när jag gav ut den senaste boken. Då hittade jag ingenting. Det har varit rörigt de senaste två åren att veta vilken ton eller uppslag jag skulle gå vidare med. Så det här hoppas jag ska dra ett streck över allt som har varit och hur man själsligen har mått och inleda någonting nytt. Att jag cyklar ifrån onödiga frågeställningar vad gäller språk- vad gäller att vara poet och att vara människa och istället ha kvar de nödvändiga frågeställningarna. Jag vill cykla ifrån allt! Kärlekssorg och andra tankar som uppehåller en.

HUR VILL DU MÖTA FRAMTIDEN?

- Ren. Jag tror det här kommer att ha en renande effekt. Ren som att man inte bryr sig om onödiga grejer. Att man inte har åsikter om det här bordet till exempel. Det är inte ens ditt bord! Varför ha åsikter om allt? När jag kommer tillbaka i augusti hoppas jag att jag inte har några åsikter av den typen något mer.

VAD ÄR DET BÄSTA DU VET I LIVET?

- Barn. Därför att de är rena. Om de är ledsna är de ledsna för att de är ledsna. Inte för att de tänker att det antingen är bra eller dåligt, eller för att det ska tjäna en situation. De är uppriktiga. Är de glada är de glada för att det är roligt. Om de inte vill kramas finns det inget här på jorden som kan få dem att kramas. De fuskar inte med känslor!

Foto för Rodeo: Christian Gustavsson

Daniel om sin resa:
Blogg

Twitter
Facebook

Mer om samarbetet med Microsoft och Generation7

 

Nina Stenberg

Sven-Harry Karlsson | gillar man skönhet så kan man finna det i allt


Sven-Harrys (konstmuseum) invigdes för en dryg månad sen och står nu som ett glänsande guldskepp vid sidan av Vasaparken i Stockholm. Upphovsmannen till konsthallen är byggmästaren Sven-Harry Karlsson, mannen som grundade Folkhem på 60-talet.

Sven-Harrys tanke med huset är att visa ”den underbara konst som Sverige har att erbjuda”. Och detta gör han i privat regi. Att mecenater är så få i Sverige är en fråga inte ens politiker verkar ha svaret på. Det är inte många inom svensk industri och näringsliv som vågar investera i kulturen – kanske förstår de inte värdet av den? Sven-Harry älskar konst och han har modet att satsa på vad han anser världen inte kan vara utan.

HUR KOM DU PÅ IDÉN ATT BYGGA ETT KONSTMUSEUM?

- Många museer har länge visat intresse för min konstsamling. Men skulle jag låta den till ett museum skulle den bara hamna i källaren för de har inte plats att visa all konst de har. Och det finns ingen vits med att ha en fin samling konst om människor aldrig får ta del av den! Kommunen ville ha ett kulturhus här fick jag veta. Så jag kopplade in Wingårdh arkitektkontor och så gjorde vi ett hus ihop. 60 % av ytan här i huset är bostäder och 40 % är konst. Det gör att hyrorna från lägenheterna finansierar övrig yta och ekonomin hålls stabil över tid. Vi kommer att ha en trygg och rullande verksamhet här. Det behöver konsten.

ATT NI ÄR FÅ MECENATER I SVERIGE, FINNS DET NÅGON ANLEDNING TILL DET TROR DU?

- De kommer fler. Intresset för konst har ökat markant i Sverige de senaste åren och idag finns det design i nästan allt som produceras. Men tyvärr kan många inte tillräckligt om konst. De kanske har pengar men man måste också ha tid på sig för att samla kunskap och sätta sig in i det.


DITT KONSTINTRESSE – VAR KOMMER DET IFRÅN?

- Min far var också konstsamlare så vi hade mycket konst på väggarna hemma. Sen är jag gravt ordblind. Min första styvmorsa tog mig till en professor i Lund och ville få mig sinnesundersökt. Men doktorn sa nej. Det positiva med att vara ordblind är att man enligt experterna utvecklar andra sinnen. Så jag utvecklade den estetisk sidan istället. Skönhet har alltid intresserat mig.

EN DEL SYRLIGA KOMMENTARER HAR FÄLLTS KRING BYGGET AV SVEN-HARRYS – VAD TÄNKER DU OM DET?

- Vissa verkar tro att mitt syfte med bygget har varit att skapa ett mausoleum. De förstår ju inte mer än så. Klart att det är ett minnesmärke över mig och mitt byggande men främst vill jag att konst ska intressera andra. Jag vill att människor ska få ta del av min konst och att det i sin tur kan få folk att inse konstens värde. Att bygga ett konstmuseum var för mig ett sätt att avdramatisera konsten. Ett hus som för konsten närmre människor.


VILKEN TYP AV KONST KOMMER ATT VISAS HÄR?

- I de tre gallerierna i nedre delen av huset kommer jag främst att visa ung, svensk och mer modern konst. Museet som öppnar i december på sjätte våningen kommer att visa den konst som jag har haft i mitt hem, det vill säga min konstsamling.

VAD AVGÖR EGENTLIGEN OM EN MÅLNING ÄR BRA ELLER INTE?

- Det inre engagemanget! Finns det, finns det själ. Jag kan se om en av mina favoritmålare mådde dåligt när han målade den, eller om han för den skull var lycklig. Sen handlar det också om bredd. Om en konstnär inte har bredd i sitt utövande, så är en konstnär inte särskilt bra. Carl Fredrik Hill till exempel. Han var bra även på sin lägsta nivå och när han var riktigt bra var han outstanding. Han höll en hög och jämn kvalitet på sin konst. Angående det som ställs ut… Ernst Josephson målade ”Strömkarlen” som Prins Eugen köpte av honom. Den skulle skänkas till Nationalmuseum, men Nationalmuseum ville inte ha den. De tackade nej. Av det förstår vi vad de så kallade experterna kan. De vill bara bevaka sina egna intressen och så är det även idag. De bevakar sina egna intressen, sticker något ut för mycket och är för annorlunda, då vill man inte ha det.


DU HAR TIDIGARE SAGT I EN INTERVJU FÖR EXPRESSEN ATT ”VI KAN INTE LEVA UTAN KULTUR” – HAR DU LUST ATT UTVECKLA DET NÅGOT?

- Vi kan inte ha en värld utan kultur. Det går inte. Sverige behöver konsten och det finns riktigt bra konst här! Utan kultur fortsätter den här girigheten där allt styrs av pengar och makt. Det finns inget innehåll i det. Industrin måste förstå att de måste satsa på kultur. Det får inte bli så att IKEA tar över all produktion av svensk design, för kommersen får aldrig ta över. Vi kan inte ha de här girigbukarna som säger till sina medarbetare att ”ni är vår främsta tillgång”, så sticker de pengarna i egna fickor.

HUR SER DU PÅ PRIVATA RESPEKTIVE STATLIGT DRIVNA MUSEER OCH KULTURINSTITUTIONER?

- Staten ska inte bestämma över konsten därför konsten måste vara fri! Staten ska inte ha monopol. Då är det politiken som styr. Det ska inte vara politik i konst! Det ska vara konsten som styr konsten; människorna som styr konsten. Konsthallar och museum måste göra bra utställningar, annars kommer inte publiken. Staten har råd att ta hit den kinesiska terrakottaarmén och Incafolkets guld. Och det är jättebra för det kan inte jag hjälpa till med. Men jag kan däremot hjälpa unga konstnärer att ställa ut och finna sin publik.

NU HAR VI PRATAT VÄLDIGT MYCKET OM KONSTEN I SIG. KONST OCH KLÄDER, HÄNGER DE IHOP TYCKER DU?

- Ja, gillar man skönhet så kan man finna det i allt. Jag gillar färg! Kläder som sitter snyggt på kroppen, men främst färg är viktigt för mig! Jag tycker att det är så jädra tråkigt att folk går omkring som pingviner i stan. Det är bara svart överallt! Och jeans… Jeans är så himla tråkigt. ”Har de varit i stallet”, tänker jag.

Foto för Rodeo: Christian Gustavsson

Mer info, besök Sven-Harrys.se

Nina Stenberg

Bodil Malmsten: ”Jag hatar kommersialiseringen av litteraturen och avglamouriseringen av författarrrollen”

Fotograf: Jesper Brandt Agentur: Rockson

För ett tag sedan gjorde jag en intervju med Fredrik Strage där han uppger att han sett siffror på att 30% av den svenska mannen aldrig läst en bok. Aj. Där trampades på ömma tår vilket gav upphov till hetsiga diskussioner både på jobbet och i mail till höger och vänster. Ok, efter ett samtal med Eva Gedin – förlagschef på Norstedts – går tesen om den svenska mannens ointresse för böcker på tvär med hennes åsikter. Eva menar att intresset för litteraturen är större idag än för några år sen. Också i den yngre generationen. Hon menar att efterfrågan på böcker är stor. Publiken vill också möta – och till viss del lära känna – författaren bakom boken. ”Vissa författare har nästan nått en rockstjärnestatus idag”.

Jag tar upp diskussionen här. Inte för att på något sätt skänka sanningar kring statusen på det manliga behovet/ickebehovet av böcker – utan snarare för att undersöka motsatsförhållandet:

SVENSKEN LÄSER ALLT MINDRE OCH MINDRE
och
EFTERFRÅGAN PÅ BÖCKER ÄR STÖRRE IDAG ÄN TIDIGARE

Bodil Malmsten har precis avslutat sin turné med succéföreställningen Enligt Bodil Malmsten. I uppläsningsföreställningen talade hon om ordet, skrivandet och effekterna av det. Med anledning av hennes roll som ordkonstnär kontaktar jag Bodil i New York där hon just nu är på semester. Jag gillar Bodil. Mycket. Hennes syn på litteraturen, dess status och vikt för samhället är vad man kan kalla glasklar.

Hur ser du på litteratursverige idag? Saknas något eller är det rent av ”bra som det är”?

- Jag har aldrig tyckt att det är bra som det är. Inte ens när det var bättre. Det enda blomstrande med litteratursverige är att det finns fler och fler småförlag som översätter och ger ut litteratur som de stora förlagen tror att folk inte vill ha; den självuppfyllande profetian – att ge folk vad de vill ha. Ett exempel som är lite off-pist, men ändå: Hade franska folket fått vad de ville ha, hade dödsstraffet varit kvar i Frankrike.

Du släppte din första diktsamling på 70-talet. Hur ansågs dikten på den tiden jämfört med idag?

- Jag kände mig väl missgynnad av tidsandan som vanligt. Men poesiuppläsningarna – det var events som hade fyllt Globen om den hade funnits, den kanske fanns men ingen tänkte på det. Alla var upptagna med att stå i kö till poesiuppläsningar eller själva läsa. Det var alltid kö. Poeternas estrad på Mosebacke, massor med små ställen som poppade upp i Vasastan och förorterna, Kafé 44; an på Tjärhovsgatan där kön en midvinterkväll kunde ringla ner förbi Slussen och Gamla Stan, för att tvärvända vid Slottet. Läsande människor på den tiden blev fortfarande chockade över chockerande företeelser som monarkin. Angående hur dikten ansågs av läsarna så verkade det inte som om de blev lika uppskrämda av om det kallades dikt. Det verkade mest vara innehållet och formen som räknades, inte hur det rubriceras. Tidningen Vi intervjuade mig och satte rubriken ”Poeten som säljer.” Jag blev rasande för att det lät som om jag var kommersiell, men det var sant. Mina diktsamlingar i mitten på 80-talet sålde mer än en normal roman i dag. Vad nu en normal roman är, jag vet vad jag menar men kan inte formulera det.

Varför ord? Varför diktar/skriver du?

- Det är just vad jag turnerat Sverige runt med tvåtimmarsföreställningen ”Enligt Bodil Malmsten” för att reda ut. Och det gick ju inte. Jag ångrar att jag inte använde turnén till att göra reklam för författare som har gjort det – satt sig ner och skrivit sina böcker i stället för att grubbla över varför. Författare som  Thomas Bernhard, Roberto Bolaño, Tjechov, Dostojevskij, Vila-Matas, Melville, Beckett, Duras, Tobias Wolff, Raymond Chandler, Jane Austen, Montaigne, Proust. Varför jag skriver, varför skriver jag? Det måste vara straff för något onämnbart brott jag begått i medvetslöst tillstånd, det vill säga när jag var ung.

Vilken roll anser du ordet ha i samhället? Vilken är dess uppgift?

- Ordets uppgift är att inte ha någon uppgift, ingen roll, inget mål utom letandet efter det rätta tilltalet, det rätta ordet. Väldigt ansvarsfullt och omöjligt att lägga ut på entreprenad. Prousts På spaning efter den tid som flytt var inte ett projekt som Marcel Prousts agent sålde in till trettiotvå länder innan någon hade läst ett enda ord. Jag hatar kommersialiseringen av litteraturen och avglamouriseringen av författarrrollen. Om vem som helst med marknadsmässig framåtanda kan bli författare vill inte jag vara det. Jag vill vara en som försöker göra det omöjliga som mina favoritförfattare fast på min nivå. William Faulkner sade om dem som sysslade med litteratur på hans tid, och det gäller än: ”I rate us on the basis of our splendid failure to do the impossible.”

Tror du att svensken läser allt mindre och mindre?

- Jag tycker det ser ut som om svensken läser mer och mer dåligt och eländigt skrivet skräp. I alla fall på tunnelbanan i Stockholm.  I USA tror bokbranschen och läsarna att Stieg Larsson är litteratur och till och med den odödliga tidskriften The New Yorker har haft stor artikel om samhällskritiken i Stieg Larssonprodukterna så jag tog för givet att det var likadant på tunnelbanan i New York, att folk satt med sina iPads och Kindles och konsumerade skräp, men jag såg bara en. De andra läste  Down and out in London and Paris av George Orwell och andra riktiga författare, någon studerade ett språk med svåra tecken, någon läste till läkare. Men bara för att jag råkat observera det här är det inte statistiskt säkerställt.

Kontakten författare och läsare emellan, hur viktig är den? Har det blivit viktigare på senare år för författaren att närma sig sin publik?

- Viktigare tyvärr. Och jag är lika skyldig till det som alla andra som spelar med – man tror att man måste det för att tala om att man kommit ut med en bok. Och det kanske man måste, men eftersom ingen vägrar så vet man ju inte hur det hade gått för boken om författaren inte hade närmat sig sin publik. I USA måste man antingen vara död och k-märkt som David Foster Wallace för att slippa göra uppläsningsturné när man kommer ut med en bok. JD Salinger försökte hålla sig borta från allt det där och se hur det gick för honom – hans besatthet av anonymitet tog över och han dog lika missnöjd som om han hade fortsatt ge ut böcker och suttit i varenda så kallad morgonsoffa och talkshow och pladdrat om dem.

Hur tror du framtidens litteratursverige kommer att se ut?

- Jag tror ingenting, jag har inte den läggningen. Jag hoppas på polarisering – mera vrede hos dem som tar skrivandet på allvar, mer humor, mera angrepp, mera bråk, mer sanning. Jag hoppas att någon som skriver lika bra som Kristian Lundberg skriver en Yarden om Arbetsförmedlingen, att någon med Måns Wadensjös observationsförmåga skriver om psykvården, Försäkringskassan och Soc. Att många olika författare kan och vill försöka sätta ord på det som finns. Och inte finns. Litterära, egna och roligt hopfogade ord!

Jag vet inte, faktiskt. Läser svensken mindre och mindre? Har det kanske blivit ”omodernt” att plöja böcker? Å andra sidan är program som Babel mer populära än någonsin. ”Det talas mycket om böcker – men vilka böcker talas det om egentligen?”, menar Eva Gedin på Norstedts. Topplistlitteratur, deckare och chicklitt? Bodil Malmsten menar att vi läser mer och mer eländigt skrivet skräp. Någonstans läste jag i en blogg att föräldrar inte läser sagor för sina barn på samma sätt idag som tidigare. Och det förändrar i sin tur våra läsvanor i vuxen ålder – mycket. Är boken given eller icke-given?

Nina Stenberg