ett decennium.

2000.
Jag slutade nian och började på gymnasiet. En stor fyrkantig koloss vid Karlaplan som rymde 1500 canada goosejackor, flickor i taxklack och pojkar med två kilo gele i håret. Jag hängde genomgående med ett litet gäng på fem personer och vi fikade precis varendaste dag efter skolan. Mest på String och Saturnus. Vi gav varandra blandband i form av minidiscs (blev stormförälskad i moldy peaches genom ett) och hånglade med varandra och andra på hemmafester. Jag hade en hångeldagbok i en låda vid sängen där jag skrev ner alla jag hånglat med. Hur gamla de var, vad de hette, hur långt vi gick och vad de lyssnade på för musik.

2001.
Jag tilbringade hela min vårtermin med att vara handlöst förälskad i en pojke i min klass som jag aldrig fick. Han fick fylla en hel dagbok och jag svansade efter honom på varenda hemmafest utan att något hände. På hösten flyttade jag och Jonna till London för att läsa andra ring på svenska skolan. Vår rektor hatade oss för att vi kom trötta till skolan minst två dagar i veckan efter äventyr i natten, efterfester vi aldrig lämnade och bussfärder som gjorde att vi nästan aldrig var hemma före fem på morgonen. Men vi hade ingen lust att sova alls. London smakade så nytt och de spelade Håkan Hellström på indieklubbarna och benen kändes lätta som fjädrar.

2002.

Sista halvåret i London fortsatte likadant. Dans, pojkar i svarta luggar och öl på pubar i Londons förorter. På sommaren när vi flyttade tillbaka till Stockholm träffade jag Filip en mörk Babasonicnatt och han blev på någon månad min allraste finaste vän. Tillsammans med honom och fyra andra studsiga sjuttonåringar påbörjades världens bästa gäng. Jag färgade håret korpsvart och vi levde för fredagarna på Metropolis, hängde på Carmen och diskuterade viktiga saker som när vi skulle köpa ett stort piratskepp, rymma iväg med en cirkus och aldrig bli vuxna.

2003.

Jag gick ut gymnasiet i en rosavit sextiotalsklänning och hundratals kilo hopp i kroppen. På sommaren åkte jag och min bästa kompis Vippe till ett stekande hett Roskildefestivalen och varenda dag kändes som den bästa i våra liv. Vi snodde en gitarr, knåpade ihop sånger och tillsammans med en Anna turnerade vi runt på Roskildes camping med ditmålade mustacher och sjöng låtar som inte passar sig på den här bloggen. En pojke som hette Tobias följde med på våra äventyr och vi lekte knasiga lekar och byggde vattenmelonskulpturer. Jag tyckte han var det vackraste jag någonsin sett. Stort tuperat hår, tändsticksben i lika tajta cheap mondays och hängslen. En dag några månader senare gjorde han slut med sin flickvän bara för att få kyssa mig bakom ett draperi på Metropolis. Tre månader senare frågade han chans på mig när vi låg i min säng och världen kändes vimmelkantig. Resten av året hånglade jag.

2004.

Jag minns inte så mycket mer än att jag var så förbannat kär. Jag åkte till Vietnam i fem veckor med ett gäng kompisar och saknade honom varje dag. Jag räknade ner och grät i smyg bakom viktiga vietnamesiska kyrkor. På hösten började jag på universitetet. Kulturvetarlinjen närmare bestämt. Jag tänkte att det vore så fint att jobba på bokförlag nämligen. Samtidigt gick jag ner alldeles för många kilo och började fylla en dagbok med sorgliga viktmått och letade ständigt efter hungerkänslan.

2005.
Tvåtusenfem började med ångest. Jag ville ju inte alls jobba på bokförlag kom jag på. Jag ville ju skriva själv. Det var en månad tills antagningar till Berghs skulle in och jag tänkte nu eller aldrig, la mig i humlegården och skrev texter som kanske mer liknade noveller än reklamtexter. Men å andra sidan kanske inte, för efter någon månad eller två fick jag komma på intervju och sedan blev jag antagen. Berghs var omtumlande både i hjärtat och magen. Känslan att hitta rätt är svår att beskriva, men så var det.

2006.
Tvåtusensex blev ett år av resor. Det firades in i paris, fortsatte med skola och klassmaskerader på helgerna med världens bästa Berghsklass. När sommaren kom åkte jag och Tobias till Tokyo i två veckor. Sjöng karaoke, spelade knäppa trumpspel och åt nudlar. I oktober åkte jag och Johan och praktiserade i New York i en månad på en reklambyrå. Jag hade bara varit i en New York en gång tidigare, i en vecka när jag var 14 år. Staden träffade mig överallt. Hur kunde jag ha missat det här, tänkte jag. New york är ju bättre på alla sätt än någon stad jag någonsin varit i innan.
Över jul och nyår firade vi min mammas femtioårsdag genom att åka hela familjen till Kenya och Tanzania. Jag fotograferade flodhästar och lejon, klappade delfiner och gick på hemliga nattklubbar som man fick vada genom tidvattnet för att komma till.

2007.

Jag gjorde slut med Tobias under februari. Samtidigt som jag kämpade med min portfolio och de sista månaderna på Berghs försökte jag hålla mig ovanför vattenytan om nätterna. Jag trodde jag skulle dö av saknad, grät på skoltoaletterna, framför msn, över diskbänken i köket. Gick ner fem kilo för att jag inte orkade äta. Men Joakim räddade mig. Han gav mig nyckeln till sin lägenhet och när vi inte gick ut på nätterna och dansade oss igenom gatorna satt jag bara där hemma hos honom och väntade när han var ute på dejter. Vi växte minst sagt ihop och även om vi inte ses så mycket nuförtiden är han fortfarande en av de bästa människorna jag vet.
När det blev sommar tog jag och Julia vårt pick och pack och flyttade till New York i tre månader för att jobba på reklambyrå. Kanske de bästa tre månaderna i hela mitt liv.  Det är svårt att förklara, men varenda dag kändes fjäderlätt, varenda natt perfekt. Sena nätter, hemliga svartklubbar, pojkar med fräknar och världens bästa rumskamrater Julia och Michelle.
I oktober när jag flyttade hem började jag på reklambyrån Garbergs. Det tog några månader för att jag skulle lära känna mina favoritpersoner på riktigt men sedan hade vi format det bästa gäng som någonsin funnits.

2008.

Hela 2008 var som i en tjock dimma. Mina nya vänner på mitt nya jobb var ju precis som jag, ville bara dansa, dricka öl och aldrig gå och lägga sig. Jobbet var lika roligt som helgerna så allt liksom flöt ihop, som ett mjukt knark och hjärtat var lyckligt. Samtidigt träffade jag Ludde, den sötaste och finaste personen som någonsin funnits. Han luktade så gott, hade korpsvart år och de knivskarpaste käkbenen jag någonsin träffat på. På sommaren åkte vi allihopa till New York i två veckor. Två veckor som ibland kändes som ett halvt år för att vi alla liksom smälte ihop med staden och nästan glömde bort att sova. Min favoritsemester.

2009.

Jag och Ludvig hade varit ihop i över ett år. Och det är konstigt, men det var som att jag tyckte lite mer om honom för varenda dag, som att kyssarna blev ännu mjukare, håret ännu svartare, ögon än mer blå. Jag reste mycket, sparade pengar och upptäckte Paris, Moskva, New York, Marrakech, Berlin och London.
Sommaren, våren och värmen höll på i över 6 månader vilket nog aldrig har hänt, så jag var utomhus i princip varje dag. Hade picknick i parker, satt på uteserveringar med Michelle eller bara promenerade runt längs med gatorna. Ingenting livsavgörande eller omtumlande hände egentligen, det var som om allt försiktigt fallit på sin plats och vi bara kunde göra sådant vi tyckte om. Sådana år är så ovanliga, man måste ta hand om dem, inte glömma bort dem när livet skakas till igen.

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>