något jag skrev på en servett en gång när jag var 18.

du har precis vunnit fem miljoner på lotto.
vi sätter oss på ett café och dricker te för att hämta oss.
fem miljoner, säger jag, vad ska du göra med alla dessa pengar?
men du säger att det är hemskt svårt att veta, och det bästa är nog att vänta.

så vi inväntar oktober.

en regnig tisdag går vi och köper sextiofemtusen gula paraplyer, spänner upp dem över vitabergsparken.
vi tar sju kronor inträde.

det hela går lite långsamt till en början, men när ett femtonårigt kärlekspar rymmer dit för
att få vara ifred, blir plötsligt alla våra paraplyn uppbokade.
folk från hela världen kommer dit för att få en plats.
det står pojkar och flickor på rad med händerna i varandras, längtandes efter hud
i vårt vitabergsparken.

man talar om en närhetsepidemi och helt plötsligt är vi biljonärer.

på söndagar är det stängt och då går vi genom parken och rör vid varandra under så många paraplyn vi förmår.
du har rysligt vackra axlar.

man pratar om oss i rapport och ‘debatt’ på kanal ett.
var folk kära i varandra innan närhetsepidemin?
och politikerna (och thomas di leva som är där som gäst) skakar på sina huvuden och säger,
nej, kärleken fanns inte innan vitabergsparken fylldes av gula paraplyer.

och då skålar vi i champagne utanför drottningsholms slott som du har köpt till mig,
så stolta över att ha uppfunnit något så stort.

Kommentarer

  1. Jag blir kär av att läsa den här texten så jag läser den med jämna mellanrum när jag behöver det. Det trodde jag inte om mig själv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>