det här med att vara rädd

När jag var tretton år åkte jag på språkresa. Egentligen alldeles för liten.
Vi var fyra vänner och allra andra i gruppen var runt sexton år och hängde på en klippa någonstans och söp sig fulla.
Jag var hemskt naiv.
Vad sjutton har de för sig hela nätterna tänkte jag.
En dag blev en kille hemskickad för att han hade kräkts på en bil. Jag var bestört.
Herregud hur kan han göra något sådant?
Det skulle dröja två år innan jag låg framstupa i en park med en för snäll pojke som höll upp mitt hår när jag spydde. Innan dess var alkohol en helt annan värld.
En gång hade språkrese-arrangören anordnat ett disco och en pojke med färgat hår och bruna ögon kom fram till mig och sa att jag var söt.
Jag vred på mig åt alla håll och kanter och sa tack och gick därifrån.
På stranden kvällen senare kom hans vänner fram och frågade om jag inte ville komma och hänga i deras gäng.
– Absolut inte, sa jag.
För vad 17 skulle jag säga? Hur skulle jag få fram ett enda vettigt ord om jag hade sagt ja? Mycket bättre att inte göra något alls istället.
Och sen bodde den här pojken med färgat hår och bruna ögon i min dagbok i ungefär ett år.
För att jag hade varit så oerhört feg. För att jag inte vågade ta chansen och säga du är söt också. eller ja, jag vill jättegärna hänga med er.
Jag låg i sängen alla kalla höstnätterna och slog knytnäven i väggen och tänkte att fan i helvete jag kommer aldrig få vara med om någonting.

Ett år senare ringde en pojke som gick i parallellskolan hem till mig. Han hade ekorrögon och kolsvart hår och frågade om jag ville gå och fika med honom.
Och jag tyckte ju att han var så söt så jag drog slutsatsen att nej det här kan jag absolut inte göra. Han kommer bara tycka att jag är dum och värdelös.
Så jag sa tack men nej tack och la på och undvek hans blick varje gång jag såg honom.
Och sen skrev jag otaliga sidor om honom.
Om vad vi hade kunnat hitta på om jag bara vågat gå och fika med honom.
Alla hångel i sängen. Alla pussar längs gatorna.
Men det var ju försent nu.
Sen gick det fem månader. Och det blev sommarlovsavslutning.
Och han stod där i parken bland alla onyktra högstadiebarn med de där fina ekorrögonen. Och vi sa hej och när vi kramades blev det en plötsligt en kyss. För jag hade folköl i kroppen och tänkte att jag måste våga. Jag måste jag måste.
Och även om det inte blev vi efter det, så var det ändå något jag förstod.
Att vad som än händer måste man säga ja.
Våga våga våga. Orka våga. Vilja våga.
Och när man väl vågat – vad det än är – och står där med ord som knyter sig i halsen och kommer ut helt fel, ja då spelar det egentligen ingen roll.
För man kommer inte ligga i en säng och tänka att hela livet flyger förbi utan att man själv får vara med.

Kommentarer

  1. varför är det fel att bry sig om för det är det inte och alla vet det. Varför kan man inte krama alla som behöver det?

  2. hej. jag ville bara säga tack för en otroligt fin text.
    jag känner igen mig så fruktansvärt mycket, och jag blir väldigt lättad när jag läser detta; jag är inte ensam om att tänka så här, fast det verkar så vid de flesta tillfällen.

  3. ja, men om man aldrig blivit kallad för söt.
    om man aldrig blivit utfrågad att hänga med?
    om man aldrig fått en förfrågan om att fika?
    om man smakat alkohol, smakat cigg, varit full, men ändå inte fått en enda kyss, ett enda hångel, ett enda ‘du är söt’?
    vad ska man då göra?
    vad ska man då ta sig till…

  4. Det är jullov, men jag är inte glad. Klockan är halv fyra på natten och jag ligger här i min säng och kan inte sova.

    För jag tänker bara på honom.
    Han som offrade allt för mig.
    Han som jag vet är blyg och försiktig.
    Men som vågade gå fram till mig, säga hej.
    Även fast det var så jobbigt.
    Han vågade, var beredd att ge upp en liten bit av sig själv.
    För att få mig.
    Han smsade och ringde.
    Han tittade på mig hela tiden, överallt.
    Försökte möta mina ögon, men det gick inte.
    Och han frågade om vi skulle ses.
    Och jag ville så himla mycket.
    Men ändå så var jag så dum.
    Jag är dum.
    Och nu ligger jag här och kan inte sova.
    Bara för att tårarna rinner som förbaskade floder.
    Och jag saknar honom så himla mycket.
    Och jag tänker varje dag, varje timme, varje sekund på hur det hade kunnat bli.
    Egentligen hade det inte varit svårt alls.
    Ett litet ja. Ett litet jag tycker om dig med. Eller en endaste blick från min sida.
    Som visade vad jag kände för honom. Känner.
    Det hade räckt.
    Men jag gjorde det så himlans svårt.
    Bara för att jag inte vågade.
    Tänkte att jag inte skulle duga.
    Att ångra är nog den värsta känslan som finns.
    Fan fan fan fan fan.
    Förlåt.

    Du satte ord på det jag känner just nu.
    Det är så mycket bättre att våga.
    Man slipper de där tårarna då.

  5. Åh. Känner igen. Skrev om samma rädsla tidigare.. det lät såhär:

    Jag gick på lågstadiet och killen jag var kär i frågade chans på mig. Jag trodde inte att mina kompisar tyckte så mycket om den här killen så jag svarade nej, för säkerhets skull. Jag gick på lågstadiet och den andra killen jag var kär i frågade chans, men via en kompis, så jag antog att det var ett skämt och svarade nej, för säkerhets skull. Jag gick på mellanstadiet och vi skulle göra en musikal, musiklärarna skulle bestämma vem som skulle spela vad och bad mig spela huvudrollen. Jag tänkte att det fanns så många andra som skulle göra det så mycket bättre och avstod, för säkerhets skull. Jag gick på högstadiet och en kompis bjöd mig med på fest, jag tänkte att ingen skulle vilja ha mig där så jag tackade nej, för säkerhets skull. Jag gick på gymnasiet och mitt lag behövde en ny kapten, tränarna gav mig förtroendet men jag tvivlade och tackade nej, för säkerhets skull. Att jag inte skaffade mig en skyddsväst när jag ändå höll på, bara för säkerhets skull liksom?

    Pappa coachade oss alltid med att ”viljan att vinna måste vara större än rädslan att förlora”. Det är så jävla rätt. Så 2011.

  6. Jag är så fruktansvärt rädd, kanske överhajpad nervös, inför ett intagningsprov till en musikskola. Känns som om jag verkligen tar ett språng mot att göra något jag vill NU och inte vänta på livet. Man kan inte vänta på livet,inte om man har chansen att göra något man väntar på NU. Jag tänker våga, jag tänker våga hoppas att det ska gå bra – även om den känslan gömmer sig under/bakom den stora gastande HJÄÄÄÄLPkänslan som försöker få mig att banga. så jag kör. kram

  7. Men om man aldrig får chansen att säga ja då? Om man ligger i en säng och allting händer alla, alla utom en själv. Och om man aldrig får en inbjudan till hemmafester trots att man har vänner som säger att de gillar en? När man är så annorlunda alla andra, men vill egentligen inte vara det för man vågar inte. För att man tycker att man är för hemsk och ful och inte passar in någonstans. Hur kan man våga då? När man tror stenhårt på att man kommer att dö ensam i ett hus med 10 katter. När man faktiskt har döpt alla katterna, trots att man inte ens egentligen gillar katter så där otroligt mycket. Hur gör man när man vill våga så mycket, men inte har någonting att våga?

  8. Nu sitter jag här och borde egentligen sova. Men jag tänker hela tiden att bara ett inlägg till, sen så ska jag gå till sängs. Jag blir så mycket visare och modigare tack vare din blogg.

    Du äger!

    Ps. Imorgon går jag ut ettan på gymnasiet! ds

  9. Du har ju rätt, jag vet det. Men gud nu sitter jag här och imorgon börjar första dagen på mitt gymnasium och jag är så nervös att jag nästan kräks. Alla mina fina vänner som jag har vant mig vid att gå i skolan med ska börja på en annan, och jag ska gå helt själv. Känner inte någon där. Alla säger att det kommer att bli så bra, jag vet att det kommer att bli bra men jag är ändå så fruktansvärt rädd för att stå helt själv där och inte våga gå fram till någon. Tänk om jag väntar för länge och fegar ur, alla kommer att hinna lära känna varandra men jag kommer aldrig att göra det. Är redan halvvägs uppe ur ett stort svart hål som har slukat mig, vill inte sjunka djupare. Längtar och är nyfiken men är nervös ändå. Hjälp mig nu universum och tack för en otroligt vacker och rolig blogg Sandra.

  10. Okej, jag vågar börja prata med honom. Jag vågar, jag vågar, jag vågar. Igår la jag till honom på facebook! AAA! Höll på att dö av suget i magen. Håller på att dö nu också. Men jag vet att jag överlever. Jag gör det. Herregud, man måste ju leva! Jag vill kunna berätta om killen som jag försökte få. Även om jag kanske inte får honom. Spela roll. Men jag vill kunna berätta om honom som jag FÖRSÖKTE få. Om honom jag gick fram och pratade med, och, ja, allt det där.

  11. Fuckade ur ihelgen, lite grann. Sa för mkt och träffade mitt i prick, i hans svåraste hemlighet. Och den historian driver honom till vansinne. Jag såg det, ihelgen. Och nu har jag skrämt bort honom. För jag drog ut det där som han aldrig får säga till någon. Sånt där som vi tjejer snackar om, men inte killar. Och nu tror han för mkt om mig, att jag ville mer än vad jag egentligen vill, och då drog han. Men samtidigt känner jag att han behövde det. Han behövde det för nästa tjej. Jag offrar mig, jag vet att han tycker jag är för mycket nu. Och det var inte meningen. Det bara kom massa ord som egentligen inte var till honom. Men jag vet att det inte hade blivit vi i slutändan. Jag var inte tillräckligt intresserad. Men jag vågade, jag vågade säga vad jag kände och fan vad bra det kändes. Även fast mitt samvete gnager. Jag vet att vi aldrig mer kommer höras.
    Men ”när man väl vågat – vad det än är – och står där med ord som knyter sig i halsen och kommer ut helt fel, ja då spelar det egentligen ingen roll.
    För man kommer inte ligga i en säng och tänka att hela livet flyger förbi utan att man själv får vara med.”

    Den meningen lättade mitt hjärta något så oerhört.

  12. Jag känner igen mig så fruktansvärt mycket.
    Får ofta ångest över att missa saker, att alla andra lever men att jag bara sitter hemma och inte vet var jag ska vända mig.

    Jag försöker lära mig ta chanserna, nu när jag väl får dem. Men bara de som känns bra. Vänder man ut och in på möjligheterna för länge blir det bara till en jobbig klump och det är inte värt det.

    Brukar ofta kolla runt i ditt arkiv när jag känner mig nere. Hamnar vid samma underbara texter som jag brukar läsa och mår lite bättre, för jag vet att jag inte är ensam.

  13. Jag känner igen mig så fruktansvärt mycket i det här, och jag tror alltid jag är ensam om sånt här.
    Jag gör verkligen alltid på det där sättet, tar inte chansen när jag har den och sen ligger jag där i min säng och undrar varför jag inte gjorde det. Jag har en mental lista som heter ”Mitt liv vore bättre om jag bara gjort detta” och den är alltför lång. När man har chansen att ta den där söta killens första kyss, när man har chansen att följa med på något roligt eller gå på bio med honom som du vet gillar dig, ta kontakt med honom som du spoonade med armen över dig en hel natt bara för att det var mysigt för du inte riktigt vågar för du är rädd vad alla kommer säga.

    Är så rädd ibland för att de tycker att jag är ful eller tråkigt, typ som att det är bättre att inte umgås då för då behöver de inte tänka på hur ful du är. På en grillfest i somras så satte sig nog den snyggaste pojke jag någonsin sett på min bänk, och vi började prata om hur de kommit hit och att hans mamma jobbade på min skola och lite om min skola. Om jag hade velat hade jag kunnat fortsätta en konversation med honom, vi hade det läget. Men jag var så rädd, så rädd att han skulle tycka att jag var ful eller påträngande så jag lät konversationen dö och pratade inte så mycket mer med honom. Började prata med någon annan. Jag, den som pratar med allt och alla. jag, den som kan hålla uppe en konversation hur länge som helst. Jag, blev för rädd. Bara för att han var så vacker.

    Han kanske tyckte att jag var vacker också? Men det får jag nog aldrig veta för jag vågade inte ta den chansen.

    Ibland när jag känner mig stressad över mitt liv som ynka 17-åring som brukar jag tänka på dig Sandra, brukar tänka att det inte är så bråttom. Att allt inte behöver vara helt klart när man är 20 utan det finns så mycket mer att göra. Tack för en vacker blogg

  14. Den här texten har verkligen betytt så himla mycket för mig. Jag brukade vara så himla rädd och gå miste om så himla mycket. Men tack vare dig så har jag insett att man inte kommer att vakna upp en dag och bara vara modig. Utan modighet kommer till en när man gör saker man är rädd för. Tack för att du skriver så fint.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>