Om ett augusti 2001.

Det är sommar och jag är 16 och solbränd fast utan med mening och vi sitter i festivalbussen ända ner till Småland. En liten blå bandare i ett knä, håkan hellström-rader klottrade längs med armarna och en vän som saknar ett tält.
Femton cigaretter i ett snart tomt paket, två och ett halvt kilo hårspray i ett rödlätt hår och hjärtat, hjärtat som sprängs om inte bussen kommer fram snart.
Spöregn, konstiga dialekter och får jag skriva nu kan du få mig så lätt på din sko?
Vi sätter upp tält, dricker starkölen vi har tjatat oss till utanför ett Systembolag.
Byter kläder fem gånger, ligger i gräset och väntar på mörkret. På natten och allt som kommer med natten.
I samma slags tröjor och stjärnor under ögonen famlar vi runt bland nertrampande stigar.
- Hur ska jag hitta honom?
- Du hittar honom, någonstans. Festivalen är liten, tälten små. Vi hittar honom.

Och det är så.
Att det händer när man minst anar det. När man sitter på en stenmur och röker sin sista cigarett ur ett Lucky Strike-paket. Hur han går förbi med den där luggen, med de där skorrande R:en. Vänder sig om och ler och man hoppar (ja hoppar!) av från stenmuren och ställer sig så näratättintill.
Och vi är lika långa för vi är sexton år och han har inte riktigt vuxit klart och han har på sig en rutig scarf och hängslen, drar min nästipp mot sin egen.
- Kom, jag ska se ett band, följ med.
Och man frågar inte vilka som spelar, Följer bara med låter honom lägga sina armar runt en och bestämmer sig att för alltid ha David and the citizens som favoritband. Hånglar i ett tält. Somnar ihop.
Vaknar och förstår inte att det här händer. Det är för fint och bra och fjärilarna i magen exploderar nästan. Eller nej, inga fjärilar, ett helt jävla zoo.
Kysser varandra hejdå, dricker öl på ett liggunderlag i solen och smaken av honom sitter kvar på läpparna.
Andas tungt, andas fort, andas ingenting alls. Tänker att jag kommer åka tåg ofta i höst till platser där alla pratar med skorrande R.

Men där, precis där tar historien slut.
För några dagar senare ligger man i sin säng, med ansiktet under en randigt täcke, hemtelefonen urdragen ur jacket och en avstängd mobiltelefon. En orolig mamma som kommer in och frågar om man inte ska gå upp ur sängen snart. En kompis som ringer på dörren (säg att jag inte är hemma). En skiva som spelas på repeat och bilden som bränns bakom ögonen av en pojke som ligger på ett liggunderlag som inte är mitt och kysser en flicka som inte är jag. Hur fjärilarna som inte är fjärilar utan djur på zoon får cancer och faller ner i sina burar och dör. De bara dör och alla cigaretterna gör halsen helt plötsligt askig och grå och man tappar rösten i två veckor och i exakt fem månader skriver man om honom i sin dagbok. Innan den byts ut mot en ny, blå. Innan man glömmer honom och hur man flyger ner från en stenmur på en festival för att somna ihop i ett militärgrönt tält.

Kommentarer

  1. Dina texter är så vackra att jag får små tårar i ögonen.
    Ibland kan jag nästan inte andas när jag läser något såhär vackert hemskt.
    Speciellt inte när man lyssnar på Tiny Tears av Tindersticks och minns precis hur det var… Bara så verkligt.

  2. Så fantastiskt vackert! Oerhört fin text. Det är efter man läst detta som man börjar fundera på om man kan krama en text.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>