sweet sixteen.

Sommaren 2001.
Vi var 16 år och det enda som snurrade i min minidisc var belle and sebastian, kent och caesars palace. Jim Morrison var det vackraste som fanns, pojkar med randiga tröjor kändes kittlande och nattklubbar existerande inte i våra hjärtan.
Håkan Hellström som en utklippt bild i min filofax med ett spretigt hjärta runt. Magiskt men tragiskt.
Det var den första sommaren som min mamma lämnade husnycklarna hemma, åkte till landet och lät mig bo ensam i stan i två månader. Jag kom ihåg att jag stängde dörren, ställde mig på köksbordet och lyssnade på högsta volym till ”Touch me” med The Doors.
Och sen flyttade mina tre bästa vänner in; Vippe, Jonna och Nathalie.
Det var en underbar sommar. Om dagarna låg vi i min säng och pratade om gårdagskvällen. Om nätterna kysste vi pojkar i parker, drack folköl och glömde bort att äta middag. Ibland bar vi in stereon i badrummet och låg i badkaret och drack vin. Folk ramlade förbi och vi satt i köket innan helgerna försvann i någon soffa på någon privatfest.
Och vi dansade. Dansade dansade dansade.
Det var fint.
Och såg ut ungefär såhär:

Kommentarer

  1. Alltså jag tror jag är förälskad i dig. Iallafall i dina handlingar och texter. Dina fotografier och inspirerande ögonblick. Ditt leende och att du verkar så fri. Ja. Typ det.

    Hejdå.

  2. asssåååååå ååååååh. jag är femton nu precis. och att jag kommer uppleva det där om ett år är liksom löjligt osant. vill det så mycket men aldrig att det kommer bli så. mina vänner vill inget sånt och FAN jag har inte så många heller. det är så orättvist. så himla orättvist.
    (liksom denna sommar har jag spenderat bara med min familj, kommer fortsätta så till jag är typ 21)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>