och vi bor i samma stad om nätterna.

Jag står i köket och kokar spaghetti. Du är inte hemma än. Du är i skolan och jobbar med en uppgift som måste vara klar tills imorrn. Jag har varit i mataffären och handlat lök och tomater. Vi äter spaghetti nästan varje dag. Det är torsdag och senhöst och vi bor inte med varandra men vi delar säng varje natt. Jag går jämt omkring med en påse extrakläder. Bär runt på hårspray och locktångar, knuffas runt i tunnelbanan på morgnarna och får blickar för att man ska inte ha mer än en väska när det är rusningtrafik tycker folk. Du smsar mig att du kommer hem nu och jag sköljer sallad och rör ner tomater i en kastrull. Fyller på med olivolja och salt, vispar om när det börjar ryka, ställer åt sidan och häller av vattnet från spaghettin. Fastän det är oktober har jag fönstren öppna. Bara när jag vet att du kommer sova här för du plockar bort vintersömniga spindlar som om det vore ingenting.

Jag hör låset i ytterdörren och du ropar hallå och då stänger jag av plattorna och möter dig i hallen. Man får inte krama dig den första halvminuten för du är alltid så varm. Du säger det också, varje dag på samma sätt och sedan drar du tröjärmen över pannan. Det är för att du cyklar genom hela stan, blixtsnabbt, förbi rödljus och trottoarer. Jag har sagt nittiotvå gånger att du måste cykla långsammare och mer försiktigt men du skakar av dig det, som om du var toppcyklist och zickzackar självklart över gatorna. Men jag vet att det stora ärret på ditt knä kommer från när du cyklade in i ett av bronslejonen på drottninggatan en sommar innan vi kände varandra.

När du har sparkat av dig skorna och knäppt upp jackan får jag krama dig. Jag gräver in ansiktet i dina mjuka tröjor och du håller om mig runt ryggen, andas varm luft över min panna. Jag har lagat middag säger jag och du går till köket och tittar efter och jag drar upp din skjorta ur byxorna och drar mina fingrar över din rygg när du lutar dig över spaghettin. Du ställer fram glas och tallrikar och så äter vi spaghetti med sallad och tomater framför en dålig dokusåpa och genom fönstret klättrar det in spindlar vi inte kommer att märka förrän dagen därpå. När tallrikarna är tomma flyttar jag mig till ditt knä. Varje kväll efter urdruckna mjölkglas och smutsiga bestick vilar jag hakan på din axel och tittar ut över gården och trädet som gömmer årets kastanjer mellan grenarna. Du är varm igen, av spaghettin. Du klagar men jag bryr mig inte och kanske inte du heller för du kramar hårt tillbaka och jag pressar mina kinder mot dina.

- Vi lägger oss lite i sängen, säger du och vi lämnar tallrikarna på bordet och kastrullerna i diskhon. Jag lägger mig med knäna över dina och spelar ett spel på telefonen. Du tittar på katter på youtube och vill visa mig.
- Titta på den här vad gullig.
Och jag svarar att jag måste klara banan först och du attackkysser mig och säger att jag är fin när jag är koncentrerad och jag tittar på den gulliga katten på youtube och du vinklar dina ögonbryn sådär som du bara gör när du tycker något är extra fint. Sedan tar du av mig min tröja och dina axlar luktar så gott och spaghettitallrikarna är odiskade och dokusåpan på tv är snart slut och dina händer är så mjuka mot mig. Du smakar salt av cykelfärder genom Stockholms gator, andas tungt.

Och det är allt vad jag saknar med dig nu när du inte är här hos mig. Att dricka mellanmjölk och koka spaghetti, titta på tvprogram vi glömmer bort att vi har sett, att ligga bredvid och spela mobilspel och att vara så nära dig utan kläder. Varje måndag, tisdag, onsdag med dig. Alla dagar som inte skiljer sig särskilt från varandra. Att säga hej och god morgon och att inte göra det. Att istället gå runt på gatorna i ett land jag inte är född i, att dansa på dansgolv bredvid människor som jag aldrig kommer se igen. Som inte gick i min skola eller växte upp i mitt kvarter. Att gå hem, skicka suddiga sms till dig där jag bara minns enstaka ord dagen efter. Att gå och lägga sig i en tom säng och vakna i en ännu tommare. Att inte ha en måndag, tisdag eller onsdag, när jag sätter mig i ditt knä efter en tallrik spaghetti och du är varm från cykelturen men vi bryr oss inte.

Kommentarer

  1. Fantastiskt skrivet! Mitt hjärta gråter för er skull men samtidigt är det skönt för mig att ha någon som upplever ungefär samma sak som jag. Kämpa på. Vi klarar det här.

  2. tårar i fjällfilen! Precis så kände jag när jag och min pojkvän hade distansen förra vintern. Men, det är sååå värt det sen. För man blir tusen gånger kärare, starkare och gladare sen när man får klappa på varandra varje dag.

  3. Å vad du skriver fint! Saknade det under hela våren och sommaren, för du brukar skriva längre på vintern, men sen flyttade du ju och det blev massa fina NY-inlägg. Men text har jag ändå saknat, du är ju så bästast på det.

  4. Det är många känslor som väcks till liv. Ibland så önskar jag att jag hade en liten bok som var skriven av dig. Som jag tog fram när saker kändes jobbigt eller när jag helt enkelt är glad och behöver läsa om hångel och annat som gör livet värt att leva.

  5. snacka om att exakt lyckas beskriva vad jag saknar helt otroligt jäkla mycket sedan jag och killen gjorde slut för exakt 2 månader och 6 dagar sedan.

  6. åh, vad fint sandra. vad otroligt, otroligt fint

    dina kärlekstexter får mig att vilja skriva kärlekstexter. och det gör jag också
    fast mina texter är inte fläckade av vemod, som dina. mina texter är dränkta i sorg. för han blev aldrig min, förstår du

  7. Gud vad fint du skriver Sandra! Så nära och öppet och vacker och sårbart.
    Skriv en bok!
    Kram

  8. Helt hjärteskärande. Och alldeles supervackert. Det börjar nästan kännas dumt att du inte gör en bok. ;) Innan kändes det mer som att det hade varit fint om du skrev en. Nu känns det som att du verkligen BORDE! :D Älskar dina texter. kram kram kram

  9. Nu fick jag hjärtknip och vill bara åka hem och kramas och titta på youtube-klipp och dela täcke och sitta på samma köksstol fastän det finns fyra och äta våfflor och borsta tänderna över samma handfat och somna till hans gitarrspelande. Men tjugofem dagar kvar är ingen evighet och jag vet att vi kommer klara det.

  10. Så vackert skrivet!
    Hoppas ni ändå kan ses så ofta det går nu när ni i alla fall bor i samma land igen. Det är inte lätt att vara ifrån den man älskar.

  11. Jag vill läsa mer fint. Det inger hopp om vardagskärleken som ibland glöms bort. Jag borde uppskatta kärleken i vardagen mer. Nu längtar jag tills i kväll när vi ska äta enkel middag och se på tv. Rutiner som jag ibland kan avsky.

  12. Åh, du skriver så fint att det inte är klokt! Det här gör mig helt tårögd och glad,och alla känslor på samma gång. puss!

  13. ja, sandra. lika fint som vanligt. och det är klart att den där vardagliga tryggheten i ett förhållande kan vara det man saknar mest ibland.

  14. detta är så himla jättefint. jag började gråta när jag läste det imorse. jag och min kille har ett distansförhållande och jag har en miljon liknande texter som försöker beskriva just denna känsla. du skriver verkligen så att det känns sandra!

  15. Sandra! Det är första gången jag kommenterar din blogg. Jag har läst den så länge och alltid fått en sådan varm känsla. Du verkar så fin, dina bilder är så vänliga! Den här texten… Vad ska jag säga? Jag är så kär i en kille som jag aldrig träffat. Tänk dagen vi faktiskt kommer att kunna ta i varandra och inte bara prata på Skype! Jag är så himla kär! Och fy tusan vad jag hoppas och längtar efter framtiden nu. Ge mig odiskade tallrikar och youtubeklipp i sängen! Och kanske en puss eller två. I alla fall, tack! Sluta aldrig blogga är du snäll :)

  16. tack för så fin text, fortsättfortsättfortsätt, välsigna världen med en lika fin bok. i framtiden nån gång.
    ville säga att jag tycker om vardagsrealismen, måndag, tisdag, onsdag liksom. mjölk o spghetti (vi skiter i mjölkandedräkten bara). niotillfem kan vara en fin liten drömvärld även med vardagsrealism-texter. kärlek på dig och vinden.

  17. du är så himla duktig på att skriva texter om vardagen och göra dem så himla fina & drömmiska (om det är ett ord) önskar att jag får någon liknande historia när jag blir äldre. åh

  18. Jag har så många undertryckta tårar i ögonen och halsen nu. Exakt såhär längtar jag varje dag även fast jag och min pojkvän bor i samma stad. Förra året flyttade vi ihop och förlovade oss, i februari fick han kalla fötter och vi blev osams. Jag flyttade ut. Vi är fortfarande tillsammans och älskar varandra jättemycket men vi bor inte ihop.
    Han vill nog det igen. Han säger att vi ser för lite av varandra och att han vill ha varje dag med mig. Han har sparat förlovningsringen men inte jag. Jag sålde min.
    Nu jobbar jag inte längre och har inte råd att bo själv, eller med honom.
    Men jag saknar sambolivet så otroligt mycket. Saknar att äta frukost ihop varje dag och ljudet av hans nyckel i låset på kvällen. Jag är liksom rädd och jättekär samtidigt.
    Till råga på allt renoveras hans badrum just nu och han ska bo med en kompis i en månad, så jag kan inte ens sova över.
    Vet inte varför jag skrev allt det här och så osammanhängande som jag gjorde.
    Men ibland känner man bara att man inte kan prata med någon i hela världen.

  19. Jag kan inte skriva något som inte någon annan redan har skrivit, men jag instämmer med de flesta av de tidagare kommentarerna. Så himla fint skrivet. Jag bodde i ett annat land än min käraste så jag vet hur det känns, vad du beskriver.
    Du är en jätteduktig bloggerska, älskar att läsa din blogg!

  20. I feel bad for all your readers who do not understand Swedish.
    This was heartbreaking, but in the way that makes you smile while the tears are streaming down your cheeks. It was very close to what I am lucky enough to experience every day and it reminded me of how much I love that simplicity, that the every day things we do together is as good as all the adventures in the world put together.
    I hope you and Ludvig get to see each other again soon and like everyone else, please write more!

  21. alltså, Sandra du skriver verkligen som ingen annan! sitter här med tårar rinnandes längs med kinderna, som så många andra gånger.

    må så gott! kram

  22. Det här får mig att börja gråta, för det är exakt så det är. Jag är i gift, men jag och min man bor i olika städer och det finns inget jag saknar mer än att ha en måndag och en tisdag och en onsdag med honom utan den där känslan att inte ha nog med tid och snart behöva åka tillbaka till mitt.

  23. Jag vet precis hur det känns.
    Till skillnad från de flesta andra kunde jag inte ens vara på en fest, eller vara i skolan och inte ens fika med min bästis för inget kändes värt det när han inte var där. Jag tänkte ju bara på honom. Jag pratade ju ändå bara om honom.
    Jag kunde bara ligga i min säng. Jag minns inte mycket av den hösten alls.
    Jag gick på automatik och alla tyckte det var så knasigt att man kunde bli så grå och död, för de flesta brukar ju inte riktigt bli så dåliga.
    Åh vad jag minns. Jag var bara glad att slippa släpa på kläder och slippa raka benen i kanske två minuter. Sen var det svart.

    Jag skrev på papper och brev och servetter varje gång jag saknade så mycket att jag inte klarade av att leva, och skickade iväg alla en gång i månaden. Det hjälpte. Och så blev jag bäst på att skriva skrivstil med reservoarpenna. Något bra kom ut av det!

    Håll ut! Ni ska ju vara ihop i resten av era liv.

  24. Sweet Sandra, I know how you feel. I too was in a long distance relationship for close to a year and even though I was where I wanted to be, where I had planned to be, sometimes I would just think to myself ”whats the point of being here if he is not here too”… Stay Strong (-:

  25. ”Och det är att vad jag saknar dig med dig…”
    När jag förstod att det handlade om Ludvig började jag gråta jättemycket för att det plötsligt kändes ännu vackrare, ännu mer äkta. Det kan vara bland det finaste någonsin.

  26. Åh Sandra… Det är sjukt hur precist du beskriver långdistansförhållanden och kärlek och saknad.

    Jag är ihop med en Fransman och vi bor i England och i Juni måste jag hem till Sverige. I två år är jag fast i Sverige innan vi kommer vara på samma ställe igen. Och jag tänker på dig och Ludde varje gång vi pratar om Sverige och Frankrike och England, att om man älskar varann så går det fast personen fattas en så att man nästan går sönder. Två år, sedan drar vi från Sverige, och drar från England och drar från Frankrike och bara lämnar allt bakom oss för vi har bestämt att nejnujävlar seglar vi jorden runt eller nåt. Tillsammans, äntligen.

  27. Aj. fick lite ont i hjärtat nu. Väldigt fint men jag har precis gjort slut med min pojkvän och ALLT precis allt det du skriver om saknar jag med honom också.

  28. Men så fint! Jag är så långt ifrån kärlek och allt sånt just nu för tillfället och det känns helt okej och egentligen är jag ganska hård och cynisk mot allt och alla men det här inlägget fick mig att bli alldeles tårögd och varm, så fint… Du är så duktig med orden.

  29. Nä, jag tror inte alls på distansförhållanden. Tänk om man är ensam i graven, tänker jag, då kommer man ångra varje ensam natt. Nä…det är bara inte värt det, inte för mig iallafall.
    Men så himla fint skrivet Sandra!

  30. Det är så det känns för mig just nu. Jag borde inte klaga på mina tunga väskor och att saker aldrig är på rätt plats, för det är värt mest att få vara tillsammans. Fint skrivit!

  31. Du skriver himla fint, så fint att man inte tror på det. Till och med när det handlar om sorgligheter som detta blir man glad av ditt sätt att skriva.

  32. Kära Sandra!

    Du måste vara den bästa i hela världen på att skriva fina texter!
    Jag får alltid en massa blandade känslor när jag läster dina texter.

    Kram på dig!

  33. fan alltså… jag längtar så efter det där. är så trött på allt falskt som finns, men det där känns äkta. träffade själv Honom med stort H för en månad sen (eller så trodde jag i alla fall) men det sket sig big time och jag ångrar mig varje dag nästan. tack för en underbar blogg.

  34. Du skriver alltid så himla fint. Och det här var ju verkligen inget undantag, blev tårögd! Du har nog världens bästa blogg, tack för det!

  35. vilken otroligt bra text! blir väldigt sugen på att vara kär just nu. hoppas hoppas jag hittar någon söt pojke denna vår som inte bara jag vill ha utan han också mig.
    puss på dig! ta hand om new york tills jag kommer (så snart jag får råd).

  36. Åh. Nu när jag just blivit alldeles ensam får jag nog försöka att hålla mig borta från din blogg ett tag. Jag är ledsen, men du beskriver den vackra vardagen alldeles för vackert för att jag inte ska känna igen och sakna mig ledsen!

  37. Jonathan Safran Foer är min favoritförfattare för stunden. Tycker ni får dela på första platsen. Du är så himla duktig att jag bara dör inombords. Puss.

  38. Underbart skrivet. Jag började gråta av saknad till min egen pojke när jag läste, fast jag träffade honom senast imorse. Din blogg är underbar, sluta aldrig skriva <3

  39. Första gången jag tittade in på din blogg och så möts man av ett sånt här fantastiskt inlägg. Wow, vad vackert! Du får en verkligen att fundera, på vad man själv kanske tar för givet. När jag träffar min pojkvän nästa gång ska jag njuta av varje liten sekund, det lovar jag!

  40. Sandra. Så ut av denne verden fint! Du gjør det hverdagslige til det største i verden og det er jo akkurat det det er. Men det glemmer man. Hele tida skal man gjøre så mye, men så er det de små tinga man savner når de ikke er der. Kan ikke du gi ut en bok og sørge for at den aldri blir oversatt fra svensk til norsk, men solgt på svensk i Norge? Det er så mye mer romantisk med ”kläder” og ”vi bryr oss inte”.

  41. jag får det nu som många andra gånger bekräftat att du nog är världens bästa amatör-författare. Om man får kalla dig det. Fast i mina ögon är du ett proffs. Och jag älskar sättet att blanda ihop vardagen med det som betydde allt. Åh sandra. Fyfan vad jag vill kunna skriva som dig om tio år och förhoppningsvis ha något lika skärande och vackert att skriva om.

  42. Konstig dag har jag haft idag men nu blev jag bara alldeles luddig om hjärtat gud vad härlig text

  43. Det är exakt det där jag älskar med min sambo, du beskriver det exakt så som han och jag förklarar vad vi saknar med varandra nu när vi tillfälligt är ifrån varandra. Han saknar att jag kommer ut i hallen med ett leende varje dag. Jag saknar att höra honom öppna ytterdörren och glatt ropa ”Hej hej!” varje dag… Jag kom hem igår efter en lång resa och nu är han borta på en resa. Att komma hem till en tom lägenhet var jobbigare än jag trodde. Allt var sig likt men så otroligt dött på något vis. Hemma är verkligen där han är.

  44. Åh det är så fint och sorgligt på samma gång. Det du beskriver är precis exakt så som jag känner om en kille jag träffade innan. Hur jag släpade på min sovpåse vareviga dag och hur vi alltid lade oss direkt i sängen när vi kom hem. Men det var alltid jag som släpade på grejer. Det var bara jag som brydde mig om oss. Så nu står jag här med brustet hjärta och det har gått snart 3 månader och det känns inte ett skit bättre :(

  45. Åh, så fint! Jag läste din text och det föll tårar stora som enkronor på köksbordet, för att jag känner med dig.

    Jag älskar min fästman så mycket och jag är så tacksam för att vi bor tillsammans. Och jag önskar dig samma sak: Håll ut, finaste. <3

  46. Jag tycker om att skriva och vända ord uppochner och hitochdit. Hitta dess rätta mening och placera dem där de inte hör hemma, för att sedan få dem att hitta hem – orden, alltså. Jag gillar att bläddra i ordböcker och upptäcka nya ord. Ibland är jag på adjektiv-jakt. För att kunna hitta exakt rätt ord sen när jag behöver det. För att kunna beskriva en färg alldeles på pricken, och en doft som om den var närvarande i orden.

    Därför gör det mig så oerhört ledsen att jag inte kan beskriva din text med något mer än ordet ”vackert” fastän det är så mycket mer än så. Jag har bara inte riktigt hittat ordet för det än.

  47. Jag bara älskar att läsa din blogg.
    Du skriver saker, men aldrig saker som är samma och du är otroligt fin (:

  48. Vad fint..
    Det är ganska precis två månader sedan jag blev dumpad av min pojkvän, och varje dag gör bara mer och mer ont, men jag kan inte säga att jag saknar honom till någon, för alla i min närhet tycker att han är en idiot. Jag vet inte varför jag skriver det här. Antar att jag bara ville ”berätta” för någon.

  49. Hej! Detta är första gången som jag går in på din blogg när jag läser detta inlägg och börjar gråta. Som så många andra sagt så fångar du verkligen känslan av ett distansförhållande. Jag dansar också bredvid okända människor i en annan stad och saknade så väldans att få krypa upp i min pojkväns knä när jag läste detta…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>