om att vara 4500 kilometer ifrån varandra.

Jag har försökt skriva någonting om långdistansförhållanden ett tag nu. Det har gått rätt dåligt. Först skrev jag Känner mig olycklig jämt. Men så kan man ju inte skriva. Så då skrev jag xacndjdcnajeuhdskcnjkfd. Och sedan skrev jag lite mer och sedan raderade jag allt. Igen och igen. För det är svårt att berätta om någonting som man är mitt i. Det är svårt att ställa sig utanför och betrakta sig själv, speciellt när det är en värld man inte tycker om.
Så nu skriver jag bara rakt upp och ner istället och så får det bli som det blir.

Jag har alltid sett mig själv som en vettig flickvän. Och då menar jag inte ur en pojkväns ögon, utan om hur jag själv mår. Jag skulle aldrig tillåta mig själv att känna mig trängd, orolig, sorgsen eller ledsen. Ett förhållande är bara och enbart till för att man ska må bra. Man ska känna sig roligare, starkare och bättre.

Det är därför som jag tycker det här med långdistans är komplicerat. För ett förhållande får en inte att känna sig speciellt roligare eller starkare när man bor 6 timmar med flyg ifrån varandra. Och även om det på utsidan ser så väldigt självständigt ut att bo i stora staden och göra karriär känner jag mig ofta inte speciellt självständig alls.
Istället känner jag mig ensam. Ensam och ganska vilsen. Och det skär och river i mig. För jag vill vara kär och stark på samma gång. Jag vill vara trygg och glad och inte fundera mer på den saken.

Ofta är det svårt att sova. Det är jag och en svart klump mellan revbenen som manar fram tankar som ingen kan krama bort för att ingen finns där för att krama. Jag är svältfödd på kramar, lever istället på kindpussar och hello how are you. Jag oroar mig för femhundra saker och målar upp mardrömsscenarium och gör upp planer hur 17 jag ska överleva när jag måste komma över allt. När allt inte går längre. När allt förstörs.

Det går i vågor såklart. Ofta känns det okej. Man tänker att man klarar det här och att det går fint. Att man ses snart och tills dess kan man titta på bra film och dansa på stökiga dansgolv.  Ibland orkar man knappt. Då tanker man att det här jäkla distansförhållandet känns meningslöst och vem fan ska hålla om en när man allra mest behöver det.  Det känns som att man är infekterad överallt i hela kroppen och man rymmer ifrån restauranger och paniksmsar i gränder.
Det är svårt att vara ifrån någon man älskar. Det tär på alla leder och hjärtan.

Det här är mitt eviga mantra:
Det kommer inte alltid vara såhär.
Det finns ett slut. En plan. Vi måste bara ta oss genom den här biten först. Sedan kommer det att gå över. Någon kommer att skrapa ner med ostbågar i sängen och äta upp det sista av hushållsosten. Inte nu, men sedan. Och så länge man har bestämt sig för att det ska gå så kommer det att gå. Jag tänker aldrig i hela mitt liv inte låta det gå. Det handlar bara bara om att bestämma sig. Det måste vara så.

Och det är svaret till alla er som mailar mig och frågar hur man överlever. Ni får bara tänka att det måste fungera. Det finns inga hemliga trick, inga självklara lösningar. Bara förbaskat mycket vilja och hundratusen timmar av att bita ihop. Och glöm för gud skull inte att hångla så mycket så att ni får skavsår i läpparna när ni väl ses.

Allt blir bra till slut. Och då får det väl vara lite åt helvete just nu.


pic source.

 

Kommentarer

  1. åh så sant det är. min pojkvän bor i frankrike och det är alltid massvis med veckor mellan gångerna vi kan ses. men den 17e september är det slut på eländet för då flyttar jag ner till honom. gudars vad det kommer bli fint. fransk höst, hoppas den inte är lika regnig som den svenska kan vara.

  2. Så ärligt beskrivet…förstår att det är svårt. Tror absolut också att en plan är bra för att klara av tomrummet den tiden då det finns avstånd.
    Vad är er plan? Flyttar ni snart ihop och har gemensamma apelsinträd:)

  3. Kära fina Sandra. Jag tror inte längre på att allt blir bra till slut. Men jag tror på att det blir det för dig och Ludde. För även om jag tappat tron på lyckliga slut så har jag verkligen inte tappat tron på kärleken. Den är verkligen det största av allt. Håll ut. Fortsätt köra tandläkartricket (om jag bara andas in och sedan ut och sedan in så kommer jag när som helst få spotta i det där pyttelilla handfatet och så är allt det där som gör ont förbi). Stor kram.

  4. jättefint och sorgesamt skrivet. jag har också varit med om distansförhållande, men då var det precis i början. tror inte det är lika jobbigt att inleda med att träffa varandra mer sällan som att göra det efter en längre tid i ett förhållande. då har man ju vant sig vid att ses nästan varje dag, och då blir det säkerligen klart mycket jobbigare att plötsligt försöka acceptera att man inte mer kan fortsätta så.

  5. Heja Sandra! Jag vet hur det är,tro mig,det är bara att fortsätta kämpa! Så väldigt bra skrivet! Jag hejar och hejar på dig och Ludvig!

  6. Sitter här med tårar i ögonen. Jag och min pojke hade varit ihop i 2 år och 9 månader i våras. Och då orkade jag inte längre, allt hade blivit infekterat och ljuset orkade inte lysa. För det finns inget slut på vårt distansförhållande, det kommer hålla på hurjävlalängesomhelst. Kanske 10 år. Och ljuset i tunneln om tio år är alldeles för långt bort för att jag ska kunna se det. Så jag gjorde slut. Det känns s å h i m l a f e l att två personer som är kära i varandra (iaf på somrarna när vi kan ses mer än tre dagar i sträck) inte kan vara tillsammans för att det kvävs av allt det andra. Fanfanfan nu rinner tårarna. Han får mig ju att må så bra, och samtidigt så dåligt för att det är en sådan börda att alltid bära runt på saknad.

    Sandra, du är bäst. Tack.

  7. word!
    har haft distans i två år nu, men äntligen börjar vi styra mot samma stad. ska bli så jävla underbart.
    ni är ju i samma land nu! det närmar sig, säger jag ;)

  8. Jag igen. Jag glömde önska er lycka till. Och säga att jag tror på er, kanske just för att du har en plan.

  9. Det viktiga är att våga älska och att orka hålla ut. Min man och jag var borta från varandra i 8 månader utan att ses pga hans ansökan om uppehållstillstånd. Han var i ett land där Internet inte funkar så ofta och inte telefoner heller men trots det blev mobilräkningarna astronomiska. Och när vi sågs igen hade jag på mig min finaste klänning och jag grät och grät och grät när jag kastade mig i hans famn på Arlanda. Sen dess (oktober 2007) har vi levt lyckliga i alla våra dagar.

  10. Fortsätt att kämpa, för det går! Jag och min karl levde med ett distansförhållande (bodde 120 mil från varandra) i tre år och nu i somras flyttade vi ihop. Det är ofantligt jobbigt att vara ifrån sin älskade, men det kan verkligen vara värt det. Det gäller bara att tro på det själv och inte låta andras skeptism och sin egna stundvisa ensamhet förstöra.
    Du fixar det!

  11. Från början hade jag och min pojkvän ett distansförhållande. Verkligen inte så att vi bodde 6 timmar ifrån varandra, utan i grannstäderna en och en halv timme iväg, men det kändes alldeles för långt det med just då. Speciellt då vi båda hade skola och studentekonomier som inte tillät oss att träffas mer än på helgerna och någon gång ibland i veckorna. Nu efter ett och ett halvt år tillsammans bor vi ihop och jag tror att det var just den saknaden som man kände när man var ifrån varandra som gjorde att vi blev ett så starkt par. För man får perspektiv på hur viktig den andra personen är i ens liv när man inte har den bredvid sig jämt. I vissa fall är saknaden bra, även om det känns så himla hemskt just då.

  12. Åh tack för att du skrev det! Min kille bor i Danmark och det låter ju inte så långt men vi bägge pluggar och har inte speciellt mycket pengar, så ska vi träffas så blir det med tåg och färja, vilket tar ungefär åtta timmar. Som det ser ut kommer vi inte flytta ihop heller, pluggar som sagt var… Och det var bara så skönt att få veta att jag inte är ensam om att känna det där hålet mellan revbenen och vara svältfödd på kramar. Men jag har i alla fall ett projekt och det är att jag ska lära mig danska. Det hjälper att hålla sig upptagen, ha saker att göra. Men varje morgon när jag vaknar tänker jag: Hur fan ska jag klara det här utan dig? Fast oftast är det ändå okej. Det går för det måste det ju.

  13. Min pojkvän har alldeles nyligen flyttat till en skola nittio mil bort från mig och den är texten var precis var jag behöver just nu. Spara i ett dokument och läsa svåra mörka nätter när ingen finns där för att krama bort allt.

  14. Åh, så himla träffsäkert. Även om jag inte har något förhållande med en person så har jag ett långdistansförhållande med mitt liv typ. Så känns det iaf. Jag åkte till samma sida av pölen som du i Mars för att jobba som au pair i Florida. Det känns inte alls så bra som jag önskade att det gjorde, och precis som du skriver så river det och skär i mig. Varje vecka ger jag upp men sen biter jag ihop igen, jag har 7 månader kvar så jag vet ju att det finns ett slut, även om det just nu inte känns så hemskt mycket bättre för det är mer än hälften kvar . Men det är så himla himla träffsäkert det du skriver. Det där med att kramas också, det var det jag och mina vänner där hemma pysslade med hälften av tiden, kramas. Här får man en-arms kramar eller en kindpuss och ”how are you?” och det är så himla himla otillfredställande när man behöver långa långa kompiskramar (eller luddekramar i ditt fall). Jag hejar i alla fall på dig, jättemycket . du är så duktig som står ut !

  15. Jupp! Var ifårn min kärlek i ett helt år, och varje dag fick jag säga till mig själv ”vi har valt det här pga anledningar som var/är viktiga i det beslutet, och det är en begränsad tid”. Jag höll mig otroligt sysslesatt på dagarna, och på kvällarna pratade vi så mycket vi kunde, och sen somnade jag med en kudde i famnen och med mantrat ”en natt till närmare varandra” ekandes i huvudet.

    Det går, man ÄR stark och det går över. Man får hitta substitut för närhet. Jag brukade efter ett tag säga till mina närmaste vänner ”nej hörrni, nu behöver jag en kram, att någon leker med mitt hår när vi ser på film och säga att jag är fin”. Det hjälpte. :)

    Fin text Sandra. Ett nöje att läsa, som alltid. <3

  16. TACK så himla mycket! Det här behövdes, tack tack tack! Kämpa på så ska jag (och alla andra långdistanspar) också göra det.

    Kram

  17. Har befunnit mig i ett distansförhållande i lite mindre än 3 år och jag hade inte kunnat beskriva det bättre själv. Så himla mycket kärleksont, så himla mycket ren kärlek och så himla fint

  18. Min pojkvän har också precis flyttat en himla massa mil bort för att gå i skolan och det är så himla svårt att se att alla mil och de långa långa vägarna inte kommer finnas där förevigt, så tack, för en fin text som fick mig att förstå. Åtta månader med helgträffar när det går måste ju funka. När man åtminstone känner så här så vet man ju att kärleken är på riktigt!

  19. åh, tack sandra! Sitter här med tårar i ögonen och känner igen mig så. Jag ska snart åka till USA och plugga i 9 månader (det låter mycket bättre än att säga ett år) och jag lämnar min underbara pojkvän här hemma. Sa hejdå till honom igår, och det är utan tvekan det jobbigaste jag någonsin gjort. Att se någon vara så ledsen och att själv vara så ledsen och att veta att det är jag som gör att vi är ledsna är inte lätt. Men samtidigt är det här något jag velat göra typ hela livet så jag ångrar inte att jag åker, även om jag också kommer ligga med en klump i bröstet och längta efter kramar. Men vi SKA klara det!

    Jag ville bara säga att jag tror och hejar på dig och Ludde jättemycket. Ni kommer fixa det!

  20. Mitt distansförhållande är det absolut bästa som har hänt mig och det har gjort mig till världens lyckligaste människa. Det var jag inte då, när vi under två förjävligt långa och kalla vintrar var ifrån varandra. Då log jag också sömnlös och fick anstränga mig för att inte ringa eller sms:a för den hundrade gången den dagen. Jag såg absolut inte ljuset i tunneln men jag längtade dit, varje dag!

    Nu bor vi ihop. Jag blir totalt överlycklig varje dag jag ser honom kliva in genom dörren eftersom jag absolut inte tar något för givet. Har han glömt disken för tionde gången den veckan tänker jag bara att vafan, han är ju i alla fall här, MED MIG!
    Vardagen blir aldrig grå och trist eftersom man alltid kan tänka tillbaka på dom kalla, förbaskade nätterna när man låg ensam…

  21. Tack för den här posten. Jag är från Finland och här har vi den dummaste armén och min förlovad är där just nu, har varit nästan två månader. Att vara skilt eftersom nånting så onödigt… Jag kan inte även förstå det! Kanske det skulle vara lite lättare om vi var separat eftersom studier eller så men den här situationen är bara outhärdlig. Vi kan bara hoppas att han måste vara där bara sex månader.

    Lyckligtvis börjar jag mina studier nästa veckan så jag får något annat att tänka på, åtminstone på dagarna. Och det är bra att han kommer hem nästan varje veckoslutet. Men det är så svårt, så svårt. Vi älskar varandra så mycket och vi vill bara vara tillsammans. Men du sade det bra: det kommer inte alltid vara såhär.

    (Förlåta min tråkig svenska! Jag har glömt allt efter jag tog studenten.. :> )

  22. Om man har ett sådant mantra tror jag att det säkert går.

    Annars kanske man får uppmuntra genom att berätta om ett par av sina vänner, som tog sig igenom ett långdistansförhållande mellan London och Singapore, och nu är förlovade…

  23. Detta är ett väldigt vackert och rörande inlägg, fick torka bort en tår från ögat. Jag kan knappt förstå vad du går genom, för mig är bara en dag iväg från min käraste jobbig. Samtidigt kan jag förstå hur du menar, när jag var i Frankrike i tre veckor (inte för att det går att jämföra) så var tanken ”bara jag klarar den här dagen, så är det en dag mindre”.

    Det fungerar bara man vill, och jag märker att du har viljan.

  24. Å Sandra, ditt inlägg påminner mig så om lumpenåret. Ett år av jävla lumpen. Av att längta ihjäl sig, knappt ses. Prata minimalt i telefon. Gråta massor. Känna fysisk smärta över att han inte var hemma.

    Det är tre år sedan snart och vi har nu varit tillsammans i sex år. Imorgon blir vi sambos, efter att ha bort i varsin del av samma stad under ett års tid.

    Du, ni, kommer klara det(!!!), men vet precis hur ont det gör. Hur skit det känns. Hur mycket man saknar. Varje dag.

    Du grejar detta! <3

  25. Hade jag haft möjlighet hade jag kramat dig nu, länge och ordentligt. För att det är så sorgligt men otroligt starkt av dig.

  26. Du sammanfattade hur jag kände det och mig för nästan exakt två år sedan. Då bodde min Kalle i Miami i 10 månader och jag var kvar här hemma. Tio månader senare sågs vi för första gången på New Yorks flygplats. Det var fantastiskt och de där månaderna i från varandra var värt all väntan, magont, ångest, oro och alla tårar. Vi är fortfarande vi och starkare än någonsin.

  27. Hej!
    När jag träffade min kille bodde vi i olika länder. Men nu 5 år senare så bor vi ihop! Jag vill mest bara säga att det är ju fantastiskt att du är så kär i din kille! Det är ju underbart. Tänk att ni har hittat varandra. Du är stark, inte alltid men du är fan i mig stark! Kram!

  28. Tack Sandra, du sätter exakta ord på mina känslor. Har levt/lever med ett distansförhållande som hållt i två och ett halvt år. Det är så svårt och precis som du skriver så känner man sig otroligt ensam ibland. Ensam och med en stor klump i magen. Jag vet inte hur mitt förhållande kommer se ut i framtiden. På något sätt så har gnistan slocknat lite, men jag hoppas den kommer tillbaka, bara svårt att tro det när man inte ser någon ljusning, när det liksom kommer bli vi, och bara vi. Livet kommer i vägen för oss hela tiden.

  29. Jag och min förra kille hade distansförhållande i 4 år. Det tog slut, det gjorde ont, vi träffades igen, allt var underbart, men nyligen sa han att han inte orkar försöka igen. För det finns inget slut och han menar att det aldrig kommer fungera att leva med ett distansförhållande igen, han ser inget slut eller någon lösning. Det gör förbannat ont att han känner så när jag vet att det finns kärlek kvar. Två personer som älskar varandra ska inte behöva ta sådana beslut, man ska inte behöva välja bort kärleken på grund av en sådan sak. Man ska inte behöva känna sig ensam och ledsen när man istället hade kunnat vakna bredvid varandra varje morgon och aldrig behövt känna sig ensam. Jag hatar att omständigheter ska förstöra något så vackert som två människor som älskar varandra. Det är inte rättvist!

  30. Känner igen allt på pricken. Jag o min kille var ifrån varandra i åtta månader, värsta och bästa månaderna på samma gång. Vi var båda ute på spännande resor,jag i Sydamerika, Han på nya Zeeland. Jättejobbigt att vara ifrån varandra och fokusera på nuet, men man får tänka att det är lättare att båda är borta på äventyr ist för att en är hemma och bara väntar. Och i efterhand har all längtan varit värt besväret, och jag hade ångrat mig nåt så fruktansvärt om jag inte åkt iväg!

  31. Tre extra fina ting har hänt mig denna sommar.
    Min närmaste vän gifte sig. Att se hennes lycka blir min lycka. Bröllopet var magiskt och jag nöjt av varje sekund. Vi festade och dansade till kl 02.30. Jag trodde då att denna aftonen skulle vara den finaste på hela sommaren, men jag hade fel.
    Vara en heldag på stranden med min mamma och lille bror. Sola, bada i klart vatten, fika goda muffins och Mariekex sammanfattar dagen.
    Några dagar innan semestern tog slut tog jag tåget hem till Göteborg. Jag träffade en kille via en dejtingsida. Hade lagt dejtingen på is, över sommaren. Men då han tog kontakt och kämpade för att få träffa mig blev jag nyfiken. Det blev vackert avslut på sommaren, för nu, nu är jag kär. Och jag tror att det är ömsesidigt.

  32. Du tog orden ur min mun.
    Jag har levt i distansförhållande i ungefär ett år, sammanlagt.
    I somras hade jag bestämt mig för att jag inte orkade mer.
    Men så, när vi träffades var allt så himla himla bra igen.
    Så nu har jag bestämt mig. Precis som man måste göra.
    Det ska banne mig gå. Det måste det.
    Man får leva med det svarta, onda lilla monstret… Men man kan ju strunta i att lyssna på det ^^

  33. Jag är i ett distansförhållande just nu. Om 85dagar får jag träffa min allra finaste igen. Vi ska båda studera i två olika länder. Han i USA och jag i Skottland. Anledningen till att vi fortsätter försöka är att vi kan helt enkelt inte ge upp varandra. Inte efter 2 (fantastiska) år och några månader tillsammans. Aldrig att jag ger upp. Och det där med planer, det gör allt så mycket lättare. Om man blundar och ser sina planer tar form känns det ännu bättre.

    Vackert skrivet, Sandra, det kändes när man läste det.

  34. Tack Sandra. För att du var ärlig. För det hjälper så otroligt mycket. Och det gör det så himla mkt trevligare att komma in här som läsare också att få höra din riktiga röst bland alla vackra bilder, på ett sätt som är svårt att förklara.

    Jag vet hur det känns. Jag gick inte utanför dörren på ett halvår när jag var i din sits.
    På något sätt är man som människa skapt på så sätt att man inte ska klara sig utan andra som man har kär. Hela kroppen ska gå i protest och det ska kännas som om allt man hade stulits ifrån en.

    Man sörjer liksom. I huvudet vet man innerst inne att han eller hon finns där. Men hela kroppen beter sig som om människan var död. Man sörjer utan slut eftersom man alltid får ses ibland så man kan inte komma över det. Man vänjer sig, men det gör alltid alltid ont.

    Men ni ska vara ihop i resten av era liv. Ni kommer ha all tid.

  35. …att du skrev det här inlägget just nu. rinner några tårar ner för kinden nu när jag läser.

    för att berätta min historia i några få rader så fick jag i runda drag 2 månader ”officiellt” med min pojkvän innan han åkte den 2 augusti för ett år hos sin pappa som jobbar där och skola. 2 månader av lycka, men också extremt många upp & ner & tårar över vad som skulle komma.
    hela vår historia är som en film som skulle bli alldeles för lång att skriva ner i just det här kommentarsfältet. men vi träffades i alla fall i ettan, i min parallellklass skulle han gå, jag såg honom i aulan första dagen och kunde inte sluta titta efter honom sedan den dagen. efter en kväll på ett dansgolv tror jag att jag råkade ta tag i hans hjärta efter en trevande vänskap och just då kanske efter ett rätt brutalt upphånglande, (haha, hemskt egentligen, men oh vilken tur..) dock väntade (vilket jag då hade aning om) 2-3-4 månader i ett förhållande med en annan. och jag, jag fick fortsätta på annat håll. dock alltid tittandes efter honom i korridorerna. (och som jag fick veta senare, med han tittandes efter mig..)
    i våras blev det tillslut vi efter mycket om och men.
    men det blev vi.
    idag kan jag inte tänka mig någon annan att leva tillsammans med. han är perfekt.
    men som sagt.. det är nu ca 8-9 månader tills han kommer hem för gott.
    och nämnde jag var han befinner sig?
    sydkorea.

    ..kände mig så träffad av inlägget så det blev fler än ett par rader och rätt mycket bara babbel om oss. säkerligen bara en av många historier. men det är i alla fall en, som jag hoppas får ett av förhoppningsvis många kapitel, avslutade eller avrundade snart.

  36. det är så sjukt att all den smärtan är värd den glädjen.
    tack för att du skrev detta. jag vet att mitt ska fungera för jag har också bestämt mig,
    det är det enda som finns att göra. men precis i början gör det så ont.
    och det är bara början. fan. imorgon ska jag dit, för vad gör man inte för
    att få ligga i en underbar famn och för att vakna med den man älskar?

  37. Jag önskar på sätt och vis att jag var i din sits, eller i den någons sits som sitter och saknar någon och vill vara med den fast den är så långt borta. Själv bor jag med pojkvän, världens bästa, sambo sedan några år tillbaka. Men jag, mitt inre är trasigt. Och inte ens han kan rädda mig ifrån min egen trasighet. Vad han än gör så hjälper det inte för att något, jag, känns fel fel fel.

    Och jag önskar att det kändes rätt.

  38. Tack för de orden i precis rätt ögonblick.
    Önskar Er/ Dig all lycka i framtiden, hur den än kommer att bli.

  39. takk for at du skrev dette. jeg skal ut i langdistanseforhold fra og med førstkommende onsdag, og har jevnlig vondt i hjertet for det allerede. men det skal gå, det kommer til å gå, og så blir det bra. det kommer ikke alltid til å være sånn her.

  40. Alla som levt i långdistansförhållanden känner nog igen sig i den här texten Sandra. Du skriver fint också då du är rakt på sak. Det allra svåraste tycker jag är det där att man inte har nån vardag, och det sätter ju samtidigt en enorm press på de gånger man ses. Tänk om allt inte blir så fint som man tänkt sig då man äntligen ses eller om man plötsligt grälar hela den helgen som man räknat dagar till i veckor? jag själv har levt långdistans i två år nu, det tredje börjar i höst. under ensamma veckor bestämmer jag mig ofta för att nu orkar jag inte mer, jag måste ut ur det här. men sen då vi ses är jag plötsligt inne i det där ljuvligt ljusröda förhållandet med min allra allra bästa vän och vill bara ha sex hela veckoslutet. Jag lever på de stunderna, men hoppas att vi snart får vardagen ordnad. tillsammans.

  41. Jag och min pojkvän bor också långt ifrån varandra. Inte så långt som du och din pojkvän. Jag bor utanför Göteborg och han bor i Stockholm, och när man är 16 och 18 år så är det inte så lätt att ha pengar heller. Men jag har alltid suttit honom främst, så alla pengar går till biljetter. Vi har varit tillsammans i snart 3 år. Mitt tips är väl att leva i nuet, för går man och tänker för mycket på framtiden och att allt KAN bli bättre så orkar man inte tillslut.

    Jag beundrar människor med långdistansförhållanden, det är romantiskt på något sätt.

  42. Kan verkligen tänka mig att det måste vara sjukt jobbigt. Måste verkligen uppskatta att min pojkvän bara bor en halvtimme ifrån mig, tycker ju det känns långt liksom. Jag tycker det är himla fint att ni klarar det och litar på varandra på sådant långt avstånd ändå! :)

  43. ”Ett förhållande är bara och enbart till för att man ska må bra. Man ska känna sig roligare, starkare och bättre”

    Takk for denne setningen. Bare, takk. <3

  44. Det var fint, tack! Jag har själv också varit i en liknande situation; jag bodde i Finland och min pojkvän i Frankrike. Efter 5 månader tillsammans åkte han på 10 månaders utbyte och vi träffades bara en gång, på jullovet. Det var det värsta jag varit med om och nästan allt var nästan hela tiden hemskt. Men med att skaffa en ny hobby och med att satsa på gymnasiet och med att skypa sjukt mycket och sånt gick året helt ok. Nu går vi på samma skola och bor bara några kilometer ifrån varandra. Först var jag ständigt rädd att han mittiallt åker iväg igen, men så är det ju inte alls. Allt är finast i världen

  45. Du beskriver det verkligen precis som det är… Distansförhållanden är förjävla jobbiga. Jag bor i stockholm och min älskling i Paris… Det är inte ett dugg kul. Min tröst är också att tänka att det inte alltid kommer vara såhär… om 2 år kan vi bo tillsammans igen.

  46. Detta var ett väldigt fint inlägg tycker jag. Det är fint att du visar dig sårbar i en blogg som annars känns nästan övernaturligt lycklig.
    Jag har själv varit i ett distansförhållande. I två år bodde vi i olika länder. Under hela 2010 sågs vi tre (!) gånger. Men så för ett par månader sen sa jag upp mig från jobbet, tog mitt pick och pack och flyttade till honom. Nu bor vi tillsammans i världens minsta rum med världens största och mest trafikerade väg utanför vårt enkelglasade fönster. Jag är arbetslös och helt ärligt fortfarande inte speciellt lycklig. Men jag har honom i alla fall.

  47. tack. bokmärkt för att kunna läsa när det brister och jag behöver bli påmind. det kan vara dösvårt ibland, men man blir bara starkare tillsammans. min pojke bor ”bara” två timmar och 660kr bort med flyg. det är ju ändå så nära egentligen, men det känns som vi är på varsin sida av planeten. tur är det, att internet och webbkameror finns så man kan titta i varandras ögon och dela fnitter.

  48. Kjære Sandra.

    Tusen takk for at du skriver.

    Du er kulere enn Margot Tenenbaum, og mye tøffere enn stålmannen.

    Vi heier på deg! Pussar fra Norge.

  49. Åh vilken fantastisk inspirationskälla du är Sandra! Jag är på väg in i något som till en början kommer bli distans vilket har skrämt mig innan men nu känner jag att kärleken är nog värt det och han framförallt..

  50. åh va glad jag blir när jag läser det här. för även om jag inte bor sex timmar bort med flyg från min pojkvän utan i samma stad, så saknar jag honom varje sekund vi inte är tillsammans. och inte bara lite saknar, utan saknar så mycket att jag bara vill grina nästan. även om det blir bättre ju längre tiden går. så läser jag din blogg och tänker; hur fan gör hon. hur kan hon vara så himlans stark när hon inte får pussa på den hon älskar mest av allt varje dag. hur kan hon vara så glad hela tiden och ha ett liv som faktiskt är ganska fantastiskt iaf.

    så nu blir jag glad. inte alls glad för att du känner dig ensam ibland eller längtar ihjäl dig ganska ofta, för tro mig, jag önskar inte den känslan till någon. men jag är så glad att det inte bara är jag som längtar och saknar och känner mig ensam. jag blir glad över att en pojkvän kan få ta så mycket plats att det t.om kan göra en ledsen ibland, även om det bara ska vara bra. för det mesta är ju väldans väldans bra. jag blir glad över att du erkänner att det ibland är pissjobbigt, för ibland är vi sådär dumma och ska vara perfekta och klara av allting galant och vara jättesjälvständiga. men så är det ju det där med att ingen är perfekt.

    nu blev det en väldigt lång kommentar men tack. din blogg är det bästa jag vet och jag önskar bara att det kommer gå dunderfort tills du och ludde får vakna bredvid varandra varje morgon igen, så du slipper allt jobbigt och dumt.

    kramar till dig.

  51. Jag känner igen mig, kan inte heller sova pga klumpen av saknad i magen. Det sorgliga är bara att det inte kommer någon och kramar bort den, inte ens ibland på helger, en gång i månaden eller en gång i året. För det finns ingen.

  52. Sandra, du är bäst. Just idag kände jag att jag behövde en riktigt vacker text, om vad som helst för att få annat att tänka på. Så är det precis vad du ser till att göra. Tack för att du skriver så hjärtskärande vackert att jag vid slutet faktiskt tvingar påminna mig själv om att andas.

  53. En liten sextonåring här. Hej. Helt klockrent skrivet, har min finaste bästa pojkis i Göteborg och du vet ju som vanligt exakt hur jag känner. Göteborg är väl lite närmre i och för sig, men det är alldeles tillräckligt långt för att jag ska hinna slitas i stycken av saknad mellan gångerna. Och saken är den att vi har varit tillsammans i ett halvår nu och jag är så fruktansvärt kär i honom, men det känns bara lite orealistiskt i den här åldern att tro att vi ska fortsätta vara tillsammans i nästan tre år tills vi gått ut gymnasiet. Alltså fungerar ditt mantra inte riktigt för mig. Men, jag har ju liksom bara alternativen att stå ut eller göra slut.

    Och det finns ju två sidor av allt. Samtidigt som det svider hemskt i hjärtat att se honom i Skype och veta att han är så himla långt bort, gör det mig så lycklig att jag har honom. Så jag tänker att det är värt det så länge jag orkar. Han är ju trots allt finast i världen

  54. Åh Sandra. Det här var bara så vackert och svidande och som ett öppet hjärta rakt över skärmen. Jag ska spara det här för det var mycket sanning och rakt igenom ärlighet i det här. Tack. Och bit ihop så många timmar du bara orkar.
    <3

  55. Åh, det suger verkligen. Men känns bra att veta att man inte är den enda som får skavsår på läpparna av att kyssas för mycket! Superfin blogg :)

  56. Jag har också levt i ett distansförhålande. I början var det väl ok, men jag tyckte det blev jobbigare och jobbigare. Till slut kunde vi inte prata i telefon utan att börja bråka.

    Två år varade det, sen flyttade han till mig. Idag är vi förlovade (Brooklyn Bridge på vår årsdag 2008!) och ahr varit tillsammans i sju år.

  57. Om tre dagar flyttar min pojkvän för att plugga, medan jag stannar kvar och gör det. Kanke inte lika långt som 4500 kilometer, men ibland känns det ju så ändå. Den här texten lättde upp och i helgen ska jag banne mig få skavsår!

  58. Trodde jag var den enda som går runt med ett hål i hjärtat & fysisk smärta av saknad varje dag.
    Din text gjorde mig stark o hoppfull igen.
    Tack!

  59. Gud vad det där kändes viktigt för mig Sandra. Min finaste pojk bor 5 timmar och massvis med om och men ifrån mig och ibland saknar jag honom så det gör ont.
    Jag brukar smita ner till Åhlens på mina raster bara för att lukta på hand parfym och äta glass med tuttifruttiströssel bara för att han alltid gjorde det.
    Ibland saknar jag så att det är svårt att andas, det liksom trycket på bröstet så man måste ta små små så andetag. Och ibland gör mina tankar på honom mig sådär töntigt glad som bara kärlek kan få en.

  60. fint skrivet <3 känner igen mig jättemycket, fastän jag inte riktigt har så långt distansförhållande. Bara det där att inte få se varandra när man vill, att ha klumpar i magen osv är hemskt nog. tycker iaf att du är stark som håller ut och vågar tro på att det funkar!

  61. Helt plötsligt så är man inte ensam längre. När jag läste ditt inlägg och dina kommentarer inser jag att jag inte är ensam om att räkna dagar, ha ett känsloliv som en berg- och dalbana…
    Min kille bor i Sthlm och jag i Göteborg och har haft ett distansförhållande i över ett år nu. Jag förbannar mitt jobb som gör att jag ser honom en eller två gånger i månaden och Sj Ab som är svindyra.
    Nu har jag iaf slutet i sikte, om tre månader flyttar jag till honom…

    Tack Sandra, vi är inte ensamma <3

  62. Åh, jag hade en gång en pojkvän som bodde femtio mil bort ifrån mig. Vi fick det att fungera hur länge som helst faktiskt, i fyra år fast att vi bara var femton år gamla. Det är jättekonstigt och kanske jättedumt, men det var liksom bara så himla bra. Vi pratade i telefon i flera timmar i sträck och somnade med luren i handen och vi fick alltid skavsår på läpparna när vi sågs.
    Ni två finaste kommer klara det här, det tror jag verkligen. Vill man så kan man. Och ni vill och kan.
    Puss!

  63. Aaah, du skriver sa himlans fint! Och det var precis sa det var nar jag bodde i Sverige ett tag och min pojkvan bodde kvar i England. Trodde att jag skulle do. Men precis som du sager sa finns det ett slut, och man maste bara fokusera pa slutet, hitta pa saker att gora sa att det gar liiite fortare… Men jag sager bara; Hang in there, girl! You will make it!

  64. Det blir på pricken när du skriver rakt upp och ned utan krusiduller. Och hur jobbigt det än är just nu så kommer det bli bättre, det blir det alltid och det känns skönt att du tänker så också. När jag känner mig nere över något så brukar alltid min Mama säga till mig: ”Allt blir bra till slut och är det inte bra så är det inte slut än”. Det har hjälpt mig i många situationer. Mammor är bra fina, alltså. Kram!

  65. Mm. Det gör så himla ont. Tack för en ärlig text om hur det faktiskt känns och att det inte är så himla självklart och lätt fast det är så himla rätt! Puss

  66. Vad jag känner igen mig efter att ha haft distansförhållande i två år. Nu är jag på andra sidan och distansen var värd varenda minut!

  67. Bra tankar och text. Jag har ingen erfarenhet av distansförhållanden, men det jag tror, eller hoppas lite på, att all väntan kompenseras när man möter honom till slut.

  68. Tack. För att du skriver om det och tar ner det på jorden och berättar om både de fina och de jobbiga sidorna. För mig känns långdistans som oundvikligt – nån gång i livet kommer det att hända. Min fästman och jag vill ofta väldigt olika saker, och jag förstår inte hur vi ska få det att gå ihop ibland. Ska jag ge upp mina drömmar för att slippa vara ifrån honom? Eller ska jag göra allt det jag vill, med risk att det blir helvetes jobbigt, och kanske det värsta av allt – med risk för att det inte håller? Och hur mycket är drömmarna värda om det gör ont av saknad när man uppfyller dem? Jag har mailat dig. Ett inte speciellt vettigt eller bra mail, men ändå ett mail. Jag skulle bli väldigt glad om du svarade på det. Min mail är lisa.engstrm@gmail.com Stor kram

  69. Den här bloggen är så himla himla himla himla fin. Du verkar så klok och bra och det är skönt att läsa sådana här saker, också, utöver de nästan overkligt fantastiska bilderna vi brukar få se från din New York-vardag. Jag älskade på något sätt raderna om att ”lämna ett sällskap och paniksms:a i en gränd” – för herregud vad man känner igen sig.

    Vad fint att du delar med dig. Och det är klart att det blir bra en dag, glöm inte det. Kram till dig!

  70. Herregud va du just satte ord på precis de tankar jag har. Min kärlek har ”bara” flyttat till holland i ett halvår. Men kan verkligen känna med det du skriver.
    Stor lycka till med er. Kram

  71. Skönt att läsa alla kommentarer som säger att det går. Jag trodde jag var stark och att det inte skulle kännas så mycket att inte ha honom här. Men nu, när han är i Stockholm och jag om några dagar far till Växjö så känner jag bara. Nej, det här är inte kul.

    Men jag fick låna ett av hans linnen, som luktar Lukas. Fast varje gång jag luktar på det blir jag tårig för han är inte här på riktigt. Och jag vill pussa honom i den där gropen precis där hans axel blir hals.

    Det har gått två dagar. Det ska vara så här i två år. Pust.

  72. åh jag blev helt tårögd när jg läste dels ditt inlägg. men också av att läsa alla fina kommentarer. & till er där ute i långdistansförhållande (oavsett avstånd) kan jag bara säga att det blir bättre. jag & min pojk har varit tillsammans i 6 år den 3 september. och vi har inte bott i samma stad någon gång under dessa år. visserligen började det med att han bodde i uddevalla & jag i gbg (ca 1h resväg med tåg). sen flyttade han in hos sin faster i gbg för att han skulle plugga, då hade jag tagit studenten & kommit in på högskolan i borås – så dit flyttade jag (det tar ca 1h att resa därmellan också). men så fick han sommarjobb & flyttade till växjö – dit det tar ca 3 h att åka – och jag ska inte ljuga. det var då det började bli svårt. men vi överlevde det halvåret också. han flyttade åter igen in hos sin faster i gbg för att kunna söka annat jobb. denna gång fick han jobb i jönköping. så nu är det 1h mellan oss igen. det som gör att just vårt förhållande håller är väl kommunikation, ta vara på tiden vi har tillsammans & göra roliga saker. vi planerar också smått inför framtiden. jag har bara 2 terminer kvar innan jag är utexaminerad bibliotekarie. vår plan är att hitta en gemensam lägenhet i göteborg & leva och bo tillsammans resten av livet. i samma stad. under samma tak. i samma säng. håll ut.

  73. i know exactly what u mean…i’ve been in long distance for 2,5 years now. well, actually the whole time we have known each other. in 4 months we have our opportunity to be together more, it just needs me to jump to his life, his country. i’m excited about learning his language and getting to know his culture but still so afraid of jumping. But it is the time now. I have been thinking about it more than enouhg now. everything will go just fine, right?!?!
    wish u (and ludvig) all the best and happiness now and forever!

  74. Jag var lite i samma situation tills igår kväll, då min pojkvän skrev till mig på Skype att han inte orkar mer, inte en dag till. Han är så trött på hela distansgrejen, han känner sig ensam, arg, förvirrad. Han vill ha en paus till jag kommer hem, under tiden vill han inte ha nån kontakt och ha möjligheten att träffa andra.

    Killen som jag varit tillsammans med i två år. Killen som jag känner att jag älskat över allt annat. Killen som känner mig som den jag är och som jag kan berätta precis allt för. Killen som väcker mig varje morgon med oljud från hans stora ångstrykjärn när han stryker en av sina 26 rutiga skjortor. Killen som lärt mig allt om fin-öl och whiskey. Killen som alla gånger tröstat mig när jag varit ledsen. Killen som har fått tusen smeknamn av mig som alla symboliserar kärlek. Killen som känt mig bäst och varit min allra bästa vän.

    Han finns inte kvar längre.

    Kvar finns ett skal av den personen, som nu helt plötsligt inte förstår varför jag inte kan låta honom ta en paus från mig och kunna träffa andra. Tills du kommer hem, säger han.

    Jag åker hem om bara 2 månader.

    Jag är så avundsjuk på er två, för ni är så starka och för att ni tror på kärleken och strävar mot ett gemensamt mål.

  75. Tack för en fin text, de behövde jag just nu.

    Min kille är i Kina, borta fyra månader. Vi kommer inte kunna ses eller hångla alls på den tiden. Känns som om jag går sönder mer och mer för varje dag som han är borta.
    Vi har inte haft möjlighet att ens prata på Skype i en vecka. Känns så tufft!

    Men som du skriver, viktigaste är att inte ge upp! Att kämpa. Skulle vi ta slut pga det här så skulle jag aldrig förlåta mig eller honom!

    Kram på dig!

  76. Jag lever lite på utsidan av det där och kan titta in i det eftersom min pojkvän och jag har spenderat halva vårt förhållande på olika sidor jordklotet. Idag bor vi tillsammans och vaknar tillsammans, hushållsosten är slut och man blir förbannad och sen så glad att man har något att bli förbannad över hushållsosten på. Det är tungt att vara ifrån varandra. Andra gången vi gjorde det (då i 5 månader) började jag gråta mitt i middagen så makaronerna blev salta. Jag hade så bra i skolan just då att jag kunde åka hem till mamma och pappa och självklart min hund. Min hund är nog det som fick upp mig på mornarna. För varje gång jag tänkte på han tog det så förbannat ont och det kändes som något tryckt en under vattenytan utan syre. När han ringde lät han glad och trivdes vilket gjorde mig helt förstörd när luren åkte på. Ska han aldrig komma hem? ska han inte komma hem tidigare ridandes på en vit häst och säga ”nu är jag här för alltid”. Efter allt detta inser jag att det var så bra att vi varit ifrån varandra. Att vi klarat något så tungt och därför har vår kärlek blivit stark på ett helt annat plan än många andras. Snart ligger du där och suktar efter hushållsost och då önskar du att han bara skulle kunna åka bort några dagar så du fick sakna han precis så där mycket och känna den starka kärleken så påtaglig igen.

  77. Det är precis så det känns. Jag hoppas bara att vi orkar. Men det kommer vi att göra eftersom det inte finns något annat alternativ.

  78. Åh, tack för det här inlägget! Jag har sedan en liten tid tillbaka flyttat hemifrån för att gå i skolan. Min pojke är kvar hemma. Det känns så himla jobbigt, men på något sätt känns det bättre att du känner likadant ibland. Man kan inte alltid vara så himla stark.

  79. thank you so much for the text.
    so when you two didnt have long distance or also in your former relationships, how did you manage not to feel anxious or sad?
    what do you for example do if you feel a glimpse of jealousy or whatever rising up inside of you?

  80. Åh Sandra, jag hade verkligen väntat på en (så mycket det går) peppande text om långdistansförhållande.

    Det är 1500 kilometer mellan mig och min fransman. Jag dör lite varje dag vi inte är tillsammans och det är 18 månader kvar. Det kanske känns annorlunda om ett år, men just nu är det faktiskt okej. Vi är båda optimister och intalar varandra att det kommer gå bra. Det måste gå bra, det bara måste. Det finns ju liksom inget annat alternativ. Så vi kämpar, vi också.

    Tack Sandra för styrkan, fast det suger för dig och Ludde så känns det lite mer okej för mig när jag vet att min bästa blogg är i samma sits. <3

  81. Lever själv i ett distansförhållande och vill bara säga att det går. Det går alldeles utmärkt även om det är jobbigt att vara ensam på fester (dvs utan honom) och så vidare… så går det (utan) problem. Har haft ett distansförhållande i sju år nu, och skulle det ta slut så skulle iaf inte det bero på distansen.

  82. Mycket bra skrivet. Du har verkligen satt ord på känslorna, de där jobbiga som jag känner igen. Lycka till!

    KRAM

  83. fint inlägg sandra! uppskattar ärligheten också. har själv haft distans i 4 år och fick ALLTID höra ‘men är det inte jobbigt?!’ från folk. och jo, det är ju det det är. men vissa saker är liksom värda att kämpa för.

    <3

  84. Om ni verkligen prioriterade ert förhållande så skulle ni väl leva tillsammans? Jag förstår att ni vill göra annat och att ni är ambitiösa med era karriärer. Men samtidigt.. det finns ju arbete för dig där han bor och vice versa. Jag tvivlar inte på er kärlek, ni verkar ha det fint tillsammans. Men jag tror inte ni är beredda att satsa av någon anledning.

  85. Älskade fina Sandra!

    Det är jag som skrev oneweekofphotobooth -bloggen och jag vill bara säga till dig att vi är fortfarande förälskade i varandra. Han var ju hos mig och min stora familj i Sverige (som de älskade honom) hela julen och sen i februari åkte jag ner till Chamonix där han bodde i en timmerstuga och skrev sin examensuppsats några veckor. När jag kom till den kaffeluktande stugan efter en dag i backen satt han där i glasögon och knappade på datorn och det här vill jag alltid komma hem till, tänkte jag. Vi hade mycket sex och jag minns att jag brast (!) ut i gråt mitt i flera gånger. DITT JÄVLA AS, VARFÖR SKA DU TILLBAKA TILL COLOMBIA OCH LÄMNA MIG HÄR skrek jag till honom.

    Vi är båda realister och egoister så vi tänkte att det skulle vara lättast att bryta kontakten helt och glömma varandra. När vi sa hejdå-vi-kommer-aldrig-ses-mer-igen i snön lovade vi varandra att om 20 år, när vi är 45, ringer vi varandra och är vi singlar ska vi bli ihop igen och bo i en alldeles egen alpstuga.

    Men det gick åt helvete med det där vi-har-inte-kontakt löftet. Vi mailar och skypar och jag har använt mina allra sista besparingar till att köpa en flybiljett dit i december. Men jag har inte sagt det till honom än för jag vet inte ifall jag vågar åka. För sen då? Ska jag lida flera månader till.. tills nästa gång jag inte vet när vi ses? Eller ska någon av oss ”ge upp” sitt liv för att flytta till den andra där inte någon av oss pratar den andres språk, har ett jobb eller utbildning där och heller inga vänner.

    Så jag känner med dig Sandra, långdistansförhållande suger rätt och slätt. Men jag vet att jag kan klara det om jag vill för jag blev frisk från ätstörningar efter 10 år och då klarar man allt har jag bestämt.

    En miljon kramar

  86. Fint och ärligt skrivet Sandra.

    Åh, jag vet så väl hur det känns. Jag och min kille har varit tillsammans i över sex år, och haft tre utdragna perioder av långdistans. Den senaste har varat sedan i januari, och vi har bara setts tre gånger under den tiden (bor utomlands, i olika delstater).

    När folk frågar mig hur vi klarar det brukar jag säga att det går för att det måste gå, helt enkelt. Ibland är det ganska lätt, andra gånger känns det helt jävla avgrundsdjupt hopplöst.

    Skrev själv något rätt liknande för en vecka sedan:
    http://enderadagen.blogspot.com/2011/08/for-everything-you-have-missed-you-have_18.html

    Ni klarar det här. Kram.

  87. Sandra, TACK. Det var precis en sån här text jag gick och väntade på utan att själv veta om det. Jag åker till Asien snart och kanske är ifrån min stora kärlek i tre månader. Men vi kommer klara det! Såklart. Vad annars? Vi ska ju gifta oss och skaffa barn en vacker dag!

  88. Gud så bra skrivet. Jag och min kille har haft distansförhållande sedan första början, snart 2,5 år sedan, och nu vill vi verkligen verkligen hitta ett sätt att bo tillsammans. Han bor i Berlin, jag i Stockholm. Vi har båda fantastiska jobb så det där är så svårt. Men snart, snart ska vi bannemig ha varsin nyckel som går till samma dörr.
    Tack för kloka ord!
    //Kram Hanna

  89. Min pojkvän – och senare man – och jag bodde i olika länder i över 7 år. Jag  överlevde, fast jag trodde jag skulle dö utav längtan rätt så ofta. Nu lever vi ihop sen mer än 5 år men jag känner mig ibland stressad när du skriver om det där hur du längtar, för jag vet ju precis vad du känner. Men bit ihop, det går över och det är faktiskt värt mödan. Jag är glad att jag upplevde allt jag upplevt under de där 7 åren och när jag gifte mig med honom var jag säker på att vårt förhållande är slitstarkt och att vi verkligen älskar varandra.

  90. Åh vilken sorglig men samtidigt fin text. Min pojke bor en timme från mig och det är ingenting till skillnad från hur du och Ludde har det. Men ni två är tvillingsjälar och vad som än händer på vägen och hur många timmar som är emellan er så kommer ni en dag att bo tillsammans i ett hus som vetter ut över havet med höga klippor bakom slänten och kunna gå hand i hand var eviga dag förbi den grönskande parken och kyssas på en parkbänk i flera timmar. Och Ludde behöver aldrig åka iväg igen och du behöver aldrig åka iväg igen för ni har funnit arbeten på närmre håll och ni har varandra.

    Så snälla Sandra håll ut! Du kommer klara det. Och snälla Sandra var rädd om dig! Jag har läst om den hemska stormen som drar in över New York och att alla NY-bor måste förstå att tiden håller på att rinna ut. Jag hoppas och håller alla tummar för att ingenting kommer att hända dig och att du är skyddad. Åh jag tänker på dig från flera mils avstånd!

  91. Men alla de där hemska timmarna när man längtar och väntar och det river och sliter i en. De där dagarna när det känns som ens hjärta släpar bakom en i asfalten. De där stunderna man sitter och tittar på himlen och tänker att det inte alltid kommer att vara så här. Alla de stunderna är delar av livet då man kunde mått bättre. Det är lite som att sitta och vänta på att livet ska börja…Hur kan kärleken ta över ens liv så?

  92. Så oerhört fint skrivet! Känner igen mig i allt du skriver, om den totala glädjen när man får träffas och pussas så man har ont i läpparna i flera dagar efteråt. Och den stora nästan sorgen när man inte får träffas fast man behöver det. Min sambo pluggade ett år i Australien. Det var hemskt svårt att vara ifrån varandra så länge. Jag hade turen att kunna åka dit i halvtid, men det gjorde ibland att det kändes ännu svårare under tiden som var kvar. Såhär sex år senare så inser jag att det stärkte vårt förhållande något oerhört och det var efter det vi båda insåg att klarar vi detta så klarar vi allt. Jag tror att det var något av det bästa som kunde hända oss. Men när jag var mitt i det så var det fruktansvärt jobbigt och det enda som kändes som en tröst var just att jag visste att det inte skulle vara så för alltid…

  93. Du är Mycket Bra på att sätta Ord på Känslor och att skriva spontant hur man känner det blir oftast bäst. Håller tummar för dig och Ludvig för ni har Årsdag på min födelsedag, kram på dig

  94. Åh så sant skrivet, jag tänkte svaret innan jag läste det.
    ”det kommer inte alltid vara så här”.
    Grejen är den att jag tror att man måste ha en plan. Först räcker det länge med
    tanken som ger lite perspektiv: ”vi kommer leva resten av våra liv tillsammans så om vi är isär i 2-3 år så är det ganska liten tid”. Det är en jäkla fin trygghet att veta att man har all tid i världen, sen. Sen börjar ”Men tänk om någon av oss blir sjuk och dör när vi väl flyttar ihop, vad värdelöst detta varit då, är det fel val att välja ”sin egen väg” istället för varandra, den gemensamma?” (den här är viktig och dubbel, för å ena sidan vill man inte känna att man sabbade viktig tid med sin älskade för sådant som egentligen inte betydde lika mycket – å andra sidan vill man inte bli bitter för att man inte fullföljde en del av sitt liv (oftast karriär) som man ville göra)

    …Jag har kommit fram till att man måste ha ett slutdatum (eller månad…) på när distansen tar slut. Och att ofta när man skype:ar och ses prata om den där gemensamma visionen man har om framtiden, för att påminna om att ”det kommer inte alltid vara så här”.

    Sen så är det sjukt värt att satsa på att ses, det är värt att lägga ett par tusenlappar på flygresorna. Men seriöst, blir det för pissigt så skit i New York, eller vem det nu är som måste flytta på sig. En trevlig, smart och ambitiös person får alltid jobb, varsomhelst.

  95. fastän det var ett år, två månader och tjugotvå dagar sedan han åkte tillbaka hem skär det fortfarande i hjärtat på mej när jag tänker på hans ansikte i bussens fönster när den hostande startade och rullade iväg. när jag kom hem den kvällen låg hans smutsiga strumpa kvar på sovrumsgolvet. jag gick sönder där och då. det var så overkligt, som om en grönrandig socka var det enda som fanns kvar av de två år vi fått vara lyckliga tillsammans, varje dag. den där strumpan fick det att slå slint i mej, och i ett hisnande ögonblick kändes det som om han var oåterkalleligt borta, som om han inte åkt tillbaka för att avsluta sina studier utan omkommit och lämnat ett tomrum jag aldrig skulle kunna fylla på nytt.

    han är fortfarande den sista jag pratar med innan jag somnar om kvällen och den första när jag vaknar om morgonen, men det är inte samma sak som att, mitt i morgonbestyren och med tandborsten i högsta hugg, bli infångad i hans famn med orden ”jag tror du behöver lite god morgon-kärlek”. jag är tacksam för att vi har fått förbli vi, fastän han är där och jag är här. jag är tacksam för att jag får vara nykär en gång i månaden, för att jag gång på gång får återuppleva samma pirr som första gången vi träffades bara han och jag, utan kompisar och vin och för hög musik, och gick på en underlig konstutställning och han efteråt sa att det inte spelat någon roll om konsten varit vacker eftersom han ändå bara hade ögon för mej. jag är tacksam för att det är honom – just honom och ingen annan – jag får längta efter så att jag får andnöd.

    det som tar sönder mej är de eviga avskeden. dem vänjer jag mej aldrig vid. varje gång vi skiljs åt är det som om jag upplever strumptomheten för första gången, och jag brister varje gång.

    jag tror på dej och ludde, lika mycket som jag tror på mej och honom. jag tänker som du, att en vacker dag kommer det att ha varit värt vartenda hjärtslitande avsked och all svindlande strumpförtvivlan.

  96. Har nästan drunknat i mina tårar hela morgonen. Min pojke flyttar imorgon och jag flyttar inte efter förrän om en månad. Just nu känns det som om det lika gärna kunde vara hundra år.

  97. Hej Sandra!

    Det var den bästa beskrivningen på distansförhållande jag någonsin läst.
    Kämpa vidare och hoppas det är värt allt slit.
    Lycka till!

  98. Älskar din blogg och att du inspirerar, men klart att det ger ngt att även du inte alltid är på topp. kram.

  99. Åh vad glad jag blir över att du vågar skriva om det som är jobbigt.

    Mitt långdistansförhållande tog slut i vintras för att han tappade det där vi-ska-klara-det-tänkandet och bara gav upp, det känns fortfarande väldigt sorgligt. Kämpa kämpa!

  100. åh, det gör ont i mig bara av att tänka på hur jobbigt det måste vara för dig och ludvig och alla andra långdistanspar att vara ifrån varandra så länge och så mycket.

    själv har jag aldrig upplevt något liknande, och hoppas att jag och min pojkvän aldrig kommer behöva det. sedan jag träffade honom för första gången, för ett och ett halvt år sedan, har vi bara varit ifrån varandra kanske 20 dagar/nätter sammanlagt. kan inte ens föreställa mig att inte kunna ses på flera veckor i sträck.

    men håll ut, håll ut, håll ut! ni klarar det såklart. puss

  101. Jag var 21 och ett halvt år gammal och hade aldrig någonsin varit kär. Krossat några hjärtan längs vägen, men aldrig ens varit i närheten av att överhuvudtaget känna något mer efter de där första träffarna. Istället såg jag snarare ned på kärleken, dumförklarade den. Men så en kväll i februari tidigare i år, befann jag mig på min bästa killkompis inflyttningsfest i Uppsala och in genom dörren klev han. Jag tänkte omedelbart att han skall bli min, om än bara för ikväll, men så är det med den saken. Vi sa hej. Började prata. Pratade lite mer. Kom lite närmre genom knappt synliga men oerhört medvetna  rörelser och plötsligt hånglade vi, gömda bakom ytterdörren. Hånglade. Hånglade. Hånglade. Till klockan 6 på morgonen.

    Två helger senare satt jag på tåget till honom, 20 mil bort från Stockholm och sedan dess är det vi två (för alltid). Jag är så kär i honom att inga ord i världen någonsin kommer kunna förklara det men den här saknaden, den konstanta jävla saknaden, suddar emellanåt ut allt hopp om att det inte alltid kommer vara 20 mil emellan oss. När saknaden som värst håller på att slå sönder insidan, vill jag bara ta upp telefonen, ringa och skrika att nu skiter vi i det här, jag orkar fan inte längre. Varför kan inte vi få bråka om städnngen, som alla andra? Varför slutar våra helger alltid med ännu ett ‘jag älskar dig, nu är det bara si och så många dagar kvar och det går fort, måste gå fort.’ Och jag avskyr den jag förvandlas till i sådana stunder, då jag inte brukade gå runt och känna mig ensam, ihålig och ledsen. MEN varje gång han väntar på mig vid stationen och jag ser honom gå mot mig, ser hans fantastiska leende och slutligen får inhalera han doft – då är det värt varenda ensam timme i världen. Så vi måste klara detta, det finns inget annat.

    Tack för din fantastiska text, Sandra. Den behövdes verkligen och gick rakt in i hjärtat.  All lycka till dig och Ludvig.

  102. Det finns en pojke i uppsala som jag länge tyckt varit speciell, till en början kommer jag ihåg att jag tyckte han var söt och det var lite gulligt att han bjöd mig på en öl för 400 hundra år sedan. Sen av någon anledning fick jag för mig att han kanske var dryg. Vet inte
    varför. Sen ett år tillbaka har jag upptäckt att han på ett vänligt vis har engerat sig snällt i sina vänners liv, som kanske inte alla skulle göra, eller i somras upptäckte jag det och det var himla fint! <3

  103. jag var tillsammans med en man under 4 år som bodde en kvarts cykelväg från mig i williamsburg, jag kände mig som flickan gud glömt, så ensam var jag. sedan träffade jag en pojke som numera bor i boston och med honom finns ingen tomhet/ensamhetskänsla alls. vad jag vill säga med detta är att jag tror inte endast avståndet avgör utan hur starkt förhållandet är, att man är trygg i sig själv och att man kan uppskatta att vara lust-bo.

  104. Men ÅÅÅÅ så fint skrivet och beskrivit! Jag får leva med min älskade man varje dag och jag ska tänka på dej och hur det skulle vara om jag inte fick bo med honom varje gång vi tjafsar. Tack för att du delar med dej av ditt liv och att du säger så vettiga saker. Allt kommer att bli bra tillslut, det är nått som är säkert! Hejja dej! Stor kram från en mamma i norrland/ Clara

  105. Så fantastiskt fint skrivet! Som så många innan mig skrivit, tårarna började rinna och alla känslor bubblar över, och då åkte min pojke hem till sig idag. Så haft hela helgen att bara mysa och njuta. Men nu är helgen över och bådas vardag tar fart igen.

    Sjukt bra skrivet åter igen!

  106. Gud vad fint skrivet, as usual.

    Jag träffade en bekant till min vän en gång när jag var och hälsade på, 20 mil bort, och jag föll så handlöst och hårt, det var första gången jag var kär på riktigt.
    Efter sju månaders trånande efter henne blev det äntligen så, bara för att en kort tid senare få höra att distansen förstörde så mycket att hon ville ta en paus.
    Trots allt hemskt vi har genomgått, trots att allt ibland känns så djävla hopplöst att jag vill ringa upp och skrika att jag inte klarar detta längre, att jag inte klarar att inte kunna cykla till henne på tio minuter när det stormar inuti mig och jag bara behöver hennes leende och hennes varma läppar hårt tryckta mot min svala hals, och trots att det är minst tre år kvar tills vi kan bo tillsammans är det värt allt det. Hon är värd mer än så.
    Så jag får bara vänta och hoppas på att hon ändrar sig, för jag skulle göra vad som helst för att få vara med henne. Även om det betyder att vara flera mil ifrån varandra.

  107. Jag kanner igen mig i vartenda ord du skriver. Jag och min nuvarande pojkvan har haft distansforhallande i mer an sju manader. Jag vet verkligen hur det kanns att sakna sonder nagon sa mycket, man kanner sig liksom aldrig riktigt hel pa nagot satt, man kan inte njuta av andra saker fullt ut. Men som du sager, forsoka att tanka pa att det inte alltid kommer att vara sahar. Jag flyttade till honom i Frankrike for tre dagar sen och det ar sa himla underbart; jag ar sa himla lycklig! Och det ar nu jag kanner att det var vart allt lidande och saknande.
    Ta hand om dig. pusspuss

  108. Har precis blivit sambo efter ett år av distans.Han i Umeå hela året, jag i den ensliga håla vi kommer ifrån halva året och andra halvan i Madrid. Hela magen är full med fjärilar. Gudarna ska veta att jag har väntat på denna dag något olidligt.

  109. jag och min kille har ett distansförhållande på 100 mil. eller hade. vi gjorde slut igår. gud vad vi gav upp:(

  110. Jättefint inlägg. Precis vad jag behövde, då detta är ett av mina ”problem” just nu… Men en annan fråga jag hemskt gärna hade velat se dig skriva om… Vad tycker du om ålderskillnad? Hur mycket är okej? Om han är mycket yngre än mig, ja tonåring och jag är i mina bästa 20. Funkar det? Jag vill det ska funka men jag vet inte hur och vad för problem det kan få.
    Kram

  111. Du får så mycket kommentarer att det ibland känns onödigt att kommentera dina inlägg :) tänkte ändå mest säga att jag gillar så himla mycket att du kan vara ärlig (till en viss grad så klart det förstår jag) men ett sådant här inlägg hjälper så mycket och så många. Fint, och cred till dig. puss

  112. kanske att jag hittat en sån där vän man inte trodde fanns. du vet såna som man delar allt med och skrattar med tills man ligger på golvet i tårar och försöker få luft. precis så.
    just nu sover han i andra rummet.

  113. kanske att jag hittat en sån där vän man inte trodde fanns. du vet såna som man delar allt med och skrattar med tills man ligger på golvet i tårar och försöker få luft? precis så.
    just nu sover han i andra rummet.

  114. Jag är i ett långdistansförhållande med den finaste svenska killen, själv är jag en finne. och just nu känner mig sjukt ensam.Det värsta är ju att man en dag kan vara världens lyckligaste och allt känns vara just som man vill men den andra dag kan allt vara grått runtom och inuti en. Iallafall för mig är det så. Och ibland känner jag mig som den ensammaste i hela världen och inte låta bli att fråga mig själv om det faktiskt är värd alla de tårarna. men fyfan, det är det lätt! Jag tror inte jag kan bli lyckligare än vad jag är när jag sen äntligen får se honom efter domdär 2 månader. När flygplanet landar i Sverige och den stora gråa dörren öppnar sig framför mig och jag går ut och han står där och väntar på mig bland turistguidar och de som väntar på sina familjemedlemmar, när han sen ser mig och börjar le och går mot mig och jag släpper alla tunga väskor på golvet och börjar gråta och kramar om honom och ger den första kyss. Åh. Den känslan hjälper iaf mig genom allt. OCH din blogg med de finaste texterna och bilderna, magiskt! Oj förlåt men det hjälpte att få skriva dethär!

  115. men måste man verkligen? måste jag sitta i norge och sakna hans pianofingrar och lockiga hår? måste han sitta hemma i sverige och sakna mig? jag vet inte. jag har gjort den här distansgrejen först månadsvis och nu blir det tre månader på raken. men jag vet inte.. är det värt att bo i ett annat land för att tjäna mer pengar eller mår man bättre med den man älskar? jag vet bara inte längre.

  116. Brukar läsa den här texten när jag är lite ledsen och funderar över framtiden. Jag nästan vet att ett distansförhållande är vad som väntar oss. Och det vill jag inte. Jag vill ha honom nära, i samma stad, i samma säng. För distansförhållande verkar så jobbigt och ensamt och tärande. Men jag vet att jag kommer stå ut, hoppas så innerligt att han känner detsamma. För han är finast på planeten.

    Brukar läsa den här texten när jag är lite ledsen och funderar över framtiden, sa jag. Men den här gången läste jag också alla kommentarer. Shit, så fint skrivet. Och åh, vad fina människor som finns här i världen. Gör mig lite gladare.

  117. Åh, jag blev så glad! Träffade en helt fantastiskt kille när jag var på utlandsresa, verkligen drömprinsen.. Det enda minuset är att han bor i Tyskland och jag i Sverige. Vi har sen resan haft skypekontakt och vi båda vill så himla mycket, jag har egentligen aldrig känt en hopplöshet att gå in för detta, men jag undrar om mitt hjärta kommer orka med alla ensamma nätter och värk av längtan.. Sedan kom jag att tänka på dig och att du klarar av ett distansförhållande. När jag sedan hittade denna text fick jag än mer hopp. Klart detta kommer funka, nu kör vi!

    Tack för att du delar med dig av dig själv, du är så fantastisk!

  118. Hittade den här texten nu och tårarna bara rinner på mig. På lördag flyttar min älskling till Jönköping och veckan efter flyttar jag tills Sundsvall. Det blir 70 mil och visst det är väl inte så mycket men vi kommer gå från att gå på samma skola och träffas varje dag dygnet runt till .. inget? Studentbudgets båda två och krångel med tåg buss och flyg och jag bara gråter gråter gråter för det gör så ont och smärtan kommer inte ut ändå. Ska skriva upp ditt mantra överallt så jag alltid blir påmind om att det blir bättre. Tre år ska vi klara, det måste bara gå. Du är bäst

  119. Fyfan vilken glädje som spreds i kroppen då man läste igenom den här texten! Satt lite smådeprimerad och googlade efter ”hur man klarar av att vara ifrån någon man älskar” och hittade denna sida. Nu känner jag mig inte lika ensam med att ha min älskling på andra sidan jordklotet längre, tack för det!

  120. Jag träffade en kille när jag var och reste i australien, han är inte därifrån men han är också där och reser. Allt började med att vi var kompisar, och inget mer, jag dejtade andra killar under tiden och det gjorde säkert han med, tjejer då alltså. Men sen en kväll så fick jag upp ögonen för honom och det var den kvällen som han kysste mig första gången, jag blev chokad för trodde inte han kände samma sak som mig. Dagen efter åkte han i väg på en veckas jobb, men när han kom tillbaks så spenderade vi 4 dagar tillsammans, vi lämnade inte varandra på hela tiden. Jag hade bokat en flygbiljett hem innan jag träffade honom och skulle åka hem i 2 månader. Jag vill inte åka hem och han ville inte att jag skulle åka. Men vi lovade varandra att ses igen när jag kom tillbaka. Nu har jag varit hemma halva tiden och vi hörs av varannan dag, saknar honom något fruktansvärt och han verkar sakna mig med. Men jag är bara så rädd för att det inte kommer att hålla tills jag är tillbaks, för han är nämligen ute och reser runt nu och träffar en massa nya folk, festar och har kul medan jag bara tänker på honom. Usch låt denna tiden gå fort så att jag får va i hans famn igen!!

  121. bryter ihop snart.. gått till det stadiet med att försvara mig själv genom att trycka bort honom. För det känns lättare att klara av dagen med att inte höra från honom än att göra det. Vet inte hur jag ska kunna komma ur denna loop, och han förstår ingenting. Hur ska man kunna förklara för killen att man inte vill prata med honom?

  122. Min mun är full av vittnesmål, Am missar DYRBAR E min man lämnade hemmet för fyra år till Sydafrika för en turist, där han menade detta prostituerad och han var FÖRTROLLA av flickan min man vägrar att komma hem igen, gråta i dag och natt letar efter vem kan hjälpa mig, läste jag en tidningsartikel om en kraftfull spell caster heter Dr Red och jag kontaktade förtrollningen hjul för att hjälpa mig att få min älskare tillbaka till mig och han ber mig att inte oroa sig för det att gudarna vi kämpa för mig .. Han berättade för mig i mitten av natten när alla anden är i vila han kommer att kasta en trollformel för att återförena min älskare tillbaka till mig. och han gjorde på mindre än 3 dagar min man kom tillbaka till mig och började gråta att jag skulle förlåta honom, i, m så glad för vad denna spell hjul gjorde för mig och min man .. Dr röda {redtemple@live.com} ‘

  123. Jag trodde aldrig stava hjul tills mitt liv föll isär när min älskare av 6years beslutat att kalla det sluta. Jag var så förkrossad att jag hade en olycka som lämnade mig sängliggande. Efter 9 månader av känslomässig smärta och försmäktar, införde en vän till mig mig till en viss stava hjul, var detta efter att jag har blivit lurad av olika falska stava hjul. Jag introducerades till dr okankan (A Spell Caster). På mindre än 72 timmar jag såg underverk, min älskare kom tillbaka till mig och mitt liv fick tillbaka precis som en färdig pussel … är så glad ..
    Dr okankan har alla typer av besvärjelser från graviditeten att älska, från anställning till visum lotteri vinnande. Han har stava stoppa skilsmässa, stava att göra någon se attraktiv och andra. Här är hans kontakt för allvarliga sinnade människor bara kan det vara till hjälp …. dr.okankantempleofsolution @ gmail.com. WOW dr okankan … tack är så tacksam när du räddade mitt liv

    Ellien

  124. Alltså, det här inlägget gjorde min dag! Du beskriver den där känslan så bra. Den där känslan av att jag borde ju för fan klara av det här, jag har varit ensam innan, jag är stark och han finns ju ändå, han lever och han tänker på mig. Men ändå är det så sjukt jobbigt!
    Vissa dagar känns det helt okej. När jag har pratat med honom på morgonen, när vi har haft gulliga samtal och han har gjort mig glad och jag går ut till en dag full av roliga saker och påhitt. Det vet jag att tiden kommer gå fort tills han kommer hem igen!
    Men andra dagar river det hål i hjärtat. Dagar när jag bara saknar honom, när jag vill att han ska finnas där och pussa mig godmorgon. Och jag vill ringa men det går inte, för han sover pga dumma tidsskillnaden. Och vi kanske pratar sen, men jag tycker att det verkar som att han har för mycket nytt roligt för sig för att hinna med mig.
    Och dom dåliga dagarna, då är jag inte säker på att jag vill. För jag försvarar mitt lilla ensamma hjärta genom att försöka stänga av känslorna, genom att försöka att inte tänka på honom. Men det gör mig rädd, för man kan inte stänga av känslorna och skulle jag trots allt lyckas så skulle jag ju stänga av allt det bra också. Och jag måste komma ihåg hans leende, hur han kan få mig att känna, hur glad han gör mig. För det är det som måste göra det värt det, det måste bli så igen när han kommer hem igen om 5 månader. Det måste! Det måste vara värt det!
    Jag tror du satte huvudet på spiken i din text, för hvghgahvgaegkvyae är precis som det känns. Precis så!

  125. Sandra I don’t know what to do! I’m traveling around america, and I met the most beautiful, perfect boy in portland, Oregon. We spent three days and night together going to vintage stores and eating at vegan restaurants. We talked about maybe continuing this relationship when I go back to Sydney. I said I wanted to still see other people but not get into a relationship before he came to visit me in June, but he wouldn’t want me to do that, so I left for San Francisco, but now I can’t think of anything but wanting to be with him. I want to visit him in portland again before I go back to Australia and tell him I will wait for him to visit me but I don’t know if ill just be getting myself into something where all I get is the pain of his absence. I talked to my best friend about it and she said cause I’m so young my life is portable and I am able to do what I want without being committed to any life things. I know this is crazy but I think I’m in love with him but I don’t know what I would regret more: letting go of potentially the greatest love of my life or getting into a committed relationship with someone who lives on the other side of the world.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>