Du fick mig att börja gråta.

Dette innlegget gjør meg fryktelig trist, men det er fantastisk fint likevell.

aj, aj, aj!

Gud. Jag gick och la mig jämte min katt och grät.

håller med dig…

Aldeles underbart skrivet. Jag tycker också att det är så sorgligt när gamla människor beställer en prinsesstårta och en kaffe, men det är ändå så fint <:

Du fick mig att gråta. Gråta som ingen text på datron har gjort. Och trors att jag aldrig har tänkt på något av detta, så är det riktigt hemskt. Och när mamma kommer hem nästa gång ska jag fråga hur hon mår och ge henne en kram. För när jag läste det började gråta. För jag tänkte på min underbara, men stressade mamma som räcker till för så många fler än familjen. Samtidigt som hon prioterar oss före alla andra. Men ändå.

Den här texten berörde mig, jättemycket.

Tack för att du skrev den.

Jättefin text, men jag håller inte med dig om den första punkten. Jag tycker det är jättefint med gamla människor som går ut och gör något istället för att sitta hemma, även om det innebär att de går ut själva. Jag gillar inte att alla ska se ner på folk som sitter och fikar/äter själva, att man direkt tycker synd om dem. Jag har jobbat på ett café som hade många äldre kunder, och jag älskade när gamla tanter och gubbar kom in och fikade! De var de snällaste och bästa kunderna man kunde ha, frågade så snällt så om påtår och sa alltid att kakan var den godaste de ätit. Alla människor är inte rädda för att vara ensamma en stund!

Små, små tandstickskors i parken och egenskrivna barnlappar bredvid, “Den bästa hamstern jag känt.”

Åh. Jag vill bara gråta, för nu saknar jag min hamster mer än någonsin.

Va fint det är. Mitt i allt som är så sorgligt.

Det var otroligt vackert skrivet.

Fint skrivet!Det där med att aldrig sett sin pappa gråta förutom på sin mammas begravning, det känner jag igen..Men håller med om allt det andra!

Hej Sandra.
Det där med pappor som går för fort får verkligen mitt hjärta att värka sönder.
Likaså mamman som alltid finns för så många, men sällan får ens hälften tillbaka.
Det är vackert att sådana här “enkla” men sorgliga saker uppmärksammas.

på något sätt gjorde det om prinsen liksom ondast. det är så omänskligt.

jag tycker inte synd om carl philip överhuvudtaget. han har fått massa fördelar av att vara prins som många andra aldrig fått, och han tog en plats på forbergs från någon som kanske hade större potential än vad han hade. DET är sorgligt.

Tror inte riktigt att jag vill leva längre. så fint

Åh herregud vad fint! Och hemskt. Du fick mig att börja gråta, och förstå, för det är ju verkligen som du skriver. Och vissa meningar du ibland skriver får mig bara att längta efter framtiden, jag är inte fast här i en 14årig kropp, nej för om några år börjar livet på riktigt. Jag avgudar dig så otroligt. Tack!

jag var ytterst när till tårar, jag har läst det förr och vart lika rörd då… gud så sorligt<3

åh, hjälp vad jag började gråta nu. så himla fint skrivet.

det sorgligaste jag vet i hela världen är när man ser en ensam tant inne på hemköp som köper den minsta lilla förpackningen med mjölk och en den minsta påsen med potatis och ett litet paket korv. Jag börjar gråta bara jag tänker på det.

Och jag kan tänka ibland att det är nog det jag är mest rädd för i hela världen, att bli ensam.

Jag kände mig som om jag vore ett offer för en dementor ur Harry Potter.

Den sista fick mig att gråta.

jag gråter. allt bara gick rakt in.
jag ser liksom carl philip och flickan med lapparna och allt framför mig.

Usch vad detta fick mig att gråta för texten var så fin, och för att jag alltid är “den tredje tjejen” som får gå en bit bakom och man ringer till sist…

ärligt talat. jag började gråta av det här. och om den tredje tjejen som går sist…. det stämmer. så jävla sant. jag är hon.

Gud vad fint.Jisses.Och så sant.Du har berört många.Tack.

den du skrev om pappor som grät på deras mammors begravning, precis så kände jag då min farmor begravdes för två år sedan. Pappa grät, skakade. Jag kunde inte sluta gråta för jag hade aldrig sett min pappa gråta, och det kändes så hemskt.

Din text var så underbar och oerhört vacker och uppenbarade sådana saker för mig att jag började gråta.

Särskilt pappas mamma. Min farmor, när hon begravdes, och jag var bara tio år och jag och mina bröder som knappt kände min farmor, för att hon haft KOL i hela våra liv och inte kunnat hälsa på, vi grät mest i hela kyrkan. Utan att egentligen veta varför.

Obeskrivligt.

Kom att tänka på detta minne när jag läste det första om gubbar och tanter som sitter ensamma på olika cafén i tysthet.

Göteborg våren 2010:
Jag och två andra tjejkompisar(vi är två 17-åringar och en 15-åring) till mig bodde på Slottskogens vandrarhem, en eftermiddag hade vi köpt take away och tog med det till köket på vandrarhemmet, där det satt ett par andra och åt samt en ensam äldre man. Den äldre mannen började prata med oss och vi tyckte mest att det var lite obekvämt och kanske lite sådär pinsamt nästan. Han erbjöd oss jordgubbar som blev över och som han inte ville ha mer, tror att vi tog emot dom fast vi tvekade innan. Den äldre mannen gick sedan iväg till sitt rum och vi åt vår take away-mat. Efter en stund kom den äldre mannen tillbaka och höll i en fotoram. Han visade oss fotot i ramen som föreställde en bild på en kvinna från kanske mitten på 1900-talet. Han berättade att det var hans fru, som precis dött för endast ett par dagar sedan. Sedan kände vi oss rätt dumma för att vi inte så gärna ville prata med honom i början, han var ju bara ensam och ledsen..

Jag började gråta, för att du skriver så jävla fint!

Satte mig och grät en stund på badrumsgolvet. Det här var en av de finaste texter jag har läst.

Texten om mamman fick mig genast att springa iväg till min mamma o bara vilja pyssla om henne lite extra.

det gjorde ont inombords.
vardagliga situationer som ändå svider när man tänker på dem.
du skriver så vackert sandra.
två, sju och fjorton kändes mest. fy farao.

det gör ont i mig. ont i mig för flickan med lapparna, ont i mig för carl philip, ont i mig för den bästa hamstern jag känt och ont ont ont för allt annat.

Du skrev detta för länge sedan men idag är jag ledsen så då läser jag detta. Så fint så fint. Allt gör ont i kropp och själ men mest tycker jag synd om hunden som stretar emot för att kunna kissa. Jag ska aldrig aldrig aldrig dra i min hund mer bara för att jag har bråttom. Det är ju inte hennes fel.
Tack för en fin text. En så himla fin text.

jag har aldrig gråtit så mycket till en film/bok/text på internet. och jag vill bara att allt ska bli jättebra för alla. kan inte sluta gråta och jag måste väcka min hund för att få krama den och bli lite tröstad.

Usch vad ont det gör. Det om Carl Philip gör ondast, jag ser liksom framför mig hur han blir så lycklig när någon närmar sig, men bara för att sen se så otroligt ledsen ut när de bara går förbi.

åh tredje gången jag läser dehär och varje gång börjar jag storgråta redan efter 2 punkter ungefär. så sorgligt men fint och sant på ett hemskt sätt.

^^ det är min kommentar läser detta ännu en gång eftersom det är så himmelens fint. Ville bara säga tack för en fin text. Sakerna du skriver om är äkta på ett sätt som jag nästan inte ens kan förstå. Hur kan man skriva så fint och fånga läsarens djupaste känslor på dethär sättet? Jag ville bara säga tack. Jag grät igen.

det här fick mig att gråta.

Började gråta när jag läste detta. Min hund väcktes och stapplade fram till mitt ansikte och pussade mig sen gick hon och la sig igen.

[...] vad är det sorgligaste som finns? Det här. [...]

Kommenterar även om du skrev detta för länge sen.
Sjukt fint skrivet, som det mesta du skriver! Känner speciellt igen mig i det med att pappas mamma gått bort.
Min farmor gick bort i våras och varken jag eller min pappa är folk som brukar gråta. Så från att min pappa kom in i kyrkan och började gråta, satt jag och snyftade och försökte hålla tillbaka gråten hela begravningen. Tillslut brast för mig och vi alla grät som galningar. Gråter nästan aldrig för mig själv, men gud vad det gör ont när någon nära går sönder inombords och gråter. Finns inget som gör mig ledsnare….

fy fan vad alla dessa små stycken gör ont att läsa. aouch verkligen alltså aj.

Det med tanterna på ica gjorde mig så sjukt ledsen, lika så de gamla männen med tårtan.
Uh. Jag får verkligen tårar i ögonen när jag ser det själv

Återigen så klockren text, önskar att jag kunde få känslor i text att bli så levande som du gör. Det är så lätt att se och känna det du skriver…

[...] och gömma sig tills saker och ting känns bättre igen. Det började egentligen med att jag läste den här sjukt sorliga listan hos Sandra på Niotillfem och sen fortsatte liksom dagen i samma anda. Puh. När det äntligen blev [...]

Så mycket som aldrig har slagit mig och jag skäms nästan lite för du har rätt, det är förbannat sorgligt och det är ännu sorgligare att jag och så många andra inte sett det.
Vill förresten köpa kaninen. Eller snarare rädda kanske.

Så otroligt sorgligt! Och fint på samma gång.

Åh!

Åh Sandra, du skriver så vackert. Du får en att skratta och gråta och ens hjärta att slå lite snabbare. Jag kan se mig själv i delar av det du skrev här, och det gör mig så ledsen att det var så förut. Att jag slösade bort massor med tid som det tredje, trasiga hjulet. Slösade bort så mycket tid ledsen. Och så glad för att det inte är så längre. Så glad för att jag har riktiga vänner nu.

Sitter på jobbet och kämpar med att hålla tårarna borta. Meningarna om pappan och begravningen gör ont i hjärtat då exakt detta hände mig på farfars begravning…
Otroligt fint skrivet om det ingen engentligen vågar skriva.

gud så fint. jag brukar också göra såna listor.

en gång när jag gick i högstadiet fyllde min bästa vän år.
hans föräldrar hade inte sagt grattis på morgonen och dagen efter sa han att hans mamma bara hade köpt en påse cashewnötter till honom från ICA-butiken lite längre ner på gatan. han var allergisk mot nötter.

Usch, det påminde mig om gången jag hade ett grupparbete med hon som har väldigt svårt att tala. Vi hade spelat in rösterna till presentationen och när hon började prata så gömde sig killarna i klassen bakom böckerna för att hon inte skulle se att de skakade av skratt.
Och man bara såg hur hon blev illröd och liksom sjönk ihop och kämpade tillbaka tårarna och jag blev så himlans arg för att människor är så jävla hjärtlösa.

Å, mitt hjärta skälvde till ordentligt av dessa texter. Du är fantastisk på att skriva, Sandra. Din blogg är min favorit, alla kategorier.

men alltså varför är det ingen som kommenterar att det sorgligaste är djurens öde som finns med i listan? hur djur får böja sig får våra önskningar och sova bort sina liv för att människor är lata. DET är sorgligast!

Kunde inte flickan vara med dig en stund? På discot?
Och hur gick det för den mobbade flickan sen? Vad skrev du till henne?
Kram