en text om högstadiet.

Rädda Barnen frågade om jag ville skriva en text om mobbning till deras sommarblogg, och det ville jag såklart.
Läs den hemskt gärna och ni får ännu gärnare (nytt ord) säga vad ni tycker här på min blogg, för det är så trevligt med kommentarer. Texten handlar om mitt högstadium och lite om allt som hände då.

Läs här: http://blogg.rb.se/effekt/2011/07/07/sandra-beijer-mobbning/

Uppdatering: Här är texten i sin helhet:
.

Jag börjar högstadiet under en av de varmaste augustidagarna någonsin. Trottoarerna är kulliga och mjuka efter veckor av trettio graders värme och jag sover med vidöppna fönster och duschar kallt. Det är 1997 och mina kläder är nyinköpta. Platåskor i blått och korta hotpants, svart kladdig kajal och vitlackade naglar.

Jag går genom korridorerna och kan varenda flagnande vägg utantill. Vilka toaletter som inte går att låsa och vilka gångjärn som snart kommer falla ur dörrarna. Det är mitt sjunde år på Engelbrektsskolan, men ändå är alla ansikten i aulan nya. De har flyttat från mellanstadieskolor i närheten och jag har bestämt mig för att också bli ny. Inga fler spetskantade blusar och snörskor. Aldrig mer.

Jag sätter mig ensam längst bak och ser min bästa kompis några rader längre fram. Hon har håret tillrättalagt i röda spännen och en ljust blå knäppt skjorta. Hon börjar i matteklassen idag och vi kommer inte att säga mer än några ord till varandra under högstadiets tre år, men det vet vi inte än. Jag har tjock mascara, en stram hög tofs och lever på trettionio kilo förväntningar. Nu börjar allt om.
Nu ska jag bli populär.

Jag börjar i klass 7B. Min klasslärare heter Edward och är polack med fyrakantiga silverbågar på en rund potatisnäsa. Han luktar tvål och har små vita tänder och pratar yvigt och förväntansfullt om hur bra vi ska ha det här, hur bra det ska bli i 7B. Om två år kommer Louise i klassen skriva Pedward över korridorrväggarna med sitt täckstift. Pedward Pedward Pedward. Och ingen kommer tvätta bort det, ingen kommer att kommentera det, och det kommer att stå där en hel dag och sedan kommer han att sjukskriva sig.

Jag känner ingen i klassrummet förutom fem pojkar från mitt mellanstadium. De har redan utvecklat knappögon, små svarta hål som kommer sticka sönder de som inte går rakryggat förbi dem i korridoren. Jag sätter mig vid en av bänkarna längst bak, bläddrar igenom klassrummet för att hitta en vän. En bundsförvant och kompanjon i jakten mot ny status.

Hon heter Nathalie och vi är bästisar efter tre dagar. Hon har lila läppstift, tjocka kastanjebruna lockar och skrattar åt allt, högt över gator och tunnelbanor. Hon skriver tusen kom-ihåg-lappar i sin filofax och ritar sirliga bläckblommor runt om. Inom en månad har vi synkroniserat vår garderob och är oskiljaktiga. Jonna börjar tre månader efter skolstarten och ansluter sig till oss. Hon har mjölkblont hår och pratar tyst och försiktigt. Vi svär på evig vänskap och köper matchande ögonskuggor.

*

Allting börjar på ett disco i november som skolan bredvid vår anordnar. Jag vet inte varför just då och varför just oss, men det blir så bara, den 4 november på en skolgård på kommendörsgatan. Jag har nya hårspännen, små fiskar i ljusblå plast spända över hela håret. Vita buffaloskor, kort kjol och en ryggsack i formen av Nalle Puh. Det är 1997 och jag har Geri Halliwell uppklistrad över väggarna och vill aldrig mer smälta in. Bara stå ut, bara synas, bara vara med. Pa dansgolvet spelas Puff Daddy’s senaste singel och vi dansar i glittrigt rouge och sjunger med. Armarna högt upp i luften, hårt pressade tonårsögon i ett hav av människor vi inte kan namnet på.

Knuffen kommer bakifrån och jag faller in i Nathalie. Vänder mig om och ser att det är Thomas från klassen över. Han lutar sig över mig och väser.
- Ni kan inte se sådär jävla dumma i huvudet ut. Fattar ni inte det?

Får alla tårarna torkade på toaletten och vi pressar ner Nalle Puh-väskan i Jonnas större, bättrar på sminket och hatar dem. Ställer oss utomhus och tittar in mot dansgolvet genom de stora glasfönstren. Elena i 8C har klättrat upp i en klätterställning några meter ifrån oss. Hon har hårt ritade ögonbryn och har markerat läpparna med en mörkröd penna. Hon vinkar till oss, försiktigt och manande och vi går dit. Hon frågar om vi går i hennes skola och det gör vi ju. Vi svarar ja.
- Ni kommer få se en grej på måndag, svarar hon.

Men när måndagen kommer har vi redan glömt fredagen. Dimmiga discon är så långt ifrån vardagsmorgnar, de luckras upp och försvinner i matteläxor man inte förstår. Elena står och väntar i trapphuset tillsammans med han i 8E, som ser lite ut som en schäfer om man kisar. Han står och håller upp dörren och gör en djup bugning när han ser oss. Vi nickar tillbaka, förvirrade och morgontrötta. När Nathalie tar steget från stengolvet till korridorsheltäckningsmattorna pressar han blixtsnabbt handflatorna mot dörren så att den går igen med en smäll. Vindpusten drar genom Nathalies lugg. Jag känner på handtaget. Han håller fast det inifrån och jag hör skratt på andra sidan. Jonna glider ner till golvet med en suck.

Efter några minuter öppnar schäferpojken. Han bugar igen, släpper förbi oss och vi hukar, som små djur. När vi passerar honom säger han,
- Det är såhär det går för dem som ser helt jävla dumma i huvudet ut.

Det tar en vecka tills det känns som att alla vet vilka vi är. Det är som en visklek som blir mer förvrängd ju fler den skickas vidare till och folk vänder sig efter oss i korridorerna. Vi går där, tre trettonåringar i pastellfärgade kjolar och matchande kalendrar och försöker förstå. Jag hittar våra namn överstrukna på en vägg.

Kim går i samma klass som schäferpojken och dyker upp i vår värld i början av januari. Jag har aldrig sett henne förut men hon är lång med blonderat hår i en tofs och har adidasbyxor i alla kulörer. Hon hamnar i ständiga bråk och jag ser henne riva sig blodig på skolgården med flickor i andra årskurser. Och så en dag bestämmer hon sig för att hata oss. Kanske beror det på tristess. Kanske är det bara bekvämt att ge sig på någon som är femton centimeter kortare än en själv.

Hon och hennes kompis Linn förföljer oss över skolbyggnaden. De skriker, knuffas och hotar. Kim hämtar killkompisar och hetsar dem till att berätta för oss hur fula vi är. Hon skriver saker på våra skåp och skräms. Ja, hon bokstavligen skräms, ställer sig bakom dörrar och hoppar fram och skriker BU.

Jag är så rädd för att någonsin hamna ensam i en korridor tillsammans med henne.  Jag, Nathalie och Jonna lämnar aldrig varandras sida. Vi går som en samlad tumör genom våningar och klassrum. Vi skriver lappar på lektionerna vad vi skulle göra med dem om vi bara vågade. Hur livet kanske skulle kunna vara bra och annorlunda på en annan skola och vi drömmer om platser där vi får klä oss på vilket sätt vi vill utan att någon spottar i ens dunjacka. Men trots alla ord och allt pekande ändrar vi inte på oss. Istället köper jag blått läppstift och Jonna ännu högre platåskor. Vi går som en treenighet i alla regnbågens färger.

Och det var kanske det som gjorde dem så fruktansvärt arga. Att vi aldrig ryggade tillbaka, att vi aldrig vek oss, anslöt oss till massan. Att vi aldrig tog av oss de enorma rosetterna och randiga strumpbyxorna. Aldrig någonsin.

När sjunde klass går mot sitt slut pratar ingen med oss. Ingen sätter sig bredvid oss i matsalen och ingen frågar om dagens läxa. En gång jag hittar jag en lapp i mitt skåp som jag inte ens förstår: Du var så dålig igår.
Några dagar innan skolavslutningen tar de tag i Nathalie när vi är påväg från lunchen, skriker, Varför har du de där skorna? Ta av dom.
När vi kommer in i klassrummet ställer sig killarna upp och buar. De ställer sig upp och buar och läraren låtsas som ingenting.

*

Två år senare börjar jag nionde klass. I uppehållsrummet har klassföreståndarna satt upp de årliga lapparna till att anmäla sig till fotbollslaget, skoltidningen, festkommittén. Jag skriver mitt namn högst upp på pappret där det står Årsbok och tre veckor senare är jag chefredaktör.  Fem personer ansluter sig till gruppen och inte en enda av oss är populär. Vi är kantstötta ensamvargar, långa luggar och trasiga armleder. För höga platåskor i för spinkiga ben. Efter ett kort möte på skolans bibliotek börjar en fem månader lång hämndplan att forma sig.

Från att ingen har velat röra vid mig blir jag inkallad bakom hörn och får instuckna brev i skåpet. De ger mig bilder på sina så kallade bästa vänner när de ligger på badrumsgolv och spyr, när de sitter på skateboardplaner och hånglar utan tröja och när de halsar vodka direkt ur flaskan.
Det är statusfolket som vänder sig mot varandra.

- Säg inte att det var jag. Säg inte var du fick korten ifrån.
Så viskar de till mig, varenda en, och inom två veckor kan vi fylla hundra sidor med drottningar och kungar som ligger som ynkliga kattungar i sina föräldrars tjusiga matsalar och kräks upp Bacardi. Vi får ett eget rum på skolan där vi tejpar upp alla fotografier, fascineras och skriver bildtexter, klipper och klistrar. I april är boken klar och vi lämnar in den för tryck och får tillbaka tusen ex.

Vi säljer den 120-sidiga boken för 70 kronor styck en onsdagsmorgon. Redan på eftermiddagen blir vi uppkallade till rektorn.
Hon skriker åt oss. Pekar på bilder i boken där åttans populäraste tjejer stoppar papper i behån och smygbilder från gymmet på skolans elevrådsordförande som klammer finnar. Hon läser högt de iskalla bildtexterna och tittar på mig med förfasan i blicken. Hon tittar på mig som att jag är skolans monster, som att allt samlat tonårshat göms inuti mig.
Och jag tänker på nar hon passerade oss den där dagen när de höll fast Nathalie I lunchmatsalen utan att säga ett ord.

De på fotografierna sitter utanför och gråter. Det är dom som har spottat efter mig i korridoren. Som har skrikit ord och smällt igen dörrar i våra ansikten och skrivit cp på väggarna i cafeterian. De gråter och rektorn skriker och årsboken dras in. Men skvaller är högstadieguld och vi säljer den svart för dubbla priset i våra skåp. Det vackra folket tar omvägar i skolan för att undvika oss. Mikael i min klass trycker upp mig mot ett skåp efter en musiklektion och väser,
- Du ska få för den där boken. Du ska få.
Men jag får ingenting.

Och den boken är det enda som finns kvar från den där tiden. Det enda beviset. Några år i slutet av nittiotalet på en högstadieskola i Stockholm ligger den och bränner som ett ensamt minne. Och där inuti äger de populära inte längre skolan.
De äger ingenting.
De ligger istället däckade under köksbord med sminket rinnande längs med kinderna. Böjer sig ner över papperskorgar, gråter av illamående.

Och vi andra ler. Alla punkare, ensamvargar, indiepoppare, mattegenier, datanördar, glasögonormar och spice girls-fantaster ler och är lyckliga för en liten stund. Lyckliga några millisekunder framför en kamerablixt innanför de hårda högstadieväggarna som vi äntligen får lov att äga. En liten stund.

 



.


I wrote a text about high school and how childen are kind of terrible to each other for the organization Save The Children. You can read it by clicking the link, but it’s in Swedish. Google translator might work but as you already now, it make the words kind of confusing sometimes.

Kommentarer

  1. så otroligt bra. så rätt. Och egentligen fick man en ny bild av dig också. Allt är så himla rosa och bubbligt här men att det kanske finns en liten del av oss i dig. Att du också har mått dåligt.
    Älskar din blogg så fruktansvärt mycket .

  2. Bra text! Jag känner igen exakt. Mina vänner var punkare och jag var nörd i stockholms säkert bratsigaste skola och hade fel allt. Det är läskigt att det kunde provocera så. Men dom är bara pantade och det är de fortfarande 13 år senare.

  3. Jag känner mig så väl igen i dina ord. Jag har en liknande historia bakom mig fast jag stod ensam. Ensam i mina 70 tals kläder och korta pojkaktiga frisyr. Don Mclean var min gud och när han sjöng American pie smälte jag som smör.

    Bra skrivet. Du är verkligen duktig med språket!

  4. Åh så bra! Jag tycker om dina texter även i vanliga fall, men det här var verkligen gripande. Jättefint skrivet, och kul att du skrev så långt.

    Sen är jag dessutom grymt imponerad dels av hur du bara bytte stil sådär, dels att ni höll fast i det. Tur ni hittade varandra!

  5. Jag är helt tagen av texten, sättet du formulerar dig på är fantastiskt, och jag tror att vi alla kan relatera till det du har skrivit, oavsett vilken grupp man tillhörde så har vi alla gått igenom det. Tack för att du är så fantastiskt bra och inspirerande!

  6. Jättebra skrivet och det kunde vara så på min tid oxå, de som var lite annorlunda råkade alltid illa ut. Därför är det så viktigt att man står emot och är sig själv. Kram

  7. Så otroligt bra skrivet. Jag hade det likadant, fast i en skola på landet där alla var galna i sport och gick runt i gråa mjukisbyxor. Som en flicka som ständigt bytte hårfärg, använde hundratals färgglada hårspännen och sminkade mig storslaget när ingen annan visste vad ordet smink betydde, fick jag stå ut med en hel del. Det gör en starkare när man tagit sig igenom det, men det är fruktansvärt när man är där. Barn kan vara så elaka.

  8. Jag tror att de flesta som mobbar andra egentligen mår väldigt dåligt själva, vilket gör att de måste hävda sig hela tiden för att bevisa att de är något. Även om hämnd aldrig är den bästa utvägen tror jag att många tidigare mobboffer känner att du ger dem upprättelse på något sätt genom ert otroligt djärva agerande med årsboken.

    Tack!

  9. Sandra <3
    Du är så jävla cool som stod upp för dig själv. Jag hade själv svårt för det t i vissa situationer, när dom finaste nyckelbenen tyckte annorlunda eller när största brösten plötsligt ville att man skulle hänga med dom.
    Du vet säkert om din talang att skriva, för mig är ditt skrivsätt som en snöflinga, så skört och vackert och tyst och alldeles unikt.
    Tack för världens bästa blogg. Mina kompisar och jag har dig som vår idol och att du röstar på FI gör dig ännu coolare.

  10. Texten var så fin Sandra! Som hmtad från en tonårsfilm. Du är så jävla ball. Och jag älskar din blogg. När jag känner mig låg eller bra pepp så går in hit och läser alla best of och alla fina texter. Sedan är jag redo igen. Kram!

  11. Åh så fint! Jag är tretton, och känner igen mig så mycket. Hur det är att vara annorlunda, att inte passa in och att inte vara som de andra flickorna i foundation och märkeskläder. Du hjälper mig så mycket ska du veta, tack!

  12. Jag har egentligen rätt bråttom, men när jag började läsa din text kunde jag inte sluta. Som så många gånger förr. Och då tycker jag inte ens om att läsa.

  13. Du skriver så bra, enkelt men träffande! Jag ska snart börja mitt tredje år på gymnasiet, men när jag läste detta slungades jag häftigt tillbaka till högstadiet! Jag kände mig som 14 år, då jag var konstig, utstött, mitt emellan två gäng, förvirrad, och ensam. Det var ständiga bråk, hårda ord, ”Fuck you” skrivet på skåp, och ständigt skitsnack…
    Den perioden är nog knasig för alla, och just då tror man att det aldrig ska förändras – men tack och lov så gör det ju det! Fort dessutom, när det väl sker.

  14. min kommentar försvinner väl i mängden, men det gör väl ingenting att ge positiva kommentarer ändå.

    För det var fruktansvärt bra.

    Fruktansvärt bra.

  15. Jag gick också i Engelbrektsskolan när jag gick på högstadiet. Åh lilla Edward S. Din text får mig känna mig som en högstadieflicka igen, kär i den blondaste pojken som jag alltid passerade i studiehallen så olyckligt kär.

  16. Så fantastisk är du. Så fantastisk. Är väldigt glad över att du kanske får läsa dessa ord :)

  17. Snälla Sandra, skriv en bok.

    Jag minns min tid på högstadiet och vilken vansinnig tur jag hade. Jag gick i den töntiga klassen. Vi drack inte, spelade spökboll på rasterna, sminkade oss inte. De andra klasserna var så ‘coola’. Men vi var för många för att ge oss på, och ingen fick höra ett ont ord under de tre åren. Vi var den enda klassen som aldrig hade kuratorn på besök för att lösa bråk och mobbing. Och vi var lyckligt ovetande om den hårda miljön i de andra klasserna. I och med att vi var så ‘snälla’ fick vi även två utvecklingsstörda i vår klass och om något, så lärde det oss ännu mer om tolerans.

    Än idag, åtta år sedan jag lämnade skolan, kan jag uppskatta att jag fick en så fin skolgång. Att jag fick plugga dygnet runt för att jag tyckte att det var kul. Och så gör det lite ont i hjärtat att läsa texter som den här, för jag önskar att alla hade kunnat få gå i min klass. Jag har inte kontakt med någon därifrån, men det är ett fint, varmt minne att titta tillbaka på.

  18. Oj vad elaka de var. Väldigt fint skrivet, bra berättat och bra gjort av er! När jag började i högstadiet hade jag nya jeans och ny t-shirt (lite kortare som inte gick ner över rumpan). Bland de första dagarna när vi var på väg till matsalen nöp en ”cool tjej” från 9:an mig i rumpan på ett allt annat än skämtsamt sätt. Det är så lustigt för när jag tänkt tillbaka i efterhand så känns det som en oskyldig sak att göra ”nypa i rumpan”, men allt handlar väll om vem som gör något, på vilket sätt, och mot vem (=”maktutövande” eller bara på skämt). Just då känndes det som världens diss och jag kände mig liten och förnedrad och kunde nästan inte hålla tillbaka tårarna i matsalen. Några andra gånger var det en kille från 9:an som gjorde grejer typ puttande knuffade eller helt enkelt la sin stora hand i mitt ansikte och tryckte bak mig. Han var stor jag var liten och jag var alltid rädd att träffa honom i korridoren. Första och andra gången blev jag ledsen och nästan började gråta, tredje gången blev jag arg och slog tillbaka när han vände sig om. Sen hände inget igen.

  19. Det är omöjligt att avgöra om du har tid för att läsa alla fina kommentarer som skrivs om dig, men jag hoppas att du gör det. Och att du tar åt dig av allt det positiva folk har att säga :)

    Jag tror verkligen den texten du skrev hjälper jättemånga 13-åringar idag. När man var liten fick man alltid höra att ”högstadietiden är den värsta”. Det var och är den också för många! Du är så duktig som kan rota fram de där minnena igen.

    Take care,
    Nella

  20. Åh, jag känner igen mig så väl. Inte för att jag vågade sminka mig eller stå ut, men jag var skolans pluggis, och överviktig. De ”populära” tjejerna försökte alltid smöra för mig innan proven för att få sitta bredvid och tvinga mig att ge dem fusklappar. Sedan ignorerade de mig all annan tid. Några gånger skojade killarna i klassen med mig och sa att någon tyckte jag var söt, för att vänta på min reaktion. Sedan sa de ”trodde du verkligen på det där?!”. Eller han som tryckte blyertspennor i magen, ryggen och armarna på mig och sa ”du är ju tjock, det här kan väl inte kännas?!”. Det fina är att för mig blev livet fantastiskt senare i livet, allting vände. Idag har jag världens bästa vänner, en karriär att ta hand om och en ständigt växande självkänsla. Och de som var hemska mot mig under grundskoletiden är inte ens hälften av vad jag är idag. Det känns bra på något sätt, även om det är rätt tragiskt också.

  21. Sandra, jag vet inte hur du lyckas, men det gör du!
    Du lyckas sätta ord på allt det där som har varit så svårt, så jobbigt, så fruktansvärt nödvändigt att prata om, vilket jag är så Otroligt glad över att DU lyckats med!
    TACK

  22. Jag tycker det är helt underbart fint att du skriver texter om mobbning för Rädda barnen! <3
    Jag skulle vilja läsa alla texter du gjort för dom!

    Kramis!

  23. Jisses så bra skrivet! Tårarna trillar nerför kinderna nu.

    Jag kan känna igen mig i så mycket fastän jag gick i skolan 10 år före dig. Det är hemskt att tänka på hur lite det är som förändras genom åren. Hur strukturen för alltid finns kvar.

    Hoppas du har planer på att skriva mer, ja mer än i din blogg alltså. Dina ord och formuleringar berör ända in i hjärtat.

  24. Sandra! Ta väl hand om din förmåga att uttrycka dig, och underskatta aldrig den inverkan ord kan ha på människor, samhället. Och tack för att du för ett ögonblick får den mer oskylldiga hämnden att bli rumsrent accepterad.

    Nu efteråt är det så mycket jag skulle velat sagt till Dem på högstadiet. Allra helst skulle jag velat sagt det till mig själv. Och allra helst skulle jag velat få mig själv att förstå att deras hat berodde på så mycket mer än mig. I gymnasiet kom min förändring; då, efter att ha tagit ett år av andrum för att orka, satt jag i ett klassrum fullt med människor som inte visste vem jag varit. Med kläder jag noggrant planerat och en vetskap om underbar skrämmande förändring.

  25. Fruktanstvärt bra och sant. Jag som är i samma ålder som dig, känner igen mig i allt du beskriver. Detta trots att jag är uppvuxen i en helt annan del av vårt avlånga land. I en rutten liten byhåla.

    Men allt stämmer så väl in. Mobbarna, lärarna, kläderna och musiken.

  26. Wow. Blir helt tagen för du skriver så bra Sandra. Blir helt tagen för det du och dina vänner gjorde. Så himla häftigt.
    Har inga mer ord, för jag är alldeles tagen.

  27. Du skulle ha en av Grynets ”ta ingen skit”- tröjor, inte för att du måste uppmuntras till det, utan för att du lever så bra upp till uttrycket.

  28. snällasnällansnälla skriv en bok. du måste det nångång, för annars finns det ingen som förstår.

  29. Jag ryser. Dina ord är som en tidsmaskin. Tillbaka till högstadiet igen. Och jag hör de ekande orden i mitt huvud: ord riktade till mig under en gymnastiklektion: ”Stå inte där och glo som en j*vla staty”. Och gymnastikläraren låtsas som hon inget hör. Och de får högsta betyg eftersom de tar för sig i alla grenar. Det är som att öppna ett sår igen. Det blöder och blöder och blöder i hjärtat.

    Har jag någonsin varit så ensam någon gång? Har jag någonsin varit så stark?

    Tack finaste du för dina ord. Alla borde läsa om sina dagböcker från den tiden. Jag är helt säker på att alla kan känna igen sig i något av det du skriver!

  30. Jag hoppas varenda unge läser detta.
    Så fint att inte ge upp sig själv mitt i allt.

    Usch jag blev verkligen ledsen av texten, på ett bra sätt.

  31. Alskar din text och jag kanner igen fenomenet fran min skola. Fy va modiga ni var och fy var hemska och elaka manniskor kan vara i den aldern.

  32. Tack för att du har skrivit den här texten. Det känns som en revansch för alla oss som har fått stå ut med mobbing i unga år.
    Tack tack tack!

  33. Hej Sandra,

    Jag läser alltid alltid din blogg och älskar varenda ord och bild och bokstav i vartenda inlägg. Din berättelse skulle hjälpt mig så oerhört när jag var fjorton femton och jag är säker på att den hjälper massa trasiga pojkar och flickor just nu. Du är en inspirationskälla och tröst också för mig, fast jag är 22 och blir lite mindre förvirrad för varje dag som går.

    Men jag måste bara undra lite – tycker du också såhär i efterhand att det var rätt att trycka en bok med sådana bilder som ni gjorde? Givetvis förstår jag att det här inte var snälla människor och att de gjorde er mycket illa, och rent spontant vill jag bara känna triumferande hämnd och ”rätt åt dem!”. Men de var ju också barn. Och vem fan är lycklig under den perioden i sitt liv? Jag hatar vissa från min högstadietid med en helt ologisk intensitet, men än mer tycker jag synd om dem. Förstår du hur jag menar eller är jag en hopplös moraltant?

    Tusen tack för att jag får resa till niotillfem-världen, jag trivs så bra här.

  34. Jag brukar aldrig ta mig tid att kommentera (fy pa mig) men den har texten har varit hojdpunkten pa min dag. Sa otroligt traffsaker att den nastan gor ont. Prisa gudarna att dom dagarna ar over och att livet blir sa mycket battre. Karlek till dig. xx

  35. Den var helt jävla fantastisk. Den skärde sådär vackert i halsgropen och man mådde illa medans man kände hur man log för att man tänkte på att ni klarade er igenom så sjukt vidriga saker i 3 år. Och dessutom blir jag tacksam för att jag aldrig blivit utstött eller mobbad även fast jag inte följer de där lagarna, tacksam för alla mina vänner jag hade som gillade och fortfarande gillar mig för den jag är.

    Kram!!!

  36. Jag vet inte om jag ska kommentera iom att det inte bara är fina ord som alla andra ger.. Jag tycker också det var bra skrivet! Otroligt bra, och jag är själv någon som fått springa hem från skolan ett par gånger och fått utstå en del hårda ord och konstiga kommentarer. Men jag tycker ändå inte det är något fint med hämnd.. Det är inte okej, på något sätt alls, det barnen gör, och det lärarna och rektorn gör är ännu mer fel. Jag saknade någonstans i texten att säga att det inte var okej att göra så mot de barnen, att mobba dem tillbaka. För det kan ju inte vara lösningen på mobbning, att man ska mobba tillbaka. Utan att lärare och rektor ska ta sitt ansvar och även kanske andra vuxna som kan arbeta med barnen.

    Men jag gillade verkligen texten annars. Kram.

  37. du skriver ur ett så himla bra perspektiv när du vänder på situationerna. t ex med att rektorn bara gick förbi nathalie i matan men skrek på dej när du gav igen. du ger såna som inte känner att dom passar in så mycket mer hopp än jag tror du förstår. när jag känner mej utanför eller undrar när min tid ska komma tänker jag på dej. att du, som är så bäst, har haft det dåligt också. så himla glad att jag hittat dej/din blogg.

  38. Väldigt, väldigt bra text! Du skriver helt gudomligt bra.
    Nu vet jag inte hur det är att börja högstadiet så som många andra kanske gör, då jag gick i samma klass från första klass till nian och även på samma skola. Men jag vet hur det är att vara annorlunda och bli mobbad. Fyför vad jag hatar att tänka tillbaka. Från femte klass till nian blev jag mobbad och än idag mår jag illa av det. Att inte veta varför man var konstig och annorlunda. Idag vet jag och jag önskar att jag vetat det då. Men även om jag inte vågade säga ifrån, var jag nog ganska stark ändå för jag gav aldrig vika utan klädde mig som jag ville och färgade mitt hår i alla färger som finns. Önskar jag haft kompisar som dina att vara med. Istället var jag helt själv.

    Din text fick mig att både gråta och skratta. Jag önskar att jag hade haft modet att på något sett ge tillbaka och inte bara fly som jag gjorde sista dagen efter lärarmiddagen.

  39. Så himla bra skrevet. Og så starkt og vondt også. Ungdommer er så slemme mot hverandre. Jeg trodde aldri på mamma når hun sa at de som er kulest på ungdomsskolen (högstadiet), er ikke de kuleste etterpå. Men hun hadde rett.

  40. Jag beundrar verkligen dig. På så många plan. Sluta aldrig skriva och beröra. Jag gillar att det finns hämnd i texten. Man kan inte alltid vara moraliskt korrekt, och det var skönt att läsa det i skrift, som man så många gånger önskar man gjorde tillbaka.

    Riktigt bra!

  41. herregud, jag ryser. RYSER så fruktansvärt mycket, fyfan va rätt. det är RÄTT.
    slutet. Alla punkare, ensamvargar, indiepoppare, mattegenier, datanördar, glasögonormar och spice girls-fantaster ler och är lyckliga för en liten stund.
    wow.

  42. fantastisk berättelse! jag kastades tillbaka i tiden och såg dig gå i korridorerna i två år för att sedan gå ut nian segrande, även om inte helt hundra stolt, men med huvudet högt. vi har alla varit 13 en gång. tack gode gud att vi inte behöver vara det igen, dvs om vi inte lärde oss nånting av våra barndomar. bra jobbat sandra! jag ser upp till dig, du är grym!

  43. Fantastisk text, att du aldrig slutade vara dig själv genom allt! Och vilken revanch du får idag!

  44. Du skriver fantastiskt bra, Sandra!
    Jag har märkt på dina tidigare texter att du faktiskt vet vad du talar om när du skriver om trasiga hjärtan och mobbare och jag vet att det är bra. Bra att du delar med dig utav dina livserfarenheter till dem som känner detsamma, och jag hoppas att det är något som du kommer fortsätta att göra!

  45. SANDRA. Du beskrev precis mitt eget Engelbrektshögstasium som jag med fröjd äntligen kunde lämna för tre år sedan. Det kanske vilar en förbannelse i väggarna och väntar på att gripa tag i oss tjejer som inte ryggar tillbaka, skönt att skolan är stängd nu och är borta ett tag.

  46. ”I’ve had enough I’m not a freak..I just want to be free, I just want to be me and I want lots of friends to invite me to their parties. Don’t want to change and I don’t want to be ashamed” Lady Gagas låt ”Hair”: http://www.youtube.com/watch?v=Z2AxFPN63Cs i kombination med den här texten ger en kraft att orka. <3

  47. Det var det finaste och mest fantastiska jag har läst på flera år. Åh, du skriver med en sådan inlevelse och jag kan se sköra Sandra Beijer framför mig som försökte att strunta i alla elaka människor som sade så dumma saker och sträckte på ryggen tillsammans med sina vänner: när hon egentligen bara ville gråta bakom ett hörn. Det är så himla mycket jag känner igen av det du skriver och jag ryser och blir tårögd när jag tänker tillbaka på vilken fruktansvärd högstadietid så många har fått gå igenom och min egen högstadietid som jag absolut aldrig vill minnas igen.

    Du är underbar, Sandra Beijer och det här var helt fantastiskt.

    Lisen: Under de tre åren jag gick på högstadiet, hamnade det alltid en bild längst bak i skolkatalogen på de som var och festade och drack så mycket att de föll ihop på golvet eller stod i fruktansvärt korta kjolar och hånglade upp skolans pojkar som de fick ett grepp om eller till och med hånglade upp sina egna vänner. Jag tyckte att det var hemskt roligt att se hur de såg ut och se hur de skämdes i korridoren dagen efter att de bilderna släpptes: men det var faktiskt rätt åt dem. Och det var starkt gjort av Sandra, som chefredaktör, att publicera sådana bilder. För om man blir felaktigt behandlad vill man bara hämnas och det känns så skönt i hjärtat att man faktiskt kan hämnas på andra sätt än att säga elaka ord.

  48. Såå bra. Att bara våga beskriva hela situationen på ett så rättfram sätt förtjänar all respekt och beundran, att sen göra det på ett så bra sätt som du gör det är bara otroligt. Det verkar som att alla nån gång känt sig små och fel, fascinationen för mig ligger i hur de som satte sig över andra, speciellt på högstadiet, måste ha mått… De måste ju också ha känt så men hanterat det på ett annat sätt. Sluta aldrig skriva!! Kramar i massor^^

  49. jag var 13 år och hade rött hår och många fräknar. jag hade baggyjeans, tshirt och åkte skateboard. en dag blev jag kallad för pippilångstrump i för stora killkläder som trodde hon va nått. det var som ett slag i ansiktet och det dröjde inte länge fören skateboarden samlade damm och håret var färgat. idag, 3 år senare har jag rött hår igen och min longboard är sliten efter alla mil. tycker du var sjukt stark som stod upp för dig för jag vet hur svårt det kan va. och fint skriver du också. tack så mycket för att du delar med av dig.
    kram

  50. När man närmar sig upploppet så blir det bara varmare och varmare inombords. Till slut känner man hur svetten börjar tränga fram och nästan blir till pärlor. Allt av värmen från en text. Den gruvliga revansch som så många människor önskar sig varje dag, som oftast stannar vid en önskan och dröm.

    Som en av de som viskade och pekade så unnar jag dig detta. Jag var inte mest drivande. Jag var inte upphovsman till de grövsta smeknamnen eller ramsorna. Jag tog heller inte avstånd från dem. Det känns fruktansvärt när man tänker tillbaka, vilket ansvar man bär. Men har man själv fått huvudet nedtryckt i en toalettstol, bästa vänner som slutar höra av sig och knappt svarar på sms om vad som händer i helgen. Då är det ett långt kliv att ta.

    Det var längesen nu och varje gång man ser dem, eller hör om det så mår jag illa. Som tur är så har jag faktiskt lyckats bli vän med en av de som utsattes för en hel del på vårat högstadie, fy fan vad jag skäms varje gång vi pratar om hur hon blev behandlad…

  51. Sandra. Snälla, snälla glöm inte bort dina författarplaner – du skriver som en Gud. En novellsamling eller liknande kanske vore något om bok känns som avlägset? Kram och allt det bästa till dig. <3

  52. du fick mig att gråta.
    dels för att jag hatar (skolkuratorn som jag blev tvingad till sa att jag inte får hata personer i min klass, men jag gör det ändå) de som så länge gjorde mitt liv till en helvete. som tyckte att det var roligt att gång på gång tala om hur ful jag var och hur fattig min familj måste vara som inte köpte ”normala” kläder till mig.
    men jag gjorde som du. jag tog aldrig av mig mina färgglada tyllkjolar. och jag lät aldrig den knallröda färgen försvinna ur håret. nuförtiden är jag inte lika extrem i kläder i och för sig, men hårfärgen kommer alltid vara kvar. älskarälskarälskar att ha eldhår.

    den andra anledningen till att jag började gråta var av någon slags triumf. för jag vet att de aldrig kommer bli något i livet förutom hjärtlösa mobbare.

    tack sandra. du är min absolut största förebild och du har en sån otrolig skrivartalang. tack för att du finns <3

  53. dina texter är så fina.
    jag vill aldrig att dem ska ta slut, för när dem gör det blir det lite tomt.
    jag känner inte alltid igen mig i dina texter, ibland gör jag det.
    ändå berör dem på ett sett som bara håkans låtar gör, du har talangen
    att skriva håkantexter och det är super-mega fint. så hade jag också kunnat vilja skriva.
    det är så bra att du tar upp grejer som folk kan relatera till och läka lite av. att läsa dina
    texter är ibland som plåster på såren och i denna bloggvärld där allting kretsar om att ha störst bröst och snyggast kläder är det ganska skönt med en tjej som är egen ibland. som dessutom är en enorm inspiration både karriärs och personlighetsmässigt.

    ibland när jag har tråkigt går jag in på din blogg (händer ganska ofta) och läser dina texter. hoppas att du har gjort ett nytt inlägg. nu har jag nästan avverkat alla dina best of texter så det känns lite tomt när man inte kan läsa något nytt.

    fin är din blogg i alla fall. en redig favorit.

    en stor kram från malmö

  54. Jag tror att det är alla som inte var coola i högstadiet, de som inte spydde i sina rika föräldrars matsalar som blir något.

  55. Sandra.
    Jag har tidigare alltid älskat dina texter, även nu uppskattar jag starkt det sätt du skriver på. Men den här texten får mig att se en annan sida kanske, vi är alla människor och har våra svaga sidor. Men hur i hela världen kan du skicka in en sådan text till ett sådant ändamål? Sen när blev hämnd något bra? Så otroligt dåligt, det förstörde hela historien. Jag förstår inte hur en person kan skicka in en text med det där budskapet till förmån för RB, mot mobbning. Vad var det ni gjorde mot dem då? Ska man besegra mobbning med mobbning? Historien är värdelöst med det slutet. Illa Sandra. Tidigare har jag alltid uppskattat det du skriver med det där, det var lobotomerat.
    Ingen som håller med?
    Tack för mig.

  56. Du är verkligen helt fantastisk! Jag har en mapp på mitt skrivbord som heter ”Av Niotillfem” med alla finaste texter du skrivit och jag kollade just igenom den och hittade ”Det sorgligaste jag vet”. Började storböla efter fem punkter typ. Wow.

    Jag bor i NY i en månad snart förresten och då kommer jag spana efter dig på gatorna och sen flyttar jag till LA på obestämd tid och då kommer jag spana efter Vinden också.

  57. Your writing is sublime and I only wish you didn’t have to go through things like that. ♥ Thank you for allowing other people that are younger to feel a bit less alone.

  58. Fantastisk text. Du beskrev en högstadietid som var mer eller mindre identisk med min som inträffade några år tidigare på landet i skåne när jag var en liten indietjej. Hade någon illusion om att det alltid var lättare att få sticka ut om man bodde i en stad men jag inser att högstadiet är högstadiet var man än här. Hur som helst, jag tror att den viktigaste av segrar som har gjort en till den man faktiskt är idag som vuxen är att man inte någonsin ändrade sig. Att man fortsatte vara sig själv och stack ut. Att redan som liten livrädd tonåring förstå att jag måste vara jag oavsett vad de andra säger och att inte ta den lätta vägen ut och anpassa sig. Din text påminner mig om att man säkert borde vara lika modig oftare som vuxen. Tack!

  59. åh sandra så fint. man får lite ont i hjärtat men blir samtidigt så himla glad över att du är/var så stark. bästa du.

  60. Lisa: Det där var det sorgligaste jag någonsin har läst. Alltså jag tror inte att du kan förstå hur hemskt det känns när man blir utsatt för någonting som gör så ont i hjärtat att hjärtat delar på sig och faller samman i tusen små bitar. Speciellt när man är en osäker tonåring och inte kan hitta sig själv och blir nedtryckt i skosulorna av människor man inte har gjort ett enda ont. Att vara chefredaktör för en tidning och publicera sådana bilder är inte hämnd: Det är i alla fall inte hämnd för mig. De som valde att bete sig på ett sådant sätt för stå för sitt och lära sig att det inte går obemärkt förbi. En hemlighet är att även om sådana bilder publiceras så vet varenda tonåring om att de populära och pojktörstande flickorna redan har gjort det.

    Och att Sandra valde att publicera en sådan fin och känslosam historia till Rädda Barnen är så himla fantastiskt. För då kan barn få se sanningen och faktiskt förstå att allt inte är rosenrött och att det är okej att stå upp för dem som har behandlat en illa.

  61. Lisa (100.) – Jag håller med dig. Blev alldeles förvirrad i slutet. Det kändes bara obehagligt. Och att komma in här och läsa kommentarerna fick det att snöras ihop i bröstet. Jag minns hur jag låg hemma i soffan utan att någonsin ha haft en riktig vän och tänkte, tänkte, tänkte på hur mycket jag hatade och hur mycket jag ville att de skulle försvinna, hur ont det gjorde. Under hela högstadiet. Men också i lågstadiet. Ärr finns kvar år senare. Och ändå, ändå, blir jag så ledsen av att läsa ett sånt härnt slut. Inte för att jag vill att det ska vara en moralkaka men för att det här känns som vatten på kvarnen, som en ond cirkel av onda barn som aldrig aldrig kan ta slut… Trots att jag redan då när det var som värst hoppades på att det kunde göra det.

  62. Suverän text! Fortsätt skriv, det skulle kunna ges ut! Läste någon gång på din blogg att du hade en dröm om att ge ut en bok. Det tror jag (och säkert många andra) skulle vara möjligt. så fortsätt skriv, öva öva öva, om du vill. Dina ord och erfarenheter är viktiga.

  63. har aldrig kommenterat en blogg men måste säga att: det var det finaste jag någonsin läst

  64. Det där var en otroligt vacker, känslosam och välskriven text. Under min högstadietid ansträngde jag mig för att vara annorlunda, för om jag själv tyckte jag var annorlunda så kunde ingen reta mig för det. Tyvärr så innebar det att när mobbarna insåg att skällsorden rann av mig som vatten av en svan så gav de sig på min lillebror i stället och retade honom för hans konstiga syster. Han tog åt sig. Någon gång fysiskt försvarade jag honom, men jag ändrade aldrig på mig, och det ångrar jag lite än idag. Om jag hade ändrat på mig, hade det kanske gjort situationen bättre? I alla fall så önskade jag mig nog en liknande hämnd då, men fick det aldrig. Om jag hade fått det, hade jag ångrat det också?

  65. Det gör ont i hjärtat att läsa om hur elaka barn kan vara mot varandra. Speciellt i den åldern när alla är så sköra och osäkra på sig själva… Jag var verkligen inte en av de coola tjejerna, men jag har nog alltid haft tillräckligt bra självkänsla för att klara mig bra, så jag kan förstås inte helt förstå hur det kändes.. Jag försöker tänka tillbaka om vi hade någon som blev mobbad i vår klass, men jag vet faktiskt inte. Inte som jag la märke till. Å andra sidan har jag nog alltid varit en sådan person som pratar med alla, oavsett om de är populära eller inte. Och jag håller till viss del med dem som tycker att det känns trist med hämndaktionen, samtidigt som jag förstår hämndens sötma för er. Jag önskar att någon hade sagt ifrån tidigare och jag hoppas att jag inte hade låtit er stå ensamma i matkön, om vi hade gått i samma klass…

  66. Åh åh åh. Du är en talang. På riktigt.

    Jag älskar din berättelse, jag älskar att det gör ont att läsa den och jag älskar hur jag ler på slutet när ni får en liten revans som är lika stor som världen.

    åh, vad jag hatar vuxna som gör så där. Som är så otroligt elaka mot offren och älskar de elaka.

    Mest av allt vill jag bara säga att jag älskar den, din text om högstadiet. Fullkomligt älskar den.

  67. Nu är jag en i mängden av alla underbara personer som tyckte att det här inlägget var genialiskt men jag tänker kommentera det ändå!
    Vi är så många som känner igen oss som har varit där nu/är där och som bara får en boost av dethär.
    Men se på dig! Så himla bra och framgånsrik på alla vis och what goes around comes around. Jag tror på att man ska vara snäll så får man lycka.
    Det här ger en inspiration! Och jag tycker att du var jättesöt som liten och din stil lät ju riktigt cool.

  68. Sitter och gråter inombords. Du skriver om hämden som jag aldrig fick, varken i ettan, tvåan, trean, fyranfemmansexansjuanåttan eller nian. Som jag inte ens får nu. Jag hoppas att det ska bli bättre någon gång, men innerst inne känns det som att hela mitt liv kommer att bestå av folk som viskar saker och skrattar.

  69. Underbart! Och så på pricken som det var då! Så jädrans vidrigt. Så sjukt såhär i efterhand, men det var verkligen så. Och INGEN vuxen reagerade. Ganska så galet.
    Jag önskar jag också kunde haft chansen till en sådan årsbok i nian ;)
    Men å andra sidan är det nog så skönt att se alla dom som ”var” något då, idag..
    Bor kvar i samma sketna småstad, jobbar på den lokala Ica-affären. Ett par stycken har 3 ungar, ett gäng andra drogmissbruk.
    I slutändan är de dom som har stora problem. Och har alltid haft.
    Du är grym på det du gör och jag är glad att andra inte är sena att uppskatta det! Vet att tdiningar har skrivit om dig, gett dig härliga uppdrag osv. Samt jobbet i New York! Drömmen! Ser fram emot när din bok står i min bokhylla.. ;)

    Tack för en underbar blogg! Har läst den sedan du skrev med Ea och kommer läsa den så länge du skriver!

    Kram

  70. Å, jag vet precis vilken bok du vill läsa Sandra. Den heter ”Vi håller på med en viktig grej” av Sara Hansson, och läses på en kvart <3

  71. Texten va verkligen super bra! de va starkt av er att hålla imot och fortsätta vara er själva och inte ändra på er, verkligen bra!
    Jag gillade hur du hade skrivit oxå, det va verkligen bra!
    kram :)

  72. Åh vilken viktig text! Väldigt hög igenkänning och otroligt skarpsynt. Tänk om man vetat då vad man vet nu.

    Tack Sandra.

  73. Jag blir alltid så imponerad över hur sant du skriver, över hur du fångar varje ögonblick och får en att känna så mycket. Även fast det inte var så länge sen jag slutade högstadiet, bara tre år sen, så känns det så långt borta på något sätt. Men ändå så nära. Jag minns hur rädd jag var när jag började sjuan, hur alla var så stora. När jag och mina kompisar blev punkare och hårdrockare någonstans mellan 7:an och 8:an så blev vi de populära människornas hatobjekt. De smög efter oss i korridorerna och viskade emo i våra öron. Vi suckade mest över vilka inkompetenta bastarder de var som inte såg skillnad på punkare och emos. Punkare är jag inte längre, men dock lika udda. Men jag tycker om det. Det är så jag är, och så har jag alltid vart. Och någonstans känner jag att jag har kommit så mycket längre med mitt liv och mig själv än alla de där ”populära” människorna har gjort. Tack för en underbar blogg föresten, jag har följt dig i snart fem år och du förgyller varje.

  74. Lisa Marie.
    Tro mig, jag vet precis hur det är. Och vet man hur det är så vill man inte utsätta någon annan för det. på vilket sätt gör det situationen bättre. Det är helt galet dubbelmoraliskt att så himlans många människor sitter här och skriver hur de känner igen sig OCH samtidigt skriver att payback is a bitch. Livet är en bitch, payback är en bitch. Men ni kan ju för fan inte sitta här och beklaga er för det som hänt er och samtidigt vilja göra samma sak mot någon annan. Fruktansvärt korkat.

    Maja.
    Jag uppskattar verkligen att någon annan ser det på det här sättet. Helt galet i mina ögon. Det är som dödsstraff för mördare. idiotiskt.

  75. Jag skyller på att jag är gravid men jag bölar som en litet barn när jag läser din text.

    All kärlek!
    LM

  76. brukar gilla det du skriver, men ska jag vara helt ärlig så blir jag både förbluffad och besviken av att läsa din text. vad ska folk lära sig av din berättelse egentligen? att man bäst bekämpar mobbning genom att mobba tillbaka? att ”öga för öga, tand för tand”-mentaliteten är okej? fattar ärligt talat inte hur den kunde publiceras för rädda barnen i syfte att uppmärksamma mobbning, det ni gjorde mot de där tjejerna var inte okej någonstans.

  77. alltså så himla bra. underbart att ni tog tag i det och fick den där hämnden, en så uttalad. för även om det kanske är fel moraliskt, så vet jag att det måste ändå ha känts så förbannat bra efter alla år när man blivit behandlad sådär. jag var en av töntarna, hela tiden från skolans början. jag och mina kompisar, och de andra gnäggade efter oss i korridorerna och kallade oss plugghästar, gav inte alltid så snälla blickar. men vi hade i alla fall styrka i varandra, sade emot och ifrån och var stolta töntar, sa det till och med själva så. det blir nog inte bättre av att man är stark heller, inte faller för vad de säger för då försvinner ju deras ”makt”. kanske hade vi lärarna mer på vår sida än vad ni verkade ha också. jag tror att allt det där negativa kanske påverkade mig mer i efterhand, men det gör inte så mycket längre. och jag kan slå vad om att om jag skulle jämföra, så har jag mycket mer nu än vad många av de coola och populära har. jag har ett bra annorlunda och för det mesta roligt jobb, underbara kompisar, reser överallt i hela världen. de skulle bara veta. fast det spelar mig ingen roll om de vet egentligen. och jag är nog fortfarande ganska töntig.

  78. P- äntligen!
    jag tycker att det skandal att Rädda Barnen publicerar en sådan text i detta syfte, vad sänder det ut för budskap och hur är det någon sin okej. Sandra skriver det som om det var något ädelt och vackert de gjorde när de publicerade dessa bilder på andra människor. Sandra, de som kommenterar positivt här och tydligen också rädda barnen måste då mena att de här människorna som blev uthängda var mindre värda som människor på grund av sina handlingar och då var det ok att göra såhär mot dem.

    Otroligt kort tänkt av er allihopa. Hoppas verkligen att Rädda Barnen drar in texten för sådant här ska inte de marknadsföra i det syftet. Hämnas barn, då blir allt bra. Kriga på bara, då blir världen ett bättre ställe.

    Jag har alltid sett Sandra som en intelligent människa, men att skriva en sådan text till ett sådant ändamål. idiotiskt.
    Fast det kanske var FÖR mobbning du var Sandra Beijer? En mobbare var ju du också i alla fall.

  79. du skriver så bra.
    jag känner igen mig så mycket, fast ändå inte.
    jag mobbades varje dag i nio år, nästan aldrig fysiskt, mer att inte få vara med liksom.
    Höra viskningar om hur ful man är och så.
    och så fick jag aldrig någon hämnd. Ingen triumf alls.
    Jag mår fortfarande skit än idag, 23 år gammal och måste äta mediciner och träffa pyskologer och läkare och gå i gruppterapi. Jag mår så jävla dåligt och jag undrar om jag någonsin kommer få vara glad.
    De som mobbade mig verkar vara hur lyckliga som helst iallafall.
    Tack för den fina texten.
    Även fast man inte vill att någon annan ska ha mått lika dåligt som en själv så känns det fint att veta att man iallafall inte är ensam.

  80. Det är dock inte lätt att va ung… eller leva i huvudtaget, man lär sig ständigt av livet…
    Genom framgångar och motgångar… Det är väl det som är att leva…

  81. Lisa och Maja: Jag måste verkligen hålla med er tjejer, även om Sandra alltid skriver underbara texter så var det något som liksom blev helt fel nu. Obehagskänslan man fick i början försvann aldrig utan förstärktes bara ännu mer i slutet, tyvärr. Precis som i en amerikansk film där de utstötta tjejerna äntligen får sin hämnd på slutet, fast här insåg de aldrig sitt misstag utan njöt bara av hämnden. För visst är det som Lisa säger, att man inte kan möta mobbning med mobbning. Även om de tidigare hade råkat ut för så himla mycket taskiga och fruktansvärda saker så väljer de ändå att kontra med samma sak på slutet och det bevisar ju bara att vi alla är av samma skrot och korn, rollerna kunde lika gärna varit omvända från första början. Vi är alla kapabla att utsätta människor för dessa hemska situationer om vi verkligen vill, hur medvetna vi än är om hur hemskt det är att vara den utsatte. Så vad ska man lära sig av den här texten, vinner man genom hämnd och mår man verkligen så mycket bättre då? Lite konstigt budskap enligt mig, funkade inte riktigt i sammanhanget…

  82. Gripande text. Jag blev också mobbad, nog alla år i grundskolan, och det tog mig lång tid och flera år hos en psykolog för att bli bättre. Jag tyckte också det var modigt av dig att skicka in den här texten, och skriva precis som det var, slutet kanske inte är vackert, men det är ändå ett bra slut, en liten revansch.

  83. En klok kvinna sa en gång i en intervju på TV (som själv hade mått dåligt och funderat självmord). ”Jag tror man måste ha en speciell talang för att ständigt vara lycklig som tonåring. Om det är så tror jag inte att så många besitter den talangen. Dock tror de flesta att alla andra är så mkt lyckligare utan rädsla och komplex. Tänk så lika vi är… ”

  84. Jag kan hålla med om att mobbning inte löser sig med hämnd, men det här tycker jag mer handlar om att de populära människorna som tryckt ner andra visade sig ha stora brister. Det visar också på baksidan av den här typen av popularitet, och det tycker jag var den viktigaste poängen.
    Att Sandra sedan skriver med en sådan känsla är dessutom något som måste berömmas!

  85. Jag tror inte storyn är sann. Tror du tar i och skarvar och ändrar, som du har berättat att du ofta gör. Och fan, det gör du rätt i. Varje gång. Din blogg är ju som en saga, på ett bra sätt. En bok som aldrig tar slut, som liksom bara fortsätter att ge småtjejer något att drömma om varje dag. Inte en enda nojig rad om LCHF. Inga ängsliga inlägg om vad man ”ska” ha på sig den här säsongen. Bara alla dessa fina ord. En liten sagovärld där allt blir bra till slut; precis vad varje tonåring behöver för att harva på i plugget. Så… Ja, jag tror att halva storyn är hittepå… men jag tror också att det är en av de bästa och viktigaste berättelser jag läst på mycket länge. Tack. <3

  86. Det var väldigt fint, men den gjorde mig också väldigt ledsen. Jag orkar inte med allt hat här i världen, särskilt inte bland unga. Blä.

  87. Du är helt bäst, önskar att jag kunde skriva en sån text. Du lyckas liksom få in allt på en liten text med ord som du kan använda på ett så bra sätt, vilket inte många kan. Bäst, helt enkelt.

  88. älskade texten,
    älskade varenda jäkla ord!!
    men du sandra, kan du be alla berätta om fina saker igen snart? :)

  89. Fina Sandran
    Vilken fantastisk text du skrivit! Bâde innehâllet och ditt sätt att skriva, helt underbart. Titta pâ dig idag, titta pâ dessa mobbare idag! De sâg inte den underbara person du är för de var sâ upptagna med att mobba ut de som stack ut mest…de mest annorluna är ofta de mest begâvade! Vad modigt av dig att ge ut tidningen, modigt och rätt. Din text and

  90. fortsätter mitt meddelande som skickades iväg lite för tidigt:
    Din text är underbar! snälla skriv en bok

    Stor kram!

  91. Ah högstadiet. Trots att över tio år har gått så är det en tid som jag allra helst vill glömma. Gillade din text (men är ledsen att du som så många andra behövde ha en mardrömslik högstadietid), den precis hur den tiden i livet kan vara samtidigt som den ingav hopp när du fick en liten revansch.
    Stor sommarkram!

  92. Ouff.. Jag vet inte vad jag ska skriva då det känns som alla redan skrivit det så rätt.

    Ditt sätt att skriva på är fantastiskt! Ett helt eget sätt.. Du skapar en helt ny värld och en helt ny tid i mitt huvud med dina ord. Resten finner jag inte ord till.

    Rätt som det är tänker jag på att det verkar som du skrivit dagbok större tiden av ditt liv. Kanske att det har nån påverkan på hur fantastiskt bra du skriver?

    Kram kram kram.

  93. målet med berättelsen var hämnd? vad skiljer isåfall dig från de andra mobbarna?

    denna fantastiska sagovärldsblogg

  94. så ärligt och hjärtskärande modigt. men framför allt sant. högstadium är onda och jag förstår inte varför varför varför
    <3

  95. förresten, alla idioter som har mage att kommentera med att det är falskt, ”hur rädda barnen kunde publicera detta” och återigen dra upp vilken sagovärld detta är, gå och göm er. Såvitt jag har förstått är poängen med bloggen just att det är allt det fina i en liten ask. Vill ni hellre läsa en blogg som i detalj skriver om trafiken in till jobbet, senaste toalettbesöket eller att ”nja jag mår lite dåligt idag, som ni ser, kanske ska köpa en glass..hm vetinte”. Ni förstår ju ingenting! Vad gör ni här?
    Och dessutom. Jag tycker inte på något sätt att texten är fel. Jag tycker man har all rätt att sätta en person i samma situation som man själv suttit i flera år. Låta alla få smaka på den bittra medicinen. För hur ska mobbare annars någonsin kunna förstå att vad de gjorde faktiskt var förbannat dumt? Tänk efter lite extra

  96. Nästan alla i högstadiet är dumma i huvudet och hjärtlösa.
    Det hade kunnat vara du som gick med den där elaka tjejen, skrev andras namn på skåp, gick på festerna, spydde och sedan blev uthängd i tidningen.

    Om vi tar bort hämnden, hade dessa människor säkert skämts nu. Och även om de inte hade gjort det – hade de då varit människor värda att ödsla tid på? Nja.
    Istället gjorde du dem till offer, i vilket de må glömma vad de själva gjorde. Dock är det förståeligt, att ta den chansen du fick att hämnas, frågan är om man ska eftersträva det.

  97. Otroligt bra skrivet!! Det är skrämmande att fortfarande finns vuxna (lärare och annan personal) inom skolan inte gör något mot att stoppa mobbing. Jag har en snart 3 månaders bebis och jag hoppas att han aldrig blir utsatt för mobbning eller blir den som mobbar någon annan. Jag hoppas att han får självförtroendet som jag och min sambo har för oss själva och att han vågar stå upp för sig själv och andra. Det är i alla fall tanken som vi ska uppfostra han till och även om vi inte är religösa så är den gyllende regel nåt som vi försöker att följa. Varje människa har ett värde som är helt fantastisk. Kram

  98. K: Det är ganska ofta man läser på bloggar där andra kommenterar med, ”det hade lika gärna kunnat vara du”. Vad grundas det på? Hur väl man känner Sandra genom en blogg… Alla barn och tonåringar mobbar inte.. Så är det.
    Själv var jag rätt blyg som barn, sådan där unge som gillade rita, skriva och pyssla tänkte mer än jag pratade i klassen. På alla kvartsamtal sa dom alltid till mig och min mamma.. Det går ju väldigt bra för för henne men det vore ju bra om hon pratade mer och räckte upp handen lite oftare för hon kan ju. Chansen att jag skulle mobbat någon som barn var inte så stor…

  99. Himla bra text Sandra. Beskriver väldigt bra hur människor kan göra saker mot andra som får enorma konsekvenser för dennes liv och välmående.

    Har läst din blogg i tre år men aldrig kommenterat förut. Sjukt bra text!

    Sanna

  100. Anonym: Det var därför jag skrev ”nästan alla”. Dessutom mobbar ju Sandra här tillbaka, befogat eller ej.

  101. Lisa, Maja och P.

    Vad glad jag blir att ni också känt att något blev fel med denna text. Jag skrev lite högre upp (nr 49) att jag tyckte slutet på Sandras annars hemska men vackra beskrivning av hur det är att bli mobbad helt förstörde syftet med texten – de mobbade mobbar tillbaka och endast genom detta kan rättvisa skapas. Att liksom fortsätta slå, mobba och mobbas i all oändlighet.

    Sedan blev jag tveksam för jag glömde på något sätt att den publicerats på Rädda Barnens hemsida. (Om det bara vore Sandras blogg kan det ju få vara, tänkte jag.) Men som ni säger – att publicera en sådan här text på ett sådant forum får ju bara helt fel syfte. Vad tusan ska det skicka ut för signaler till dagens unga, trasiga tonårssjälar?

    Sandra, jag beundrar normalt sett ditt arbete och tycker du verkar vara en fantastiskt fin person, men berätta gärna – hur tänkte du när du skrev denna text till Rädda Barnen?

  102. Veldig bra tekst! Er enig med de som skriver at hevn kanskje ikke er det beste. Men det var jo egentlig ikke dere som tok hevn. Du skriver jo at de selv leverte inn bilder av hverandre. Dere bare fikk bildene på trykk…
    Ungdomsskoletiden er nok den verste tiden i livet fot veldig, veldig mange.

  103. Läste längre upp att någon nu blev rörd till tårar för att hon aldrig fick den där hämnden.
    Tycker nog att det bästa sättet att tänka på det nu är: de är inte värda det. De betyder ingenting för dig nu. Släpp det, de vet säkert att de gjorde fel, skäms säkert för det. Gör de inte det är de inte ens värda att ägna en tanke.

  104. En riktigt bra skriven text. Du har verkligen språket som en av dina styrkor. Förmågan att välja ut det viktigaste, gå direkt på och få fram detaljer som ger så mycket känsla och inlevelse att man bara vill läsa mer.

    Om jag ska vara helt ärlig hade jag inte ens tänkt att den kanske sänder ut fel budskap, som en del här säger. Om det gör mig till en sämre människa, må så vara. Själva texten är underbar.

  105. den slog andan ur mig, så bra var den.
    känner mig lite mer rakryggad efter att ha läst den också. tack för att du delar med dig av sånt här!

  106. Anonym: Livet är fullt av beslut. Ta ett – bestäm dig för att släppa taget. Att älta gör ingenting bättre.

  107. K: Jag pratar VERKLIGEN INTE OM MIG… Jag har bestämt mig för LÄNGE SEDAN…
    Förstår du nu?

  108. åh så himla bra skrivet, hoppas du förstår hur bra det var!

    och allt det här om att hämnden inte var bra och det, alltså jag känner ingenting för det. Inget i mig säger att det där var fel av dig att göra, skriva eller publicera. Kanske det är så för att jag kände igen mig i texten så himla mycket. Alla ni som klagar på det hon gjorde, tänk att det var EN grej, en elak sak hon gjorde jämfört med hundratals händelser som de gjorde mot henne.

  109. Jag hade inte tänkt läsa denhär texten, men jag är såå glad att jag gjorde det!
    Jättebra skrivet!

  110. Även fast jag hatar skolan och hatar att jag har två år kvar av högstadiet och hatar att din text stämmer så bra så känns det ändå lite enklare att överleva när man läst din fina fina text och vet att du överlevde.

  111. Hade inte kunnat ana vad du blivit utsatt för, men jag kan nog förstå när man fått en liten klarare bild av dig nu. Du är en fantastisk ung kvinna och dina ord fick mig att komma tillbaka till högstadiet, där jag själv upplevde mobbningen. Hade så gärna önskat att jag kunnat göra något sådant också, men idag hämnas jag genom att visa vilken stark och fantastisk människa jag blivit istället och hur långt jag kan komma.

    Du är fin Sandra och din blogg är underbar!
    Lycka till med allt, kram kram

  112. så brutalt bra skrivet Sandra. men samtidigt är jag så avundsjuk på dig för en sak: dina bundsförvanter. jag hade inga, och har inga. det gör mig rätt ledsen ibland.

  113. så himla bra. något av det bästa som någonsin skrivits. finns nog ingen som inte känner igen sig eller blir berörd. du skriver så bra, så himla himla bra. fortsätt så, du är grym :)

  114. Anonym: Jag gissade att du talade om folk generellt, men eftersom du ändå är anonym spelar det väl ingen roll?

  115. du är helt underbar!!! skriv en bok! kommer läsa den tusen gånger tills sidorna gulnar och ramlar sönder <3

  116. För ett tag sedan bad du oss berätta vad det finaste som hände oss förra veckan var. Jag kunde inte skriva något då eftersom inget speciellt hade inträffat, tyvärr.. Men om du skulle fråga mig detta nästa vecka igen så skulle jag svara att det finaste som hände förra veckan var detta;

    ”Fredag. 00:54. När ses vi då?” från honom.


  117. Hej och tack för alla fina kommentarer!
    Blir väldigt glad. Som alltid. Så bra att ni finns.
    Några tyckte det var hemskt hur texten slutade och så, men det var lite därför jag valde just den historien. För att den inte har något politiskt korrekt slut. För att livet inte är en amerikansk film. Det hände mig istället.
    Och jag ville mer visa med årsboken-stycket att de där ”coola personerna” var ju precis lika elaka mot varandra, precis lika ängsliga att behålla sin status så att de högg mot sina bästa kompisar.
    Jag var femton år, hade bara två kompisar på hela skolan och här kom de som varit så sjukt sjukt elaka mot mig och gav mig material som var minst sagt fascinerande.
    Jag säger inte att det jag gjorde var 100% rätt, för det var det inte. Men det är mänskligt att när någon som har betett sig dåligt ”får vad de förtjänar” så känner man sig lite nöjd, det händer till och med i varenda Disney-film, även om det inte är det 100% korrekta såklart.
    Hur som helst, så blev verkligheten formad, och nu i efterhand tyckte jag ändå att det var modigt gjort av en ganska så rädd nörd att våga ställa sig i skottzonen, och bara, här får ni.
    Kanske hade det var ädlare om jag kramat dom och så blev vi alla vänner och krigen försvann från jordens yta och mobbarna förstod att man ska vara snäll mot folk. Kanske. Men livet är inte riktigt så enkelt. Istället hade det snarare kunnat hända ingenting istället. Och vi slutade högstadiet och vi växte upp och de glömde bort att de någonsin varit elaka, och allt började om, igen och igen, varje dag på nya högstadium. Men så blev det inte för mig, utan det blev precis som jag skrev istället.
    På högstadiet är världen inte som någon annanstans, varje dag handlar om att överleva. Jag tycker ända att boken blev någon slags revansch, inte den snällaste, men egentligen ganska så ofarlig ändå. Ingen gjorde illa sig och ingen blev hånad som vi blev, nämligen ensamma. Utan alla populära i samlad grupp fick känna sig lite obekväma för en vecka. Att bli uthängd i en bok är inte så kul såklart, men inte samma sak som att bli skriken efter i korridoren varje dag i tre år.
    Världen är inte alltid svart och vit, och det är inte förrän man lär sig känna igen de olika nyanserna som man kommer börja förstå den lite bättre.

  118. Vad bra du skriver! Inlevelse, god variation och fina miljö- och känslobeskrivningar – du tar läsaren till platsen med din välskrivna text! Snyggt!

    Kat.

  119. den var väldigt bra. jag känner igen mig. jag har precis slutat nian nu och har tänkt under hela högstadie tiden, att det är jag som kommer lyckas. tack för att jag inte är ensam

  120. Sandra – hur bra som helst. Fattar inte varför folk måste hitta fel och klaga på att saker inte är politiskt korrekta hela tiden. Din text var träffande och helt fantastisk!!!

  121. Jag har annars Sveriges sämsta omdöme när det kommer till killar
    Intalar mig hela tiden att jag ska jobba på det.

    Kram.

  122. Fantastiskt text Sandra!

    Kände igen mig från min högstadietid. Jag hade fem bästisar, vi var ett litet gäng ”det töntiga plugg-gänget”.. Men under c:a 1½ av de 4 högstadieåren så blev jag, ensam, mobbad av ett par tjejer i klassen. Även om det inte var direkt-mobbing, mer att de ropade hej och skrattade och lite såna subtila grejor, så mådde jag jättedåligt av det. Grät varenda dag efter skolan i ett år. Men jag klarade skolan bra ändå och gick ut med nästan toppbetyg. Och mot slutet av nian växte jag (som varit liten o kort) och blev längre, smartare och snyggare och jag var inte lika kul att mobba längre. Men nog om det.

    Du är otroligt duktig på att skriva, och jag njuter verkligen när du skriver såna här texter. När jag läste de negativa kommentarerna om att ni inte borde mobbat tillbaka så tänkte jag en stund att de kanske hade rätt om det, men när jag läste ditt svar blev jag helt övertygad om att det inte var SÅ fel, och det var ju faktiskt deras egna kompisar som lämnade in bilderna, ni gjorde bara en bok. De fick ju skylla sig själva att de hade kompisar de inte ens kunde lita på.

    Tack så mycket för att du delade med dig av din fina text och jag säger som så många andra, skriv en bok!

  123. Du är så jävla bra, vet du det? Så himla starkt text. Alla olika känslor bubblar upp inombords och man vill bara hjälpa till och slå tillbaka. Det är så himla starkt jobbat att ni aldrig gav upp. Jag hade aldrig klarat av det. Kanske för att jag är en sån som hellre smälter in än sticker ut, som håller mig i bakgrunden. Det är hemskt hur elaka människor kan vara. Men ni var/är starka som personer, och det är en bra egenskap. Du är bäst! Puss!

  124. wow. sandra ingen skriver som du. du är så underbar, modig och stark som har tagit dig från det här till ditt fina liv du har idag. lycka till med allt.

  125. Du skriver så himla fantastiskt! Tack för att du finns! Jag går själv i högstadiet på Engelbrektsskolan och ska börja nian nu till hösten.

  126. Sjukt fin text. Känner verkligen igen mig i det där, jag var mobbad från ettan till sexan – skillnaden var jag jag var ensam om att bli utsatt. Jag har också drömt om hämnd, men jag vet att det inte skulle få mig att må bättre.

  127. Sjukt bra. Ja, SJUKT bra. Har aldrig själv varit utstött eller mobbad och aldrig heller varit en mobbare, men jag har alltid varit ”populär” och har alltid haft vänner. Fan, vad lyckligt lottad jag är egentligen, tänker jag nu när jag har läst denna texten. Och vadå dåligt slut, ger man sig in i leken får man väl leken tåla.

    Allt är inte rosévin på blommiga filtar och tuggummirosa klänningar, ibland händer dåliga saker även för fantastiska fröken niotillfem och det är verkligheten hon målar upp med ett fint vokabulär och metaforer som heter duga. Så är det.

  128. Så himla fint skrivet!! Och det är verkligen exakt så högstadiet går till tyvärr =/ , skönt att man slipper det nu! :)

  129. Sandra du är så jäkla bra!

    Inte nog med att du i en text sammanfattar dina tre år i utanförskap och städigt hån så jäkla träffsäkert att nästan alla inlägg här ovanför handlar om hur många som känner igen sig och upplevt samma helvete. Inte bara därför är du så jäkla bra utan du ger också ett så ärligt och rakt svar till de som tycker att du, när du var 15 år och stod ensam mot alla med bara två vänner, gjorde fel när du valde att ge igen. Det handlar inte om mobbing.

    Det kallas karma.

  130. Det är så himla viktigt att fina och framgångsrika personer som du berättar om sina sämre perioder. Det ger strka och hopp till de som just nu befinner sig i högstadiet och andra krångliga perioder av sitt liv.

    När jag gick på högstadiet var ajg inte helelr som alla andra. Jag hade precis börjat sy egna kläder som jag flitigt använde. Jag har alltid velat sticka ut lite. Jag hade inte en endaste vän på skolan. Varje dag våndades jag för var elelr med vem jag skulle sätta mig i matsalen. En dag när vi skulle välja grupper till ett arbeta och jag blev över bröt jag ihop. Min klassföreståndare pratade lite med mig då och sa:

    Din tid kommer, någon gång kommer du att vara en i gänget, bara du står på dig och vågar vara dig själv.

    Det var så sant!

  131. jag var också där, men i början av 2000-talet. det var inte bättre då. den dagen du ger ut en bok är den dagen som jag läser den boken. köper så fort handeln har öppnat, och sträckläser från början till slut innan det blir en ny dag. och det är inte OM du ger ut en bok. det är DEN DAGEN. för du måste. måste bara.

  132. Du skriver så bra! Men jag kan ändå inte låta bli att tycka synd om de som blev uthängda. På högstadiet var jag en tjej som alltid gick med samma två tjejer, gjorde allt jag vågade för att bli populär (inte mycket) och kollade extra på de populäraste killarna som jag egentligen tyckte hade hemska personligheter,

  133. Hej Sandra!

    Har följt din blogg ett tag, och gillar den starkt. Men det du skrev om högstadiet var nog det bästa jag läst av dig. SÅ BRA! Tack! Fick mig att tänka på när jag sprang runt som ensam punkare och hatade alla perfekta, populära popsnören på en liten friskola i en dansk småstad. Hu vad svårt det var! Längtade mig alltid bort, och tyckte det var så skönt när det var slut. Är verkligen glad för hur jag har det nu, och att det aldrig kommer tillbaka. Man blev helt fast i den där rollen man fått. Tyckte det var så löjligt och konstigt när jag väl fick följa med de där populära typerna på fest, den kvällen vi gått ut nian. Jag brukade åka in till Köpenhamn annars och hänga med andra punkare mest hela tiden…hittade riktiga vänner och sysslade med kreativa och politiska grejer. Första gången jag gjorde det – åkte till Köpenhamn och träffade folk som faktiskt ville prata med mig – blev jag så glad att jag skrev en uppsats om det i skolan…jag var ju en nördig punkare! Men den här ”festen” med alla popsnören…det var ju ingen fest. De söp på fotbollsplanen och stal benzin på macken. Sen var det slut, alla spydde och gick hem. Nog det konstigaste jag varit med om. Då fattade jag att de inte hade nån makt. Efter sommarlovet började jag på en kreativ ettårig internatskola i Köpenhamn, där alla andra verkade haft samma upplevelser. Det var så skönt att kunna bestämma vem man själv var för en gångs skull.

    Förresten såg jag en kommentar på rädda barnens sida…nån hade skrivit ”skriv en bok!” och jag instämmer. Kämpa på Sandra!! Du är bäst :D

    Kram

  134. Helt fantastisk text Sandra. Jag är så glad att du skrev den. Man behöver läsa sådant, för att förstå att man inte är ensam, att det inte är en själv det är fel på, utan de andra runtomkring. Fegisarna som måste trycka ner för att stå högst upp. Tack för att du delar med dig.

  135. Jag måste bara säga att jag inte tycker det är nåt fel i att hämnas när man går på högstadiet. Såg nu i kommentarerna här, att flera verkar tycka att Sandra gjorde fel när hon ”mobbade tillbaka” med bilderna.
    När man går ut nian är man vad..15-16? Då är man inte vuxen. Hjärnan är inte färdigutvecklad, och man har en begränsad mängd erfarenheter. Man gör en massa dumma grejer helt enkelt. Och jag tycker inte man ska ställas till svars för dom senare i livet.
    De som verkligen hade ansvaret i den här situationen, var de vuxna lärarna på skolan. De hade både ansvaret för att elever på skolan utsattes för mobbning, och för att offrena hämnades.
    Om man är ett offer som utsätts för någon typ av övergrepp, så känns det ganska vidrigt sen. Många här har skrivit om att de gråtit varje dag efter skolan, hela högstadiet, just pga mobbning. Bara för att vara övertydlig, kan jag jämföra med tex att bli nedslagen, eller sexuellt utnyttjad. Om man i en sådan situation inte gör motstånd, mår man ganska ofta skit efteråt. Om man däremot lyckas göra motstånd, slå tillbaka, bara minsta lilla, mår man för det mesta mycket bättre sedan.
    Visst, det kanske var mobbning av de populära att trycka upp bilder på dem som äckliga fyllon, men jag står fast vid att jag inte tycker en tonnåring har det moraliska ansvaret i den situationen. Det har lärarna, och de skulle gripit in långt tidigare, för de hade som sagt också ansvaret för mobbningen.
    Jag tycker Sandras högstadieskola låter lite som nån stans där djungelns lag gällde. Och jag tycker det är helt rätt att då skapa lite upprättelse för alla offer i en samma situation, enligt djungellagen.
    Det finns inte så mycket man kan göra som mobboffer i en högstadieskola. Särskilt inte om de vuxna inte tar sitt ansvar. Att det finns en sida som Rädda Barnens, tycker jag är ett tydligt tecken på det. Herregud, ska det verkligen vara nödvändigt att söka stöd på internet när man blir mobbad i skolan? Var finns lärare, kuratorer, föräldrar etc.?
    Tänk på det innan ni säger att det var hemskt och fel gjort. Jag skulle antagligen ha gjort samma sak då. Nu är jag ju mycket äldre, och i en helt annan situation. Jag vet hur man löser saker på ”ett vuxet sätt” eftersom jag är vuxen och blir respekterad som sådan, så idag skulle jag inte gjort på det viset. Och det tror jag inte någon annan vuxen skulle gjort heller – inte heller Sandra. Men för tio år sedan i en högstadiedjungel…det var en helt annan situation. Och av alla positiva kommentarer här på sidan, tycker jag man kan utleda att Sandras text beskrivit den situationen väldigt väl.

  136. ja, snälla du, skriv en bok. varje gång du skriver en text träffar den allra längst in.

    en sådan bra text. jag vet inte vad jag ska skriva, den var så nödvändig på alla sätt och vis för en massa människor. jag fattar inte hur man som vuxen kan bete sig så där som alla lärare och rektorn. det får bara inte vara så. därför är det så bra och viktigt att du skriver att det visst var så. och vackert skrivet också.

  137. Usch! Jag fällde ett par tårar i medkänsla och igenkänning. Själv blev jag kallad fetto för att jag hade en överviktig kompis och de spottade snus och skulle ”plocka mig” i korridoren för att jag försvarade en kompis som de kastade sudd på, blev kallad svartskalle/plommonskalle när jag färgade mitt hår.

    En gång tog jag på mig de trasigaste jeansen jag hade och satte hundra säkerhetsnålar i mönster på tröjan, tuperade håret lite mer än jag brukade och sminkade min knallgröna ögonskugga lite längre upp mot ögonbrynen än vanligt. Jag brukade ta i, men den dagen tog jag i mer. Bara för att se vilka som accepterade mig för vem jag var, inte hur jag såg ut. Jag var redan avskydd av halva skolan men den dagen fick jag veta att jag minsann inte dög för mer än 5 personer när jag tog i. Det värkte må jag säga, men jag hade i alla fall 5!

  138. Jag blir helt fast! Av allt du skriver. Och jag har typ aldrig tålamod att läsa saker. Du skriver så otroligt fint och bra. Vill också skriva som du! Kram och lycka till i fortsättningen :)

  139. Fick höra av mina bästa killkompis(som jag älskar så fruktansvärt mycket) att mina ”så kallade vänner” har under en längre period pratat skit bakom min rygg. Mest att jag överdriver med allt och är en ”drama queen”
    Men vet ni vad? Jag bryr mig inte! Jag orkar inte bry mig!

    Anledningen till att jag skrev det är att det påminner mig om hur du gjorde. Du brydde dig inte och fortsatte vara dig själv. Och det tänker jag fortsätta med.

    Skriv en bok,
    snälla.

  140. Jag kan inte mer än att förundras… och tycka att du var så helvetes stark som inte böjde dig. För de är såklart därför de höll på tills de blev sjuka, de var för att ni inte gav er! Ingen mår nog riktigt bra på den tiden… Och även fast det var elakt gjort så var det så jävla rätt! Payback’s a bitch som man brukar säga!

  141. Man inser ju också att bara för att man var cool så mådde man inte bättre för det, man var nog snarare ännu mera trasig… För du fick ju i alla fall vara dig själv. Och det är man tacksam för i slutändan,

  142. jag växte upp i ett vadderat och ljudisolerat mälarhöjden. på lunchrasterna hade pojkarna organiserade stenkrig på en gräsplatå ovanför tunnelbaneuppgången medan mellanstadieflickor i röda vårjackor från jc skrek, fnissade, kollade sminket i snobbenspeglar i fickformat. vi gick i femman tror jag. och i femman var det tydligen helt okej att ta tillfället i akt under en tvärflöjtslektion medan en grå lärare tog rökpauser bakom dammiga bokhyllor. passa på att spotta i skolkamratens hår, till exempel, eller trycka in instrumentet bakom revbenen på henne (mig) tills hon (jag) tror att hon (jag) ska spy g-klaver över notstället framför. påväg hem sen, någonstans mellan lekparken och panik, såg jag ljuslockiga ungar gräva sina gravar med röd plastspade i sandlådor där katter pissar om nätterna. något år senare skulle de börja i söderorts största grundskola. på min tid gick det inte en enda invandrare där. eller jo, en, fast han var adopterad och bodde i det största huset av alla.

    fast det är ju inte på mälarhöjdsskolans vindsförråd eller på någon av promenaderna bland villor och handikappsvänliga trottoarer som föraktet tar form.

    egentligen.

    det kom långt senare.

  143. Utrolig bra skrevet! Du er så flink til å beskrive! Men gud, merker jeg er sjeleglad for at jeg har gått på skole i Norge. Det virker som om det er så mange grusomme mobbetilfeller i Sverige, i forhold til her. I forhold til det jeg leser i aviser og på blogger.

  144. Helt otroligt fint skrivet! Jag ramlade in på din blogg av en slump, men kunde inte sluta läsa och den här texten var verkligen fin. Så många vackra ord!

  145. Wow! Vilken historia! Som du själv skriver, det hade varit ädlare om du inte hade gjort det och jag tycker generalt att det är fel att hämnas, men det är sådan man gör när man upptryckt i ett hörn. Och sjukt bra skrivet.

  146. sandra! det där var precis jag! fast jag var en liten poppare med röd kjol, randiga strumpbyxor, rufsigt hår och diadem. det var bara jag och min bästa kompis alexandra mot världen. och dom hatade oss. men lärare låtsades som ingenting. jag fick aldrig min hämnd. förutom kanske att jag tvingades bli ”normal” i nian för att jag inte orkade mer och faktiskt blev en av dom coola. coolare än mobbarna. jag har aldrig pratat med mobbarna igen. än idag får jag avböja friendrequests från äckliga svin som inte kunde låta mig vara i åttonde klass för att jag hade converse och the strokes t-shirt.
    tack för att du finns. jag menar verkligen det. tack sandra. du är fantastisk!

    ps. jag Ä L S K A R att du fick din hämnd.

  147. Men jag finner inga ord just nu. Åh det gör så ont i mig. Vad vill du säga med den här texten? Att hämnas känns bra? Att hämnas och hänga ut mobbare känns bra? Jag förstår inte. Och en text till BRIS? Där barn och ungdomar behöver stöd. Inte uppmuntran till att hämnas. Det här gör så ont i mig. Den här texten för inget positivt med sig. Ingenting alls.

  148. Jag hittade precis ditt svar i texten ovanför. Vilket gör mig fortsatt stum.

    ”Ingen gjorde illa sig och ingen blev hånad som vi blev, nämligen ensamma. Utan alla populära i samlad grupp fick känna sig lite obekväma för en vecka. Att bli uthängd i en bok är inte så kul såklart, men inte samma sak som att bli skriken efter i korridoren varje dag i tre år.”

    Hur vet du det, att vissa inte mådde lika dåligt som du gjort under tre år? Att få foton publicerade i bildbok måste kännas fruktansvärt. Obekväma i en vecka? I en grupp? Uppenbarligen var de inte i en grupp om de baktalade varandra. De var ju också barn. Och jag är inte alls säker på att det blåste över så fort. Bilder finns ju alltid kvar. Jag tycker det är helt fruktansvärt gjort. Och att du nu i vuxen ålder utan förklaring publicerar denna text på BRIS hemsida. Med förklaring menar jag, där skriver du inte att det kanske skulle ha varit bättre att karmas. Att det kanske inte var ett bra beslut. Det är barn som läser din text, som tar åt sig. Andemeningen borde vara en annan.

  149. Vad vill du egentligen säga med din historia? Att alla innerst inne är elaka idioter och att man ska ta tillvara på varenda tillfälle som ges att vissa för alla andra vilken hjärtlös idiot man är?
    En annan sak som gör mig förvirrad, oavsett om slutet skrivits ut eller inte, var din beskrivning av mobbningen. Du var mobbad, men hade trots det två vänner som alltid ställde upp för dig. Det är bättre ställt än de flesta har det. Men enligt dig var ni mobbade alla tre? Eller vara halva skolan mobbade? För först var det ni tre mot resten av skolan, i nästa sekund var ni en del av en utfryst massa bestående av mattenördar, indiepoppare och spice-girls-fan. Fast äsch jag hittar också på och överdriver ibland när jag ska berätta om min barndom, även om jag skulle passat mig för att använda ett så starkt ord som att jag varit mobbad om så inte var fallet. Hade jag dessutom gjort något så elakt som det du och dina vänner gjorde när ni publicerade bilderna, hade jag nog skämts än idag.

  150. så godt beskrevet om en tid man gjennomlever. uavhengig av moral eller umoral, takk for at du deler din historie så ærlig og rett frem.

  151. Jätte fint skrivet! Verkligen.

    Jag gick själv ut ur kära engelbrekt för ett år sedan. skolan har inte förbättras ett enda dugg sedan du gick där. verkligen tråkigt.

    kram

  152. Egentligen har jag rätt bråttom just nu, men jag var helt enkelt tvungen att läsa din texte.. kunde inte sluta. Måste säga att det var otroligt bra skrivet!

  153. Du har ett sådant fantastiskt flow i det du skriver. Ett berättarspråk som gör att man bara inte kan sluta läsa. Jag älskar det.
    Jag vet att du ibland nämner att du bär på författardrömmar och skulle vilja skriva en bok. I would say go for it. En roman är ju jävligt komplicerat, men kanske novellsamling? Du skulle klara av en novellsamling så fruktansvärt bra.
    Go, Sandra!

  154. Tycker att texten är ett bra exempel på vad som kan hända om lärare och rektorer inte griper in vid mobbning. Hade de gjort det hade nog inte Sandra känt av behovet att hänga ut dem i någon årsbok eller någon annan stans heller. Men nu verkar de både ha blundat och slagit dövörat till.

  155. det är en så hemsk men samtidgt fin histora på något sätt! Hur ni, som tre utstötta tonårstjejer, står fast vid er sak, inte ansluter er till den stora massan. Så starkt och så himla fint. gissar att er starka vänskap och självkänsla var det som mobbarna inte klarade av.

  156. Fy satan vad fint skrivet. Jag har aldrig varit utanför men jag var aldrig populär heller, så jag kan egentligen inte känna igen mig i någon av de sidor du beskriver, men jag gör det ändå. För du skriver så galet fantastiskt bra. Sådär så man förstår precis vad du menar utan att du egentligen behöver säga så mycket, för varje ord känns så välvalt.
    Fina fina Sandra, ger du ut en bok någon dag så köper jag tio ex direkt.

  157. Åh herreminjävlagud Sandra, så fruktansvärt bra du skriver (inte för att det kommer som någon nyhet men)! Du lyckas alltid sätta ord på exakt allt och om du inte ger ut en bok en vacker dag så vet jag då inte vad.

    (Blir så fruktansvärt upprörd över att det finns vuxna människor som beter sig som din rektor gjorde. Kan inte förstå varför det ska finnas sådana fega människor på nästan alla arbetsplatser.)

  158. gud, vad du skriver fint! kan verkligen förstå. Jag ska själv börja sjuan och står ut ganska mycket, har glasögon och kallas tjokis och glasögonorm, tönt m,m. Men jag och mina kompisar står på oss och detta fick mig att vilja det mer!

  159. Sandra, när den här texten är så himla bra och tänkvärd och full av david mot goliat-power, varför ligger den inte i best of-kategorin? Jag skulle älska den där (också).

  160. alltså fan…. jag vet inte ens vad man ska säga. Det är ju helt som en film. Texten får mej att undra hur mycket faktist hände precis som du skriver? Det finns ett inlägg var du skriver att du lätt överdriver så mycket att det är på gränsen att ljuga, så jag börjar undra på det här. men kanske högstadium i sverige är verkligen så galna som de är i filmer och böcker?

    Hälsningar från Finland
    ps. jag kan inte sluta läsa din blogg :) lyssnade på Leonard Cohen när jag läste och ville bara gråta för du skrev hur lycklig du var och jag satt hemma ensam i mitt rum och kände mej bara så ensam :( Men tack för din blogg för ibland blir jag bara så glad också och kan inte sluta läsa!

  161. Dina texter är så fina :D jag börjar högstadiet om 12 dagar och jag är rädd och längtar ganska mycket på samma gång. hur fan ska allt bli? snälla nån ge mig en framtidmaskin. jag vill veta, tjuvläsa nästa sida, bara få veta. även fast det inte funkar så.

  162. ÅHH. Idag är första gången jag har läst din blogg. Och jag sitter här, ryser och har nära till tårar. För allt du beskriver känner jag igen mig i. Och det är så jävla skönt att veta att man inte är ensam. Och att allt kommer att bli bättre snart. Dina texter är så sorgliga att man vill spricka samtidigt som de är så vackra och hoppingivande. TACK.

  163. Jag gick på Engelbrektsskolan under samma tid som du, men du vet hur det är, jag gick i fyran när du gick i sjuan, och jag kunde lika gärna ha befunnit mig i en annan värld. När ni sprang gatlopp mellan oräkneliga fiender, satt jag hopkrupen i ett fönster på högsta våningen i högra flygeln, utanför syslöjden, och visste att ingen någonsin skulle vara min vän igen. Visst blev jag kallad CP-barn och psycho och jävla fitta av killarna i klassen, men det var aldrig någon som skrek efter mig eller ens knuffade mig; allt de behövde göra var att låtsas som att jag inte fanns tills jag började tro dem.
    Men jag önskar, åh hur jag önskar, att jag på något vis hade fått händerna på din årsbok. Att den hade skickats vidare som någon slags mörk tradition bland de utstötta och de hatade, så att det hade funnits något att återvända till när livet kändes omöjligt. Kanske hade jag lärt mig, då, vad jag först begrep när jag var halvvägs genom åttan: Att om man kommer bli hatad i vilket fall som helst, så kan man i alla fall bli sedd. Att det inte hjälper om man backar.
    Men förr eller senare lär vi oss alla, och vi blir starkare än de som gjorde oss illa någonsin kommer att bli. Men jag önskar också att jag haft en chans att ge igen, måste jag erkänna.
    Åh, och som ett PS: Vi hade ingen årsbok i vår årskurs. De populära tjejerna försökte sätta igång en, men de fick veta att såna saker uppmuntrade till mobbing. Men det är kul att få veta den riktiga anledningen, även om det är si sådär mer än tio år senare.
    Tack för att du slog ett slag för en bättre värld.

  164. Detta skulle kunna ha varit jag. Fast jag gick i gymnasiet, estetisk bild, åren var 2007-2009 (jag hoppade av efter tvåan för jag mådde så dåligt), jag hade inga vänner alls och mobbarna var de lite töntiga som gärna berättade om hur mobbade de själva varit hela sin grundskoletid så lärarna blev tårögda, för att några minuter senare ”råka” hälla ut en burk med smutsigt vatten över min målning. Eller säga ”inte för att vara taskig men man ser verkligen hur äckligt sjukligt smal du är i de där jeansen, jävla anorexiaoffer”. Eller ”råka” smeta vattenfast målarfärg över min jacka. Eller photoshoppade bilder av mitt ansikte på porrskådisars kroppar och la ut på internet. Eller vandaliserade min barndomskompis grav, hon tog livet av sig under vårterminen i ettan. De kände henne inte och visste inte ens vem hon var, de hade bara hört att hon var min kompis. De skämdes inte ens för att berätta att det var de som ritat kukar på hennes gravsten och skrivit ”Dra åt helvete, hora” med sprayfärg.

    När jag samlat mod och till slut berättade för lärarna om hur de betedde sig fick de frispel. ”Vet du inte om att Moa blev mobbad av hela sin klass i nio års tid?!”, ”Du VET att Jenny har haft det jättejobbigt hela sitt liv och så kommer du och anklagar henne för såna här dumheter!”, ”Sara är arton år gammal och väldigt mogen för sin ålder, varför skulle hon förstöra dina saker med flit?”. Då visste jag att jag inte kunde lita på någon på denna skola. Lärarna berättade att jag ”snackat skit” om tjejerna för min klass en lektion då jag satt inlåst på en toalett efter att Jenny tryckt in mitt huvud i mitt skåp och sen smällt igen luckan. Min vänstra trumhinna spräcktes. Alla undvek mig och försvarade tjejerna som mobbade mig. Jag var ensam. Efter den dagen, den 30:nde april 2009, återvände jag aldrig till skolan. Jag tog alla mina målningar, penslar, färger, pennor, sudd skolböcker, pennfack, skissblock och tryckte ner i en sopkorg utanför skolan, tog 12:15-bussen hem och ringde en ambulans en halvtimme efter jag kommit hem och förklarade att jag svalt en hel burk piller och skurit upp armen och det slutar aldrig blöda, och att jag blödde jättemycket ur örat efter att jag blivit slagen i skolan.

    Jag hatar den skolan och lärarna med passion. Och jag hatar tjejerna. Ja, jag skiter fullständigt i att de blev mobbade under grundskolan! De var vidriga och jag hoppas att de mår riktigt jävla dåligt så här i efterhand. Har de någon sorts empati så förväntar jag mig att de gör det. Men jag tvivlar på att de gör det. Jag ser dem ibland på stan och de verkar rädda för mig och tar omvägar för att slippa gå förbi mig. Fega jävlar. De verkar inte umgås längre men det spelar ingen roll. Jag kommer alltid tänka på dem som tjejerna som fick mig att vilja dö i två års tid.

  165. Hi there, I found your web site by means of Google while
    searching for a comparable topic, your website came up, it appears to be like good.
    I’ve bookmarked it in my google bookmarks.

    Hi there, just changed into alert to your weblog through Google,
    and located that it is truly informative. I am gonna watch out for brussels.
    I will be grateful when you continue this in future.

    Many other people might be benefited out of your
    writing. Cheers!

  166. Dina ord gör mig mållös. Jag kan knappt andas. Det här är fantastiskt. Verkligen. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig för att du ska förstå hur bra du faktiskt skriver. Du ger mig inspiration att inte ge upp när jag får skrivkramp. Det rinner magi från dina fingrar och det är samma glittrande magi i din bok och jag vill ha mer av dina texter för du är verkligen helt fantastisk.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>