och jag var 17 år och ville inte vara den som blev kvar

Jag får ganska mycket mail av flera av er.
sådana som inte skrivs i kommentarerna.
ledsna flickor med sorgsna hjärtan som inte vet vart de ska vända sig.

mycket om kärlek.
det här gör mig arg på flera sätt.
hur kan det finnas så många tjejtidningar men ingen av dem skriver om kärlek?
bara om sex och "saker killar gillar" som bara gör folk förvirrade.
jag blir så trött.

men sen finns det mail som inte handlar om kärlek.
flickor som är ledsna men vet inte varför.
Att det känns som att hela ens hjärta ska gå i en miljard bitar och man ligger i sin säng och känner sig ensammast i hela världen men vet inte varför.
det här skrivs det ju för 17 aldrig om.

och vet ni.
när jag var 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19 tänkte jag precis likadant.
Varför är jag så himla ledsen? Varför går det inte över?
här, välkommen till mina tonårsdagböcker med belle and sebastan-citat and spretiga bokstäver:


Min mamma sa till mig
- åh sandra. jag var också så förvirrad när jag var yngre.
och då tänkte jag att visst. Säkert. Då gick det väl över för henne då. Grattis.
Jag kommer alltid känna att mitt hjärta kommer att brista i en miljard bitar.

Men vet ni. Alla ni som har tonårshjärtan som är bräckligare än någonsin;
Det går faktiskt över.
man kommer inte alltid känna sådär.
man kommer inte alltid undra om man är den sista som blir kysst.
eller den sista som blir bjuden på hemmafester. eller blir av med sin oskuld.
eller har svårt att få kompisar. Har svårt att lita på människor.
Om man alltid kommer vara kvar på samma plats och inte komma vidare någonstans någonsin.
Eller vad det än kan vara.
Att man känner sig som det trasigaste lilla krypet som funnits någonsin.

Man kommer inte ligga i sin säng för alltid och undra om livet inte var mer än såhär.
Att stå här, mitt i allting, och känna sig så sorgslig så att man nästan går under.

En dag. När man fyller lite äldre; då kommer man känna sig så mycket tryggare i hjärtat och allt runt omkring hjärtat.
Och man kommer inte sitta på en tunnelbana med en miljard människor runt omkring sig och känna sig som den ensammaste i hela världen.

för så länge man hittar en trygghet i sig själv (ibland tar det längre tid, ibland går det fort som 17 har jag hört) så försvinner en del av tankarna också.
ditt hjärta kanske känns som en satans glasfigur.
det är inte så.
det går över.

en liten bit i alla fall.

sandra
  1. femton och ett halvt år stor skriver

    jag blir varje gång vid inlägg som detta så förundrad över att det finns så många precis som en själv. jag kände till och med igen varje låttext alldeles jättemycket. tack sandra för att du faktiskt skriver om viktiga och riktiga saker (jämfört med alla tidningar det är mening att man ska svälja).

  2. snart femton. skriver

    dina ord går rakt in i mitt hjärta.
    med sådan precision att jag gråter lite.
    tack

  3. Frida skriver

    Tack Sandra. Här ligger jag i min säng och känner mig som den ensammaste 17åringen i hela världen, så läser jag dina inlägg och får lite styrka trots allt. Trots dina fina ord förstår jag inte riktigt att denna kännslan kommer gå över, men ett litet ljus tänds och det betyder fruktansvärt mycket. Så tack igen, nu kan jag nog somna trots allt.

  4. beatrice skriver

    tack sandra, du gör så att det iallafall känns lite lättare:)

  5. Hanna skriver

    Varje ord du skriver är precis vad jag tänker. Och det känns bra och sorgligt på samma gång. Att fler har det likadant. För visst känns det som om man sitter fast, inte hittat det man letar efter än, vet på ett ungefär vad det är man vill hitta. Men vart sjutton börjar man sökandet?

  6. Hanna Cecilia skriver

    Allting som står i det här inlägget var så satans träffsäkert, och tårarna bara rinner.

  7. Olga skriver

    Nu kom det en liten tår. På riktigt. Du skriver himla fint och jag hoppas att världen blir lite soligare, fastän det är kallt och ruskigt för tillfället. Hur hittar man solskenet liksom?

  8. Bella skriver

    Vill bara tacka så himla mycket för det här inlägget. Tack

  9. baba skriver

    hej sandra! jag kan tycka att du är hur bra som helst, t.ex. nu, när du får en massa flickor att förstå att saker och ting går över. och så vill jag berätta en sak, jag är 15 år och är så jäkla lycklig, och jag vet inte riktigt varför. puss!

  10. sara skriver

    tack :)

  11. fjortonochensam skriver

    jag har läst detta inlägg så många gånger att jag kan det utantill, varje gång tonårssjukan sätter igång läser jag det. Tvivlar på att några piller funkar bättre än detta inlägg. Tack för att du är så fin!

  12. Maggie Mae skriver

    Tack. Gråtgråtgåt. Precis vad som behövdes en ensamtisdag, eller det är nog onsdag, som denna. Har nog alltid behövt någon som kunde tala om det för mig, men jag har så svårt att öppna mig för andra. Har alltid försökt intala mig själv att allt det här är sant, men har aldrig riktigt trott det.
    Tack för lite hjälp, mitt hjärta är nu lite helare.
    Ska sluta gråta och göra något åt mitt liv istälelt. Puss

  13. ellen svensson - skriver

    Tack för att du redan har varit 15 sandra,
    tack för att du kan visa och skriva så fint
    så det där sorgsna krymper en liten aning,
    åtminstone för stunden!

  14. jag skriver

    hittade till din blogg genom elsas. underbar blogg.
    tack för det här inlägget. inte ens tonårsböckerna täcker det där; de slutar alltid lyckligt och det gör det ju aldrig på riktigt. jag är sjutton och har tänkt alla tankar som finns i det där inlägget, senast idag. sätter på musik högthögt och går planlöst omkring i huset och tänker på att vara okysst och kär i nån som börjat strunta i en tills mamma säger åt mig att sluta gå runt för att jag slår ner hälarna så hårt. och bara vet ingenting. så tack för det här inlägget, fina du.

  15. agnes skriver

    tack finaste du. går rakt in i hjärtat och jag vill skriva upp allt på min arm. så att jag kan läsa det när jag behöver, känna mig lite mindre ensam. det är läskigt när man går omkring och känner att nej, jag vill varken eller. och så ser man att det finns fler.

  16. Cornelia skriver

    Fin-Sandra, tack för ett bra inlägg. Kanske hade jag behövt läsa det där som mest när jag var 13, 14, 15, 16, 17 och ett halvt… men det sitter rätt fint nu också. Och det är ändå så svårt att se det när man är mitt i tonåren, att man inte har ensamrätt på att må skit.

  17. Elsa skriver

    Ville bara säga att jag drömde om dig inatt. Det var precis innan jag vaknade. Jag grät för jag kände mig så ensam ensam ensam. Plötsligt stod du framför mig och gav mig en nyckel, sa att den var min nu för jag behövde den så mycket bättre än dig. Du ledde mig till ett skåp, bland en massa andra tråkiga skåp som man har i skolan. Det var ljusrosa med ett litet rött hjärta på. Jag slutade gråta och du öppnade. Där inne fanns allt som kan få en att le. Fina fotografier, vackra skor, små porslinsfigurer, gamla barndomsminnen, tyllkjolar, babykläder, stora rosetter, fina födelsedagstråtor olika små anteckningsböcker och en massa annat. I hela skåpet var det solsken, även fast det ösregnade utanför. Och Comptine D’un Autre Été, L’aprés-Midi från Amelie from Monmarte spelades på repeat hela tiden. Och jag grät så jag skakade och du höll om mig. Det var så sorgligt men ändå kände jag mig bättre än på länge, jag var liksom hel för några minuter. <3 du ger mig hopp med dina texter. sluta aldrig.

  18. Tuula skriver

    Kära Sandra,

    tack. Du gav mig hopp. Jag läste detta om och om igen. Tack.

  19. Elin skriver

    Jag känner mig ensammast i världen i perioder, ungefär någon gång om året. Varje gång går jag in och läser just det här inlägget. Det blir lite bättre då.

  20. Linnea. skriver

    Tack. Tack för att du skriver om det. Ibland känns det som att det bara är förbjudet att ens nämna. Att man är ledsen alltså.

  21. rebecka skriver

    tack sandra. det känns lite bättre, trots att jag är ganska säker på att den här ångesten aldrig kommer släppa. det känns som om mitt hjärta bara vill ut ur min kropp, det är någon slags längtan, ångest. hemskt.

  22. Sanna skriver

    åh du är väl för underbar. guld värt att du tar upp sådana här ämnen tycker jag. du är så klok, sandra.

  23. Julia skriver

    Tack.

  24. Therese skriver

    Näe, nu gråter jag igen. Alltså. Du är för fin. Kramar, kramar, fortsätt att vara klok, så att vi som känner oss så små och okloka som man bara kan, får bli tröstade

  25. elin skriver

    Kanske lite sent att kommentera men äsch. Vill bara säga tack för att du får mitt trasiga tonårshjärta känna sig lite helare, att du får mig att hoppas och vara lite positivare om framtiden och jag inte kommer vandra med lika tunga steg till min första dag på gymnasiet som jag skulle innan jag läst denna fina text. Du är så bra, o väldans klok.

  26. linnéa skriver

    åh sandra. du hjälper så bra.
    just nu känns allt bäst och fint, men det där har varit jag de senaste två åren och blir säkert igen nån gång längre fram. kärlek till dig

  27. Ebba skriver

    hur gör man när allt som är rätt och som gör en lycklig är alldeles för långt borta. när man inte kan säga att det var dom som försvann, det var dom som lämnade mig. när det faktiskt är tvärtom. när det här var allt man ville sen man var sisådär 10-11 år och nu är det bara fel för man är inte alls lycklig längre och det gör bara ont i själen varje sekund varje dag och man går runt med tårar i ögonen även på den fina skolan långt borta med alla dom människorna med samma intresse som inte alls mobbas för att man ägnar hela sitt liv och lägger ner hela sin själ på hästarna. men det är så fel ändå. och allt man vill är att åka hem igen. men vad fan skulle jag göra hemma? uppe i norrland finns ingenting, där kommer jag aldrig bli någonting. och här, här kan jag bli allt. allt förutom lycklig. och man gråter tills tårarna tar slut i telefonen med mamma och pappa varje dag. hur fan ska man veta hur man ska göra då?

  28. Emanuel Almroth skriver

    Jag är 24 år och känner mig fortfarande som en förvirrad tonåring!

  29. cissi skriver

    man får känna sådär när man är 20 också fastän man skojar om allting som egentligen gör så att halsen svullnar igen och skrattar åt allt som egentligen sparkar en i magen, visst får man ändå vara ledsen åt det innerst inne fastän man inte är tonåring längre, visst va? :(

  30. ida skriver

    jag hade aldrig upplevt den där känslan förrän nu. när jag är 21. känns otroligt skönt att det finns andra som också gråter utan anledning, inte svarar när ens kompisar ringer på mobilen och som bara tycker att livet känns som en lång transportsträcka till något som man inte ser fram emot eller ens vet vad det är. jag hoppas det ändras för mig också för nu är livet bara skit.

  31. Charlotta skriver

    Tack. Det här inlägget var precis vad jag behövde just nu. Känner mig ihålig och tom, men nu vet jag att jag inte är ensam i alla fall. Så tack än en gång. <3

  32. Stine Marie skriver

    Samd med ”snart femton”: dette gjekk rett til hjartet.

  33. Cornelia skriver

    Det starkaste jag någonsin kommer läsa.

    Vartenda ord skjuts rakt in i mitt bräckliga glashjärta! har aldrig upplevt något så här starkt

    Jag kan inte tacka dig tillräckligt för den här känslan som är lite sorgsen men som ändå känns så bra.
    Den här kommentaren är så liten men allt jag kan få fram just nu ♥

  34. Elin skriver

    Tack tack tack Sandra. Jag ser upp till dig så mycket bara för att du skrivit sådana här texter. Det är så mänskligt och starkt och skört på samma gång. Denna texten har fått mig att må så mycket bättre otaliga gånger. Tack igen.

  35. fridan skriver

    Åh vad fint skrivet !! Gjorde mig glad och lättad att läsa. Tack.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Niotillfem
my name is sandra and i'm from stockholm. i like fridays, pasta carbonara, scrabble and young handsome men. i have one of sweden's biggest blogs with over 170 000 visits a week. besides blogging i work as a freelance writer. my first novel is coming out in april 2014. e-mail love letters and other things to sandrabeijer@gmail.com
you can find my portfolio here.
Instagram: sandrabeijer
Easter lunch ✨🌳🍴🍷
Arkiv
Twitter @niotillfem