bussresor på fyrtiofem minuter.

När jag var sjutton pluggade jag i London. Jag bodde i en snäll men grå liten förort som heter Kingston. Den innehöll många radhus och en bred gata med ett Miss Selfridge, ett New Look och inte så mycket mer.
Fyrtiofem minuter bort från Kingston ligger Twickenham och i Twickenham låg min skola. Varje morgon vid sjutiden satt jag på en buss och lyssnade på en hel cdskiva och sedan var jag framme. Weezers The Blue Album var exakt en bussresa mellan radhuset i Kingston och skolan i Twickenham.
När lektionerna tagit slut åkte jag 45 minuter tillbaka hem igen. Ofta med kompisar. Vi var många som bodde i liknande förorter nära varandra. Med radhus och en bred gata med samma slags kläder i varje affär.
Men inte alla dagar såklart. En onsdag var det bara var jag, min bärbara cdspelare med anti-skakeffekt och The Blue Album.
Det var mars och nästan vår och jag var glad. Glad över uteserveringar och nästanhelger. Artonåriga pojkar som tog mig på efterfester och pratade med med o:n som låter som ouh. Åh.
Och kanske var det därför jag inte märkte. Märkte hur någon smög in sin hand i utrymmet mellan ryggstöd och sittplats, in mot mitt lår, mot kanten av min kjol.
Och när jag kände de där fingrarna slet jag av mig hörlurarna och vände mig om. Slog bort handen och sa så hårt som jag bara kunde och ville med min skolengelska (som hade fått någon brittisk låtsasdialekt som alla i min klass trodde att de hade fått efter fem månader i London), att lägg av, vad fan håller du på med?

Men det allra obehagligaste handlade inte den här gången inte om att någon stack fram en hand på en plats där den inte skulle vara. Kanske är det till och med så att man är med om det så många gånger i sitt liv, att ett enstaka exempel inte ens är värt ett eget blogginlägg. Män som tror att de får och kan. Som förra månaden till exempel. Då drog en man av mig mina solglasögon i hissen för att "kolla om mina ögon var vackra".  Jag var ursinnig när jag gick ur men hann inte, tappade bort orden någonstans. Glömde bort att knuffa ner honom för stentrapporna.

Hur som helst tillbaka till London. Till bussen.
Det obehagligaste var nämligen inte att någon tafsade på mig. Det obehagligaste satt inte i det. För när jag vände mig om satt där inte en gubbe, en man eller ens grabb.
Där satt fem pojkar.
I tioårsåldern kanske. Rödhåriga, fula engelska barn. De skrattade åt mina arga ord och jag sa att man inte får göra så. Att man inte gör så mot människor och framförallt inte mot tjejer. Att det inte är okej.
Och de hörde att jag inte var från England och de frågade var kommer du ifrån och jag sa Sverige och efter det tog tre av pojkarna tag i mina händer och höll fast mig.
Och de andra två tog på mig.
På låren och benen och över utsidan av min jacka. På bussen. Bland människorna.
Tydligen är tre tioåriga pojkar ganska starka för jag kom inte loss men jag skrek åt dom. Jag tror att jag skrek på svenska, att sluta, lägg av. Jag vill inte.
Och de skrattade och min bärbara cdspelare föll till golvet och ingen på bussen gjorde någonting.
Efter ett tag (kanske en minut, kanske tre. Jag minns inte) stannade den för en ny station och någon i min ålder kom upp på övervåningen och drog upp pojkarna från sin plats och skrek åt dem att man inte behandlar människor så. Och de började gråta av rädsla och packade ihop sina väskor och sprang ner. När de hade gått frågade han om jag var okej och jag sa ja, och tack och inte så mycket mer.

Och sen åkte jag hem till Kingston. Åt pastagratäng, gjorde läxor, duschade, berättade inget för någon.
Grät inte en enda gång.
Grät inte men vet inte hur länge det där obehaget var kvar egentligen. Ett slags kladdigt äckel runt hjärtat och i halsen. Det samvetslösa som hände mig på en buss mellan kingston och twickenham.
Mellan en sjuttonårig flicka och fem tioåriga pojkar.
.
.


According to Google translator this is what I wrote.

sandra
  1. Sorella skriver

    Men usch så hemskt Sandra. Väldigt lessamt att du varit med om något sådant :( . Jag har aldrig blivit tafsad på men har varit med om något annat hemskt så jag vet hur det känns. Eller fast jo, en gång var det en irländsk liten kille på typ 9-10 år som spankade min röv när han gick bakom mig. Jag visste inte vad jag skulle göra eller säga. Och nu när jag tänker på det har jag också trängt mig igenom en trång bar och en kille böjde sig ner och BET min röv. Visste inte vad jag skulle säga då heller. Vad gör man, vad säger man? Tänk om den andra personen klår upp en om man ryter till? Usch. Hoppas jag aldrig hamnar ut för något igen. Det hoppas jag att du inte gör heller. Det finns ju människor som tror att man får göra vad man vill om en flicka har på sig en kort kjol.Varför kan man inte tala om sådana här saker i skolan? Att man inte får röra andra människor på sånt sätt, att man inte för tränga på och att ”Nej” betyder ”Nej”.

  2. Fanny skriver

    När jag bodde i England följde två pojkar, som såg ut att vara i 12års åldern ungefär, efter mig hem och försökte komma in genom min port. När de inte lyckades ägnade de sig åt sexuella trakasserier genom porttelefonen istället.

    En gång åkte min pojkvän buss och tre killar gick på. De rökte hasch och han bad dem sluta eftersom det var barn på bussen. Då började de skrika åt honom att han bara skulle lyda order för att annars skulle de döda honom. Fullt av människor på den bussen också. Ingen gjorde något alls.

    Vi bodde Peckham, ett område som inte är så snällt utan ganska kriminellt. Men jag har fortfarande så otroligt svårt att förstå att sådant kan hända bland massor av människor.

  3. :( skriver

    det här tycker jag är så himla bra att du skriver om för det är så viktigt. det är som att folk inte ens bryr sig längre när sådant händer. som att det är en småsak sålänge man inte blev våldtagen. för några dagar sedan höll en främmande man fast mig i ungefär tio sekunder och bad mig att kyssa honom fastän jag sagt nej hundra gånger. han gjorde ingenting alls och hade inte händerna på fel ställe eller någonting, men ändå så grät jag i två dagar och jag känner mig fortfarande så himla smutsig. och det gjorde mig så JÄVLA ledsen. för man blir så rädd och känner sig så maktlös och förnedrad och när någon idiot bara ser på en som man inte alls ser sig själv och NEJ ÅH. det är så äckligt att vissa är så. åh jag vill liksom inte vara synonym med sex och underlägsenhet

  4. Nadja skriver

    Fyfan vad arg jag blir.

  5. Jennika skriver

    Jag gråter åt dig.

  6. jossan skriver

    Detta var det första inlägget av dig jag läste. Det är över ett år sedan och jag har inte missat ett enda inlägg sedan dess. Du driver en fantastisk blogg, och även om jag är säker på att människor säger det till dig ganska så ofta så vill jag att du ska veta att även jag tycker så.
    För att återkomma till detta inlägget så är det lika fantastiskt skrivet och lika hemskt att läsa en andra gång mer än ett år senare. Det är beundransvärt att du klarar av att vara så personlig i en såhär stor blogg.

  7. fanny skriver

    Det är fruktansvärt att det här ens ska hända och jag känner bara minnen välla upp inom mig. En obehaglig rysning genom hela kroppen när gubbar drar med handen över rumpan och svanken. När någon med ölandedräkt yttrar en olämplig kommentar i örat. När man ser att blickar faller på alla andra ställen än på ögonen, och att ”oj, du är inte precis en liten flicka längre”. Det kanske låter oskyldigt men blickarna säger allt. Jag minns när jag, under min språkresa i England, fick slängord efter mig såsom att jag borde vara prostituerad och att jag var en slampa. De pojkarna var i samma ålder som du beskrev. Uppnosiga och vidriga. Det här är värt att uppmärksammas och det är så bra att du gör det, Sandra. Man blir starkare. Tack.

  8. Clara skriver

    när jag var på liseberg under gothia cup och skulle beställa fish n chips var jag tvungen att böja mig lite över disken. och känslan av att någon tar på min rumpa och jag vänder mig om och jag inser att det inte är min tjejkompis som skojar, utan någon som inte talar svenska bara tog sig friheten att tafsa lite. jag blir så arg, tänk på efterfesterna efter gothiadiskot när tjejerna inte är nyktra och starka som jag var den dagen.

  9. Elina skriver

    När jag var elva, nästan tolv (för tre år sedan alltså) stod jag och kronglade på mig mina tygskor i kapprummet utanför klassrummet. Det tog väldigt lång tid, så alla hann klä på sig och gå därifrån långt före mig. Fast tre killar stod kvar. Tre av de dummaste, inklusive den förste killen jag varit kär i på riktigt. Hursomhelst, när jag böjde mig ned för att knyta ena skon mumlade en utav killarna något till de andra så de skrattade till och gick sedan fram till mig. Lade handen vid kanten på mina jeans och tänkte ta den innanför dem. Jag blev argare än vad jag nånsin har blivit förut och innan han hann tafsa eller vad han nu tänkt göra vände jag mig om, såg på honom och de andra som skrattade, skrek ”dumma dumma idiot sådär gör man bara inte” och gav honom en örfil. Det var den första gången och hittills den sista gången jag har slagit någon. Det här är något jag aldrig riktigt har berättat, bara för mina bästa vänner. Är såhär i efterhand väldigt stolt över mig själv. Som inte lät det hända. Självklart borde jag ha berättat för min lärare också, men det vågade jag inte.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Niotillfem
my name is sandra and i'm from stockholm. i like fridays, pasta carbonara, scrabble and young handsome men. i have one of sweden's biggest blogs with over 170 000 visits a week. besides blogging i work as a freelance writer. my first novel is coming out in april 2014. e-mail love letters and other things to sandrabeijer@gmail.com
you can find my portfolio here.
Instagram: sandrabeijer
📘🐱
Arkiv
Twitter @niotillfem