on canal street in april when its 60 and the snow is melting fast.

.
Jag har aldrig frusit så mycket som förra vintern. Jag låg i mitten av mars i min säng, med ansiktet mot lakanen och axlar som skakade och kände mig ihålig. Huden för länge sedan genomskinligt grå och kroppen orkeslös och vintertung.
- Jag orkar inte mer nu. sa jag till Ludvig. Våren kommer ju inte. Det kommer vara såhär förevigt.
Och han lade sig nära tätt intill och viskade att våren kommer alldeles snart. Men det spelade ingen roll för det var ändå försent. Det hade varit becksvart, sotmörk evighetsvinter i snart ett halvår och det enda jag kunde tänka var att aldrig mer. Aldrig mer igen på tusen år ska jag stå i mars med tre tröjor och lika många halsdukar och ständig röd nästipp.

Det var en fredag kväll då vi skakade hand, jag och Nina. Vi drack öl och det snöade utanför (det slutade aldrig snöa, minns ni? Det snöade lager på lager och på nyheterna pratade de om att snön kanske skulle ligga till juni för att den var så hårt packad). Tunnelbanelinjerna hade slutat gå, de gjorde det ibland, när termometern visade under tjugo minus. Vi var insnöade på en bar på nytorget.
- Jag tänker inte vara här nästa vinter, sa jag till Nina. Jag vill inte. Jag har ihåligt ont i hela kroppen av fucking jävla Sverige.
- Inte jag heller. Aldrig mer 6 månader vinter.
- Vi borde rymma.
- Okej. Vi rymmer.
Och så var det inte mer med det.
Sedan var det bestämt.

Vi började planera redan veckan efter. Först och främst, var skulle vi ta vägen? Vi drog händerna över kartor, snurrade jordglobar och genomsökte internet. Det finns så många städer, länder, djunglar, smågator och torg som behöver besökas. Så många smutsiga lägenheter att måla om, balkonger att dingla benen från och okända människor som måste hälsas på. Mat jag inte ätit, lukter jag inte känt och dansgolv jag inte dansat på.

Fast å andra sidan fanns det också bara en plats jag allra helst ville vara på. Där vintern var kort och sommaren lång, gatorna breda och nätterna överväldigande. Och ganska snart, efter att ha sneglat mot obesökta världsdelar, länder utan vinter och små torg i Montmartre så var det bara så. Det fanns inget annat, det måste bli så.
New York.

Resten av våren hade jag tre jobb. Det ena på byrån jag jobbade på, det andra min fina lilla blogg och det tredje att förbereda flytten. För det är inte alltid bara att packa en väska och rymma. Det tar tid och kraft och mod och ork. Vi översatte våra jobb till engelska, byggde en portfolio, dammsög new york på reklambyråer, bokade flygbiljetter och telefonmöten. Och framförallt var vi tysta. Knäpptysta. För ingen skulle få veta vår flytthemlighet. Inte än, inte förrän vi var helt säkra på hur vi skulle svara. Bara jag och Nina och de allra viktigaste som fina pojkvänner och kloka mammor.

Men hela tiden, bakom låsta munnar och klappande hjärtan så hade vi bestämt. I höst ska vi bo i New York. Inget annat är möjligt.
För man måste tänka så. Man måste vilja något så mycket att det gör ont nästan alltid, annars rinner det ut i sanden som alldeles för många drömmar alltid gör. Och jag sov nästan ingenting och vintern blev vår och sommar och en augustibörjan var allt helt plötsligt overkligt nära. Vi satt med ett kontrakt i handen, till en reklambyrå som vi ville vara på. En byrå i Soho där alla log mot oss när vi pratade och som sa nästan direkt att vi var precis vad de behövde. Som sa det till oss efter fem minuter och vi glädjedansade ut och sa till varandra att det är ju här vi ska vara, det är det här vi väntat på. Och vi skrev försiktigt på, med darrande hand och miljoner med fjärilar i kroppen och faxade kontraktet tillbaka till staden på andra sidan Atlanten.
Och nu har jag slutat på mitt jobb, sagt upp lägenheten, avslutat bredbandet, sålt mer än hälften av min garderob och burit ner flyttkartongerna från vinden.

Och om ungefär fyra veckor flyttar jag till New York.
.
.
.

So this is basically the story: last winter was the coldest in 50 years of Sweden’s history. It’s was terrible in every single way and I decided – never again. Never again a six month long winter for someone who loves thin dresses and the smell of green leaves and newly brushed sidewalks. It’s not fair. And I told my friend Nina this on a particularly cold day in march and she felt the exact same way. And that’s when we decided to move. Move somewhere where to winter is short, the summer is long and the city is bigger and overwhelming. And in the beginning in august we signed a contract for a job at an advertising agency in New York. And now we’re moving in 4 weeks.