att vara 17 och lite mer ungefär.

Allting som man har skrivit på internet finns kvar.
Trots att det gått hur många år som helst hittar jag min internetdagbok från när jag var 17, 18 år.
Och jag vill kommentera och säga att du, hej, du kommer få bli kär och pussad på jag lovar!
Men det är ju lite försent för det.
Ni ska också få läsa lite tänkte jag.

Så här hade niotillfem sett ut om året hade varit 2002 nu.

2002-08-04
det är så konstigt alltihopa. hela jag. är alldeles. bortblåst.
och när jag ber om en handflata mot min egen är det alltid fel fingrar som sträcker sig.
och han, han står där mot väggen och trycker sina händer mot målarfärgen bakom ryggen och vägrar vägrar vägrar att visa dem.
och ögonen bränner.

2002-08-11
är det inte otroligt hur mycket olycklig kärlek som aldrig aldrig suddas bort.
och aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig blir det bra.
och knäna skakar mer för varje dag.

2002-08-17
jag skulle vilja ha en sådan där pojke som bara måste pussa en på näsan lite ibland för att han tycker att man är så söt.
det skulle vara så fint.
och som bara måste krama och inte släppa taget.
jag skulle vilja känna det lite mer än en halv dag som det var förra gången.
kanske ett litet tag.
så att man vågar hoppas och älska fjärilar.

2002-08-20
Ibland ibland ibland önskar jag att han bara ville ha mig någon gång under de månaderna jag låg sömnlös, söp mig för full, stannade hemma från vännerna, skrev ut två dagböcker, klottrade sönder hans namn, levde av hans doft, skrev jävla dikter om varenda centimeter av honom.
Någon gång kunde han väl älskat mig ändå litegrann.

2002-08-27
Det låg en liten fluga utanför filip som bara hade en vinge.
så hemskt. vad kan en liten fluga som inte kan flyga göra?

2002-09-17
JAG ÄR SÅ HELVETES JÄVLA TRÖTT PÅ VEGETARISKA BIFFAR OCH SÖNDERKOKTA MAKARONER.

2002-10-15
saker jag inte tycker om:
- att märka att vissa av ens vänner att dumma i huvudet och man vill sparka på dem.
- när pojkar man har tyckt om börjar utförligt skriva om sina nya hångel i sina dagböcker på internet.
- att det är så jävla kallt i cp-sverige
- när man går på en gata och vänder sig om och alla är borta (det är panik mest av allt)
- att vissa ord är så svåra att säga.
- att livet inte alltid blir som man vill och man undrar om ångesten i magen inte skriker just för att den samlar ihop sig för att sedan skrika ut allting på en gång.
 
2002-11-25
ted rob raliräjf i nim egam neditröfun.

2002-11-26
Och känslorna faller fritt på midnattsgatorna
för vem skulle bry sig
om våra hjärtan blev förstörda?
Men allt det här vänder sig in i mig.

 
2002-12-11
alltså.
han måste ha tidernas mjukaste läppar.

2003-01-05
Jag tycker om människor på tunnelbanan med sönderlästa böcker.
Som om det vore den enda boken de någonsin läst.
Så fint.

2003-04-22
något av det värsta jag vet är att komma först till en mötesplats och stå och vänta på någon.
då känns det som om folk tänker att jag står där i onödan, att jag skämmer ut mig, för personen ifråga kommer ändå aldrig komma.

det finns inte heller något värre än att gå på stan själv o titta på kläder. om man tar fram ett plagg så tittar alla och tänker ’hur kan hon köpa det där’ och jag vill gömma det under tröjan tills jag kommer in i omklädningsrummet men det går inte heller för då kanske folk tror att man snattar.
ännu värre blir det ju sen om man ska köpa det där plagget. att gå fram till tjejen bakom disken. då tittar hon och tänker nog att ’Herregud, vi sålde det här plagget shit!"
ibland pallar jag inte att köpa något för den här proceduren av ögon är så jävla frustrerande.

en annan sak som är sjukt läskig är att hämta mer mat i skolmatsalen.
man kan ju inte ta för mycket mat på tallriken för då tycker folk nog att man äter så mycket.
då tar man hellre för lite, men jag vågar absolut inte hämta mer.
att ställa sig i kön igen med en skitig tallrik (hon äter faktiskt skolmaten) då tycker ju folk att man är äcklig.
därför hämtar jag aldrig en andra portion.
 
det är också jättejobbigt att sitta och vänta på bussen/tunnelbanan ensam.
jag vet aldrig riktigt hur jag ska hålla händerna för att se tillräckligt
avslappnad ut. det är kanske därför som jag röker.
 
en annan jobbig sak är att bli bjuden på en fest.
det känns alltid som personen ifråga har liksom glömt bort att den har bjudit mig.
men jag vågar inte ringa till henne/honom och fråga för det känns ju bara desperat. så därför måste jag ringa några andra kompisar som jag vet ska dit så de kanske kan se eller övertyga mig om att jag är inbjuden.
 
sen är det sjukt jobbigt att:
- komma sist in i klassrummet
- fika med 1 kompis som har med en kompis man inte känner
- äta på offentliga platser som ett korvstånd t.ex. (jag gör inte sånt)
- vänta på någon när man är på en fest – då tittar alla på en och tänker att hon är ensam = tråkig
- att säga fel svar på en fråga
- att använda svåra ord i fel situationer
- att dansa på ett dansgolv som inte är fullt.
- att komma för tidigt till skolan och få vänta alldeles ensam på en lektion
- att vara osminkad

all den här ångesten är sjukt jobbig. och jag vet inte hur jag ska ta bort den.
vissa dagar är den så stor att jag inte vågar ringa mina vänner för att de kanske skulle slänga på luren. men jag vet ju att det inte är så.
De har ju aldrig gjort så.
 
2003-04-28
jag ser igenom när folk ljuger.
jag såg att du ljög idag men jag låtsades som ingenting.
men jag SÅG SÅG SÅG!

2003-09-04

jag har tappat bort min dagbok där jag vill skriva hans namn tills det slutar trycka i huvudet.
hela jävla kroppen en storlek för liten.
ta bort känslan!!!!!!!!!!!!

sandra
  1. malin skriver

    så otroligt vackert. och så otroligt sorgligt. sandra, du är bäst.

  2. Nina skriver

    Det är lustigt hur mycket jag känner igen mig. Det är så fint när man upptäcker att nej, jag är nog inte den enda sjuttonåringen som tänker så här. Som känner mig så himla ensam och uttittad ibland. Och jag kommer på hur dumt det är att tänka för mycket och oroa sig för mycket. Och sen när jag läser lite mer i din blogg kommer jag ju på att det stannar inte här, inte alls. Det blir ju bättre. Och det är redan på god väg känner jag. Tack för din blogg. Puss.

  3. rebecca skriver

    du skriver så sjukt fint. jag känner igen det du skriver om att vara sjutton och all ångest så himla mycket. men det finns inte i min värld längre och det är jag så jävla glad för. och för att jag känner igen nittiosängar och pojkar med mjuka läppar och fina händer.
    det gör ingenting om jag inte har någon bra bok att läsa för jag kan alltid hitta fin läsning på din blogg. sluta aldrig med det du gör.

  4. Elin skriver

    Det är så jag säger det – Håkan Hellström. Så himla fint!

  5. Josefin skriver

    Det är sjukt hur mycket man kan känna igen sig i en text och hur ont det kan göra. (och jag önskar att bara att det var över, att allt var över.)

  6. annie skriver

    du är den enda som förstår på riktigt

  7. moa skriver

    2003-04-22
    Det är precis så det känns.

  8. Vicky skriver

    ja, precis så.

  9. N skriver

    Precis så var det! Vad man nojade, över minsta lilla sak. Tur att man inte nojar lika mycket längre, även om 17:åringen tittar fram ibland :)

  10. Amanda skriver

    Vilken tur att det löste sig till slut! Men vad jobbigt det måste ha vart att vara där…

  11. ida skriver

    hjälp mig. Jag känner mig ensammast i världen. Läser denna text om och om igen och jag försöker att säga till mig själv att det kommer vända, att jag kommer må bra. Jag hatar att vara sjutton, hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar. hatar hatar hatar hatar. Hur ska jag vända på det? Jag vill kunna skratta och verkligen verkligen mena det.

  12. Mikaela skriver

    å, vad detta hjälpte mig en dag som den här. Har nojat hela dagen över saker jag sa, gjorde och inte gjorde på gårdagens fest, att jag är halvt hjärndöd av påfrestningarna. Det är så fruktansvärt jobbigt att se sig själv som helt ensam med all ångest. Man tittar på andra människor och deras säkerhet, tänker ”wow, dem är säkert nästan aldrig rädd för något” och det blir så lätt att föreställa sig deras underbara, äventyrliga liv de har framför sig. Sedan tittar man på sig själv ,och ser ens liv helt tomt framför sig. Men det är ju inte så. Å, nu ska jag lyssna på ”Gabriellas sång” ( http://www.youtube.com/watch?v=-Hs9ck1aal8) och inse att vartenda ord i den är sant.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Niotillfem
my name is sandra and i'm from stockholm. i like fridays, pasta carbonara, scrabble and young handsome men. i have one of sweden's biggest blogs with over 170 000 visits a week. besides blogging i work as a freelance writer. my first novel is coming out in april 2014. e-mail love letters and other things to sandrabeijer@gmail.com
you can find my portfolio here.
Instagram: sandrabeijer
It's a wrap with @jeansforall ! 👏✌️
Arkiv
Twitter @niotillfem