reprisinlägg från 14 februari 2008


jonna, jag och nathalie i åttan.

När jag var fjorton år var jag spinkig som en tioåring. Jag köpte de minsta jeansstorlekarna på gul&blå och sydde in dem tio centimeter, hatade mitt utseende, min kropp och den där förbannade blygheten. Jag ramlade omkring i alltför höga platåskor, tjock mascara och med tuggummipop dunkande i öronen.
Jag hade aldrig haft någon pojkvän, jag var inte den som blev inbjuden på hemmafesterna. Jag satt inte bakom någon buske och drack folköl. Jag kysste inte de där pojkarna med tjock gelé i håret och ingen tung doft av axe-parfym fastnade på mina kläder.
Men det blev februari ändå. Som det blev alla åren på nittiotalet innanför grundskolans väggar.  I cafeterian veckan innan alla hjärtans dag stod elevrådet med listan. På den kunde de som blev bjudna på festerna och som hånglade på helgerna ge bort rosor till varandra. När dagen kom visste man vilka som betydde något.  En elevrådselev som kom in i klassrummet under en mattelektion, läste upp namn och ett par få bänkar som blev täckta. Och de som inte var så mycket värda lämnades med en tom bänk. Utan rosor.
Flickor i blyertstunna ögonbryn och täckstift runt läpparna gick runt med famnen full av rosor. Pojkar i nerhasade jeans och sugmärken över halsen stod lutade mot skåpen och jämförde vem som fått flest.
Och vi andra fick nöja oss med avmätta blickar. Ett tomt skåp och ännu ett erkännande vilken grupp man tillhörde.
Så, till dig som går i högstadiet:
Det spelar ingen roll om du blir utan ros. För hela högstadiet är liksom meningen att vara rätt värdelöst. Ett ingenting man är tvungen att genomlida i tre år och sen är det över för alltid.
Aldrig mer listor där ditt namn inte står, aldrig mer känslan att vara den enda utan blomtaggar som sticker in i fingrarna. Aldrig mer lärare som tittar bort, barn som bygger egna regler och den tryckande längtan bort till något bättre någon annanstans där antalet kyssar över halsen inte är det som räknas.

sandra
  1. Jennika skriver

    Den här önskar jag att jag hade fått läsa när jag gick i högstadiet. Underbart. Precis som alla andra texter du skriver. tack

  2. Sofia skriver

    Så hemskt att alla inte fick. Är inte det mobbning på riktigt?
    Vilken tur att det inte var så när jag gick i högstadiet.
    Men barn är hemska och de hittade ett annat sätt att mobba mig.
    Högstadiet är dömt att misslyckas!

  3. Sofia skriver

    Sandra, när jag var 16år trodde jag att jag var kär.
    Inget pirr i magen och inga röda kinder fanns då, men jag kände honom så väl att jag trodde det var därför.
    Vi var tillsammans i 6månader och när han gjorde slut rasade hela min värld.

    Fast nu har jag fyllt 18år och nu är jag kär, riktigt kär och jag känner honom utan och innan. Han kan skicka sms som ingen förstår – jag förstår. Jag känner honom.
    Det finns 1000 fjärilar i magen och jag blir alltid lite röd om kinderna när någon säger hans namn och allra mest när jag säger hans namn. Eller när han säger mitt namn, då är det värst.
    och han vill inte ha mig, fast ändå valde han att luta sig fram en natt i somras och kyssa mig försiktigt, ändå valde han att rita hjärtan på min rygg i 3 dagar tills han var tvungen att åka hem. Trots att han visste exakt vad jag känner och vad han inte känner så lutade han sig fram och kysste mig.
    Jag hatar honom för det, och jag blir bara ännu mer kär i honom när jag tänker på att han faktiskt undrade hur det var att kyssa mig.
    Han lärde mig så mycket under de där 3 dagarna, han lärde mig hur det var att vara kär, ligga i samma säng som någon som är sådär extra speciell tills magen skriker HÖGT av hunger, han lärde mig att jag inte var kär när jag var 16år och han lärde mig att kärlek känns exakt som i böckerna.
    Han visade mig vart han är allra mest kittlig, han visade mig sitt allra fulaste skratt och så fick jag kyssa på vilken del som helst av hans vackra kropp.
    Det gör mig ännu mera kär att han skrev fina saker på mina kollegeblock och i min dagbok, det gör mig ännu mera kär att han skrev till sin mamma att han var hos en fin tjej och det gör mig ännu mera kär att han väckte mig genom att säga att jag är en himla bra person som få tycker illa om.
    Det gör mig ännu mera kär.
    Fast han känner ingenting och det är ett jävla jävla helvete! Men tack för alla din fina texter som gör att jag ser något ljus i denna långa långa tunnel.

    Förresten så går vi i samma klass och jag måste se honom varje dag, förresten så är vi jättebra vänner och jag saknar hans mysiga lägenhet. och förresten så bor vi 500meter ifrån varann och jag springer förbi hans hem varje dag.
    jag kommer att springa ihjäl mig, jag kommer att dö utanför hans dörr. Mitt hjärta kommer alltid sitta på två sidor av mitt bröst och hela jag kommer alltid vara trasig.
    Eller nej, för dina texter säger att det inte är så, så tack tack tack!

  4. jag skriver

    jag hade en underbar högstadietid, fantastiska vänner överallt. tvärtom på gymnasiet. vill bara härifrån, alltid. känns alltid som om jag har växtvärk i hjärtat och ingenting får plats. mitt gymnasium verkar vara som ditt högstadium, så tack för den här texten! det hjälper.

  5. abbe skriver

    men jag älskade högstadiet och jag saknar det så otroligt och jag vill bara att det ska komma tillbaka. så glad jag är att jag bytte skola till den underbara jag spenderade tre år i med världens finaste människor.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Niotillfem
my name is sandra and i'm from stockholm. i like fridays, pasta carbonara, scrabble and young handsome men. i have one of sweden's biggest blogs with over 170 000 visits a week. besides blogging i work as a freelance writer. my first novel is coming out in april 2014. e-mail love letters and other things to sandrabeijer@gmail.com
you can find my portfolio here.
Instagram: sandrabeijer
It's a wrap with @jeansforall ! 👏✌️
Arkiv
Twitter @niotillfem