om telefonkiosker, träskulpturer, benvärmare i plast och hjärtan som klappar sönder.

Min första kärlek var en man med knivskarpa käkben och stålblå trikåer. Han dök upp helt plötsligt, under en alldeles vanlig dag under ett alldeles vanligt åttiotal. Jag hade fått låna en videokassett av min bästa dagisfröken. Hon hade kort krulligt hår, stort leende och hette Sussi. Varje vecka satt jag och Sussi i personalrummet och ”jobbade på min roman”.  Jag dikterade och Sussi skrev. Boken hette Golvet som kunde tala.
- Du kommer bli en riktig författare när du blir stor, brukade Sussi säga, och jag drömde mig bort till vuxenheten: en värld där jag bara skulle få skriva hela nätterna igenom. Därför var det så självklart när Sussi gav mig den där videokassetten efter en morgonsamling. Det här skulle bli min nya favoritfilm, hon förstod ju mig.
- En film du kommer att tycka om, sa hon.

Videokassetten låg och brände förväntansfullt i min ryggsäck hela dagen och några timmar senare, på kvällen i mina föräldrars säng tryckte jag på play. Filmen var från sjuttiotalet, tre timmar lång och på engelska. Det gjorde ingenting. Tjugo minuter in när Clark Kent rusar in i en telefonkiosk och kommer ut som Stålmannen kunde jag inte andas. Känslan i magen var helt ny: som att nyss ha öppnat en läsk man tappat i golvet, som bubbelplast och kittlingar.
Morgonen efter på dagis drog jag i en fröken som hette Lena.
- Lena, jag har något jag måste berätta för alla.
Hon svarade att jag skulle få den sista punkten på morgonsamlingen och jag satt på helspänn tills det var min tur. Jag ställde mig upp, harklade mig och deklarerade att jag blivit kär. Att mitt hjärta tillhörde Stålmannen. Mina dagiskamrater vred sig av skratt, ramlade i små högar och skakade okontrollerat. Jag förstod inte alls. Det här var ju så förbannat mycket på riktigt och hundra grader allvar.

Resten av dagen tillbringade jag i snickarrummet, spikade och sågade och fick hjälp och i slutet av veckan var en liten Stålmannen byggd av träklossar. Varsamt målad i rött och blått och en mantel fastsatt med sneda spikar. Han fick stå i mitt sovrumsfönster, blev vinkad till varje kväll innan jag släckte lampan.
Ganska snart inleddes en ny period i mitt liv  där allt jag gjorde kretsade runt honom. Teckningarna jag målade, berättelserna jag hittade på, drömmarna om natten. Jag började medvetet göra misstag när vi lekte bokstavsleken med hopprep på gården. Hopprepet var ju bara tvunget att stanna på bokstaven C, K eller S. Ju oftare jag lyckades desto större blev förhoppningarna att jag skulle få gifta mig med honom. Så var det bestämt i leken och så skulle det bli. Jag oroade mig mycket över hur vi skulle göra med faktumet att han inte kunde åldras medan jag till slut skulle bli en gammal skruttig gumma, men min fröken sa att kärleken är större än allt.
När december kom fick jag en stålmannen-dräkt av min mamma i julklapp. Jag trodde jag skulle dö, den hade till och med tillhörande röda stövlar (eller nästan, mer som benvärmare i plast).
Jag ritade gubbar med cape i min dagbok.
När lågstadiet väntade låtsades jag gilla Michael Jackson men i hemlighet tickade hjärtat helt okontrollerat så fort jag började tänka på Clark Kent. Jag fick en Stålmannenprenumeration och staplade tidningarna noggrant på varandra i en hög i bokhyllan.

Sedan gick det några år och han bleknade i kanterna. Andra pojkar blev viktiga, först John Travolta som Danny Zuko i Grease och sedan helt livs riktiga, som pojken i skolan bredvid, han i min klass, någon på andra sidan trottoaren. Jag drömde om pojkaxlar och tonårshångel och alla hade de en sak gemensamt: det där tjocka mörka håret och de breda axlarna. Vet ännu inte om det var Stålmannen som påmindes längst bak i huvudet eller om det bara var en slump. Istället fick han följa med mig som en mjukt litet minne genom tonåren: en första kärleken-historia att berätta över en öl, en presentation om superhjältar på en retoriklektion. Då och då fick jag en födelsedagspresent i form av en t-shirt med ett stor rött S, en blå-och-rödrandig halsduk, eller en mugg att ställa i en kökshylla. Nu vet jag inte längre om den där träskulpturen finns kvar, om teckningarna är sparade, om dagböckerna är gömda. Kanske på någon vind, kanske glömd i en flytt. Men ibland när det faller ner en mörk hårlock i min pojkväns panna och han tittar på mig med de där blå ögonen känns allt så väldigt självklart. Det enda som fattas är egentligen trikåerna och en längtan att vilja rädda hela världen från skurkar i märkliga hattar. Mitt femåriga jag från ett åttiotal långt bort hade varit stolt.

.


About my first love; superman. Read it in google translator here.

sandra
  1. Erika skriver

    underbart

  2. Jonna skriver

    Så himla underbart. Min första kärlek var en pojke som gick i samma klass som mig. Vi gick i trean och hans hy var som choklad, han hade sånt där fint, kort afrokrull och hade ett fantastiskt leende. Min kompis frågade chans åt mig, för jag var för feg. Hon kom tillbaka med ett ”Aldrig!”. Det var första gången mitt hjärta krossades och vilket gjorde att jag trodde att ingen någonsin skule vilja ha mig. Men jag överlevde och kom på att jag kanske inte är så illa ändå!

  3. Jessi skriver

    Men Ludde är ju rätt lik Clark Kent! Nu har du din egen Stålman :)

  4. Moa skriver

    Du skriver så himla vackert, Sandra.

  5. Natasha skriver

    Fint skrivet!

  6. Ellen (ellerenellen.blogg.se) skriver

    Attans så fint. Fruktansvärt vackert.

    Du är så himla duktig. Finner inte ens ord.

    Åh.

  7. henrietta skriver

    fler sånna här texter sandra! de är helt ljuvliga.
    puss

  8. A. skriver

    Du är helt otrolig.

  9. smäm skriver

    hihi, det här var det finaste jag läst på länge. jag var (är) också kär i stålmannen.

  10. Rebecca skriver

    Helt fantastisk text. Jag var kär i Fox Mulder i Arkiv X istället. :)

  11. Julia skriver

    Först ett leende genom hela texten sen tårar de sista meningarna. Kanske för att jag lyssnade på Jonathan Johansson- Aldrig ensam samtidigt. Lite för mycket fint på samma gång.

  12. linda skriver

    min första kärlek kan ha varit en kille på mitt dagis som hette niklas, jag brukade ta hans favorit leksaksbil för att får hans uppmärksamhet.

  13. annika skriver

    underbart!

  14. AnnaT skriver

    Åh, jag var kjær i Elvis! Såg alla filmer, lyssnade på alla plattor. Han var ju så snygg :)

  15. Blomflicka skriver

    så fin förstakärlek du hade! själv var jag kär i min nalle som hette mammanallen :) jag vet inte varför han hette mammanallen, men sedan döpte jag om honom till roger, mycket mer passande namn. och jag glömde honom på bussen några gånger, men hittade honom tillslut.

    :)

  16. Fian skriver

    Jag var inte så kär i någon men jag tyckte min storebror var snyggast i världen, kungen kom på andra plats. I första klass blev jag våldsamt kär i Marcus som praoade i vår klass en vecka.

  17. matiilda skriver

    FAN så fint, tänk om man kunde skriva som du! ge ut en bok för fan!!!

  18. Li* skriver

    Loveli*
    Medan du är kär i Stålmannen, blir vi kär i dina texter.

  19. Jennifer skriver

    Åh. Fantastiskt fint. Tack, för att du gör en grå tisdag lite mer skimrande i kanterna.

  20. amanda skriver

    du är en av mina idoler ska du veta.
    Du skriver så himlans bra, den röda tråden som lärarna har tjatat om år ut och år in lyser. Den lyser verkligen mycker och man blir lycklig för det är så bra.
    Jag blir nästan avundsjuk.

  21. Requiem Pour Un Con skriver

    men åh. lite som att din stålmannenförälskelse från när du gick på dagis format ditt pojkidéal. fina grejer.

  22. Cissy skriver

    Åh så fint! Min mamma gifte sig faktiskt med Stålmannen. När hon var 20 drog hon till Sverige för att jobba ett år. En kväll gick hon på maskerad och föll för en man utklädd till Stålmannen. Han hade dock ett T på bröstet istället för ett S och skämdes lite för att han snarare var Töntmannen. Men min mamma är finska och på finska heter han visst något på T. De gifte sig ett år senare, mamma flyttade aldrig tillbaks till Finland och i år firar de trettioårig bröllopsdag. Min mamma och min pappa Stålmannen.

  23. Anna-Maria skriver

    Vad fint att du fick din Stålmannen tillslut. Jättevackert skrivet.

  24. Ia skriver

    Åh, vad fint!

  25. natasja skriver

    this is amazing, where does the photo come from?

  26. j skriver

    Det var något av det finaste jag har läst. Puss.

  27. Freja skriver

    åh så fint att det tåras i ögonen! och du har ju sannerligen fått din Clark Kent. Och det är så himla fint. Jag hoppas jag hittar min Robin Hood!

  28. Jessica skriver

    Dessa texter är varför jag följer din blogg. Helt otroligt bra skriver du! Det är verkligen inspiration på högsta nivå.

  29. Erica skriver

    Du är så fin att det inte är riktigt klokt! Det där måste vara en utav de finaste ”första kärleken”-historierna i världen. Helt underbart att läsa om!

  30. Allie skriver

    Mitt hjärta tillhörde och kommer alltid att tillhöra Edward Scissorhands<3

  31. Jessica skriver

    Fy vad vackert! och inspirerande:)

  32. Elina skriver

    Min lillasyster är nio år och vansinnigt förälskad i Edward Scissorhands. Ibland kryper hon upp i knät på mig och viskar bönande ”Elinaaaaa, kan du inte sätta på filmen om Eddie med saxhanden?”. Vi tittar på den, jag läser den svenska texten trots att det knappt behövs, hon viskar ändå med i alla repliker, sen gråter vi tillsammans i slutet när det är sorgligt.

  33. jo skriver

    FANTASTISK! Du setter virkelig standarden når det gjelder å kunne skrive vakkert, slik så mange av bloggerne prøver å gjøre. Men som du klarer.

  34. Johanna skriver

    Åh vad fint, du skriver otroligt bra!
    Min första och största kärlek var den där stora snygga killen i trean som inte såg åt ettornas håll. Hans namn och stora stora kladdiga hjärtan klädde varje blad i min dagbok.
    Det starkaste minnet jag har av honom var när han jagade mig runt skolgården med en bandyklubba i handen, han såg mig faktiskt, jag har nog aldrig varit lyckligare.

  35. miri skriver

    å finaste texten. jag fnissade förtjust.

  36. Elin skriver

    vilket härligt minne! själv var jag kär i Danny Zuko hela lågstadiet.

  37. karla skriver

    Verkligen helt underbar text.
    Min första kärlek var när jag var 5-6 år, en kille som var 13 år äldre än mig. Han brukade köra moppe förbi mitt hus, det bästa jag visste var att höra de moppeljuden och veta att han snart skulle komma fram bakom kröken. Jag har fortfarande kvar de teckningar som föreställer vårt bröllop, någon gång i framtiden.

  38. Anna skriver

    Det är lite magi mellan raderna när du skriver

  39. L skriver

    Jag gillar verkligen att höra om andras första kärlek, det är verkligen något speciellt.

    Du verkar så klok sandra därför vänder jag mig till dig, vad ska man göra om man känner sig som den mest ensammaste tjejen i världen, jag är 23år och skäms lite för detta. Mina fredags kvällar spenderar jag ensam, Jag vet inte varför men det känns som jag borde ha kommit längre med den biten, att få leva livet nu, jag får ofta höra att jag är vacker och speciell, att jag påminner om Nicole kidman men endå så känns det inte som någon finner något intresse i mig…
    Jag var den blyga mulliga tjejen i skolan som ingen såg, varför känns det fortfarande så när det inte stämmer längre, kommer vi alltid att ha den stämpel fast vi är vuxna?
    Jag gillade att skriva noveller, teckna och fotografera som liten, men sen dog min pappa och allt försvann med honom. Hela min tonårs period känns som en dimma. Jag
    Har börjat lite smått efter massor av års uppehåll, ska skaffa mig en Diana kamera snart. Den killen jag är kär i befinner sig i ett annat land och jag vet inte om han någonsin vill att det ska bli vi, Vad ska jag göra, jag kan inte låta bli att fälla en tår när jag ser mina ord.
    Det blev nästan en roman av det hela, men det är så mycket känslor som dyker upp, jag antar att livet är så här men ibland känns allt så fruktansvärt orättvist.

  40. sara skriver

    Jag var fem år när jag var kär första gången. Målet för min kärlek hette Robin och bodde på samma gata som mig. Han tyckte att kärlek var väldigt spännande. Vi byggde puss-kojor där vi låg i mörkret och fnissade mellan pussarna och han brukade jaga mig med sin cykel.

    En sommardag när jag knackade på hans dörr var det ingen som öppnade. Jag spanade in genom vardagsrumsfönstret och såg att det var helt tomt. Alla möbler var borta. Jag grät och frågade min pappa vad som hade hänt. Han berättade att min kärlek hade flyttat till Motala, den för mig ofantligt stora och avlägsna staden dit det tog minst en kvart att åka med bil. Jag var då sex år och mitt hjärta krossades för första gången.

    Som tur var hade Robin en havsyster som bodde några gator bort från mig så han kom tillbaka med jämna mellanrum och mitt illa barnhjärta läkte ihop igen.
    En dag gav han mig en glaskula, jag vårdade den så ömt jag kunde och hade den alltid i fickan. Jag brukade pussa på den och sedan torka av den med en bit papper så försiktigt som möjligt.
    Sedan en dag gick min förälskelse i kras. Han tog tillbaka glaskulan som var beviset på vår kärlek och gav den till min bästa vän. Jag var sju år då och fick mitt hjärta krossat för andra gången.

  41. m skriver

    nu dog jag fem gånger om och lite till. det här är fantastiskt.

  42. emma skriver

    Fy satans vad sött! Ett av dina bästa inlägg!

  43. V skriver

    Åhhh, det var så fint, det var nog det finaste jag läst på länge. Jag ville nästan bara gråta, jag har de senaste veckorna gått runt och haft någon sorters växauppkris, jag har tänkt väldigt mycket på när man var liten och allt faktiskt var så mycket lättare. Den här påminner mig om den där hemska, men på ett vackert sätt. Du kommer att bära med dig Clark hela livet, alla kommer att bära med sig sin barndom.

  44. Nora skriver

    kan du inte bli författare, sandra? Som din fröken sa. Kram

  45. Rebecka skriver

    Åhh, vad fint! Haha, åhh.

  46. L skriver

    jag är dum i huvudet och en äcklig man. jag var inte alls tonårs mullig. jag var smal i hela gymnasiet och tonåren. jag är en äcklig kuk till man som borde brinna i helvetet. jag ska vara glad för att en kvinna har andra som vill ha henne som vidriga man jag är…
    HUR KAN JAG HITTA PÅ EN SÅN SKA???? VIDRIG.

  47. felicia skriver

    jag älskarälskar dina texter

  48. Erika skriver

    Vilket himla fantastiskt inlägg. Hela tiden tänkte jag på hur jag inte ville att det skulle ta slut. Jag skulle kunna läsa en hel bok full av dina texter, och jag hoppas på att få göra det en dag.

  49. sandra skriver

    L – hej L. eller ”älskar tvål” ”A Bengtsson”, ”voff, ”hej”, ”madeleine” och så vidare. jag har spårat din ip-adress och kommer att ta bort dig härifrån om du inte snällt slutar spamma mitt kommentarsfält med inlägg som är helt märkliga eller elaka mot andra som kommenterar. bara i detta har jag raderat runt fem stycken. nu räcker det. tack och hej!

  50. Mia skriver

    Vilken fin och underbar text! Det låg något i det din dagisfröken sa.

  51. nike skriver

    sandra, jag vill berätta en grej! det finns en man som tar samma buss som mig nästan varje morgon. det kanske är lite tur att jag inte ser honom varje dag för då hade jag ju inte blivit sådär extra glad de dagar jag ser honom. han har en lapp för ögat. jag vet inte varför men han har haft det sen första gången jag såg honom för sju månader sen. en svart lapp, ja men som en pirat du vet. det är säkert av medicinska skäl men vad gör det när min fantasi säger mig att han är pirat. han är så mystiskt. han röker cigaretter och röken är så vacker när den flyger ur hans mun. han läser små små franska ordböcker. sen formar han sin mun efter orden han läser och tränar hårt på den fina franska accenten. sen är han så lång och skäggstubbig. och är säkert över femtio år och jag under tjugo. men det spelar ju ingen roll, jag är inte kär i honom. han är bara så satans het.

  52. Gabriella skriver

    Åh, så fint skrivet! Så fint inlägg.

  53. Jane skriver

    Min morfar tog med mig på söndagsmatiné. Filmen vi såg var ”Kapten Blod” med Errol Flynn i huvudrollen. Efter Jonas på dagis som jag hade varit lite kär i så kom nu Errol in i mitt liv. Och som jag gillade honom! Jag såg sedan ”Robin Hood” och tänkte att den där Olivia de Haviland hade tur hon som fick pussas med Errol. När ”De dog med stövlarna på” visades på tv fick jag tillåtelse av mamma att vara uppe sent och satt ensam framför tv:n till sent på natten och drömde mig bort.
    I min plånbok hade jag en utklippt svart-vit bild från tv-bilagan på Eroll, mina vänner tyckte det konstigt. Själva pratade de bara om bröderna Herreys. Jag, jag hade bara ögon för Errol….

    Tycker om din blogg, läser den varje dag.
    Ha det fint!

    J

  54. Moa - En magisk purt til en anan värd skriver

    Vad otroligt söt du måste varit när du berättade för alla att du var kär!

  55. F skriver

    Åh herregud vad fint. Och fint att du delar med dig!
    Otroligt bra skrivet också.

  56. Catharina skriver

    Åh! Mysigt med den allra allra första kärleken!!

    Jag var totalt helsåld på Luke Machanan *suck*…

  57. Alina skriver

    så. himla. fint. ju.

  58. Lisa skriver

    Åh så vackert. Du är så duktig på att skriva.

  59. Sara skriver

    Skriv en bok jag kan läsa ensamma nätter. Skriv en bok om kärlek på ett sätt en bok aldrig skrivit på förut. Precis som den här texten. Så ska den vara. Jag ser den framför mig, den har inget modernt omslag med en trendig, redigerad bild. Den har bara en titel och ditt namn på sig. Den ser lite nött ut som att den alltid har burits i var flickas famn så man kan bara kan få kika lite i den ibland och bli varm om kinderna. Det kommer inte att bli en vanlig bok. Det kommer att bli ”Boken”, the book. Du är skapad att dikta den, det visste redan ditt femåriga jag.

  60. Linda skriver

    Det är så himla vackert och perfekt att din Ludde ser ut som honom.

  61. Linda Johansson skriver

    Det låter som magi och bara helt underbart på en och samma gång.
    Åh, vad fint.

  62. tove skriver

    åh sandra det här var kanske det finaste du någonsin skrivit.

  63. nathalie skriver

    Åhh. Så underbart fint och sött skrivet.

  64. annika skriver

    jag kunde inte hålla mig:
    http://annikabackstrom.blogspot.com/2010/03/stalmannen.html

    (Fast han är skelögd stackarn.. borde fixa!)

  65. jessica skriver

    spegel!
    jag var hemskt kär i stålmannen när jag var 6-7 år.
    det fanns affischer med honom överallt på stan och jag gick i flera veckor och peppade för att jag skulle våga ta med en hem. och en dag vågade jag göra det, jag rev ner en blöt trasslig affisch och tog med hem. rev ur hans ansikte och hade i plånboken.

  66. Mimotchka skriver

    ludde är ju clark kents/stålmannens dubbelgångare. så himla fint skrivet! om du skrev en bok om kärlek hade jag gärna läst den, även om jag våndas över alla krauss och safran-foer.

  67. torunn skriver

    fint fint fint! min första kärlek hette tor och hade långa svarta ögonfransar (han jag älskar nu har nog de svartaste ögonfransarna jag sett). men vad härligt att du blev glad! det är såklart du får skriva om det! det är helt vanliga rullcigaretter, tror det är antingen john silver eller rolling-tobak. fast de har ju legat i en burk med rosengodis så det är kanske därför de luktar konstigt… hoppas de är goda! jag brukar röka rullcigg när jag inte har råd att köpa vanliga och det är faktiskt himla gott. så himla glad jag blir att du blev glad! det är skönt att kunna ge nån som gjort en glad så länge något tillbaka. puss!

  68. Misha skriver

    Så fint så fint. Måste firas och indulge all over again med en kopp té :)

  69. Katten skriver

    Nu skriver du en bok fröken. Jag skulle köa i timmar för att få en signerad.

  70. Nina skriver

    fint fint fint!

  71. giraff skriver

    ÅH älskar dina långa inlägg, historier som värmer hjärtat ! Du vet precis hur det är att vara kär ju. Mera såna här inlägg och just det ja PUSS

  72. andrea skriver

    åh gud underbart. blir rörd

  73. Sara skriver

    Det är inte konstigt att du har just Ludde/Vinden som pojkvän eftersom han liknar väldigt mycket Stålmannen.

  74. Moa skriver

    CK forever!
    Jag var vansinnigt förtjust i Stålmannen. När den nya filmen kom för några år sedan blev jag sådär varm igen när han bytte om till sin Superdräkt. Det var bara jag som klappade händerna i salongen…

  75. Gabriella skriver

    Du är fantastisk på att skriva, vilken talang du har. Underbar text och ljuvligt att få läsa den.

  76. Sanna skriver

    den här dagen har hittills varit dåligare än dålig, men sen läser jag det här o allt blir bättre :) tack för att du finns.

  77. modemix/sheima skriver

    herregud vad fint. jag dör. du är min idol, jag dör dör dör. så sjukt fiiiint! om man vill skicka dig ett brev eller någon present eller så, vilken adress ska man skicka det till då? puss fina du

  78. Linus skriver

    Man blir alldeles varm!

  79. Alicia skriver

    Åh Sandra det här är så fantastiskt fint så jag inte vet vad jag kan säga för att berömma nog! Du är så himla duktig – det här var bland det bästa någonsin.
    Och jag älskar inte bara texten, utan själva fenomenet. Jag har inte vuxit ifrån min kärlek för hjältar och tänker aldrig göra det!

  80. erika skriver

    min första kärlek var nog den där killen som gick i min klass från ettan till femman. han skämtade alltid, hade söta smilegropar, hur mycket fräknar som helst och hans ögon glittrade. jag ser honom ibland nu, men jag känner ingenting. synd det, för han är himla söt nu också.

  81. hilde skriver

    ”Jag skulle inte ge mig för någon. Jag gillar dig för mycket.”

    några av de finaste orden i mitt liv.

  82. en överraskning på posten. - Niotillfem skriver

    [...] ett fint och hemligt brev låg där en rosettbrosch, en stålmannen-magnet (älskar ju honom ni vet) och ett [...]

  83. wonder woman. - Niotillfem skriver

    [...] och inuti finns en utställning med en komplett serie Wonder Woman-tidningar. Som ni kanske vet älskar jag hela superhjälte-estetiken. Var inne i affären hur länge som helst och visste inte riktigt vad [...]

  84. Martin 'mild-mannered' Wincent skriver

    Beautiful, made me weak at the knees. I read recently on your blog that you where thinking on changing style, how about a sweet transformation into Lois Lane, you do, after all, live in Metropolis.

    Bests and keep watching the sky,
    Martin (My true identity, http://www.glasogon2010.se/21-05-1084330_2549) :)

  85. Gina Love husby skriver

    I love your blogg !!! Det är mycket läsvärd !!

    // Gina

  86. jdisehgdiu skriver

    Lehigh Lawyer, you’ve meticulously observed the mechanisms that control the gates at that intersection. And your suggestion to extend the outbound passenger platform would certainly be more attractive than relocating the whole train stop, financially speaking.

  87. Linn skriver

    En sån här dag till så dör jag. Hjärtat hoppar ur brösten och krymper sönder i brist på syre. Som kärlkramp. Och ingen medicin hjälper. Inget kan vidga kärlen så att hjärtat slår normalt igen. Så att det fungerar. Han ger mig kärlkramp. Han.

    Jag träffade honom i mitten på mina tonår. Jag var så ung. Okysst. Längtade efter någon. Den rätta. Sparade mig. Lät ingen komma nära. Ingen fick komma inpå. Ingen innan honom.

    Såhär fem år efter minns jag fortfarande det första han sa till mig på den där festivalen. Vi hade nyss slagit upp vårt tält precis bredvid hans när han sa det. ”Jag älskar dig”. Mitt på ljusa dagen sa han det. Inte märkbart full. Inte som ett överdrivet skämt. Lugnt. Sansat. ”Jag älskar dig”. Han blev min första kyss. Han blev mina första fjärilar i magen. Han ville hålla min hand och bad mig att stanna. Bad mig komma över till hans tält när vi skulle sova. Tog min mobil när jag inte såg och skrev in sitt nummer. Jag var kär. På två dagar visste jag. Jag var kär i honom. På riktigt. Innan hade jag tänkt att kärlek vid första ögonkastet var omöjligt. Nu var jag fast. Påkommen med att känna det som jag trott var omöjligt.

    Festivalen tog slut och jag grät i bilen påväg hem till min stad. Grät för att jag inte gav honom den där kramen. Kramen som jag aldrig ville skulle ta slut.

    Vi pratade ett bra tag internet. MSN för att vara exakt. Han från sin stad och jag i min. Längtade. Ville ses. Och mitt hjärta slog extra slag.

    Det var en torsdag eller fredag det hände. Han var borta. Spårlöst försvunnen. Han raderade mig ur sitt liv. Utan förvarning. Utan förklaring. Han var borta. I en stad två timmar ifrån. Och jag undrade vad som hände. Vi som skrattade nyss.

    Året som gick minns jag inte så mycket av. Det hela är mest en dimma. Små frekvenser av obetydliga händelser som flimrar förbi. Min mobil ekar tyst. Och jag gråter mig till söms trehundrasextiofem dagar efter.

    Ytterligare år går och jag glömmer. Förtränger. Hur hans läppar kändes mot min hals och hur hans leende kändes mot min hud. Jag glömde känslan att ligga på hans bröstkorg och ljudet av våra tänder som krockade. Jag glömde hans röst. Hans ord. Förträngde. Inget hade hänt. Han fanns på riktigt. Han var inte levande.

    Fem år senare. Jag har kommit in på utbildningen jag så länge velat gå. Flyttat till en ny stad. Vill börja om. Få en nystart i livet. Leva.

    Det är med en öl i handen på tredje insparksdagen som jag ser honom. I kön till garderoben. Fanihelvete. Han tittar. Ser mig. Som om han inte kan tro sina ögon. Jag likaså. Och hjärtat sjunker ned till tårna. Som att få en käftsmäll. Luften tar slut. Panik. På stapplande ben flyr jag till toaletten. Innanför dörren längst in i hörnet sjunker jag ner på golvet. Då kommer gråten. Då kommer kallduschen. Och hjärtat gör så jävla ont.
    Jag är sexton år igen. Och det gör så ont.

    Det går flera dagar innan vi säger hej och ger varandra en tafatt kram. Fem år sedan sist. Och jag dricker mig redlös den natten. För att bedöva. Glömma. Vill inte bli påmind. Han syns inte till mer den torsdagsnatten.

    Månaderna som följer förändrar mig. Gör mig till någon jag inte vill vara. Någon jag aldrig varit. Någon som skriker ”DRA ÅT HELVETE!” men egentligen längtar efter hans famn. Jag hatar honom. Jag saknar honom. Jag vill ha honom. Men han vill inte ha mig. Han vill inte ha mig, veta av mig, se mig. Och min tillvaro trasas sönder. Raseras. Han vill inte ha mig men han tittar. Han stirrar på mig när jag är inom räckhåll. Ser undrande ut. Ledsen fast ändå inte. Svårtydlig. Och hans blickar värker i mig.

    Ett år har nu gått sen vi sågs den första gången för andra gången. Och jag gråter så himla ofta. Läser hans sista sms om och om igen; ”jag har en flickvän och vill inte ha mer med dig att göra” i hopp om att det en dag inte ska kännas. Att det en vacker dag inte ska hugga i kroppen när jag ser dom gå hand i hand på stan. Att han snart ska sluta titta på mig.

    Den har perioden. Universitetsperioden skulle bli den bästa i mitt liv. En nystart. Ett sätt att skapa ett annat liv nära sitt gamla. Det här var min stad. Det som en gång varit mitt är nu vårt. Och jag hatar att jag bryr mig. Bryr mig om honom. Att jag undrar vad han gör med henne och undrar hur hon är. Att jag hoppas att jan är lycklig när jag aldrig någonsin varit mer olycklig. Mitt hjärta är fortfarande sexton år och jag vet inte hur jag kan få det att bli äldre. Växa upp. Glömma. Inse att han inte är den jag vill ha och att jag är värd mer. Så mycket mer.

    En sån här dag till så dör jag. Hjärtat hoppar ur brösten och krymper sönder i brist på syre. Som kärlkramp. Och ingen medicin hjälper. Inget kan vidga kärlen så att hjärtat slår normalt igen. Så att det fungerar. Han ger mig kärlkramp. Han.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Niotillfem
my name is sandra and i'm from stockholm. i like fridays, pasta carbonara, scrabble and young handsome men. i have one of sweden's biggest blogs with over 170 000 visits a week. besides blogging i work as a freelance writer. my first novel is coming out in april 2014. e-mail love letters and other things to sandrabeijer@gmail.com
you can find my portfolio here.
Instagram: sandrabeijer
Dagsfest= ❤️❤️❤️
Arkiv
Twitter @niotillfem