questions and answers part 12. about love.


source: olivia bee.

Här kommer en av de sista delarna av frågestunden sisådär tio månader för sent. Just den här delen är lite svår. Är ju ingen expert eller något kärleksgeni direkt. Oh well. Här kommer frågor och svar.

hur gör man om man sett en på sin skola som man inte känner och inte har några gemensamma vänner men tycker att han är fin och det kanske är så att han tittat på en ibland?
Adda på facebook är väl det allraste smartaste sättet att enkelt få kontakt med någon. Och sedan att se till att hamna i samma situationer som honom. Var fikar han, kan man hamna på samma hemmafest? Vad gillar han för musik, filmer, platser? Ju mer information du har desto större chans till ett samtal. Hamna bakom honom i skolmatsalen, slänga iväg ett ord över en chili con carne, ett leende vadsomhelst. Jag var livrädd och hemskt blyg när det gällde kärlek när jag gick i skolan och var blixtförälskad i olika pojkar i skolkorridoren som det aldrig hände någonting med. men jag tror på att med små medel få honom att märka att du finns. Och om du är modig kan du säga hej och fråga om han vill följa med dig eller dig och dina kompisar på en fika efter skolan eller så.

vad gör man när man äntligen fått killen som man suktat efter hur länge som helst, men han är förfärlig på att kyssas?
Ska man säga till att han gör fel? Jag är förbannat kär, men jag älskar hångel och om han gav mig lite ångest över att det är hundpussar jag kommer få inom den närmaste tiden. och det går ju inte..
Har du råd till en förtvivlad 16årig tonårsflicka?
Tack för den finaste bloggen som är livselexir för alla som älskar livet, har krossade hjärtan eller vill se ett knippe fantastiska bilder.
Oh tack <3 Jag dejtade en pojke en gång som kysstes som en helikopter och det gick ju bara inte. Jag vågade inte säga någonting och slutade bara att svara på hans samtal till slut. Himla fel strategi egentligen, han var så söt och lyssnade på fin musik och skrev tonårsspretiga kärleksdikter till mig, men jag vågade inget annat. Jag tror såhär; alla gillar nog att kyssas på ungefär samma sätt men vissa har bara inte förstått tjusningen med kyssar. Prova att säga ”jag gillar när du kysser mig såhär” och försök försiktigt leda honom in på rätt spår. Folk tycker verkligen inte att det är några konstigheter när man säger vad man tycker har jag märkt på senare dagar. Han är sexton år och vill göra rätt, han kanske bara inte riktigt än vet hur.

Hur gör man om man träffat en fin person som smakade sött och som man tänker på varje dag men antagligen aldrig kommer träffa igen?
Facebook!

Vad är ditt bästa tips när man saknar sin pojkvän så väldans mycket och bara vill att han ska vara härhärhär?
Man skypar. Och smsar. Och skriver långa mail. Och ser någon fin film och gråter en skvätt. Och sen biter man ihop och tänker att det är bara en period det är inte för alltid. det går över det går över.

varför är vissa flickor nästan sexton år, okyssta och utan pojkar springande efter sig när andra har det precis tvärt emot sen dom är yngre än så?
Jag vet inte riktigt. Slumpen säkert. Jag var också nästan sexton år och okysst. Till slut kommer det där hånglet. Det tar bara lite olika tid. Alla får hångla till slut, lovar och svär.

Har du någonsin känt att du är rädd att bli kär? Att du helt enkelt inte vill gilla någon så mycket att det gör ont utan att du vill bara gilla någon lite grann, och bara helt enkelt ha kul.
Jämt. Men det är svårt att styra och till slut måste man bara släppa allt. Det får bära eller brista. Jag lovar att man hellre är stormkär eller hjärtekrossad än dör med bara lite lagom i kroppen.

hur vet man om man är kär. eller bara rädd för att bli ensam?
Det är kanske när det inte spelar någon roll vem det är bara han är nära. Det bästa botemedlet är nog att prova att vara ensam. Många verkar vara så rädda för att göra slut och bli ensamma. Men det är inte farligt. Jag lovar. Man blir en stark och bra människa av att inse att man klarar sig fint med sig själv. Och man blir antagligen också en bättre flickvän eller pojkvän om man vet att man inte är beroende av den andra personen.

Vad gör man när man älskar en människa så mycket att det gör ont i hjärtat av all kärlek? Jag dör om han försvinner.
Man hånglar med dom så ofta det bara går.

Vad har du för råd till unga tonåringar med självförtroende som sviker varje dag och bara längtar efter någons armar runt sig?
Jag var en sådan tonåring. Som trodde att jag skulle dö okysst och att ingen någonsin skulle bli kär i mig. Jag var bombsäker att jag skulle leva hela livet utan att ha haft någon nära nära i en säng. Men det händer. Jag lovar. Jag kan inte förklara hur men den finns hundratals personer där ute som väntar på att bli kära i dig. De vet bara inte om det än.

Hur kommer man över en olycklig kärlek?
Har skrivit om det här.

Hur är jag världens bästa flickvän åt min finastefinaste fästman?
Jag tror på att vara snälla mot varandra och respektera varandra. Att man inte bråkar i onödan och överraskar med frukost på sängen fast det bara är en himla måndag. Och att man aldrig slutar kyssas. Och då pratar jag inte om pussar utan rejäla hångel.

Är det okej att ens första kyss (eller snarare hångel) blev med en sex år äldre kille (är 20), på ett dansgolv, i en ny stad när flickan var onykter?
Ja gud såklart det är okej.

hur får man sig själv att förstå att han inte vill något seriöst, att det är fel att bara höras en gång varannan lördagsnatt och att han inte är den rätte?
Det är svårt att komma över någon. Allra oftast är det bara något man måste bestämma sig för. Gör någon dig ledsen och såras är han med största sannolikhet inte kär i dig utan ser dig som en trygghet att få dra hem och ligga med de där sena lördagsnätterna. Hemskt men ganska ofta sant. Det är som att sluta röka eller vad som helst, ett beroende som är svårt att komma över men måste man så måste man. Svara inte på de där smsen och gör inte grejer som du vet kommer göra dig ledsen sen. Det är asjobbigt i början men kommer kännas bättre sen. om du har en kompis som hjälper dig är det ännu bättre.

ingen har någonsin varit kär i mig och det känns inte som att någon kommer bli det. varför fortsätter kärlek gör det så ont ont ont även om jag är 23 år gammal?
åh jag vet inte. kärlek är dumt och svårt. har flera kompisar som aldrig varit ihop i min ålder också. ingen blev kär i mig som jag var kär i tillbaka förrän jag var 19. det tar olika tid för alla. det är ju egentligen helt knäppt och sjukt osannolikt att någon man är kär i är kär i en tillbaka tänker jag ofta. tänk vilken tur de människorna har! men hur som helst så är väl det bästa att sluta längta ihjäl sig och bara göra det bästa av situationen. hångla mycket och ofta är ju ett fint tips.

vad gör man när man har gett upp hoppet om att träffa kärleken på riktigt men ändå inte kan stå ut med tanken att vara singel och laga mat för en person resten av livet?
Det är inte resten av livet. Sluta tänk så. Det är så just nu och det klarar du av! Det finns ingen anledning att anta att saker och ting kommer vara så jämt för så är det inte med någonting.

vad är ditt bästa tips för en som vill prata med den sötaste killen i skolan, som vet att det går bara jag vill men som inte kan hitta modet någonstans? det liksom vrider sig i magen för det känns som att han ändå inte kommer att vilja ha mig/det kommer bara bli fel/jag vet inte vad jag ska säga.
Vet känslan precis. För oss blyga kan ju långa blickar och leenden vara ett steg på vägen i alla fall. Jag kom ihåg när jag gick i gymnasiet att jag bara ville hamna bakom honom i matsalskön. Fick jag bara stå där, en liten stund bakom honom och titta honom i nacken så var dagen gjord. Och vågade jag säga ett ”vegetariska grönsaksbiffar igen? suck” så hade han i alla fall märkt att jag fanns.

Vad tycker du om känslan att man bara kan titta på en person en hel dag (i verkligeten), för den är så vacker att det pirrar i magen, trots att man inte är kär?
då är du nog kär. : )

Det här med kärlek, hur får man egentligen någon att bli kär i en? Tror du att kärlek vid första ögonkastet är ett måste för att relationen ska fungera? Hur vet man om man tar för mycket initiativ till att en relation ska bli något mer? Tack för en fin blogg!
Kärlek vid första ögonkastet är absolut inte ett måste. Det är väl snarare något som allt som oftast bara finns på film. Jag vet inte hur man gör för att någon ska bli kär i en. Men att vara sig själv och att våga vara sig själv är nog ett fint steg på vägen. Det är ju dig som person som han eller hon ska bli kär i. Sedan spontant tror jag mycket på att le och vara glad. Andra människor gillar att vara runt människor som vågar le ofta och mycket. Till sist vet jag inte riktigt vad du menar med att ta för mkt initiativ men man måste nog känna efter sånt själv. man vill ju inte pressa någon eller få de att känna sig trängda, det är viktigt att känna av stämningar.

vad är ditt bästa råd till en tjej som är i ett olyckligt förhållande? På det sättet att man älskar varandra men att man inte fungerar ihop.
Då kanske man bara inte ska vara ihop. Tyvärr alltså, men ibland har de svåraste frågorna de enklaste svaren. För det finns tusen pojkar där ute att vara kär i och det kommer gå över fastän det inte känns så nu. Jag har sagt det förut men man ska verkligen bara vara ihop med någon om den personen får en att må bra. Det är verkligen inte värt det annars. Alltså aldrig.

förlåt för en sån där jobbig kärleksfråga som du säkert får femtioelva miljoner av. Men det gör ju inte mitt problem mindre viktigt för mig, och du är den enda som kan skriva sånadär fina och kloka svar. Men, i alla fall. Jag skall försöka hålla mig kortfattad. Om man tycker om en pojke och kanske tillochmed kan bli kär i denne och han tycker om en tillbaka men inte lyckas ta sig ur mejl-stadiet för han hälsar inte ens i skolan, vad ska man göra då? Om han säger “vi borde träffas och mysa någon dag” och man säger “åh ja!” men det blir aldrig av?
Men åh vad knäppt av honom. Du borde ställa följdfrågan. ”Är du ledig imorrn efter skolan? Ska vi se en film då?” och framförallt hälsa på honom i korridoren. Det räcker ju med en vinkning för att bryta ett mönster.

Ska man satsa även om man inte vet om man är kär och egentligen tror att man vill vara ihop mest för gamla tiders skull, men också tror att man ändå är kär på riktigt när man tänker efter?
Ja det är nog lika bra att testa. Funkar det inte får man göra slut. Svårare än så är det ju inte.

Kommentarer

  1. Men åh vad bra, det här kom i alldeles precis rättan tid för mig! Sandra du är klok och fin och dina läsare likaså. Man kan ju inte annat än bli glad, även om innehållet i frågorna inte alltid är så rosaskimrande.

  2. man måste älska dej, för du är så galet underbar. man blir sådär lyckligt olycklig när man läser dina texter. på ett bra sätt. som man vill lägga sig ner och gråta över denna kärlek, men sen resa sig upp vackrare och bättre än någonsin och vinna den fina pojkens hjärta.

  3. Varför tjatar du så mycket om att hångla? Jag och min partner har en underbar relation utan hångel. Det är inte det som gör hela relationen.

  4. fint. men jag tror inte på teorin att man ska hångla så mycket som möjligt för att man känner sig ensam. tror bara man känner sig ännu mer ensam. vänta på att någon hånglar med dig för att dom tycker om dig person, inte för att de känner sig ensamma en onykter lördagsnatt. jag va 20 när jag kysste någon för första gång, och jag har inte dött av att vänta ”så länge”.

  5. jag tänkte bara säga till hon som var nästan sexton år, okysst och utan pojkar som sprang efter sig:
    jag har precis fyllt arton, och fick min första kyss i helgen. det var verkligen HELT random, har träffat honom två-tre gånger men hur som helst kysste han mig och såklart blev det lite tokigt eftersom jag är en nybörjare, men han hade koll och då är det bara att följa med och ha det mysigt. och vi har börjat bygga på nåt lite lite mer och kanske blir det fint med oss två i framtiden, vet inte riktigt än.
    och jag är inte en sån som har pojkar som springer efter mig. jag blir inte vald som den man helst vill ha sex med i alla lekar (du vet, sanning och konsekvens och allt sånt där halvjobbigt och kul), blir inte flörtad med, har varit olyckligt kär TUSEN gånger. jag är och har alltid varit ensam och inte särskilt eftertraktad. gick på min första hemmafest för några månader sen till och med.
    men till slut blir man det. och jag VET att man inte tror på det. jag VET att man tänker ”lätt för dig att säga att det plötsligt ska hända” men det är verkligen så. det hade inte kunnat vara mer avlägset för mig, såna här underbara saker. men det spelar ingen roll. plötsligt blir det bra. jag lovar. lovarlovarlovar. om det händer mig kan det hända alla, det lovar jag också.

  6. och justja, en sak till: det gör inget att man inte kan. man kan vara hur gammal som helst och inte vara kysst, personen man kysser kommer inte att tycka att detta är konstigt, alla har varit där. och ifall du råkar kyssa nån superknäpp som tycker att detta är konstigt är det den personen det är fel på, inte en själv. men alla som är lite vettiga är snälla mot nybörjare, eftersom det inte alls är konstigt att vara det.

  7. Den där näst sista, det är EXAKT som jag har det just precis nu.
    Igår till exempel. Vi skrev på facebook och när jag frågade vad han gjorde skrev han att han gjorde det han var bäst på ”att vara snygg..” fast sen skrev han att han skojjade och jag skrev nej men det gör du så bra så. Och då skrev han: ”inte lika bra som du”. (jag vet, supertöntigt) Men då kändes allt så himla bra för tillslut kom det här upp på skärmen, bara helt plötsligt : ”fika?” jag blev vättskrämd men svarade såklart. Sen kunde vi inte bestämma oss för hur när var, och jag fick hans nummer när jag skulle sova. Sen gjorde jag ”misstaget” att skicka iväg det här smset: ”Hej du, vad säger du, ska vi ta det fiket vi snackade om innan eller? :)” Han svarade ja, lätt, men att han var tvungen att fixa lite pengar först bara. Att han var pank. Då kände jag mig så jäkla dum, som att jag gick lite för fort fram och att han sa att han var pank bara för att han egentligen ville vänta lite. Fast å andra sidan var det ju han som frågade.

    Och idag. Idag förstördes min dag totalt av att vi inte snackade på hela dagen. Jag vågade dock le och sätta mig brevid honom en stund innan lektionen, men vi sa inget. Men jag var så fruktansvärt deppig och tråkig hela dagen, bara pga honom. Och det allra sjukaste var att det vände direkt när han på mattelektionen vände sig om och sa något. För det är så sjukt att någon kan påverka en på det sättet. För det är verkligen så. Beroende på om han ler eller inte, så mår jag skit, eler så mår jag som bäst.

    Jag var bara tvunget att skriva detta.

  8. sandra, har du hørt om et band som heter razika?
    det er fire jenter fra bergen som lager musikk om fine gutter og vondt i hjertet og å drikke øl og danse hele natten så man ikke rekker skolen dagen etter. litt de samme tingene som den her bloggen handler om!
    jeg leste at de spiller i new york på fredag, så da ville jeg tipse om det: http://www.ticketfly.com/event/62161/

    eller bare om albumet deres:
    spotify:album:1SN4bC6fuZpJaNhqPTFdPO

  9. 21 år gammal. Aldrig vart kär. Aldrig haft någon som vart kär i mig. Men i sommar har jag hånglat massor. Och fy så härligt det känts! Jag håller med Sandra, hångla så mycket som möjligt. Med fula, med snygga, med långa, med korta, med snälla, dumma, trevliga, roliga.. Ställ krav, ställ inte krav! Medan man kan! Rätt som det är sitter man väl i ett förhållande. världens bästa förhållande. och är sådär lyckligt löjligt kär.

  10. åh. näst sista. har varit där jag med. i helgen sov jag hos honom för första gången. våga så kommer det.
    och sandra du är för fin <3

  11. Det är nog spännande för dig att läsa mina kommentarer för innebörden i dom skiftar från dag till dag, timme till timme, men vet liksom aldrig riktigt vem jag är eller hur gammal jag är. Vad jag tycker eller tänker. Hey I´m singel Hey I´m 17 and in love, hey I´m 78 and lost my money and so on… hey I´m a virgin hey I`m a player…
    Funderar på om jag skulle bli copywriter då jag har en stark kreativ förmåga…

    Kram från helsingborg, hehe

  12. om man gillar en kille och han tillbaka, men ingen av oss vågar ta initiativet hur gör man då? man går ju inte precis och frågar: får jag chans på dig. !? :)

  13. Allt du skriver är verkligen sant. Måste bara få berätta att den killen jag tycker om och fick hångla med på Sommar! tycker inte om mig tillbaka och verkar nu ha en flickvän. Är bara så himla himla trött på att det aldrig går bra i kärleksväg.

  14. Åh, hur ska man göra när man precis insett att man är tillsammans med den allra finaste människan på hela jorden, men att man är så himla rädd att förlora honom?

  15. Du verkar vara en så otroligt snäll människa Sandra. Rakt igenom jättefin. En sån man vill ta en fika med på höstkanten och prata om pojkar, eländigt skolarbete och hemmafester. Ville bara säga det och tacka för en himlans fin blogg <3

  16. Maja: Var inte rädd för att älska honom för att möjligheten finns att du kan förlora honom. För man kan ju så lätt tänka nej det går inte jag kan ju inte tycka så mycket om honom, vad händer om han försvinner, hur kommer jag någonsin kunna pussla ihop hjärtat igen? Men våga. Om du tror att det finns en riktig chans att det kommer att bli bra, om det kanske redan är bra. Våga vara sådär alldeles jättekär. Inte på något själutplånande sätt som gör att du mår dåligt. Men sådär som du vill och redan är. Kärlek är ju något av det finaste som finns, trots att det är något av det läskigaste som finns. Det är som så mycket annat i livet; något man bara måste våga. Och ju mer ni älskar varandra, desto mindre rädd behöver du ju egentligen vara för att det ska ta slut. :]

  17. Du är så vacker att du faktiskt tar dig tid att ge ordentliga svar, även om det var länge sedan. Men du, är det inte enklare att samla ihop frågor du får i kommentarsfältet och göra ett inlägg i månaden typ, då du svarar på den gågna månadens frågor? Eller nåt sånt där. Jag vet inte, var bara en idé jag fick, kanske är smartare så får man svar snabbare och det blir inga ”påtvingade” frågor som vid frågestunder :)

  18. och om man faktiskt inte vet om man är kär men tänker på en vacker pojke hela tiden. tänker på när han var lite kär i mig och var sådär gullig och mysig och kramades och höll om mig när vi sov och pussade mig påi pannan och höll min hand. hur han lurade mig att falla för honom och sen ångrade sig. hur sommaren försvann och sen träffades vi igen och helt plötsligt i allt det onyktra hånglade. och dan innan jag flyttade, att han knappt sa hejdå. och att jag nu bor 80 mil hemifrån. från honom och allt annat vackert. och jag vet inte alls för allt är bara upp och ner. och att jag tänker att jag kanske bara saknar att för en gångs skull känna mig omtyckt och känna närheten av en vacker pojke. och att jag snart åker hem och hälsar på och träffar honom men är för rädd för känslor och för rädd för att visa mig svag för att prata om det med någon. hur gör man då kloka du?

  19. Jag är gruvligt rädd för att förälska mig. Jag har aldrig tidigare kunnat upprätta vänskapsförhållanden med pojkar för att de allmänt sett förvirrar mig så, men nu när jag för en gångs skull hittat mig en smärtsamt fin pojke till vän, fruktar jag att jag är på god väg att falla för honom. Det gör mig outgrundligt ledsen och fruktansvärt livrädd. Ledsen för att det kanske slutar med att jag tvingar mig själv att inte bry mig om honom, livrädd för att jag kanske börjar bry mig alldeles för mycket om honom.

  20. Hej! Jag bara MÅSTE börja med att berätta att jag verkligen totalälskar din blogg! Och det är skönt att det finns en Sandra därute, för seriöst så känns Sandra som världens vanligaste namn, men när man tänker efter så känner man inte jättemånga! Så är det för mig i alla fall. Därför känns det extra personligt och som man har något osynligt band med en person om hon också heter Sandra! Haha!
    Som en nittonårig Sandra funderar jag såklart massor på kärlek fram och tillbaka, och jag är en väldans känslomänniska! Det har krävt säkert lite fler kvällar i sängen med svidande ögon och blöta kinder än genomsnittet, men jag tror också att det har krävt lite mer fantastiska stunder som känns helt supermegafantastiska också!
    Nu är det så att jag är kär (sorry, det här kan bli långt!) och har varit ett tag. Pojken som jag gillar och jag är bästisar, verkligen bästisar! Han berättade häromdagen att han aldrig har haft en sån nära vän som mig någonsin, och vi hittar på spektakel och konstigheter som bara vi kan! Hans känslor för mig har pendlat lite fram och tillbaka, men i somras blev han störtförälskad! Vi blev ihop och var vakna hela nätterna och bara pratade och myste! Vi låste in oss i hans rum och satte på film, men vi kollade aldrig på dem för vi ville hellre kittlas, brottas och pussas. Allt var perfekt, men helt plötsligt blev han livrädd. Han visste inte vad han skulle göra, han älskade mig men han har aldrig haft en flickvän förut och aldrig riktigt gjort något seriöst i hela sitt liv. Så han blev väldigt rädd och underlig, så jag konfronterade honom. Den natten gjorde vi slut, för jag ville inte ha någon som tvekade och velade och han vågade inte ha en relation.
    Nu har det gått några månader, och jag har gråtit, skrikit, drömt mardrömmar och varit deppig. Allt har varit magvridande och konstigt, men vi har mer och mer kunnat umgås och nu går det hur bra som helst igen och ibland bara stannar vi hemma hos honom och pratar och kliar varandra på ryggen och myser. Grejen är att alla säger att jag ska släppa honom och gå vidare osv. Jag säger såklart (som alla andra som verkar vara lika patetiska som mig) att de inte vet hur han är osv..
    Jag har funderat på det här fram och tillbaka maaaassooor! Han är fortfarande rädd, och han är fortfarande han. Jag älskar honom, men nu kan jag inte vara ihop med honom. Tänk om han aldrig vill vara ihop med mig utan bara vara bästis som myser ibland! Vi myser i smyg i hans säng och bara kramas och pratar… Kan man göra sånt utan att vara kär? Eller fattar han bara inte att han är kär? För grejen är att jag påverkar honom känslomässigt väldigt mycket! Han är inte killen som bubblar över av känslor direkt, men saker jag gör/säker påverkar honom så mycket. Jag gör honom arg, ledsen, fruktansvärt glad, tacksam, förvirrad osv….
    Jag känner i alla fall att jag inte vill ge upp. Så länge jag har en chans vill jag kämpa för att han ska bli min. Jag går vidare med livet såklart, och jobbar och betalar hyra, går ut med kompisar osv. Men.. Jag har fortfarande något slags hopp om oss, men jag pendlar från att känna mig säker på att hålla fast till att känna mig som en patetisk tjej som bara klänger efter honom som jag aldrig kan få..
    Jag vet att du bara är en tjej med en blogg, men du skriver mycket fina saker om kärlek och det kan vara skönt att få ett svar från någon som är utanför situationen och som varken känner mig eller honom!
    Hoppas du orkar läsa och kan svara, vore helt fantastiskt!
    Många kramar!!
    Sandra

  21. hej, får jag fråga en sak såhär i efterhand?
    vad ska man göra när man är ihop med den sötaste pojken som man är störtkär i men inte träffar honom så ofta, bara någon gång i veckan ungefär? han hinner inte riktigt och jag saknar honom mest hela tiden. eller väldigt ofta i alla fall.
    puss på dig finaste. och alla andra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>