lets pretend were bunny rabbits


Det här är min kanin Skrutt.
Vi hängde ihop i fyra år ungefär och jag fick honom när jag var 9.
Han var studsigast i en bur om 10 kaniner och hade inte riktigt koll på sina öron.
Vi behövde varandra. Ibland är det inte svårare än så.
Och sen bodde han hos oss.


Han var så liten till en början. Fick plats i min hand och skakade som ett löv.
Men sen började han trivas och inom några månader hade han blivit tjock som en katt och hoppade bara när det behövdes.


Han brukade sova i min säng om nätterna. När han fyllde år fick han lakrits.
Kanske inte det bästa för en kanin men jag gick i mellanstadiet och lakrits var det finaste han visste och han var det finaste jag visste.


Sommaren till sexan fick vi ta hand om harunge vars mamma hade blivit överkörd.
Haren hette Hampus och han hoppade runt i mitt rum och Skrutt hatade honom.
Började skaka buren med tänderna om nätterna, ville inte längre ha lika många pussar.
Några månader senare släppte vi ut den lilla haren på ön där vi hade landställe. Dagen efter så var Skrutt borta.
Jag vet inte hur det här hade gått till. Vet fortfarande inte. Men hans utebur var tom.


Haren kom tillbaka varje morgon hela sommaren för frukost. Men Skrutt syntes aldrig mer.
Jag satte upp lappar över hela ön och grät och grät. Letade bakom varje träd.
En så tjock och luddig kanin klarar sig nog inte många dagar i skogen.
Och sen var historien om min kanin över. Och hans bur lades upp på vinden. Saltstenen slängdes.
jag drömmer fortfarande om honom ibland.
Oftast att jag hittar honom alldeles skruttig och lövig i skogen och han skäller ut mig.
Och jag får sådan fruktansvärt ångest när jag vaknar.


Once upon a time I had a bunny. His name was Skrutt.
I guess that if you would translate his name in to english it would be something like ”apple core”.

sandra
  1. Amanda skriver

    Jag är 18 år och har en gammal kaninfarbror som heter Nappe (Napoleon). Jag fick honom i julklapp då jag var 10-11 år gammal och han är helsvart, det går knappt att ta kort på honom.
    Nappe har fått rollen som familjens kelgris och vi alla älskar honom och har tagit honom till våra hjärtan. Till och med pappa som var rädd för honom till en början.

    Nappe är nu snart 7 år, och under dessa år har han haft flertalet nära-döden-upplevelser, jag vet inte hur många gånger jag har gråtit i rädslan för att veterinären skulle bli tvungen att ta bort honom. Han har vrickat baktassen, men det gick bra och numer är han bara lite halt och lytt. Han har ett vitt och ett svart öga, ty på det ena har han starr och är helblind; men ser finfint med sitt vänstra. Han har slått huvudet i diverse vardagsrums bord och burväggar men verkar ha överlevt det med.

    I vintras blev hans helvita (blinda) öga rött, och veterinären trodde att det var slutet. Jag fick vänta på tid hos ögonspecialisten och en torsdagkväll i Januari trodde jag var vår sista kväll tillsammans. Han fick vara ute och hoppa extra länge, äta extra mycket grönsaker och få extra mycket pussar. Sedan stod jag med honom i famnen och grät innan jag gick och la mig.
    Nästa dag väntade en lång bilresa och vad som hände hos ögonspecialisten minns jag inte riktigt, mina ben skakade och tårarna trängde bakom ögonlocken medans Nappe blev undersökt. Men rätt som det var satt jag med honom i knät i bilen på väg hemåt och jag andades ut. Han kissade i knät på mig där han satt, men det gjorde ingenting; det var ju underbart att han faktiskt satt där, att han faktiskt kissade. Jag trodde ju att han skulle vara borta.

    Jag är så glad så glad, fast jag skäms ibland eftersom jag är 18år, nästan vuxen, och gråter över en kanin. Men han är bland det finaste jag vet.
    Jag grät även en skvätt när jag läste om din kanin, det var så himla fint och sorgligt! Men det fick mig att gå och hämta Nappe ur hans bur, pussa på honom lite grann och viska ”jag älskar dig” i hans långa svarta öron.

    http://herrkantarell.blogspot.com/2010/05/van.html

  2. Jo skriver

    Jag blev både hemskt glad och hemskt ledsen när jag läste om Skrutt.
    Jag har två kaniner.
    Sniff fick jag (efter massa åh-jag-vill-ha-en-kanin-unge) av min sambos lillasyster när jag fyllde 20 år. Vi har till och med samma födelsedag!
    Jag fick aldrig någon kanin när jag var liten och blev så kär i honom på en gång. Han är en dvärgvädur med världens finaste nos som vill bli klappad på och vill pussas mest hela tiden. Han skulle ha blivit döpt efter någon gammal cool rockikon men han var så liten, hade konstiga öron och var så fruktansvärt mesig. Precis som Sniff i Mumindalen. Han är helt enkelt en Sniff.
    När han fyllde 6 månader ställde jag till med kalas. Skickade söta inbjudningskort, och bakade 200 mini morotsmuffins i guldformar. För att jag vill fira honom. Och för att jag var så otroligt rädd att han skulle dö innan han fick ett kalas. Nu är han två år och mer som en hund än en kanin.
    Och vi har lillasyster nu också. Mymlan heter hon. För hon är modig, totalt orädd och rödaktig i pälsen och så lurvig. Som en liten valp.
    Kaniner är verkligen kärlek.

    Mycket fint inlägg, Sandra! Jag älskade att han sov i din säng!

  3. ema skriver

    blir så himla rörd. varje gång.

  4. Matilda skriver

    Igår dog min kanin Casiopeia. Hon har varit sämre ett tag, och när jag kom ut till hennes bur(hon var ute-kanin för min bror är allergisk) igår morse sprang hon mot mig för klappar och mat men ramlade ihop på sidan och kunde knappt resa sig upp. Jag trodde hon dog framför ögonen på mig där på morgonkvisten, men hon kom upp efter några sekunder som kändes evighetslånga. Gick in till mamma som började senare på jobbet och grät en skvätt, cyklade sedan till skolan.

    När jag kom hem efter skolan sprang jag direkt till buren och fann henne på neder-våningen liggandes på mage med bakbenen bakom sig och framtassarna framför, och försökte ta sig upp. Hon kravlade och kämpade men det gick inte och det var så hemskt att se henne och nästan veta att det inte går att hjälpa henne. Klappade och klappade, ringde mamma som inte svarade, ringde pappa och frågade ”kan jag plocka upp henne” även om det kanske inte vart så bra. Lyfte upp henne och sjöng och spelade musik för henne, klappade och viskade hur fin hon var.
    Fick lägga henne i buren igen, skulle på konfirmationsgrupp, bäddade ner henne i massa hö.

    Pappa ringde sen och sa att jag skulle komma hem, att hon troligtvis hade brutit ryggen, att det var vanligt hos kaniner, och att vi fick åka till djursjukhuset. Vi gjorde det och vi sövde henne. Hon vart fyra och har bott hos mig hela tiden, sen jag var 10. Hon har liksom funnits där jättelänge och nu är hon borta. Sitter hela tiden nu och kommer på mig själv med att tänka att jag måste gå ut och mata henne, det är mörkt nu.
    Jag vet att det kommer gå över, men vart är hon nu. Allt hände så fort.

    Det blev en jättelång text men det gör inget. Ska gråta vidare nu och sakna sönder finaste finaste kaninen som ligger hopkurad bland hö och halm i en låda under jorden bakom lekstugan.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Niotillfem
my name is sandra and i'm from stockholm. i like fridays, pasta carbonara, scrabble and young handsome men. i have one of sweden's biggest blogs with over 170 000 visits a week. besides blogging i work as a freelance writer. my first novel is coming out in april 2014. e-mail love letters and other things to sandrabeijer@gmail.com
you can find my portfolio here.
Instagram: sandrabeijer
🎈🗻 hello from above the Atlas Mountains!
Arkiv
Twitter @niotillfem