Ann Petrén: ”Det stora utrymmet har alltid varit mannens – det är dags att vi skaffar oss ett nytt perspektiv!”


I november arrangerade WIFT (Women in Film and Television) tillsammans med Filmbasen och Rättviseförmedlingen ett event på Berns som handlade om jämställdhet i filmbranschen. Den stora frågan gällde: Vad kan vi göra för att komma ifrån det faktum att det är männen som dominerar filmbranschen?

Ann Petrén är en av vår tids mest lysande skådespelare. Hon vågar sätta ner foten och driva med det uppenbara och faktiska i det ojämställda klimatet som råder på kulturområdet. Och så vågar hon iklä sig roller som är osympatiska och oattraktiva när kvinnor annars ofta får rollen som femme fatales på filmduken. Det här samtalet handlar om avsaknaden av starka kvinnoporträtt på film och dominansen av det motsatta. Den aldrig sinande strömmen av kvinnor som klichéer och stereotyper…suck.  Minns ni när Ann delade ut priset för bästa manliga huvudroll på Guldbaggegalan 2005, själv utklädd till man? Ann behövs. Och gärna fler som hon.

Ett starkt porträtt på film – manligt som kvinnligt – vad handlar det om tror du?

- Det är en svår fråga. Jag tror att det handlar om gestaltning och perspektiv. En blick. Och på film handlar det som i alla andra sammanhang om den manliga blicken. Roller man kommer ihåg på film är de där man är med på karaktärens resa. Huvudrollen bär berättelsen och man sympatiserar med honom eller henne. Det är också den personens perspektiv som historien utgår ifrån och som publiken följer och därmed tar parti för. Filmer berättar om människor och om vår värld. Till viss del handlar det om identifikation samtidigt som man vill bli omskakad och få se saker ur andra perspektiv. Vad innebär det för oss och vår utveckling om majoriteten som skapar dessa världar och berättelser är män?

Om vi ser till litteraturen, vetenskapen och makten bland andra så är det mannen som format historien…

- Ja, jag läste någonstans att av 247 namn som haft betydelse för vår historia och vårt samhälle så är bara tretton av dessa kvinnor. Vi vet att bakom de här framgångsrika männen har det funnits starka kvinnor. Men det stora utrymmet har alltid varit mannens och fortfarande finns det bara manliga genier till exempel. Mannens blick är dominerande. Kvinnan har alltid varit en person som står i relation till honom, hans behov och aktiviteter. Vi har blivit tränade i att känna igen oss i män för det är deras perspektiv som varit det framträdande. Men det verkliga livet ser inte ut så. Därför måste det komma fram kvinnor för att driva historier och det var det som diskuterades på Berns i november: vad vi kan göra för att lyfta fram kvinnliga filmskapare.

Dags att bryta gamla mönster på film med andra ord?

- När jag tänker på tillbakablickande, historiska filmer så kan jag inte låta bli att tro att man gör dessa för att kunna behålla ordningen där männen har makten. För då kan man alltid skylla på den historiska förklaringen att det såg ut på det sättet och att det helt enkelt måste vara en massa män i den filmen. Jag tänker främst på TV-serien Anno 1790. Av alla huvudkaraktärer så är det en kvinna som agerar och sen kommer resten av kvinnorna in i bihistorierna. Man hade kunnat välja att skildra den här tiden ur ett annat perspektiv. Ett exempel på en film som jag däremot tycker har gett oss ett nytt perspektiv och brutit mönster är Lisa Aschans Apflickorna. Den smyger sig på det nya perspektivet på ett väldigt delikat och bra sätt just därför att den skildrar en typ av tjej som man inte tidigare sätt: en person som tar grepp om och tar ansvar för sitt liv. Apflickorna porträtterar en kvinna med hög integritet – en tjej som sätter sig i förarsätet. Hon vill någonting väldigt tydligt. Scenen i badhuset när de två killarna kommer och sätter sig bredvid tjejerna i poolen och den ena frågar om hennes nummer är helt fantastisk. Hon svarar nej, men säger att hon kan ta hans. Så memorerar hon det utantill. En kort och stark scen.


Med undantag för till exempel Apflickorna – hur tycker du generellt att kvinnor porträtteras på film idag?

- Manliga huvudroller har alltid dominerat och det som exponeras mycket tror vi automatiskt är bäst. Det har ju spelats in så många filmer med kvinnor som blivit lämnade, som gråtit och dött. Man skulle behöva göra ”bakomfilmen” med tanke på att det bakom varje framgångsrik man finns en kvinna som stöttar och vårdar. Varför gör vi inte filmer om hon där bakom? Jag saknar de komplexa porträtten! Med en ny typ av kvinna menar jag en som talar om världen och som inte bara befinner sig i den privata sfären som den stereotypa klichébilden vi sett så oändligt många gånger. Pojkflickan har annars varit den som tar kontrollen över en situation och som bryter de här mönstren. Det är som att kvinnor inte får prata om annat än män. Som att vi inte kan tala om de stora frågorna! Det är männen som för diskussionen om världen och samhället, så har det varit sen tidernas begynnelse och vi lever fortfarande kvar i det tycker jag. Det finns ett test: ”finns det mer än två kvinnor i filmen, pratar de med varandra och pratar de om något annat än män?”. Det är sorgligt vad många filmer inte klarar dessa frågor.

De roller som du gör på film är starka och självständiga karaktärer. Är det tillfälligheter eller medvetna beslut från din sida att välja just dem?

- Jag har haft en himla tur och valt mina sammanhang och roller. Jag vill känna att jag tillför någonting i historien och att jag står bakom det jag gör.  Kanske var jag tvungen att göra det för att överleva som skådespelare på något sätt? Jag kände väldigt tidigt att jag inte tillhörde den gruppen av femme fatales, alltså bildsköna, sexiga kvinnor. Den bilden är som en saga för mig. I mitt fall var det en befrielse, jag såg helt enkelt inte ut så och har heller aldrig identifierat mig med dem. När jag tänker på det är det få karaktärer på film som jag känner att jag kan identifiera mig med. Det är ju också det som det här samtalet handlar om: avsaknaden av vissa typer av kvinnoporträtt.



Kan avsaknaden ha att göra med ängslighet från filmbranschens sida för hur en sån karaktär skulle mottas av publiken?

- Jag skulle säga att det handlar om att det är obekant. Och det obekanta upplevs ofta som hotfullt rent instinktivt.  Det är inte nyfikenheten som tar över i första hand, utan vi väljer automatiskt den trygga och säkra banan. Att vara överraskande kostar på för det är så att säga en chansning. Jag tror att man likställer en stor roll med en bra roll, och mindre roll som att den skulle vara lite sämre. Så har vi några få skådespelare som ges alla roller fast vi har en väldigt stor och bred skådespelarensemble i Sverige – branschen dränerar sig själv på det sättet. Jag tycker det är hemskt att det obekanta ofta avfärdas som dålig kvalitet. Och från publikens sida handlar det om samma sak. När jag såg Till det som är vackert på bio satt två kvinnor framför oss i salongen. Efter filmen reste de sig upp och frågade mig och min väninna om vi också tycket att den var dålig? Nä, vi tycket den var jättebra, sa vi, för det tycket vi ju. Jag bannar mig själv för att jag inte ställde frågan om varför de inte tyckte om den. För jag kan inte låta bli att tro att missnöjet berodde på att deras förbestämda bild av hur en kärlekshistoria ser ut på film, inte stämde överens med huvudrollens agerande i den filmen. Ett annat tydligt exempel är när jag spelade i Björn Runges film Om jag vänder mig om för ett par år sen. Jag tyckte inte alls att den rollen var särskilt sensationell och uppseendeväckande! Men det blev en oerhörd uppmärksamhet och starka reaktioner kring min karaktär för de känslor som hon uttryckte. ”En kvinna med en så enorm aggressivitet och så vidare…”. Det hade man inte reagerat över på teaterscenen tror jag.

Att många starka kvinnoöden skildras på teatern till skillnad från på filmduken – vad beror det på tror du?

- På teatern finns en rad kvinnoporträtt som inte är insmickrande eller som drivs av klassiska skönheter. Här finns kvinnor som tar till känslor som är förbehållna mannen, och i Om jag vänder mig om blev det här väldigt uppenbart. Teatern tänker gestaltning – en skådespelare ska gestalta någon annan. På film tror man att skådespelaren är den samma som den hon spelar. Så rollsätts karaktärerna. Man tror mer eller mindre att du är som du ser ut och du castas därefter. Det tar fem sekunder för en människa att avläsa ett ansikte och ge oss en bild av en människa. Och där stannar dessvärre många filmer tycker jag. I pjäsen Fröke Julie finns det ingen anvisning om att Julie ska se ut på något särskilt sätt. På teatern har vi i alla fall börjat diskutera detta och i viss mån börjat ifrågasätta normen. Filmen håller på med rollsättningen av ”typer” mycket mer. Och det bygger på så mycket fördomar. Jag tror att det handlar om att man vill tillfredställa någonting. Skönhetsidealen på film är så starka. Man ska vara vacker utefter normen med en perfekt kropp. Människor är så mycket större än vad de är på film oftast. Och man har ju verkligen chansen i film att visa på alternativ! Att visa att människan är oförutsägbar i många sammanhang. Våra liv är ju så. Ologiska och oförutsägbara.

Utseendet är alltså det som blir avgörande på film? Min kollega Johan skrev för ett tag sen om förskjutningen av kvinnan från sexobjekt till sexsubjekt. Han tar Lisbeth Salander som exempel…

- Ja. Men. Lisbeth förknippas med en störning. Hon är ingen ”normal” kvinna utan har drag mer av en seriehjälte. Är det inte märkligt att hon genom att vara ett subjekt betraktas ha en störning? Man skulle kunna läsa det så att hon har ett drag av autism eller aspergers syndrom. Hennes karaktär blir på det sättet oempatisk och en overklig hjälte. Det är komiskt tycker jag och ett jätteknepigt porträtt. Men visst blir jag också attraherad av henne för det är så härligt att se någon som tar makten och agerar och som är subjektet. Men summan av det hela är att det fortfarande rör sig om en manlig blick. Tänk vad härligt det skulle vara att se en kvinna på film som behandlar de stora filosofiska frågorna! Det är så jäkla många berättelser om framstående kvinnor som inte är gjorda. I en TV-produktion om Selma Lagerlöf för några år sen valde man att fokusera väldigt mycket på hennes privata, lesbiska relation. Något som har väldigt lite att göra med hennes författarskap. Det är enormt synd att man väljer det perspektivet tycker jag.

Nu har vi talat om den manliga blicken. Vad handlar den kvinnliga blicken om?

- Egentligen vill jag inte dela in det i manligt och kvinnligt. De män som har insett finessen med feminismens värdegrund – det vill säga att se till varje persons lika värde – tror jag har den blicken lika mycket som en kvinna har den. Sen är det så mycket i vår samhällsstruktur som gör att man inte ser vad som är en manlig och en kvinnlig blick. Man säger ”Å Gud vad bra”, inte ”Å Gudinna vad bra”! Eller cykelskyltarna på gatan – visar de bilden av en kvinnlig eller manlig cykel?

Vad tror du kan vara ett steg i rätt riktning för att komma tillrätta med avsaknaden av starka kvinnoporträtt på film?

- Jag tror att kvotering kan vara ett jättebra verktyg för hur man på lång sikt kan förändra det manliga perspektiv som ligger till grund för så mycket i vår samhällsstruktur. Det handlar om att kvinnor måste ges plats som filmskapare. Att filmhögskolorna ger dem utrymme och att produktionsbolagen vågar satsa på nya namn! Moralpanik uppstår då man ifrågasätter hur etiskt korrekt det är att ge kvinnor 50% av platserna på en filmutbildning om det bara är 28% som söker… Det är klart att någon måste ge plats – det här måste ju ske någon gång! Studier har visat att kvotering i styrelser och andra organisationer haft positiva resultat, blicken har börjat förändras. I vissa fall är kvotering nödvändig.

Har du nåt filmtips till folket så här inför julhelgen?

- Gena Rowlands är min stora favorit. Och så vill jag rekommendera Mike Leighs film som fick en sån urusel svensk titel: ”Medan åren går” tror jag att den hette. Det är en fantastisk film! Så jäkla spännande och den skildrar något som rör oss som är äldre än trettio. Just nu är det en väldig trettioårs dominans tycker jag, det är väldigt lite som talar om att det finns kompetens i min generation. Som visar att människor i min ålder kan agera, som fortfarande vill saker och som inte bara lagt av. För vi är många som inte lagt av!

Finns det något du längtar efter att få göra, eller har du gjort ditt livs roll?

- Nej! Jag känner mig underutnyttjad. Jag tycker att jag har kapacitet att göra roller som jag hittills inte fått göra: ett mångfacetterat, intelligent kvinnoporträtt som rör stora livsfrågor. En modig berättelse som fördjupar sig i något där man har en tilltro till att vi är intelligenta betraktare. Så tycker jag att det skulle vara väldigt roligt att se en film som handlar om kvinnlig vänskap och inte om konkurrens och rivalitet. Det är skitsnack att kvinnor inte skulle vara solidariska.


Foto för Rodeo: Christian Gustavsson

Missa inte Ann i Vit, rik, fri på Stadsteatern i vår. Svårslagen föreställning.

Nina Stenberg
Promotion