no wonder youre looking thin when all that you live on is lipgloss and cigarettes

När jag var 19 år bestamde jag mig for att ga ner i vikt. Jag hade precis flyttat hemifran, jobbade natt pa seven eleven, sov konstiga tider och drack for mycket ol. Att jag i samma veva borjade ata p-piller och gick upp pa bade bredden och langden (hej ny bh-storlek) gjorde att jag en dag inte riktigt kande igen mig pa bilder. Det kom smygande, som nagot som bara fastnade pa fotografi. Ett ”men vanta det dar ar val inte jag?”.

Jag hade precis flyttat hemifran och visste inte ens hur man kokade ett agg. Det kunde handa att jag at en pase jordnotsringar till middag. En hel pase, och sedan var jag redo for mitt attatimmarpass nagra gator bort pa valhallavagens seven eleven. En kvall i affaren var jag torstig och drack ett tetrapack gradde istallet for vatten. Det hade gatt ut och ingen skulle ju kopa det anda.

Jag hade aldrig ätit nyttigt i hela mitt liv. Jag behövde inte. Men fotografierna skar in i huden och jag var 19 ar och bestamde mig for att det inte kunde fortsatta sahar. Det var pa tiden att starta krig. Mot jordnotsringarna och 3 kronors nudelsoppa och vetskapen att jag kunde dricka mer ol an alla jag kande.

Sagt och gjort. 
Jag bytte allt bröd jag åt till knäckebröd, köpte matlagningsböcker och började laga rätter med bulgur och quinoa. Köpte ett träningskort.  Det gick fort att gå ner de fyra första kilona.  Min kropp blev nog forvanad over att jag brydde mig. Forstod inte var allt vitt brod och sena utekvallar tagit vagen.
 Men i takt med viktminskningen så växte min ångest. När gick gränsen? Kunde man äta godis ändå?  Min dagbok växte från prat om pojkar och kyssar till matscheman och midjemått.

På natten borjade mina drömmar fyllas av mat. Jag drömde att jag frossade i kanelbullar, vaknade kallsvettig. Började mäta varenda del av min kropp med måttband. Gick in i någon slags soppdiet och räknade varenda kalori.  Åtta månader senare hade jag ett BMI på 17 och jag skrev i min dagbok;
om jag bara slapp tänka på mat. om jag bara kunde överleva en enda timme utan att tänka på vad jag vill äta.

Till slut åt inte mer än 500 kalorier om dagen, tränade fyra dagar i veckan, sprang varje kväll. 
Och jag fick så himla mycket positivt respons.
sandra jag önskar att jag hade de där överarmarna.
vad smal du har blivit, vad fint

Det hände att jag åt i underkläder framför spegeln så att jag skulle tappa matlusten. 
Jag slutade gå ut också. Sparade mina fredagskvällar så jag kunde springa på lördagsmorgonen. 
Mina vänner ringde och sa ”sandra, har du blivit en toffel eller?”
Men jag var ingen toffel. Öl innehöll för många kalorier helt enkelt.
Ingen av mina vänner visste om det här. Inte min mamma. Inte ens min dåvarande pojkvän. Han visste kanske att jag tänkte på vad jag åt, men inte att jag åt så lite.
En gång kom han hem med ett paket yoghurt och han hade köpt den normala fetthalten och inte light. Jag slängde paketet i väggen, skrek åt honom.  Grävde mig ner i sängen och hatade min kropp. Jag var med i något slags viktforum på internet där vi peppade varandra att gå ner. 
Jag kunde köpa för små kjolar bara för att veta att jag skulle komma i dem om någon månad.

I februari 2007 gjorde jag slut med min pojkvan. Det var forodande for mitt hjarta och mitt livsschema blev rubbat. Jag orkade inte ga upp pa morgonen, forsov mig och hann inte ata frukost. Kom hem sent pa kvallarna, glomde trana, at en cheeseburgare till middag. Ville inte tanka, ville inte att nagot skulle vara som forut, det som paminde om honom. Jag sa upp mitt traningskort och slangde all bulgur jag hade i skafferiet. Slutade med mina p-piller, borjade ata spaghetti igen.  Gick med på ett ta ett glas vin en vardagskväll med en vän. Och langsamt men stadigt byggde jag upp en ny varld. En varld jag forsokte ma bra i. Och tio manader efter ett februari fanns inte langre nagra matt kvar i dagboken. Inga drommar om graddtartor och kanelbullar, ingen bultande angest att jag maste ut, ivag, springa av mig frukosten, lunchen, middagen.

Och nu, langt senare, äter jag i princip vad jag har lust med nu. Ett slags lagom, inte ett tetrapack gradde eller en halv portion gronsakssoppa. Och jag vet att det är alldeles för många av er som har en ohälsosam relation till mat.  Balansen är så svår och visst händer det att jag fortfarande mäter mina lär med måttband.

Men alla ni som känner er för otillräckliga, ni är inte ensamma. 
Jag har stirrat sönder mig själv i spegeln. Gör det fortfarande. 
Låt det bara inte ta över er själva. Livet är så mycket mer än smala överamar. Livet ar varma pojkhalsar, sura vingummin och rosévin. Picknickar i parken, ljus choklad med notter och sista minuten-flygbiljetter. Ingen blir lycklig av tjugo centimeter tunna overarmar, det ar inte alltid sjalvklart men jag vet att det ar sa. Jag vet att det ar sa himla val.

sandra
  1. Agnes skriver

    Exakt så<3

  2. the boy with the arab strap skriver

    åh den här texten är typ exakt så det är att vara mig just nu, snart 17 år och det du skrev är min dag. Hatar det. önskar att ja var nöjd och glad som mina vänner, önskar att ja hade det självförtroendet. Men det har ja inte, inte i närheten.

  3. get me away from here, i'm dying skriver

    jag blir så ledsen över att så många, precis som jag, känner igen mig alldeles för mycket. det är hemskt att det här är så mångas vardag.
    men vet du sandra, och det här säger jag bara för att det är sant, att när det är jobbigt, och jag blir sämre så tänker jag på dig och att när jag är tjugofem så ska jag bli som dig som bara njuter av maten och äter det du känner för. jag ska bli frisk, även om det är så fruktansvärt jävla svårt just nu. men jag är på god väg, för jag vill

  4. karolina skriver

    Så du skriver går inte riktigt att beskriva.
    Hälften av alla dom som går i min årskurs har en slags ätstörning. I alla fall känns det som det. Och dom som inte har det säger till folk ‘mitt mål är att få aneroxia i sommar.’ Jag har en kompis som lags in på bup. Men alla fortsätter försöka vara smalast och äta minst.
    Och där står man, en och sjuttiosex meter över havet och strax över 60 kilo, kär i mat och är ingen sportfåne. Varenda gång jag ska är näst in på ångest, återvänder jag hit och läser detta. Därför går det inte att beskriva. Det värmer själen lite. Tack för att du finns. <3

  5. Nina skriver

    Det här är ett så himla bra inlägg Sandra, måste läsa det nästan varje dag för att påminnas.
    Du är fin.

  6. SOFIA skriver

    Det värsta som finns är när ens smala kompisar gnäller över att de ser feta ut. Och de är tunnare än jag. Och jag simmar flera dagar i veckan. Jag försöker verkligen. Och den här förvirringen. Att man vissa dagar känner sig jättenöjd med sin kropp och vad man åstakommit med träning, men andra så känner man bara att fan, varför, jag som faktiskt tränar. Varför? Kan jag inte få äta lite kakor och godis utan att känna dåligt samvete då? Eller när man bläddrar i tidningar och funderar på hur smala alla ser ut. Jag skiter i min vikt, för muskler väger. Men jag tänker däremot mycket på hur min mage ser ut. Jag vill inte sluta äta godis på helgerna. Jag vill inte börja räkna kalorier men omedvetet så kollar jag oftast på förpackningarna hur mycket och vad de innehåller. Det är helt sjukt. Jag blir hjärntvättad. Jag vill inte se tillbaka på min ungdom som ”jaha, ja det var den tiden då jag bara brydde mig om min platta mage som jag inte tyckte såg platt ut”

  7. Sofia skriver

    Tjejer (oftast) är så tattiga. Osäkra varelser som aldrig blir nöjda.
    Sorgligt hur många som känner igen sig i denna text (dock bra skrivet).

  8. amanda skriver

    Jag tycker att du Sandra, om du vill vara en förebild för de tjejer som läser, skall ta bort vikt och bmi i denna text. 90% av de tjejer som skriver i detta inlägget jämför sig med dig och det är inte det det handlar om. Det handlar inte om hur mycket du vägde eller väger! Det handlar om att vara nöjd med dig själv. Jag läser några få bloggar som handlar om tjejer som har anoerxi eller bulimi och inte ens dem skriver ut vikt och bmi. Det är bra!

    En tankeställare iallafall!

  9. Filippa skriver

    Jag bestämde mig. Från att ha vägt 67.7 kg, 1.68 cm gick jag ner till 56.5 som minst. Jag var sur, irriterad och hade knappt orken till att umgås med mina bästa vänner. Jag var känslomässig hela tiden, ett kontrollfreak och oattraktiv som vän. Mamma grät, syster och vänner. ”Du ser fyrkantig ut, du ser sjuk ut!” Fick jag höra av min mamma, min syster kunde börja gråta av att se mig. Men jag tyckte att jag var fin, jag kunde ta på mig vad jag ville, känna mig så jävla snygg! Men allt det handlade om utsidan. Insidan skrek på hjälp, jag hade försvunnit, den som alltid skrattade, den alla såg upp till och hon som var nöjd med lite hull att ta i. Hon var borta.
    Jag minns att jag inte skrattade på hela sommarlovet, allt var fake, jag kunde inte, jag hade ingen energi till att skratta, för att jag inte hade ätit! Rätt logiskt. Usch, stackars mina kära.
    Jag kunde inte tänka på något annat än mat, mat mat mat, ät inte ät inte osv. FUCK IT. Det förstör dig bara så jävla hårt.
    En dag fick jag nog, allt vände, fast på fel sätt tyvärr. Från att inte ätit alls mycket till att FROSSA, varje dag och då snackar vi liksom inte en 200 g choklad, utan cirka 10! sådana, utan krydd. Jag gick upp 10 kg, skitkul! Och jag vet varför det blev så, för att jag gick ner för fort förut. Jag åt igen mig liksom. Det funkar inte att inte äta något, man mår bara så dåligt av det. Jag skrattar varje dag nu och äter vad jag vill, jag har kompisar och familj som älskar mig och det är det som räknas. Vikten är bara en vikt. Skit i det. Tänk på allt du har, tänk inte på något negativt, låt inte din värld förstöras över mat, mat bör man äta annars dör man eller hur? Var stark, kämpa och framförallt ge fan aldrig upp. Du är fin , förstå det

  10. J. skriver

    Hej, jag tror du är den ända som förstår mig!
    Jag är 15 år, och på senaste tiden har jag blivit helt besatt av att gå ner i vikt, jag tycker det är så jädra dåligt, eftersom jag alltid varit den som predikat för mina ”anorexia-farozon”-kompisar, att det inte är okej att tänka så, men… ja, nu är jag ju lika själv…
    Jag väger runt 57-60 kg, men alla säger att jag är så smal, så dom tycker inte att det är bra so on, men jag blir så psykad ändå!
    Jag hatar att jag tänker så här, och blir grinfärdig varje gång jag tänker på det, för jag tycker jag är så himla töntig att jag tänker så här, men jag kan ändå inte sluta upp med alla de här tankarna…

    Det känns dock lite bättre nu när jag kan läsa att fler har känt/känner så här.

  11. Niva skriver

    Jag har inte vuxit på längden på snart två år, men på bredden. Jag var otroligt orolig över detta ända tills min skolsyster sa att när man är fjorton som jag är så växer man på olika sätt. jag är 1.76 och väger 70 kg. Jag är normal. Det tog ett tag att komma dit men jag är där och jag försöker att älska mej själv. Det borde ni också göra!

  12. ane skriver

    Hva kan jeg si til lillesøstera mi på femten år? Jeg tror hun begynner å få anoreksi, og jeg vil helst grine, men kan ikke fortelle henne at jeg veit, veit ikke om jeg tør fortelle henne at jeg veit, hva skal man gjøre? Hun er en av de nydeligste menneskene jeg veit om, men nå spiser hun nesten ingenting. Man forstår det kanskje ikke utafra. Jeg veit at det bare gjør det verre når folk sier at mat er naturlig, at man må spise. Og jeg trur du har rett i at det ikke er ”ett dugg roligt att vara lika smal som Gemma Ward om allt man äter är grönsakssoppa.” Hvordan kan man hjelpe noen å finne ei anna meining, en anna kontroll, uten å miste dem på veien? Jeg elsker dette innlegget, du har en av de fineste bloggene jeg veit. Håper du svarer.

  13. Eira skriver

    jag gråter lite.
    jag gråter för att jag egentligen vill äta vingummin just nu, men jag vet att jag måste gå en extra halvtimme imorgon.
    Men mest gråter jag för att jag lika gärna kunde ha skrivit det där. fast inte lika fint.

    pussen.

  14. Linnea skriver

    Åh, så hemskt. Och så hemskt hur jag känner igen mig. Jag minns så väl mina tankar. Jag skulle vara som Alice i Underlandet. Jag skulle krympa, men ändå förbli samma person. Samma person, fast i koncentrerad form. Bättre, snyggare, smalare. Men så blev det inte. Istället blev jag tunn, urlakad i själen och orkade ingenting. 27 kilo tung, var det enda som gladde mig känslan av lätthet när man inte ätit någonting på en hel dag. Men jag brukade ha så tungt att andas.

  15. L skriver

    Urs. Jag mår nästan precis sådär, tänker på mat hela tiden och räknar kalorier och får ångest när jag inte vet hur mycket kalorier jag precis åt eller hur många gram det är osv… Och jag får ångest och gråter mitt i natten för att jag har ätit för mycket, och jag hinner inte träna för jag har så mycket som händer just nu. Jag hinner knappt äta! Idag har jag ätit 3 plättar och ett litet bröd som man köper på konsum för 4 kronor. det känns bra, förutom att jag är så himla hungrig just nu. Jag har ett BMI på 16,4 men jag måste bara bli lite smalare.

  16. L skriver

    Och förresten så tycker jag att det här inlägget är jättebra. det får mig att känna att det är okej att äta lite iallafall..
    puss

  17. Anna skriver

    har kämpat med dessa problem förut i livet och än spökar tankarna hos mig flera gånger om dagen även om jag numera har en hälsosam vikt. Min sambo har svårt att förstå och jag har svårt att förklara…..han ska få läsa dettaför det är så mitt i prick.
    Tack

  18. Emma skriver

    men det är ju så svårt när man längtar efter en pojke men inte får någon eftersom att man känner sig ful och värdelös.

  19. Emelie skriver

    Såhär har jag känt enda sen jag var 13 år. Idag är jag 16, dock så har jag träffat en fin pojke med otroligt fina käkben som luktar fruktansvärt gott precis där axeln blir till hals, och överallt annat också förstås! Han har fått mig att börja förstå att de inte är värt det och att jag är vacker precis som jag är! Min fina L <3

  20. elin skriver

    gud & jesus. råka hitta detta inlägget nu & jävlar vad det gör ont i hjärtat när jag läser om alla tjejer som lägger hela sin tid på att försöka försvinna så fort som möjligt.

  21. Linnea skriver

    det är så svårt.
    varenda dag får jag höra av mina jämngamla vänner att ”vad lycklig du måste vara Linnea som är sådär smal.”
    och jag blir så ledsen. mest av allt blir jag ledsen för att mina otroligt vackra vänner inte är stolta över sina kroppar. att de säger att de är feta, när de bara har fina former. jag vet att det är svårt att älska sig själv, så jag klandrar dem inte. men det är fel när fjortonåriga flickor redan i december börjar oroa sig för att de kommer behöva gå i bikini på stranden i sommar.

    men jag blir ledsen av en annan anledning också.
    jag är 1,58 centimeter lång och väger 46 kilo. vissa dagar är jag otroligt stolt över min kropp. över min platta, vältränade mage och starka ben. men vissa dagar känns det bara ruttet. som när man får sitta hos skolsyster och försvara sig. säga att man verkligen inte har någon ätstörning och att man äter tre gånger om dagen.
    eller när man måste köpa jeans på barnavdelningen, för ens smala midja kan inte hålla upp de i vuxenstorlekar.
    eller när man blir frustrerad över att brösten verkar ha slutat växa, för sådär har de ju sett ut i över ett halvår.

    jag tränar två till tre gånger i veckan. jag äter godis och dricker cola varendaste dag. jag äter tre stora portioner mat om dagen. jag äter skräpmat minst en gång i veckan.
    men trots det så har vågen stannat på samma ställe i snart ett år.

    med denna text vill jag bara få fram att jag förstår att det kan kännas jobbigt när man inte känner sig tillräckligt smal. men det kan vara väldigt jobbigt åt andra hållet också.
    men jag har börjat acceptera att jag är sån här, och jag har till och med börjat älska min kropp.

  22. Agnes skriver

    (älskar denna sång)

  23. skrillex skriver

    Typ så ja.

  24. Elin skriver

    väldigt sen kommentar men bara reagerade till lite på karolina den 2010/06/01′s kommentar. gammalt, jag vet, men jag har så himla mycket tankar kring just viktdiskussioner. jag har själv haft ångest över min kropp & vikt ända sedan barnsben, men högstadietiden var som värst, när man var sådär 13-14 år ni vet. har sedan dess hållt på med diverse dieter fram och tillbaka. Det kunde gå en vecka då jag knappast åt, sedan åt jag ikapp det vecka därpå, osv. Därmed har jag inte gått ned överdrivet mycket i vikt, och heller inte blivit anorektisk, trots att jag tränade flera timmar om dagen.

    Att min relation till mat och träning inte var varken frisk eller sund på något vis har jag insett i efterhand. de senaste åren har jag släppt min viktfixering och börjat inse att jag borde varit lycklig över min kropp de perioder då jag var som smalast och ville gå ned 15 kilo… givetvis vet jag att det inte handlade om kroppen, det handlade om bekräftelse, bekräftelse som jag aldrig lyckades uppnå.

    men nu när jag tänker efter kommer jag på att jag faktiskt fick den bekräftelsen en gång. Min lärare sa till mig ”vad du är smal elin”. den kicken jag fick då är obeskrivlig, än idag har inget uppnått den känslan. sjukt egentligen. jag levde på det i dagar, och blev ännu mer peppad till att inte äta. dessa tankar försvann dock successivt, men givetvis finns de delvis kvar inom mig och kommer nog alltid att göra. jag har svårt att finna en bra balans; ett hälsosamt liv utan att gå till överdrift.. när jag bestämmer mig för att få unna mig goda saker börjar jag istället äta i sådan mängd att det är osunt på ett annat vis. det är svårt detdär, men nu i höst har jag bestämt mig för att lyckas. jag skall träna och äta hälsosamt, men vill verkligen inte att tankar kring maten skall ta för stor del av mitt liv.

    jag har gått upp väldigt mycket i vikt det senaste året, jag har alltid vägt mellan 53-55 och väger nu ca 60. och det var härmed jag reagerade på karolinas kommentar. var har egentligen idealet hamnat med vad man ”ska” väga? 60 kilo på 1.76 cm är inte mycket alls, snarare lite. jag är 166 cm och då jag vägde 50 kilo var jag väldigt smal, och som jag förstått det går det ca tio ”normala kilon” på ”tio normala cm”. är man 1.76 som smal tjej, väger man givetvis mer än en tjej som är 1.60, kanske t.o.m lite större? jag tror man måste sluta jämföra sig med andra för att kunna vara nöjd med sig själv, klyshigt men sant…

    känner förövrigt igen mig i nästan alla kommentarerna. känslan av att inte ha ätit på en hel dag, kommer aldrig glömma den. eller kicken. eller filippas kommentar om att antingen äta mängder eller ingenting alls. samma sak med träning. sedan jag var tretton eller så har jag tränat flera timmar nästan varje dag, förutom detta året. jag har somsagt lagt på mig, och skall nu äta nyttigt och sätta igång och träna, men det är inte för att jag tycker att jag är fet, det är av hälsosamma skäl. och jag hoppas av hela mitt hjärta att jag lyckas hålla det hälsosamt. jag hoppas att alla ni därute gör det också.

    (har aldrig skrivit såhär långt på en blogg förut, trodde aldrig jag skulle göra det. skönt o skriva av sig lite bara)

  25. linnea skriver

    fint och starkt

  26. Emily skriver

    I am currently 19, this is my first year out of home, and I moved half way across the world to add. I’ve been going through a bit of this myself all year. Kind of hurts the soul a little.

  27. E skriver

    Alla dina texter träffar en rätt i hjärtat. För ett par år sedan, i nian, gick jag ner i vikt, men jag förstod det inte riktigt själv. Jag och min syster såg vem som klarade av att inte äta några sötsaker längst. Det var ingen fara först, men plötsligt började jag tänka på maten också och ”kanske ska jag äta lite mindre, när jag ändå håller på”. Jag ar alltid varit kräsen, så jag åt inte mycket i skolan, men nu slutade jag äta helt i matsalen. Och alla mina klasskompisar sa att de var tjocka, min allra bästa vän slutade äta, så det kändes helt naturligt. Min pytelilla skola låg tvåa(!) i Sverige när det gällde ätstörningar.
    Jag åt inget i skolan, men när jag kom hem åt jag mycket av mammas hemmagjorda mat. Men plötsligt kände jag mig tjock när jag stoppade maten i munnen, jag förstod inte när det blivit så. Så jag slutade äta hemma också. Skyllde på att jag inte tyckte om maten. Men jag försäkrade mina kompisar i skolan att jag åt när jag kom hem. Men när jag kom hem sa jag till mamma att jag ätit i skolan. Plötsligt åt jag ingenting längre, och mina vänner sa att jag blivit smal, min mamma sa att jag blivit smal, men jag lyssnade inte.
    Det fortsatte tills min mentor en dag ringde hem till mamma och sa att lärarna tyckte att jag blivit fruktansvärt smal, och att jag aldrig såg glad ut.
    Min mamma sa att jag inte fick ha godislöfte längre. Och efter ett prat med skolsystern började mamma stoppa i extra fett i maten.
    Jag vet inte när det slutade, eller om det ens gjort det. Förra året pendlade jag och behövde gå upp halv sex varje morgon. Jag orkade aldrig äta frukost, och maten i skolan var oätlig, jag gick aldrig ens in i matsalen. Jag kom inte hem förrän 5. Så jag åt ett mål om dagen, och aldrig hela. Det fanns dagar jag inte stoppade i mig en smula.
    Nu ser jag hur jag gått upp i vikt, och jag känner mig så fruktansvärt tjock fast jag samtidigt ser att det inte stämmer. Nu äter jag antingen ingenting, eller alldeles för mycket. Jag önskar att jag bara kunde äta utan att bry mig, men det lär aldrig hända.

  28. Veronica skriver

    Det är så himla rätt det du skriver om att livet är sista minutenbiljetter, rosévin, pojkhalsar, osv, och inte 20 cm överarmar. För det är inte roligt att svälta sig själv, och om vi mår dåligt och har tråkigt och inte lever, för vems skull gör vi det då? Bekräftelsen av kompisarna som säger hur snygg man är blir till ett krav att fortsätta som man gör, fortsätta må dåligt och ha tråkigt, tills den dagen det går upp för en att jag kan strunta i vad alla andra säger. Att istället våga lyssna till sig själv när man ber alla förtryckande ideal fara åt helvete och istället säga till sig själv hur fantastisk man är när man lever och mår bra. Det är en lång väg dit, MEN DET GÅR!!
    Heja dig som blev frisk Sandra! Tycker det är fantastiskt att du lyckades komma igen från att ha mått så dåligt till att må så mycket bättre utan behandling (som jag förstår det utifrån texten). Det är jättetungt att bli frisk, och jag har inte stött på någon som klarat det helt utan vård.
    Men för alla andra som är i den sits du har varit i, SÖK HJÄLP! Det låter kanske läskigt för vissa, men det är verkligen värt det. Jag blev friskare än jag varit på 7 år efter att ha gett järnet på Mandometerkliniken, och det är så underbart att ha filmmaraton med godis och chips, sitta på italienska restauranger i gott sällskap, äta fantastisk pasta och dricka rödvin, att kunna göra vad jag vill, när jag vill med fullt engagemang utan att känna ett myggbet av oro/ångest inför det. Jag känner mig helt fri. Är inte bunden till någonting för jag började lita, tro och lyssna på mig själv, tycka om och respektera mig själv när jag blev frisk. Och kan jag, då kan ni! Jag lovar.

    Kram

  29. esmeralda skriver

    Jag minns att jag läste det här när det var nyskrivet och jag gick i gymnasiet och hade precis, mycket senare än alla andra, insett att samhället tycker att det viktigt hur man ser ut. Som flickor är utseendet det viktigaste vi har, är det inte så? Det är sorgligt och fruktansvärt att det ska vara så, att vi bryr oss så brutalt mycket om hur vi ser ut, när det finns så mycket annat som är viktigt. Som hur smarta vi är, hur roliga vi är, hur kreativa vi är, hur hårt vi slår en brännboll och hur snälla vi är. Skolor kan vara giftiga platser och man jämför sig med varandra tills inte längre ser något annat än andras smala kroppar. Jag var en av de som vägrade prata om mat, bad folk att sluta när de var oroliga över sin vikt, sa till mina vänner att det var vackra och var alltid emot tränings och mat hetsen. Klart att det påverkade mig också, men jag tänkte att den dagen jag börjar prata om det så blir det på riktigt. Så länge jag inte pratade om det så är det bara i mitt huvud, en liten liten röst jag kan ignorera för det som skulle kunna bli ett problem är inte det på riktigt. Nu är gymnaiset långt borta och en del har växt up och tycker om sig själva som de är. En del tycker inte om sig själva alls, de tränar sju dagar i veckan, de äter aldrig vitlöksbröd till maten och de går aldrig ut på gatan utan smink.

    Det jag ville säga egentligen är väl mest att vi inte ska förpesta varandra med våra osäkerheter. Även om det är bra att dela med sig, för det är det förstås, så kommentera inte din egen kropp och låt inte samtalet i skolmatsalen gå in på hur många kalorier ni ätit den dagen. Säg ”nej du är vacker” och låt det stanna där när någon kritiserar sin kropp. Prata inte om vikt framför era småsyskon och barnvaktsbarn och framtida barn. Så kanske det slutar bli det viktigaste som finns, så kanske vi kan stå emot samhällets press.

  30. Nicolina skriver

    Du är fantastisk.

  31. E skriver

    Hej Sandra, poängen kommer i slutet, skitdåligt skrivet, men jag hoppas att du läser detta för du är ett sådant stöd.

    Jag är 19 år och har haft ett anträngt förhållande till mat sen jag var cirka 14, jag vet inte alls vad det var som hände då, har alltid varit väldigt smal och snygg, men jag vet att när mamma fyllde 18 gick hon upp massa i vikt och fick kämpa för att bli smal igen. Innan dess hade hon också kunnat äta hur mycket som helst. Precis som jag också gjorde när jag var 14. Jag kunde röra ihop en hel kladdkaka och äta upp hela, eller vispa ihop en bunke chokladpudding och bara äta. Kilona rann ju bara av mig i vart fall så vad spelade det för roll. Samtidigt har vi alltid ätit väldigt nyttigt hemma och jag har alltid tränat mycket.

    I alla fall så vet jag inte riktigt vad som hände då i åttan, jag tror att jag blev rädd för att min ämnesomsättning också skulle skita sig. Så jag började så fort som jag hade ätit alldeles för mycket av någonting bli så äcklad att jag gick och spydde. Lärde mig hur lång tid man max kunde vänta innan maten började tas upp och det fortsatte med att jag spydde upp allt jag åt.

    Jag började senare att känna mig äcklig när jag spydde och kunde inte förstå varför jag åt så mycket och inte kunde stoppa mig och varför jag inte kunde stoppa mig från att spy. Då började jag låta bli att äta istället. En flaska med apelsinjuice i väskan blev min dagliga räddning, om jag kände mig svimfärdig tog jag en klunk och klarade mig ett tag till…

    Sedan när jag gick i nian blev jag påkommen av min bästa kompis när jag spydde, hon sa aldrig någonting till mina föräldrar, jag tror att jag lyckades övertyga henne om att det inte var så farligt som det verkade och på något sätt blev det också bättre, jag spydde mer sällan och jag hade blivit frisk trodde jag.

    Men ångesten kom krypande och spyendet kom tillbaka. Jag åt inte speciellt mycket längre heller, detta var när jag var 17. Jag åt små miniportioner och spydde upp allt godis/chips/kakor man var tvungen att äta för att verka normal. Rökte för att slippa vara hungrig.

    Så här gick livet på halva ettan på gymnasiet. Sen helt plötsligt så kände jag inte behovet av att spy längre. Jag hade träffat min första pojkvän och det var han istället för min kropp eller mat som tog upp det mesta av min tankeverksamhet.

    I tvåan på gymnasiet så spenderades två månader utomlands med kock, mina vanliga matrutiner slängdes åt sidan, istället blev det mycket vitt bröd och kolhydratrik mat. Jag gick upp 10 kg.

    Sen när vi kom hem igen bodde vi på halvinternat och festade mest hela tiden, jag brydde mig inte så värst om det hela för jag hade så kul och så bråttom och var så upptagen med annat att jag inte vägde mig eller tänkte på det.

    När jag kom hem hem på helgen och skulle prova mina jeans så var mina lår dock för stora och jag började ha ångest över mina lår. Något som jag aldrig haft innan, innan handlade det om att magen var tvungen att vara helplatt hela tiden (vilket kan vara svårt som laktosintollerant) men nu blev det verkligen panikuppenbart att jag hade blivit tjock. Jag vet att mitt begrepp tjock inte betyder samma som för andra eftersom jag då var en av de smalaste i min klass, men jag jämför mig inte med lite smygmulliga tjejer utan med hur jag vill att min kropp ska se ut. Det värsta jag vet är när någon säger, men om du är tjock vad är jag då?

    Jag vägde iallafall 64 kg och är lite över en och sjuttio. Vilket nog är helt normalviktigt men fan inte smalt.

    Jag började spy igen för att sluta med det innan sommaren.

    På sommaren åt jag bara sallad och cyklade över en mil varje dag. Jag gick ner till att väga 60 kg vilket inte heller det är mitt mål, men mina lår blev smala. sen började jag träna mycket på sportlife och jag vet hur kolhydratskräcken har smygit sig på mig. Jag har helt slutat äta pasta tillexempel eller vitt bröd. Det känns farligt. Helt sjukt egentligen.

    Vi har blivit ett helt gäng nu iaf som bara undviker kolhydrater och tränar hur mycket som helst. Och jag är normalviktig men det räcker inte för mig för jag ser att jag inte är smal och jag vet inte om det är mig det är fel på eller om jag är sjuk i huvudet när folk säger åt mig att äta för att jag är för smal, när jag helt uppenbart inte är för smal i spegeln.

    Nu har vi vart iväg och rest sen i februari och jag har hela tiden varit noggrann med kost och träning eftersom jag inte ville upprepa det som hände i tvåan på gymnasiet. Jag gick ändå upp 3 kg. mina lår och min mage är inte perfekta.

    Slutligen det som var hela poängen var att nu i veckan när jag träffade min pojk och låg och mös brevid honom efter två månader, så bad jag om ursäkt för att min mage inte är så platt och han sa med sådan bestämdhet att du ska inte vara smalare då blir du ju för smal. då blir du bara skralig, nu går du inte ner mer för jag är rädd om dig hör du det. så sa han och jag blev alldeles förvirrad och mår så himla dåligt över att jag inte bara kan äta normalt och vara glad över det, jag saknar verkligen pasta! Men jag vet att även om jag inte spyr längre fast att tankarna kommer ibland och jag puttar bort dom, fast att allt nu handlar om träning och bra kost så kommer jag aldrig någonsin igen få ett normalt förhållande till mat. Aldrig. Och jag har ingen aning om varför det blev såhär, det grämer mig.

  32. elin skriver

    Kan gå in här och läsa den här texten om och om igen. Dina ord är som terapi för själen.

  33. Lilly skriver

    Jag ville bara säga tack. utan dig så skulle jag aldrig gjort ett riktigt försökt. Ett äkta. Utan dig så vet jag inte hur det hade varit, jag vet bara att utan dig hade jag inte förstått vad livet har att ge. När jag ser alla dina ord och bilder det är som en saga som jag ska få uppleva. För nu orkar jag!

  34. Karla Rudd skriver

    Men hur får man de där stunderna då?De fina stunderna i parken, med varma pojkhalsar och sura vingummin om man ser ut som en jävla val?

  35. Tora skriver

    Mest av allt vill jag bara få bekräftelse. Bekräftelse om att jag räcker till om att jag inte är tjock, inte av min mamma, mina kompisar eller någon jag känner. Utan någon helt random, jag vill höra dom säga ”Gud va smal du är!” jag skulle bara ha svarat med ”Åh tack” och sen gått vidare efter ny bekräftelse. För jag tar inte in komplimanger längre men även fast det är så vill jag ändå ha dom, jag skjutsar bort dom och sen tar jag bara in det dåliga. Jag är 15 år och jag vill inte ägna hela mitt liv till att räkna kalorier. Men just nu mår jag så bra av det. Så bra.

  36. Elina skriver

    Det är så bra att du har skrivit denna text för du är en sådan stor förebild för många personer som är i åldern då det är lätt att få en ätstörning, 13-20 år! Det är en sådan viktig fråga och något som bör uppmärksammas- att alla som är smala är inte det alltid av naturliga skäl och alla som ses som snygga och har en ”perfekt kropp”(är emot det uttrycket då jag tycker att alla kroppar är vackra) inte mår bra på insidan bara för att man har ett ”perfekt” utseende!. Jag har själv skrivit en text om detta på min blogg. Just eftersom att en ofta bara får se de bra sakerna i livet hos bloggare så är det bra att även visa de jobbiga sakerna i sitt liv. Om man känner att man vill lämna ut de delarna av sitt liv det vill säga.

    hursomhaver, du är så bra och intelligent! tack för år av fantastiska texter, foton och inspiration!

  37. Johanna skriver

    Gör det jag alltid gör. Läser igenom din blogg och mår bra. Allt stämmer. bränna bort, nätforum. och senast idag skrek jag på världens finaste pojke för att han köpte fel. Inte den med mindre kalorier, det värsta är att jag inte vill ut ur eländet än. Jag har inte nått mitt mål än.

  38. shsyshsysh skriver

    I’m often to blogging and i actually appreciate your content. The article has really peaks my interest. I am going to bookmark your website and hold checking for brand spanking new information.

  39. Danni skriver

    Minns att jag läste det här när du publicerade det första gången. Tänkte att om det tog tio månader för Sandra så kan det ta tio månader för mig med. Tre år senare sitter jag tjockare än någonsin och har fortfarande inte kommit ur det. Snarare tvärt om. Önskar att jag var lika fin som dig.

  40. Anna skriver

    Den här texten fick mig att tänka på min kompis som har ätstörningar.
    Innan tänkte jag inte på att hon åt lite. Men sedan hon berättade det för mig har jag tänkt på det alltmer. Jag ser hur tanig hon är, hur blek hennes hy blivit och hur hon hela tiden är trött och sjunker ihop. Hon som var så otroligt vacker från början, hur kan hon inte se hur fin hon är. Hur kan killarna inte se hur fin hon är. Jag tror det är det hon behöver, en kommentar från en kille som säger att hon är fin som hon är. Hon behöver bygga upp självförtroendet för att slå bort fixen som satt sig i hennes huvud. Jag vill inte att hon ska bli ett ynkligt skelett, jag vill att hon ska vara trygg med sig själv. Jag blev glad när jag läste att du lyckades ta dig ur den perioden och nu kan äta vad du vill. Hoppas min kompis också kan känna så. Jag vill inte att hon ska bli sjuk. Sorgligt att en så naturligt vacker människa från början, känner sig ful.

  41. she came from greece she had a thirst for knowledge, she studied sculpture at saint martin’s college, that’s where I caught her eye. she told me that her dad was loaded, I said – in that case I’ll have a rum and coke-cola. she said skriver

    [...] lycklig av mat. Jag har haft problem med maten som yngre och jag har skrivit om det bland annat här och här. Jag har aldrig varit så olycklig i mitt liv som när jag vägt som minst och jag har [...]

  42. caroline 15 år skriver

    Jag har svultit mig själv i snart ett år och orkar bara ibland inte leva, inte finnas. Ofta önskar jag att denna förbannade skam och skuld bara slutade. Jag önskar att jag kunde äta allt i hela världen, men samtidigt vara så smal att jag kan gå på gatan och vara stolt över min kropp. Men även om jag inte äter och tränar ovanligt mycket och går så koppiöst ner i vikt känns det fortfarande inte bra. På något sätt förvärrar ”ana” det hela. Det maler ner mig i bitar.

  43. Amanda skriver

    väldigt bra skrivet och ett viktigt ämne!!

  44. Ett viktigt(!) nyårslöfte | Sofias blogg skriver

    [...] Men alla ni som känner er för otillräckliga, ni är inte ensamma. 
Jag har stirrat sönder mig själv i spegeln. Gör det fortfarande. 
Låt det bara inte ta över er själva. Livet är så mycket mer än smala överarmar. Livet är varma pojkhalsar, sura vingummin och rosévin. Picknickar i parken, ljus choklad med nötter och sista minuten-flygbiljetter. – Sandra Beijer [...]

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Niotillfem
my name is sandra and i'm from stockholm. i like fridays, pasta carbonara, scrabble and young handsome men. i have one of sweden's biggest blogs with over 170 000 visits a week. besides blogging i work as a freelance writer. my first novel is coming out in april 2014. e-mail love letters and other things to sandrabeijer@gmail.com
you can find my portfolio here.
Instagram: sandrabeijer
It's a wrap with @jeansforall ! 👏✌️
Arkiv
Twitter @niotillfem