Andrei Zvyagintsev / våga lita på din intuition


Den ryske regissören Andrei Zvyagintsev beskrivs av många som en av vår tids mest intressanta filmskapare. Efter succédebuten med den prisbelönade filmen The Return, utnämnde New York Times Zvyagintsev till arvtagare av den stora ryska filmkonsten. I höst är han Sverigeaktuell med Elena – filmen som tidigare i år mottog Special Jury Prize i Cannes.

Elena är en berättelse om ett åldrande par med en affärsliknande inställning till varandra. ”Detta är vad världen handlar om idag, relationer är inget undantag”, menar Zvyagintsev och beskriver karaktären Elena som ett lackmuspapper som sugit i sig allt som hänt Sovjet de senaste tjugo åren. Frågan om huruvida romantik är en flyktig del av livet medan pengar är en konstant del av den, genomsyrar berättelsen som ställer monetära och mänskliga värden mot varandra. Den ryske regissören förklarar detta med att humanistiska ideal har förlorat sin popularitet – inte bara i Ryssland utan i hela världen - och lämnat plats för kapitalismens långa fingrar.

I somras besökte Andrei Zvyagintsev Bergmanveckan på Fårö för att tala om sin tredje film och om konsten att inte säga för mycket. Han beskriver dagarna på Gotland som ett varande av konstant rus, där han körde runt i idolen Ingmar Bergmans röda gamla Volvo 240 och besökte alla tidigare inspelningsplatser på ön. En dimmig sommarkväll ger han sin syn på filmkonsten.

DU HAR EN BAKGRUND SOM SKÅDESPELARE OCH HAR TIDIGARE SAGT ATT DITT HJÄRTA ÖMMAR FÖR DEN TRADITIONELLA RYSKA TEATERN. HUR KOMMER DET SIG ATT DU BÖRJADE FILMA?

- Som barn drömde jag om att vara skådespelare på teaterscenen. Jag växte upp i Novosibirsk och där fanns inga som helst möjligheter att hålla på med film, det var bara en abstrakt dröm. Så flyttade jag till Moskva och utbildade mig till skådespelare. Men det yrket var inte ödet för mig. Under skoltiden hade jag tillbringat många timmar på Filmmuseet i Moskva och sett hundratals filmer. Och jag kände så starkt att jag att visste hur jag skulle kunna göra det. Att filma har sen blivit den naturligaste och mest självklara saken i världen för mig. På inspelningsplatsen känner jag en absolut lycka. Likaså när jag monterar film eller sitter och skriver ett manus. Allt annat i mitt liv betyder ingenting utan är bara detaljer. Det är mitt liv.


HUR UPPLEVDE DU ÖVERGÅNGEN FRÅN ATT TIDIGARE STÅ FRAMFÖR KAMERAN TILL ATT HAMNA BAKOM DEN?

- När jag såg Michelangelo Antonioni och Ingmar Bergmans filmer första gången tänkte jag att film är ett underverk. Så fick jag chansen att regissera tre avsnitt av TV-serien Svarta Rummet. Min skådespelarerfarenhet var en extra trygghet i början, men rollen som regissör är helt annorlunda. Att göra film är ju ingen gudomlig handling! Tekniskt sätt är det en relativt enkel sak… Men det är väldigt krävande för alla inblandade att få allt att stämma under arbetsprocessen. Det är detaljarbete under en mycket lång period och du måste vara extremt närvarande hela tiden för din berättelse ska bli som den du har inom dig.

DRIVKRAFTEN TILL ATT ARBETA MED DETTA, VAR KOMMER DEN IFRÅN?

- Jag liknar den vid en röst inom mig. En röst som är tvungen att komma ut och förverkliga det jag ser och känner. Den känslan är något du är född med som konstnär. Den sitter i kroppen – i tanken, hjärtat och i fingerspetsarna. Du kan ha studerat pianomusik i tio år, men har du den inte i dig uppstår inte magin. Konst handlar om något ytterst individuellt  och varje person behöver hitta hur hans röst låter. Någon tar ett instrument i händerna, någon annan en pensel, någon skriver…jag gör film. Jag älskar att berätta och det är din skyldighet som konstnär att förmedla denna röst.

HUR SER DU PÅ DIN ROLL SOM REGISSÖR?

- Mitt jobb är att samla ihop alla som jobbar med produktionen och agera dirigent. Jag tar bort överflödiga saker och låter annat vara mer framträdande. Det här är viktigt, det här mindre viktigt…och så vidare. Allt hänger på att du har rätt team. Jag har spenderat otroligt mycket tid på att hitta exakt rätt person på rätt uppgift.

DU PRATAR OM ATT KUNNA FÖRMEDLA EN BILD AV DEN INRE RÖSTEN, OCH I DITT FALL HANDLAR DET OM ATT SKAPA VISUELLA BILDER – HUR VIKTIG ANSER DU ATT FOTOGRAFEN ÄR I DITT ARBETE?

- Vi bestämmer allt tillsammans; vilken optik och vilken vinkel vi ska använda i varje scen. Samma sak om det ska vara still- eller rörlig bild. Fotografens ögon är regissörens ögon, de måste stämma med varandra. Som regissör är det din högsta önskan att hitta en fotograf som har samma konstnärliga vision som du. Vad hade Ingmar Bergman varit utan Sven Nykvist till exempel? Jag har hittat mina ögon och är extremt tacksam för att jag av en slump hittade Mikhail Kritchman.


DINA FILMER GRUNDAR SIG OFTA I STORA PSYKOLOGISKA KONFLIKTER KARAKTÄRERNA EMELLAN – VAD BRINNER DU FÖR ATT BERÄTTA?

- Jag känner när ett manus har substans och tyngd. Om det inte finns, vill jag inte arbeta med det. Karaktärerna i berättelsen måste ha ett djup som går att utveckla – något som beskriver dem i förhållande till sin omvärld och samtid. Då en historia inte släpper taget om dig utan dröjer sig kvar, vet du att den är bra. Den typen av berättelse börjar växa inom dig och skriver nästan sig själv.

DET FÅR DU GÄRNA UTVECKLA LITE…

- Du måste vara seende och ta in världen omkring dig. Leva och känna. För mig har det aldrig funkat att sitta vid ett skrivbord och fundera på vad du ska skriva. Om du lever kommer bra idéer och historier intuitivt och spontant. Det handlar om en berättelse som utvecklas av sig själv och som fullständigt etsar sig fast och lever inom dig. Där uppstår magi. En explosion som känns i tanken, hjärtat och i hela kroppen. Jag kan likna den vid en undervattensexplosion… Så plötsligt förstår du vad historien handlar om – början, mitten och slutet. Du kan alltid lita på din intuition.

DU HAR TIDIGARE SAGT ATT ”VI TROR OSS VETA SAKER, MEN ALLT KAN EGENTLIGEN VARA EN ILLUSION”. VILKA ÄR DINA TANKAR KRING EXISTENTIALISM OCH ANDLIGHET?

- Jag vet inte om det finns någon mening med livet, men det finns ett sätt att existera. Jag är säker på att det finns en väg för människan och den är olika för oss alla. Man behöver hitta sin egen väg. Min är att skapa skönhet och göra film. Vår uppgift är att försöka motsvara gudarnas jobb i allt det vackra på jorden – att skapa och ge människor möjlighet att andas, gråta och känna medlidande. Om vi inte gör det förvandlas vi till växter. Grönsaker.

HAR DU NÅGOT RÅD TILL ANDRA FILMSKAPARE SOM DU VILL DELA MED DIG AV?

- När jag och David Lynch lärde känna varandra gav han mig ett bra råd. Det var att aldrig tillåta andra med sina långa fingrar att ta sig in i din tanke och din idé. Folk som tror sig veta hur det ska vara. Strunta i människor som säger till dig ”så här ska det se ut” eller ”du borde göra så här”! Låt din ursprungsidé finnas kvar och tro på den. Tro på dig själv och det du vill säga. Du måste våga lita på det. Kompromissa aldrig med ditt konstnärskap!


Foto från Bergmanveckan
Tack till Sisela Rosén Ignatkova

Nina Stenberg